Har utfrysningen av SD nått vägs ände?

Den här artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet den 29 augusti 2015:

***

SONY DSC

Jimmie Åkesson talar i Almedalen juli 2015. Foto: Anna-Lena Lodenius

En vanlig uppfattning har varit att Sverige inte kan jämföras med andra länder efter­som vi är bättre på integration och att hantera rasism och främlingsfientlighet. Vi låter oss inte heller oroas av den politiska utvecklingen i Europa med ­inslag av allt större invandringfientlighet eftersom vi tycker att SD är så mycket mer nersolkat av ­nazism och fascism än andra liknande partier. Men SD är inte det enda partiet som har en historia fylld av politisk extremism, våld och dubiösa kontakter. Ändå har sådana partier tagits upp av det politiska etablissemanget i land efter land. Och strängt taget ser den svenska opinionen inte så annor­lunda ut: i maj kom Demoskop med en undersökning som talade om att 58 procent vill se minskad invandring.

En omständighet som skiljer ut SD är partiets stabila framgångskurva. Partiet har vuxit stadigt ända sedan starten 1988, från början från låga ­nivåer men alltid ganska exakt en fördubbling i – varje val. I senaste valet blev det till och med lite mer, från 5,7 procent till 12,9. Nu visar olika opinions­institut på stöd från närmare var femte väljare (till exempel Sifo 17,8 och Novus 19,4). SD har alltså inte backat någonsin i ett val, trots att partiets historia kantats av interna strider, och trots ett massivt motstånd från det etablerade samhället.

Det normala är annars att radikala högerpopulistiska partier (den term som många väljer för de partier som agerar inom demokratins ramar och inte öppet pläderar för våld) är extremt känsliga för konjunkturer. Franska Front national förlorade många väljare och hade akuta ekonomiska problem så sent som 2007, men sedan dess har ett partiledarbyte gjort partiet mer attraktivt. SD:s nya vänner i EU-parlamentet UK independence party har varit uträk­nade många gånger, och efter att ha lockat var fjärde väljare i senaste EU-valet fick partiet inte mer än ett mandat i Westminster (vilket i och för sig också beror på det brittiska majoritetsvalsystemet). Många partier är kortlivade, minns Ny demokrati, och inte minst i östra Europa finns en rad partier som vi inte ens hann höra talas om innan de gled ut i periferin.

Men högerpopulism har förvisso också blivit en permanent företeelse i många länders politik, inte minst i våra nordiska grannländer. Detta sammanhänger delvis med ett förändrat väljarbeteende där de gamla partierna fått maka på sig allt mer för ­olika sorters nya enfrågepartier och uppstickare. Det beror också på att partierna oftast anpassat sin framtoning genom försök att framstå som mer reso­nabla och genom att utesluta de mest kontroversiella personerna (som en konsekvens av detta uteslöt till exempel Front national sin grundare Jean-Marie Le Pen förra veckan).

Lösningen kan knappast vara att bara brännmärka och frysa ut det man ogillar, vilket ju varit den ­gängse modellen för att stoppa SD. Tätt förknippat med åsikten om att minska invandring finns väljarnas vetskap om sprängkraften i detta ställnings­tagande, och en känsla av att inte vara represen­terad i det gamla systemet.

Vad händer om man i stället bjuder in? Hela 27 procent av väljarna i Österrike röstade på Jörg Haiders parti 1999, men stödet rasade snabbt när de bjöds in att sitta i regeringen. Sannfinländarnas före­gångare Landsbygdspartiet satt i regering flera gånger, och betalade med sviktande väljarstöd i nästföljande val. Ett färskare exempel är Fremskrittspartiet som sitter i den norska rege­ringen sedan 2013, och som nu är nere i under 10 procent i opinionsmätningarna, det lägsta stödet sedan tidigt 1990-tal.

Förklaringen är förstås att populistiska partier ­lever högt på att stå utanför och slå mot etablissemanget, och sällan lägger någon större möda på genomtänkta och finansierade förslag i opposition. Väljarna blir därför sällan nöjda med vad de åstadkommer. Med detta sagt: att bjuda in betyder ändå att risken för att åtminstone delar av partiernas poli­tik genomförs ökar markant, något de andra partierna i Sverige knappast vill medverka till. I ­detta ligger möjligen det verkligt unika med Sverige.

Ett alternativ till att ta in högerpopulisterna i rege­ringar, eller låta dem agera stödparti som Dansk folkeparti tidigare gjort, är förstås att höger och vänster gör upp till exempel för att säkra en humanitär flyktingpolitik. Men detta kan framstå som ytter­ligare ett bevis för att etablissemanget vill ­driva igenom frågor till varje pris, bortom ideo­logiska skiljelinjer, och ur en demokratisk syn­vinkel är det därför knappast heller idealiskt. I synnerhet inte om samarbetet fortgår över tid.

Det paradoxala är att SD:s rekordsiffror noteras samtidigt som partiet är försvagat. Jimmie Åkesson tycks ännu inte fullt återställd från sin sjukskrivning och delar i praktiken partiledarposten med en motvillig Mattias Karlsson, och bråken med ungdomsförbundet fortsätter. De ungas stöd sviktar, det är äldre män som är partiets starkaste grupp och i synnerhet de med arbetarbakgrund, men även arbetslösa och en del egenföretagare.

SD växer inte på grund av egen styrka utan på grund av andra partiers svaghet. De växer också för att de monopoliserat en fråga som uppenbarligen många väljare anser är viktig. De som kommer efter kommer alltid att uppfattas som kopior – det är värt att begrunda för de partier som till äventyrs tror att de kan plocka tillbaks väljare genom att låna SD:s politik.

Den yrvakenhet som SD:s framgångar möts med är förvånande, de borde varit möjliga att förutse. När vi ”öppnar våra hjärtan” måste vi också fundera över hur vi möter den oro som finns hos stora delar av befolkningen politiskt. Varför har invandringsfrågan blivit viktigare för många än jobb, ekonomiska orättvisor, miljö och annat som borde vara mer i fokus? Hur återför vi tron på att politiken har lösningar, och att ett gott samhälle kräver politik på många områden?

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s