Birger Furugård är ett namn som ofta nämns i sammanställningar över den svenska nazismens historia. Han var ledare för ett av de första svenska nazistpartierna, och var en kort period i början av 1930-talet något av en samlande ledare. Men redan när Hitler tog makten i Tyskland 1933 hade hans stjärna börjat dala.
Nu kommer en bok om Furugårds liv som till största delen består av en sammanställning av skriftliga källor som tidningsurklipp, brev och dokument (Bernhards förlag, boken presenteras idag på Värmlands bokfestival i Karlstad). Furugård bodde en stor del av sitt liv i Värmland där han verkade som veterinär, bland annat i Deje vilket gjorde att han ibland kallades ”Deje-Hitler”. Boken fokuserar delvis på det värmländska perspektivet, men också på samtidens syn på Furugård och hans partikamrater.
Jag har skrivit ett förord till boken, och där skriver jag bland annat:
”Varför ska man bry sig om Birger Furugård, egentligen? Det uppenbara är att han var en av den svenska nazismens pionjärer. Men han var knappast någon imponerande ledare. Förvisso saknade han inte helt talang som talare och agitator, men någon ideolog var han knappast, och han saknade i hög grad förmågan att mobilisera massorna för den nazistiska rörelsen. Rent privat drogs han dessutom med problem som vartefter dominerade bilden av honom.
Oaktat detta kan studier av hans liv och gärning hjälpa oss att förstå hur den svenska nazismen såg ut såhär i starten, innan nazistpartiet tagit makten i Tyskland och i perioden kring när Hitler blev rikskansler 1933. Det är lätt att se parallellerna till idag. Nu som då drabbar nazister ofta samman med motståndare på vänsterkanten, och en del av de som drogs till nazismen då var precis som senare i historien kriminella och våldsamma även utanför politiken. Rörelsen imponerade mer i kraft av sitt våldskapital än genom anspråk på makt och positioner inom ramen för vårt parlamentariska system, och så är det fortfarande.
/…/Så sent som 2015 höll medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen en minnesceremoni för Birger Furugård i hans födelseort Årjäng, och publicerade bilder på sin hemsida av den gamla veterinärbostaden i värmländska Deje där han bodde några år av sitt liv. För svenska nazister är uppenbarligen Birger Furugård fortfarande i högsta grad relevant, och kanske är det just det här som gör att vi ska läsa om Furugård.
Den växande högerpopulismen i Europa och världen har visat hur även ganska aviga ledare som Donald Trump kan vinna folkligt stöd och åtnjuta makt. Politiska rörelser baserar allt oftare sina framgångar på galjonsfigurer som framstår som mänskliga i all sin ofullkomlighet, och som tolkar känslor i folkdjupet som de vässar till en hatfull retorik. I så måtto hade kanske Birger Furugård varit en mindre oväntad ledare idag än han var då.”
Anna-Lena Lodenius 
Glömmer visst av att nämna hans större ideologiska influenser i unga år var socialister (som Lidforss). Precis som resten av de nazistiska ledarna och medlemmarna, som nästan uteslutande kom från vänsterns partier. Ofta återgick de dessutom till dem efter kriget. Alternativt Centerpartiet, som även på den tiden stod nära och regerade med socialdemokraterna. Quisling till exempel, som beundrade Sovjet, initialt drogs till kommunism/socialism och var senare Centerpartist i många år. Myten om nazister som ”höger” måste tydligen bibehållas genom dessa ständiga Stalinbaserade lögner…
Nazismen är konservativ höger, auktoritär, nationalistisk, traditionsbevarande. Nationalismen är det överordnade, klasskamp anses splittra nationen. Det är solklart för mig. Sedan har det ju funnits enstaka personer som varit mer nationalistiska och auktoritära i andra partier. Lidfors, som Furugård studerade, drog åt olika håll under sitt liv, Furugård har bara intresserat sig för en kort period av hans gärning.
Glåpord har ju alltid funnits inom politiken. I nationalsocialismens hemland använde motståndarna ‘nazi’ och ‘hakenkreutzler’. Båda togs upp av nationalsocialisterna själva i retur. Goebbels skrev snabbt ihop en pamflett ‘Wir Hakenkreutzler’, vari partiets ideologi och syfte förklarades. Sent 20-tal.
Bara av ren nyfikenhet, varför kallar ni dem för nazister istället för nationalsocialister? För mig som någon kombination av radikalkonservativ-identitär-libertarian-paleokonservativ-monarkist låter nationalsocialist mycket mer beskrivande. Erik Almqvist* som tidigare var riksdagsman för SD kritiserade nationalsocialismen såhär i en kommentar:
”Mina mest grundläggande problem med den nazistiska ideologin är att den är socialistisk, progressiv, imperialistisk, kulturmodernistisk och egalitär. Gemensamt problem med marxismen: proletariatets diktatur är ett sämre pöbelvälde än demokratin.”
Vilket är en kritisk som jag tycker relevant och välformulerad. Och som är lättare att förstå om man använder ”nationalsocialist”. Nu använder i och för sig Almqvist ordet ”nazist” han också men som tillhörande SD sfären kan man förstå att han inte har något annat val där. Men ni journalister? Varför använder ni det mer förvirrande ”nazist”?
Nazism är det ord motståndarna använde, själva kallade de sig nationalsocialister. En nazist skulle aldrig kalla sig själv nazist. Det handlar alltså delvis om perspektiv. Forskningen talar ju också ibland om nationalsocialism, som en beteckning på läran/ideologin. Det är ett mer neutralt uttryck. Jag tycker man kan använda båda uttrycken. Jag säger ofta nazister efter jag inte inte är nazist och eftersom mycket fler vet vad nazism är jämfört med hur många som vet vad nationalsocialism står för.
Ok, tack för svaret.
Jag har fått fundera ett tag på vad du sa. Att säga ”nazist” är alltså att ta ställning mot Nationalsocialister? Och att säga Nationalsocialist är att vara deskriptiv och neutral, vilket är oacceptabelt, enligt de flesta?
Jag tror det här tvingar mig att använda ”nationalsocialism”. Jag är inte positiv till nationalsocialism, det leder till samma folkförstörelse som socialdemokrati, är min övetygelse. Men jag tycker ju ännu sämre om er journalister? Och nationalsocialister/nynazister har ju varnat för nuvarande katastrof längre än någon annan? Till stor personlig kostnad för dem själva. När jag 1990 kände mer lojalitet till rör inte min kompis och fantiserade om att rädda söta invandrarflickor från otäcka skinheads i tunnelbanan så varnade redan ”nazisterna” för massinvandring. Offrade tid, personlig säkerhet, personlig relation till staten och framtida karriär, pengar och dylikt för att varna för massinvandring. Och nu sitter vi här. Jag kände mig bättre än dem. Men vad visste jag, jag bodde i fint villaområde, det var de som delade sina bostadsområden med våra nya landsmän. Det här kan jag ju inte strunta i eller glömma bort? Det är ju faktiskt sant, på många sätt hade de rätt och jag hade fel, även om deras ideologi är kass i övrigt. Och jag intog en enormt mycket bekvämare position än vad de gjorde.
Nåja, så känns det för mig. Jag brukar använda ”nazist” i sammanhang där det blir lättare att kommunicera med folk. Men jag tror inte jag kan göra det längre, det vore omoraliskt. Jag har väl alltid vetat egentligen att det är som du berättar för mig men hittills har jag kunnt glida undan ifrån det av ren bekvämlighet och genom att låta bli att tänka igenom det.
Ordet nazism har genomgått en betydelseförskjutning och jag skulle säga att det är en neutral beteckning på nationalsocialism, i den man någon kan vara helt neutral inför en ideologi med den historien. Frågan är om folk ens begriper vad du pratar om om du använder det längre ordet. Inte alla i alla fall.
I sak är jag överens med Anna-Lena. ‘Nazist’ är gängse och förstås av envar, ‘nationalsocialist’ däremot kan ofta nog kräva en förklaring. Själv uppfattar jag ordet ‘nazist’ som neutralt. Hos NMR menar man annat. Vill man uttrycka skarpt avståndstagande kan man väl säga ‘nassar’. På 1930-talet användes termen ‘nasister’ av udda entusiaster. Detta finns dokumenterat genom själva namnet på en tidskrift, nämligen ‘Nasisten’.
Det är egentligen rätt enkelt. Nationalsocialist är en person som tror på blandningen av nationalism och socialism. dvs vill baserade sin kollektivism på nation och klass, inte endast klass som den övriga vänstern gör. Det är inte direkt konstigt, sossarna gjorde ju det i decennier, under de år de byggde det svenska folkhemmet – åt svenskarna.
”Nazist” passar bra på den som blandar in rasism och antisemitism i det hela. Men det blir förstås svårare att utnyttja ordet för politiska ändamål, om man skall vara så här ärlig. Enklare att förenkla det, så att nästan alla nationalister blir ”nazister”.
Du rör till begreppen. Nazism och nationalsocialism är samma sak, det förra är ett ord som motståndarna använt, det senare är vad de själva kallar sig. Alla partier var mer nationalistiska förr, det var mer eller mindre en självklarhet t ex under krigsåren. Det var ju innan globaliseringen gjorde att vi flyttade på oss på det sätt vi gör idag och hade lika mycket tillgång till nyheter och information om andra länder.
(Inte desto mindre kom ju många flyktingar även i samband med andra världskriget.) Men man bör också betänka att Socialdemokraterna är en del av en rörelse som var global redan från starten vilket gjorde att man också motsatte sig många negativa sidor av nationalismen.
Men nationstillhörighet är baserat på härkomst? Alltså ”rasistiskt”, enligt såna som du?
Fattar faktiskt inte vad du menar, att bo i en viss nation handlar om att man har ett medborgarskap och det kan man få på många sätt, genom föräldrar, genom att flytta och bo där etc.
Ahaaaa, så nationalstat betyder statstat egentligen? Ahaa, det kan inte finnas flera nationer i en stat! Då vet vi.
En fråga. Om alla ska få sin etniska tillhörighet bestämd av centralmakten. Om alla ska få sin identitet definierad uppifrån. Är inte det fascism? Att statens papper skall gälla över din egen historia och din egen identitet?
Jag tycker ju det här med stater är ingenting annat än administrativa enheter som tillkommit av historiska skäl, och som vidmakthålls av praktiska skäl. Stater har ingenting med identitet att göra och de flesta stater består av människor med olika språklig, historisk och etnisk bakgrund.
Men då hamnar du i rasistlägret? Att hävda att den etniska gruppen Svenskar har rätt att finnas till och att det finns ett etniskt svenskt gruppintresse innuti staten Sverige är ju det vi identitärer demoniseras för?
Personigen tycker jag åsikten att vi medborgare skall identiera oss med medborgarskapet och acceptera alla som staten delar ut medborgarskap som ”vi” är fascism. Det var ju ungefär det som var Mussolinis ursprungliga projekt. Han såg hur svagt Italien varit i första världskriget och menade att det i stort berodde på de starka regionerna och den svaga sammanhållning. Och såg lösningen som att staten ovanifrån tryckte på medborgarna en pan-italiensk identitet. Samma som artonhundratals nationalism egentligen. Man förstör genuina traditioner och identiteter för att skapa större sammanhållning och därmed större militär kapacitet.
Men här i Sverige kallas man fascist om man INTE ställer upp på att staten och dess medborgarskapslappar är det som definierar identitet. Gud nåde den som ej accepterar en icke Europee som Svensk. Det är sånt som får dig avskedad från jobbet och som får etablissemangets AFA terrorirster att besöka ditt hem om natten. Jag tycker det här är rena rama folkmordspolitiken. Och jag tycker att du personligen har ett stort ansvar för att det blivit så här.
Jag tycker alltså inte att identitet har med saken att göra, att vara medborgare är att man har ett kontrakt med staten att följa lager och regler och bidra i den mån man kan. Sammanhållning har ingenting att göra med att vi måste vara lika, det handlar om att vi kan solidarisera oss med det gemensamma. Titta på Indien, USA, Brasilien, världen är full av länder där människor har olika ursprung, ett tämligen litet land som Filippinerna har 80 inhemska språk (men de har ändå valt ett som de ska kommunicera på – eller egentligen två beroende på vilken del av landet – gemensamma). Många stater uppstod dessutom genom politiska överenskommelser som hade noll och ingenting med vilka som bodde i ett visst landområde att göra, titta på Afrika. Jag tycker inte att alla som vistas varaktigt i Sverige måste kunna beskrivas som svenskar kulturellt, hur du nu definierar det, däremot ska de förstås ställa upp på svenska lagar och regler och försöka lära sig det nationella språket.
Din livsgärning är att utrota oss Svenskar. Och att förvandla Sverige till ett helvete.
Det här lägger jag bara ut för att de som läser ska se hur de som ser mig som en motståndare argumenterar.
Alltså, vad ska jag säga? Du ger ett svar ”alla ska vara snälla mot varandra”. ”Det är brottsligt att bryta mot lagen”. Helt utan någon insikt om vad en nationalstat var, varför den fungerade. Helt utan, någonting. I ett land som faller sönder. Så skriver du önsketänkande. Ingenting lärt, ingenting förstått. För all del, hade det varit 1990? Men nu sitter vi alltså här. Och ni som styr och ni som satt oss här lever i en bäbisvärld från ett annat århundrade.