En värmländsk Hitler

furugård.pngBirger Furugård är ett namn som ofta nämns i sammanställningar över den svenska nazismens historia. Han var ledare för ett av de första svenska nazistpartierna, och var en kort period i början av 1930-talet något av en samlande ledare. Men redan när Hitler tog makten i Tyskland 1933 hade hans stjärna börjat dala.

Nu kommer en bok om Furugårds liv som till största delen består av en sammanställning av skriftliga källor som tidningsurklipp, brev och dokument (Bernhards förlag, boken presenteras idag på Värmlands bokfestival i Karlstad). Furugård bodde en stor del av sitt liv i Värmland där han verkade som veterinär, bland annat i Deje vilket gjorde att han ibland kallades ”Deje-Hitler”. Boken fokuserar delvis på det värmländska perspektivet, men också på samtidens syn på Furugård och hans partikamrater.

Jag har skrivit ett förord till boken, och där skriver jag bland annat:

”Varför ska man bry sig om Birger Furugård, egentligen? Det uppenbara är att han var en av den svenska nazismens pionjärer. Men han var knappast någon imponerande ledare. Förvisso saknade han inte helt talang som talare och agitator, men någon ideolog var han knappast, och han saknade i hög grad förmågan att mobilisera massorna för den nazistiska rörelsen. Rent privat drogs han dessutom med problem som vartefter dominerade bilden av honom.

Oaktat detta kan studier av hans liv och gärning hjälpa oss att förstå hur den svenska nazismen såg ut såhär i starten, innan nazistpartiet tagit makten i Tyskland och i perioden kring när Hitler blev rikskansler 1933. Det är lätt att se parallellerna till idag. Nu som då drabbar nazister ofta samman med motståndare på vänsterkanten, och en del av de som drogs till nazismen då var precis som senare i historien kriminella och våldsamma även utanför politiken. Rörelsen imponerade mer i kraft av sitt våldskapital än genom anspråk på makt och positioner inom ramen för vårt parlamentariska system, och så är det fortfarande.

/…/Så sent som 2015 höll medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen en minnesceremoni för Birger Furugård i hans födelseort Årjäng, och publicerade bilder på sin hemsida av den gamla veterinärbostaden i värmländska Deje där han bodde några år av sitt liv. För svenska nazister är uppenbarligen Birger Furugård fortfarande i högsta grad relevant, och kanske är det just det här som gör att vi ska läsa om Furugård.

Den växande högerpopulismen i Europa och världen har visat hur även ganska aviga ledare som Donald Trump kan vinna folkligt stöd och åtnjuta makt. Politiska rörelser baserar allt oftare sina framgångar på galjonsfigurer som framstår som mänskliga i all sin ofullkomlighet, och som tolkar känslor i folkdjupet som de vässar till en hatfull retorik. I så måtto hade kanske Birger Furugård varit en mindre oväntad ledare idag än han var då.”

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till En värmländsk Hitler

  1. Mikael skriver:

    Glåpord har ju alltid funnits inom politiken. I nationalsocialismens hemland använde motståndarna ‘nazi’ och ‘hakenkreutzler’. Båda togs upp av nationalsocialisterna själva i retur. Goebbels skrev snabbt ihop en pamflett ‘Wir Hakenkreutzler’, vari partiets ideologi och syfte förklarades. Sent 20-tal.

  2. MartinA skriver:

    Bara av ren nyfikenhet, varför kallar ni dem för nazister istället för nationalsocialister? För mig som någon kombination av radikalkonservativ-identitär-libertarian-paleokonservativ-monarkist låter nationalsocialist mycket mer beskrivande. Erik Almqvist* som tidigare var riksdagsman för SD kritiserade nationalsocialismen såhär i en kommentar:

    ”Mina mest grundläggande problem med den nazistiska ideologin är att den är socialistisk, progressiv, imperialistisk, kulturmodernistisk och egalitär. Gemensamt problem med marxismen: proletariatets diktatur är ett sämre pöbelvälde än demokratin.”

    Vilket är en kritisk som jag tycker relevant och välformulerad. Och som är lättare att förstå om man använder ”nationalsocialist”. Nu använder i och för sig Almqvist ordet ”nazist” han också men som tillhörande SD sfären kan man förstå att han inte har något annat val där. Men ni journalister? Varför använder ni det mer förvirrande ”nazist”?

    • annalenalod skriver:

      Nazism är det ord motståndarna använde, själva kallade de sig nationalsocialister. En nazist skulle aldrig kalla sig själv nazist. Det handlar alltså delvis om perspektiv. Forskningen talar ju också ibland om nationalsocialism, som en beteckning på läran/ideologin. Det är ett mer neutralt uttryck. Jag tycker man kan använda båda uttrycken. Jag säger ofta nazister efter jag inte inte är nazist och eftersom mycket fler vet vad nazism är jämfört med hur många som vet vad nationalsocialism står för.

      • MartinA skriver:

        Ok, tack för svaret.

      • MartinA skriver:

        Jag har fått fundera ett tag på vad du sa. Att säga ”nazist” är alltså att ta ställning mot Nationalsocialister? Och att säga Nationalsocialist är att vara deskriptiv och neutral, vilket är oacceptabelt, enligt de flesta?
        Jag tror det här tvingar mig att använda ”nationalsocialism”. Jag är inte positiv till nationalsocialism, det leder till samma folkförstörelse som socialdemokrati, är min övetygelse. Men jag tycker ju ännu sämre om er journalister? Och nationalsocialister/nynazister har ju varnat för nuvarande katastrof längre än någon annan? Till stor personlig kostnad för dem själva. När jag 1990 kände mer lojalitet till rör inte min kompis och fantiserade om att rädda söta invandrarflickor från otäcka skinheads i tunnelbanan så varnade redan ”nazisterna” för massinvandring. Offrade tid, personlig säkerhet, personlig relation till staten och framtida karriär, pengar och dylikt för att varna för massinvandring. Och nu sitter vi här. Jag kände mig bättre än dem. Men vad visste jag, jag bodde i fint villaområde, det var de som delade sina bostadsområden med våra nya landsmän. Det här kan jag ju inte strunta i eller glömma bort? Det är ju faktiskt sant, på många sätt hade de rätt och jag hade fel, även om deras ideologi är kass i övrigt. Och jag intog en enormt mycket bekvämare position än vad de gjorde.
        Nåja, så känns det för mig. Jag brukar använda ”nazist” i sammanhang där det blir lättare att kommunicera med folk. Men jag tror inte jag kan göra det längre, det vore omoraliskt. Jag har väl alltid vetat egentligen att det är som du berättar för mig men hittills har jag kunnt glida undan ifrån det av ren bekvämlighet och genom att låta bli att tänka igenom det.

      • annalenalod skriver:

        Ordet nazism har genomgått en betydelseförskjutning och jag skulle säga att det är en neutral beteckning på nationalsocialism, i den man någon kan vara helt neutral inför en ideologi med den historien. Frågan är om folk ens begriper vad du pratar om om du använder det längre ordet. Inte alla i alla fall.

      • Mikael skriver:

        I sak är jag överens med Anna-Lena. ‘Nazist’ är gängse och förstås av envar, ‘nationalsocialist’ däremot kan ofta nog kräva en förklaring. Själv uppfattar jag ordet ‘nazist’ som neutralt. Hos NMR menar man annat. Vill man uttrycka skarpt avståndstagande kan man väl säga ‘nassar’. På 1930-talet användes termen ‘nasister’ av udda entusiaster. Detta finns dokumenterat genom själva namnet på en tidskrift, nämligen ‘Nasisten’.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s