Artikeln var ursprungligen publicerad i ABF-Fönstret hösten 2010:
—
”Hjälp till att göra en oreflekterad människa lite klokare, stick hål på tvärsäkerheten, visa på alternativa lösningar. Men glöm inte bort att oroliga människor inte behöver vara onda människor. SD:s politik är ond, alla som röstar på partiet är det inte.”
Sverigedemokraterna är ett parti med rötter i det bruna, nazistiska, som jobbat sig mot mitten och som gick till val på en mix av folkhemsnostalgi och värdekonservatism.
Ett parti för manlig arbetarklass som ogillar Mona Sahlin, KD-väljare som tycker att Hägglund fuskar bort KD:s klassiska politik och allmänt missnöjd höger som tycker det var bättre förr. Men vad är det för slags parti? Hur kan man förstå partiets politik och vad som får människor att rösta på det?
Ett sätt är att gå ut och lyssna på vad människor pratar om i ens närmiljö.
Scen: En lokalbuss i Stockholmsförorten Årsta.
En kille med obestämbar invandrarbakgrund kliver på, hip-hop-stuk på byxorna (halvt blottade skinkor), uppdragen huva. Lyckas inte visa sitt busskort korrekt så att lampan lyser. Får en tillsägelse av busschauffören. Står kvar utan att upprepa försöket med busskortet. Irritationen växer. Kön växer. Grabben gör inga ansatser att flytta på sig.
Till sist, äntligen, hivar han upp sitt kort som visar sig fungera utmärkt.
Busschauffören: ”Det fattar dom väl att det blir invandrarfientlighet när dom beter sig sådär?”
Han får instämmande nickanden och hummanden till svar.
Denna till synes enkla episod rymmer i sig hela den komplexitet som ligger i fenomenet Sverigedemokraterna och vilka föreställningar som människor har som kan tänka sig att rösta på partiet:
1) Det måste väl passera hur många invandrare som helst varje dag på bussar i Stockholmsförorter som kan visa ett busskort korrekt?
2) Hur relevant är en enstaka grabb för gruppen invandrare i gemen?
3) Är inte invandrare en märklig grupp över huvud taget, består av alla som någon gång flyttat från ett annat land till Sverige? Från 0 till 100 års ålder, från Norge eller Namibia, Balkan eller Belize, diplomater eller diskare?
4) Vilket ansvar har en frustrerad tonåring för människors tankar om denna diffusa grupp som han förmodas höra till?
5) Varför är det en sådan dödsynd att vara på dåligt humör och inte stressa och göra allt rätt bara för att folk säger åt en (han hade ju faktiskt ett fungerande kort)?
Dessa och 18 svåra frågor till kommer i mitt huvud och jag yttrar inte en enda av dem. Jag går av bussen, jag som alla andra, vare sig vi tycker chauffören hade rätt eller inte.
Det handlar om rädsla för ett namnlöst hot bestående av främlingar, framför allt muslimer, som förmodas ha en gemensam vilja att förinta det etniskt och kulturellt svenska. De väller in över gränserna, bygger sina moskéer, som egentligen är förtäckta politiska maktcentra, klär sina kvinnor i burkor och slöjor och föder stora barnkullar som lärs att vända huvudet mot Mecka. Tror vi.
Utom alla de, som vi lätt glömmer eller åtminstone inte räknar in, som tar hand om våra gamla och sjuka, arbetar i närbutiken eller i restaurangen, springer fort eller hoppar högt och vinner medaljer för Sverige eller vår lokala idrottsklubb, är med på föräldramötena i skolan, vinner Nobelpris eller sitter i riksdagen, precis som Sverigedemokraterna.
SD vill göra det enkelt. Det är det inte. SD säger att om vi, svenskar (vilka vi nu är), stoppar de andra, utlänningarna, får vi råd med allt och lite till. Underförstått att svenskar alltid skapar plus och invandrare minus i budgeten. Vore det så enkelt vore det en barnlek att vara nationalekonom.
Kärnan i reaktionerna på den här killen på bussen är att han betedde sig osvenskt, det vill säga muckade gräl, var arrogant och inte hörsammade en auktoritets anvisningar. Därav följer inte att den som kan stå i en kö har kvalificerat sig som svensk. Men det är något med just köer. Ingen gillar dem men att inte acceptera dem anses som en dödssynd, av vissa.
Folklivsforskaren Åke Daun har studerat svenskheten. SD läser hans böcker med stort intresse men tolkar dem totalt fel. Daun menar att svenskars sätt att vara lite reserverade och rädda för det avvikande är en rest från det gamla bonde-Sverige där det var långa avstånd och mycket isolering, särskilt under de mörka månaderna av året. Därför kanske vi ibland uppfattas som lite tystlåtna och tillknäppta.
Det här är ingenting som nödvändigtvis är bra eller dåligt, det bara är så. Dessutom om man checkar av listan över vanliga svenska egenskaper visar det sig att det endast är en mindre del av befolkningen som stämmer med alla dessa kriterier, de flesta träffar rätt på högst några.
Vad lär vi oss av detta? Att vi människor är människor först och främst, nationalitet och kultur kommer först därefter, liksom kön, sexuell läggning, religion etc. Vi är komplicerade varelser hopfogade av många pusselbitar som gör oss till de individer vi är.
Vi har ofta inte en utan flera identiteter, många av oss är både svenskar och t ex polacker eller greker. Och vill kanske vara det fast vi aldrig bott där, men för att vi har en farmor eller en plats vi semestrar på eller en maträtt som vi alltid lagar som är en del av vår personlighet. Vi kanske föddes som muslimer men har lärt oss att uppskatta att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna eller fira jul och påsk, och blandar in Jesus lika lite i detta som en genomsnittlig svensk.
Sioma Zubicki är en man av judiskt ursprung som skrivit en bok om hur han överlevde Auschwitz och som föreläst mycket i svenska skolor. Det intressanta med hans historia är att han aldrig kände sig som jude innan han blev utpekad av nazisterna. Han växte upp i en kosmopolitisk cirkusfamilj och turnerade tidigt som underbarn trakterandes xylophone för nattklubbgäster och andra (ingen vidare miljö för ett barn kanske men han bidrog till familjens försörjning). Av allt vi hört om judar, vad nu det är, finns mycket lite som stämmer in på Sioma Zubicki, men förföljd blev han likafullt. Majoriteten av världens muslimer bär inte slöja, många är sekulariserade och lika mycket muslimer som de flesta svenskar är kristna.
Sedan finns det förstås extremister, bland kristna, bland muslimer, bland judar och inom alla typer av folk och religioner. Vilket S-kvinnors ordförande Nalin Pekgul påpekade i en TV-debatt med Jimmie Åkesson strax innan valet. Sådana ska vi motarbeta så mycket det går.
Det bästa man kan göra när man träffar människor som gillar SD:s åsikter är ställa frågor. Varför? Hur? Vem? Vad? Det är i samtalet mellan människor som vi prövar våra åsikter och kanske till och med kan tänka oss att byta uppfattning. Vi har ett helt annat sätt att umgås med människor vi träffar som vare sig är chefer eller makthavare, kanske på jobbet, i bostadsområdet eller i en studiecirkel. Hjälp till att göra en oreflekterad människa lite klokare, stick hål på tvärsäkerheten, visa på alternativa lösningar. Men glöm inte bort att oroliga människor inte behöver vara onda människor. SD:s politik är ond, alla som röstar på partiet är det inte.
Anna-Lena Lodenius 