Den här artikeln var publicerad i en redigerad version i tidskriften Tvärdrag nr 3:2015. Jag har valt att lägga ut min betydligt längre ursprungstext som innehåller vissa stycken som försvann. Texten vann säkert i övrigt på att kortas, men den tryckta artikeln kan ni ju köpa tidningen och läsa.

***

Vi står inför den största flyktingkrisen i Europa på många år. Samtidigt sitter nationalistiska partier som kräver minskad invandring och mer stängda gränser i regeringarna både i Norge och i Finland, och de bjöds in att göra det även i Danmark, men tackade nej. Vad betyder det att partier som Sannfinländarna och Fremskrittspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer?  

Samtidigt som EU:s utrikesministrar samlades i Bryssel för att diskutera hur Europa ska kunna hantera de stora strömmarna av flyktingar, skärpte Finland bevakningen av gränsen mellan svenska Haparanda och finländska Torneå.   Finland anslöt sig inte till de fåtal länder som röstade nej till det som EU-mötet kom fram till, men de lade ner sin röst.

I samband med mötet passade Sannfinländarnas partiledare Timo Soini, som sedan sommaren 2015 är utrikes- och EU-minister, på att skälla ut Sverige för att bidra till kriminalitet, människosmuggling och terrorism när vi skickar vidare papperslösa flyktingar till Finland, något han menar bryter mot EU:s Dublinförordning.

– Har han ens läst Dublinförordningen, vet han ens vad den handlar om? undrar Marianne Lydén på Hufvudstadsbladet som skrivit boken ”Jag är inte rasist – jag vill bara ha främlingsfientliga röster” som handlar om Sannfinländarnas utveckling från landsbygdens proteströrelse till ett fullfjädrat främlingsfientligt parti.

Boken är skriven på svenska, ett språk som skulle få sämre ställning i Finland om Timo Soini fick som han vill, och den kom aldrig ut på finska trots att det är den enda granskande boken som finns om Sannfinländarna på den finska bokmarknaden.

I nyheterna visas hur hundratals människor protesterar mot flyktingarna i Torneå genom att bilda mänskliga murar, som om de ville stänga en landsgräns som länge i praktiken varit helt osynlig annat än på kartan. I Lahti utbryter våldsamma protester mot en nystartad flyktingförläggning. Demonstranter kastar fyrverkeripjäser mot bussar med människor på flykt från krigets Syrien och sten på Röda Korsets hjälparbetare. En person anländer klädd i något som liknar en Ku Klux Klan-kåpa.

Många av demonstranterna förefaller tillresta, andra är säkert uppviglade av extremare organisationer som Finnish Defence League, som rapporterar flitigt om protesterna på sin Facebooksida. Timo Soini tar avstånd från alla yttringar av hat mot flyktingar och flyktingförläggningar. Men på lokal nivå deltar Sannfinländare i protesterna och skickar ut information till de som vill delta.

Utnämningen av Timo Soini som nytt statsråd väckte oro inte bara för vad det kan innebära för det svenska språkets ställning i Finland, utan även för landets inställning till Norden och Europa. Soinis första möte med Margot Wallström skedde hastigt på ett hotell på Arlanda flygplats. Inga journalister fick ställa några frågor som brukligt är, det enda som erbjöds de närvarande medierna var att ta en bild på de båda utrikesministrarna när de stelt leende skakar hand med varandra.

Försvarsminister Peter Hultqvist har varit förtegen om hur han ser på sin finländska kollega militärhistorikern Jussi Niinistö, och hur utnämningen av honom påverkar relationen mellan länderna. Niinistö var fåordig vid sitt besök i Stockholm men förklarade att han personligen inte hade några starka känslor inför grannen i väst och ett eventuellt framtida utökat samarbete.

Sannfinländarna har rötter i det populistiska Landsbygdspartiet som ville ses som den lille mannens röst mot etablissemanget, inte minst den långvarige och omåttligt populäre presidenten Urho Kekkonen (1956-1982). Partiledaren Veikko Vennamo kallade Finland föraktfullt för ”Kekkoslovakien”, och visst trädde partiet fram i en tid då konsensus och samförstånd präglade finsk politik på ett extraordinärt sätt.

Fortfarande är breda regeringsallianser vanliga i Finland, och Sannfinländarna välkomnades att sitta med i regeringen redan efter rekordvalet 2011 då partiet ryckte fram och fick nästan en femtedel av rösterna. Men den gången föll det på att Sannfinländarna vägrade att acceptera stödpaketet till Grekland inom ramen för eurosamarbetet. EU-frågan står överst på partiets agenda, inte invandringen.

Sannfinländarna blev landets andra största parti i valet 2015. Uppdraget att bilda regering gick till valets stora vinnare Centerpartiet som förutom Sannfinländarna inviterade liberalkonservativa Samlingspartiet. Att Sannfinländarnas partiledare Soini blev utrikesminister, och inte finansminister – en post han säkert kunde ha krävt − kan möjligen förklaras med en ovilja att bära hundhuvud för väntade stora nerskärningar. Finland har stora problem med tillväxten, och landets ekonomi hör till de sämsta i norra Europa för närvarande.

Förutom Soini och Niinistö fick Sannfinländarna möjlighet att tillsätta ytterligare två statsråd: justitieministern Jari Lindström, som saknar juridisk utbildning och är positiv till dödsstraff i vissa fall, samt hälsovårdsministern och undersköterskan Hanna Mäntyla. Den senare är en av partiets få färgstarka kvinnor, och hon har redan väckt rubriker genom uttalanden om att Sannfinländarna är ett ”vaccinkritiskt” parti.

Sannfinländarna har anledning att vara nöjda med regeringsförhandlingarna. Partiet fick exempelvis igenom nerskärningar av biståndet med 300 miljoner euro. Sannfinländarna fick också med de andra partierna på skrivningar mot en utveckling av EU till en förbundsstat och till att öka Finlands borgensåtaganden som en följd av eurokrisen.

Finland har i många år tagit emot ytterst få flyktingar, långt innan Sannfinländarna fick något inflytande över frågan. Paradoxalt nog lär de troligen bli betydligt fler under den kommande mandatperioden. Men det är knappast på grund av Sannfinländarna som ytterst motvilligt tvingats förhålla sig till situationen i omvärlden.

Rötter i skatteprotester

Fremskrittspartiet i Norge, som har sina rötter i ett skatteprotestparti i början av 1970-talet. Partiledaren Anders Lange var välvilligt inställd till rasism, fascism och diktaturregimer i södra Afrika. Mycket tyder på att partiet sponsrades under den allra första fasen av den sydafrikanska apartheidregimen, något dagens partiföreträdare av naturliga skäl är ganska ovilliga att tala om. Med detta sagt har Fremskrittspartiet gått en lång väg för att närma sig positionen som ett mer vanligt och accepterat parti.

Invandringsfrågan gjorde entré på bred front först 1987, och den präglade mycket av partiets propaganda under hela 1990-talet. Det förekom även rasbiologiska inslag, enligt statsvetaren Anders Ravik Jupskås som doktorerat på en avhandling om partiet. Samtidigt var 1990-talet perioden då det tidigare närmast ofattbart spretiga partiet uteslöt grupper som inte ansågs tillräckligt renläriga, först petades en nyliberal flyktingvänlig falang, och därefter de som flirtat med radikalare former av extremhöger.

Siv Jensen, som tillträdde på partiledarposten 2006, har valt en betydligt mindre konfrontativ stil än sin föregångare på posten Carl I Hagen. Fremskrittspartiet har stått bakom borgerliga budgetar vid flera tillfällen, men aldrig formellt varit ett stödparti till en borgerlig regering på det sätt som Dansk Folkeparti har varit under flera mandatperioder. I synnerhet i kommunpolitiken har Fremskrittspartiet länge uppfattats som ett parti bland andra.

Fremskrittspartiet nådde sin höjdpunkt 2009 då nästan 23 procent valde partiet. Raset i de nästföljande valen har förklarats med det trauma som Norge genomgick efter 22 juli-attentaten i Oslo och på Utöya. Fremskrittspartiet backade även i valet till Stortinget 2013, men fick ändå möjlighet att för första gången sitta med i regeringen. Många medier, inte minst utländska, har rapporterat om det märkliga i att Anders Behring Breiviks gamla parti numera sitter i den norska regeringen.

Tanken var en bred borgerlig allians, men i slutänden blev det bara Höyre och Fremskrittspartiet som bildade regering med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti. Siv Jensen fick den tunga posten som finansminister, och Anders Anundsen från samma parti blev justitieminister med särskilt ansvar även för invandrings- och försvarsfrågor. Dessutom fick Fremskrittspartiet tillsätta posterna som arbetsmarknads- och socialminister, minister för transport och infrastruktur, barn- jämställdhets och integrationsminister, olje- och energiminister samt jordbruksminister.

I regeringsförhandlingarna avkrävde de båda partierna, som valt att stå utanför regeringen, löften om att Fremskritspartiets inte skulle få allt för stora möjligheter att påverka flyktingpolitiken, och att regeringen skulle tänka särskilt på barnens bästa i asylärenden. Och visst begränsades Fremskrittspartiets möjligheter till en del, men mediegranskningar av regeringens asylpolitik visade ändå bl a att ett 80-tal barn som bott länge i landet utvisats, bland annat till Afghanistan. Anders Anundsen fick stå till svars i konstitutionsutskottet för misstankar om att medvetet ha vilselett parlamentet.

Även Norge har tagit emot betydligt färre flyktingar än Sverige, även om mottagandet legat på högre nivåer än i Finland. Innan flyktingkrisen trappades upp handlade mycket av Fremskrittspartiets invandringsfientliga propaganda om rumänska tiggare. Framför allt Anders Anundsen har kämpat hårt för att driva igenom ett förbud mot tiggeri, och propagerat inte bara för förbud mot själva handlingen att tigga utan även mot att hjälpa tiggare med husrum, respengar och mat. Siv Jensen har sagt:

”Det (tiggare) är människor som inte kan försörja sig själva och som begår många kriminella handlingar. Alla som följer med ser vad som försiggår. Nog är nog, sätt upp en buss, skicka ut dem.”

Förslaget stoppades eftersom norska Senterpartiet beslutade sig för att inte stödja det. Men sedan 2014 finns en möjlighet för kommunerna att införa ett lokalt förbud.

Strax före sommaren höll partiledaren Siv Jensen ett valtal där hon uppmanade kommunerna att inte ta emot fler kvotflyktingar. Norge har ett system som säger att flyktingar som fått asyl inte kan bosätta sig var de vill, utan måste invänta en kommun som erbjuder sig att ta emot dem. Redan före flyktingkrisen satt över 5 000 flyktingar med uppehållstillstånd på asylmottagningar och väntade på att någon kommun skulle förbarma sig över dem.

Fördelen med det norska systemet är att integrationsprocessen fungerar bättre, och att Norge saknar den form av gettoproblematik som vi har i Sverige där många människor som befinner sig i ett utanförskap samlas i samma bostadsområden. Men samtidigt saknas maktmedel från statsmakterna om kommunerna inte ställer upp. Därför diskuteras nu en förändrad lagstiftning mer lik den svenska.

Reaktionerna på utspelet uteblev från statsminister Erna Solberg, Höyre, som ansåg att talet var en del av en valkampanj. Tilltaget kan inte ses som något annat än en ren sabotagehandling mot landets flyktingmottagande, för vad händer om många kommuner gör som Siv Jensen vill och inte erbjuder ens de som redan beviljats asyl ett hem?

Norge har nu beslutat att ta emot 8 000 flyktingar från Syrien under loppet av tre år. Det är långt från de mål som lagts fram av Integrerings- och Mangfoldsdirektoratet som önskat att kommunerna ska ta emot 50 000 flyktingar 2016-2019. Flera partier, bland annat regeringens stödparti Kristelig Folkeparti och Arbeiderpartiet, ansåg att kvoten borde vara 10 000 flyktingar på två år. Men partierna enades till sist om ett mål som det gick att få en bred överenskommelse kring. Siffrorna kan jämföras med Sverige som enbart i år väntas ta emot åtminstone 80 000 flyktingar, kanske fler, varav 30 000 från Syrien.  Fremskrittspartiet anser att även 8 000 är för många och att det kommer att gå ut över välfärden, partiet vill hellre ge hjälp i närområdena.

Dubbelkommunikation

Fremskrittspartiet har sedan regeringssamarbetet inleddes valt att ha en strategi som kan beskrivas som ”en fot inne och en fot ute”, enligt Anders Ravik Jupskås. Siv Jensson kan som partiledare tala mot invandring, men som finansminister och del av regeringen är hennes hållning att främja integration.

Trots partiets förändrade ställning och framtoning på senare år märks få skillnader i synen på invandring som fortfarande är en kärnfråga. 2013 kom t ex ett utkast till invandringspolitiskt program som var i stort sett likadant som ett som behandlats fyra år tidigare. Här fanns förslag på språktester av fyraåringar, och att personer som invandrar till Norge måste arbeta och betala skatt i 10 år innan de har rätt att bli norska medborgare. Under sommaren 2015 har flera i partiet gått ut och krävt lokala folkomröstningar om att ta emot flyktingar från Syrien.

Samtidigt som både Sannfinländarna och Fremskrittspartiet försöker anpassa sig till makten är de måna om att ge signaler inåt i organisationen att de står fast vid sina tidigare uppfattningar. Hege Ulstein, krönikör på tidningen Dagsavisen, har beskrivit detta som ”dubbelkommunikation”, och med det menar hon att vissa i partierna tillåts gå längre i sin retorik och sina åsikter, utan att bli kritiserade. Både Norge och Finland har alltså sina motsvarigheter till Kent Ekeroth, den person i SD som tycks ha en liknande uppgift.

Samtidigt som Timo Soini fördömer rasistiska yttringar i Torneå och Lahti, får personer i partiet som tar rasistiska åsikter i sin mun inga reprimander. På sin höjd får de ta en kortare time-out som riksdagsmannen Olli Immonen, ordförande i den växande organisationen Suomen Sisu som vill skydda den finska kulturen, och som samlar några av de mer högerextremistiskt orienterade i partiet. Sommaren 2015 skrev Immonen på Facebook att det var dags att utrota ”mardrömmen som kallas multikulturalism”. Immonen väntas återkomma till politiken redan i oktober.

En annan populär person i partiet är Jussi Halla-aho som trots två domar, en för hets mot folkgrupp och en för brott mot trosfriheten (han kallade profeten Muhammed för en pedofil), kvarstår i partiet och valdes in i EU-parlamentet 2014. I en skrivelse 2011 hävdade han att Grekland behöver en militärjunta för att få pli på strejkande arbetare och demonstranter. 2015 attackerade han kandidater till riksdagsvalet med invandrarbakgrund som han kallade ”ö-klassens kandidater” – ett uttryck som han själv förklarade betyder att de är personer som ingen hört talas om, som helt saknar kompetens och väljs in bara för att de är invandrare.

I Norge är det framför allt två personer som får signalera att Fremskrittspartiet inte förlorat greppet om partiets kärnfråga. Per Sandberg, vice partiledare, har förslagit att asylsökande ska förses med elektronisk id-märkning för att underlätta identifieringen och för att kunna avslå fler, låsta asylmottagningar för att undvika att personer rymmer och vistas illegalt i landet samt särskilda fängelser med lägre standard för personer med utländsk bakgrund så att de inte, enligt Per Sandberg, ska frestas att begå brott bara för att få sitta i ett norskt fängelse.

En annan omdiskuterad person, som i likhet med Per Sandberg inte heller fick någon ministerpost, är Christian Tybring-Gjedde som sitter i Stortingets utrikes- och försvarskommitté. Han har bland annat skrivit en bok där han varnar för hur det homogena och konfliktfria Norge håller på att rasa samman inför trycket av invandring från kulturellt främmande länder (”Mens orkesteret fortsetter å spille”, en titel som anspelar på Titanic).

Hur påverkas de av makten?

Hur påverkar det ett högerpopulistiskt parti att sitta i regeringen? En tanke som framförts är att de ofelbart tappar väljarstöd, eftersom de aldrig kan leva upp till förväntningarna. Populister lever ofta högt på att erbjuda mer av allt åt alla och lägga fram underfinansierade budgetar.

Stödet för det finska Landsbygdspartiet rasade snabbt när de fick sitta i regeringen 1970 och 1983, men återkom när de hamnade i opposition igen. Det samma hände när Jörg Haiders Frihetspartiet inbjöds att sitta i regeringen i Österrike 1999 med konservativa katolska ÖVP efter att ha lockat hela 27 procent av väljarna. Även här återkom väljarna när partiet åter stod friare i sin relation till makten.

Det återstår att se hur makten påverkar Sannfinländarna. Än så länge syns framför allt ett större materiellt överflöd. Sedan segervalet 2011 har partiet flyttat in i lyxiga partilokaler i ett av Helsingfors finaste områden, ironiskt nog disponerar de ett våningsplan i ett hus som ägs av det Svenska Litterära Sällskapet (Sannfinländarna vill ju få bort svenskan som nationellt andraspråk).

Fremskrittspartiets utförsbacke i väljarstöd har fortsatt och snarast ökat efter att partiet hamnade i regeringsställning. Fremskrittspartiets opinionssiffror har varit nere i under 10 procent, så lågt har inte partiet legat sedan mitten av 1990-talet. I början av hösten 2015 gjorde Fremskrittspartiet sitt sämsta lokalval på 24 år och hamnade på 9,5 procent vilket gjorde att Arbeiderpartiet fick makten i Bergen och flera andra stora städer.

Partiet fick offra mycket av politiken för de åtråvärda ministerportföljerna. I princip har Fremskrittspartiet inte infriat ett enda av sina vallöften, konstaterar Hege Ulstein. I medierna rapporteras om antalet byråkrater ökat kraftigt, trots löften om motsatsen. Två centrala krav som försvann var förbud mot vägtullar och löftet att spendera mer av oljepengarna på offentliga finanser.

Dessa och andra exempel ger vid handen att det vore en bra strategi att kasta in ett högerpopulistiskt parti i maktens centrum och hoppas på att det spricker. Men riktigt så enkelt är det inte, för det går också lätt att hitta flera fall som motsäger tesen. Italienska Lega Nord led inte någon skada av att partiet satt i regeringen under fyra längre eller kortare mandatperioder från mitten av 1990-talet fram till 2011 tillsammans med Berlusconis Forza Italia och Alleanza Nazionale, ett parti med fascistiska rötter. Så länge har inte någon regering hållit ihop under hela efterkrigstiden i Italien. Inte heller Schweiziska folkpartiet tycks ha lidit någon skada mätt i väljarstöd genom att sitta i regeringsställning.

Dansk Folkeparti har valt en strategi att placera sig närmast makten, men inte i det absoluta centrumet av den, något som hittills tycks ha varit mycket framgångsrikt och partiet har fortsatt att växa.  Även Dansk Folkeparti har rötter i skatteprotester i början av 1970-talet, ursprunget är skattejuristen Mogens Glistrups Fremskridtspartiet som lånade namn till sitt norska systerparti.

Men Glistrup hade ingen önskan att partiet skulle transformeras för att få mer makt och inflytande, tvärtom vårdade han sin roll som politisk outsider. Därför skapade hans ersättare i Folketinget Pia Kjaersgaard och ytterligare några personer ett helt nytt parti i mitten av 1990-talet. Det nya partiet fick en mer värdekonservativ inriktning.

Dansk Folkeparti bemöttes först med skepsis av de etablerade partierna. Men när Socialdemokraterna, som än så länge stod för en flyktingvänlig linje, förlorade valet 2001 blev resultatet en borgerlig regeringskoalition som styrde med stöd av Dansk Folkeparti i mer än ett decennium. Under 2000-talet gled i stort sett samtliga danska partier i invandringsfientlig riktning och migrationsfrågan fick en dominerande position i den politiska debatten, inte minst i valrörelserna. Det gjorde att Dansk Folkeparti ständigt fick möjlighet att föra ut sitt budskap. Samtidigt slapp partiet stå till svars för politiska beslut som togs av den sittande regeringen.

Efter en mandatperiod med en Socialdemokratiskt ledd regering återgick uppdraget att bilda regering till högern, den här gången liberala Venstre som bjöd in Dansk Folkeparti, som blivit det största borgerliga partiet med över 20 procent av rösterna. Men Venstre fick nobben, och återigen står Dansk Folkeparti utanför. En analys är att partiet bidar sin tid i väntan på att den nuvarande tämligen impopuläre Venstreledaren Lars Lökke Rasmussen ska göra bort sig, och då ska Dansk Folkeparti träda fram och kräva att få bilda regering. En annan tanke är att Dansk Folkeparti faktiskt vill ha det precis som nu, stort inflytande, men inget direkt ansvar.

Den nye partiledaren Kristian Thulesen Dahl, som funnits i partitoppen i många år och gick med i partiets ungdomsförbund redan som 13-åring, har rankats som landets duktigaste partiledare flera år i rad, långt före alla andra. Han är lugnare och mer eftertänksam än sin företrädare. Mer än var femte dansk kan se honom som statsminister.

Partiets invandringspolitik ligger fast, och det saknas inte retoriska övertramp. Hösten 2014 föreslog DF exempelvis att de asylsökande skulle skickas till något land i Afrika, till exempel Kenya, och att pengar för detta skulle tas ut biståndsbudgeten. Kristian Thulesen Dahl har talat om att flyktingarna ägnar sig åt ”asylshopping” genom att de reser mellan olika fredliga länder för att stanna där de får bäst villkor.

Har de nått vägs ände?

Bilden av högerpopulisterna i nordisk politik är splittrad. Å ena sidan är de starkare och har mer makt än någonting. Å andra sidan kanske den nuvarande flyktingkatastrofen blir just den händelse som bryter deras framgångskurva, och som visar på nödvändigheten för väljarna av att ha partier vid makten som står för öppenhet, solidaritet och en human flyktingpolitik.

Marianne Lydén anser att Sannfinländarnas framgångar gett en ny legitimitet, och att spärrarna för vad som är tillåtet att tycka och säga i flyktingfrågan i stort sett försvunnit, framför allt på lokalplanet. Men hon ser också hur Timo Soini pressas av att hålla ihop ett parti som både drar åt extremhögern och åt det som varit partiets ursprungliga identitet: att vara en röst för den lilla människan på landsbygden. Det senare har blivit problematiskt sedan partiet hamnade i en högerregering vars ekonomiska politik snarast syftar till att öka inkomstklyftorna.

Även Fremskrittspartiet har fått allt svårare att försvara att partiet understödjer en klassisk högerpolitik som inte levererar ekonomiska förbättringar till partiets kärnväljare som ofta är människor med små marginaler, ofta män ur arbetarklassen.

Timo Soini har suttit som partiledare i många år, kanske är han snart mogen att inte ställa upp för omval. Kanske inväntar han bara ett nytt uppdrag, resonerar Marianne Lydén. Frågan är i så fall vem som träder fram, och hur den personen kommer att prägla partiets fortsatta historia.

Med tanke på hur få invandrare som kommer till Finland är motståndet stort. Enligt finska TV-kanalen Yle är hela 60 procent av de nyvalda riksdagsledamöterna 2015 motståndare till asylsökande från EU-länderna, något som bland annat handlat om tiggare från Rumänien. Men inställningen till flyktingarna Syrien håller på att vända, och ett engagemang liknande det vi sett i Sverige har börjat märkas.

Centerpartiet har gjort klart att partiet anser att Finland bör ta emot fler flyktingar. Statsminister Juha Sipilä, Centerpartiet, har gått före och förklarat att han öppnar sitt hem nära Uleåborg för flyktingar, familjen har ytterligare ett hus att bo i. Timo Soini tiger, men Sipilä kritiserades hårt av Olli Immonen.

Fremskrittspartiet gick till lokalval i år med kamp mot invandringen som enda dominerande valfråga. Här bommade de totalt, konstaterar Hege Ulstein som undrar om partiet förlorat sin fingertoppskänsla för vad som rör sig i folkdjupet. För stämningarna har förändrats även i Norge, och partiet saknade en ”plan B”. Maktskiftet i många av landets 428 kommuner kommer att få konsekvenser för flyktingpolitiken.

I takt med att flyktingströmmarna ökat går även människor i Norge man ur huse för att ställa upp för flyktingarna. De lämnar kläder och mat, står på buss- och tågstationer och välkomnar dem som guider och beter sig på alla sätt som många svenskar gör i dessa turbulenta tider. Hege Ulstein betonar att den sortens engagemang är än viktigare i Norge som inte har lika väl utvecklade rutiner för att ta emot flyktingar.