Under högerpopulismens heltäckningsmatta

Den här artikeln publicerades i tidningen Tvärdrag nr 2013:3-4:

tvärdragDet är vänstern som bjuder högerextremisterna motstånd. Högerpartierna vacklar och bjuder ibland in till samarbete. På så sätt kan högerpopulistiska partier få en maktställning som de sällan får av egen kraft.

Att motverka dessa partier, och deras politik, handlar till stor del om att utforma ett trovärdigt vänsteralternativ.

***

2001 enades de socialdemokratiska partierna i Europa om att aldrig någonsin sätta sig i en regering eller samarbeta inför allmänna val med främlingsfientliga partier. Detta har slagits fast i flera formella deklarationer som partierna gemensamt undertecknat.

Att bryta mot överenskommelsen kostar på. De slovakiska socialdemokraterna blev uteslutna ur Europeiska socialdemokrater (PES) 2008 efter att man valt att sätta sig i regering med ett högerpopulistiskt parti. Efter att diskussioner förts kring detta tog partiet avstånd från sitt agerande och fick återinträda i gruppen. Samma sak kunde ha hänt när socialdemokrater i Finland stod inför att hamna i en bred samlingsregering där även Sannfinländarna skulle ingå. Men den gången hoppade Sannfinländarna själva.

Finland har en särskild historia, samlingsregeringar är vanliga liksom samarbeten över blockgränserna. Det var inte precis så att Sannfinländarna och Socialdemokraterna flyttat sig närmare varandra, den regering som blev av sträcker sig från det borgerliga Samlingspartiet till Vänsterförbundet. Men frågan om de finländska socialdemokraternas agerade hade ändå blivit ifrågasatt.

− Vi måste hålla fast vid våra värderingar, betonade Lesia Radilicki på PES när jag träffade henne på de europeiska socialdemokraternas kontor i Bryssel under arbetet med boken ”Krutdurk Europa” som jag skrev med Mats Wingborg (Bilda 2011).

Hon berättade om de många förhandlingar som förts genom åren kring hur socialdemokrater ska förhålla sig till högerextremister av olika schatteringar. Hållningen är glasklar, samarbeten och försök att underlätta för sådana partier tolereras inte. De borgerliga partierna sviktar däremot ibland.

Det färskaste exemplet är förstås hur norska Fremskrittspartiet hamnat i en högerregering efter valet i oktober. Dansk folkeparti satt som stödparti till en högerregering i 10 års tid, fram till förra valet 2011, och Nya partiet i Nederländerna hade motsvarande position åren före nyvalet 2012. Går vi längre tillbaks i tiden gjorde Jörg Haiders Freiheitspartei Österreich ett rekordval 1999 och fick hela 27 procent av rösterna, vilket gjorde att partiet bjöds in att sitta i en koalitionsregering tillsammans med kristdemokraterna.

De svenska borgerliga partierna utgör ett undantag, Moderaterna valde exempelvis att komma överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken hellre än att behöva närma sig Sverigedemokraterna. Det är glädjande, men förändrar inte det faktum att det är vänstern som tar ledningen i kampen mot Jimmie Åkesson och hans kollegor i Europa.

Det är inte bara vänsterskribenter som kommit till slutsatsen att vänstern är betydligt mer att lita på när det gäller antirasism. När Lisa Bjurwald, som varit ledarskribent på liberala Dagens Nyheter och som skrivit flera böcker om högerextremism (t ex ”Europas skam – rasister på frammarsch”, Natur och Kultur), intervjuades i den socialistiska tidningen Flamman i februari 2011 förklarade hon att de borgerliga partierna inte kan stå emot högerpopulismen i Europa, hennes hopp står till vänstern, och i synnerhet till Socialdemokraterna:

”Socialdemokratin har alltid varit en motvikt mot rasistiska rörelser, en stark barriär. Även som liberal vill jag ha en starkare socialdemokrati, för borgerligheten kan inte hålla uppe spärren mot rasismen. Visst, alla pratar om att vi måste stå emot SD och de här krafterna i Europa, men ändå får vi burkaförbud, krav på kraftigt minskad invandring, fixering vid muslimer och språktest.”

Det finns flera dokument som slår fast den europeiska socialdemokratins ståndpunkt mot främlingshat och högerpopulism. Den så kallade Budapestdeklarationen antogs 2010 av den progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet. Enligt deklarationen är partierna i alliansen djupt oroade över den växande ”populismen, ultra-nationalismen, främlingsfientligheten, islamofobin och antisemitismen” i Europa.

Party of European Socialists, PES, antog en annan deklaration samma år där man uttrycker en djup oro över att extrema och främlingsfientliga partier på högerkanten haft framgångar i de parlamentariska valen i länder som Österrike, Sverige, Ungern och Nederländerna. Enligt deklarationen underblåser dessa partier stämningar av anti-invandring, främlingsfientlighet, islamofobi och antidemokrati. Dessa partier vägrar också att respektera minoritetsgruppers rättigheter.

Frågan som inställer sig är förstås hur den här typen av dokument kan omsättas i praktiken. Dokumenten säger inte heller så mycket om vad man ska göra mot de krafter som sprider främlingshatet. Dessutom ställs inte den förbjudna frågan: vad gör vi när fienden finns här mitt ibland oss?

Även inom den socialdemokratiska gruppen finns partier som blivit mer främlingsfientliga. Romer är i en utsatt grupp överallt, vilket visats inte minst i diskussionerna kring polisens romerregister. Men toleransen mot hatfull propaganda mot, och övergrepp på, romer är ännu större i det gamla östblocket. Det ställdes stora krav på länder som ville bli medlemmar i EU, men när de väl är medlemmar ses det plötsligt som att lägga sig i ländernas egna angelägenheter när andra medlemsländer riktar kritik, förklarade Lesia Radilicki, och andra vi talade med i Bryssel höll med. Det saknas helt enkelt ett motiv att konfrontera länderna vilket fanns tidigare när de bara förhandlade om att komma med.

Men problemet kan inte reduceras till gamla östländer, även i väst finns exempel på politik som går på tvärs med tanken om allas lika värde och rättigheter. Man behöver inte gå längre än till Danmark för att hitta exempel på anpassning efter den högerpopulistiska retoriken även på vänstersidan. Att Danmark fick en vänsterregering har inte mildrat den hårda migrationspolitik som lades fast av högern och Danskt folkeparti. Frankrikes socialistiska president Hollande behåller förbudet mot burka som genomfördes före valet.

Inte heller i Norge har socialdemokrater varit särskilt framgångsrika i sin agitation mot Fremskrittspartiet, även om avståndstagandet varit tydligare än i Danmark. Den som hörde Jens Stoltenberg i TV-programmet ”Skavlan” i oktober i år kunde se hur han reflekterade den vanliga synen på Fremskrittspartiet som ett betydligt mindre kontroversiellt parti än motsvarande partier i andra länder. Men åsiktsmässigt finns inte den avgrund mellan Fremskrittspartiet och exempelvis SD som även delar av den norska vänster verkar tro existerar.

För några år sedan kom boken ”Högerpopulismen dissekerad” (Frp-koden) av Magnus Marsdal som dissekerar Fremskrittspartiets väljare och riktar skarp kritik mot ett socialdemokratiskt parti som fjärmat sig från folk och lämnat fältet öppet för populisterna.

2010 skrev jag och Mats Wingborg en rapport för Friedrich Ebert Stiftungs Norden-kontor där vi jämförde hur arbetarrörelsen tacklat sina högerpopulistiska partier i Skandinavien. Den dystra slutsatsen var att ju större och mer inflytelserikt ett parti är, ju mer troligt att även arbetarrörelsen börjar glida i riktning mot acceptans – inte bara för partiet och dess företrädare utan även för den politik som partiet för. Det kanske inte är så konstigt att den svenska arbetarrörelsen varit mest framgångsrik i att markera mot Sverigedemokraterna, som fortfarande är ett tämligen obetydligt parti som dessutom inte satt i riksdagen före 2010. Men vad händer om SD fortsätter att växa?

Det har länge varit tydligt att SD haft ett starkare stöd bland arbetarväljare och i LO-kollektivet. Redan hösten 2012 hade SD gått om Moderaterna som det näst största partiet bland LO-medlemmar i opinionsmätningarna. Var sjätte medlem, eller 16,2 procent, skulle ha röstat på SD om det hade varit val då.

Det finns ett allt starkare stöd bland arbetarklassen för högerpopulistiska partier över hela Europa. Exempelvis kan en tredjedel av fransmännen tänka sig att rösta på Marine Le Pen och Nationella Fronten, och det beror inte minst på att partiet fångat upp tidigare socialdemokratiska väljare.

Pia Kjærsgaard skriver redan i sin bok ”– men udsigten er god från 1998, det år då hennes parti kom in i det danska Folketinget:

”I dag har vi många före detta socialdemokrater med oss, det är en utveckling som verkar fortsätta och jag måste säga att den utvecklingen gläder mig. Socialdemokraternas gamla ’kärnväljare’ är ju av det rätta virket: socialt ansvarstagande människor, som hyser en djup kärlek till Danmark och som därför är skeptiska både till unionsutvecklingen och till utvecklingen mot ett multietniskt Danmark.”

Liknande tankar hörs ofta från SD. Vid SD:s riksårsmöte 2008 lyfte partisekreteraren Björn Söder fram två personer som ”sannolikt skulle ha varit sverigedemokrater idag” om de levat. Den ena var författaren och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf (1858-1940), och den andre den gamle socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson. Björn Söder citerade ur Per Albins folkhemstal från 1928 och ett fosterländskt tal efter krigsslutet 1945 och hävdade att det var Sverigedemokraternas vision av Sverige som Per Albin talade om.  Associationer till socialdemokratin har uppenbarligen ett starkt signalvärde, trots att partiernas budskap ligger så långt från allt arbetarrörelsen står för och tror på.

Den största gruppen av partier med en främlingsfientlig retorik kan beskrivas som högerpopulister, de motsätter sig inte parlamentarismen och har i grunden en klassisk värdekonservativ politik med fokus på kärnfamiljen, mot kvinnans frigörelse (mot aborter) och för gamla institutioner som kyrkan och försvaret. Det är en politik som vill lyfta fram den vita arbetande mannen och ge honom stolthet och framtidstro i en tid då hans roll kraftigt har reducerats och socialdemokraterna hellre jagar de åtråvärda medelklassväljarna som kan ge en position i storstäderna.

Tidigare, under 1980-talet, var främlingsfientliga partier mer nyliberala. Vi i Sverige hade Ny demokrati som parerade främlingshat och islamofobi med en extremt företagarvänlig politik och fortfarande kan Fremskrittspartiet beskrivas som mer åt det nyliberala hållet.

Endast ett fåtal av de högerpopulistiska partierna har rötter i någon slags fascistiska miljöer. De som i likhet med SD har en sådan bakgrund har ofta haft en längre väg till att bli en del av etablissemanget och hamna i någon slags maktställning. Detta är också en viktig anledning till att Dansk Folkeparti, med rötter i Mogens Glistrups anarkistiska skattprotester i missnöjespartiet Fremskridtspartiet, och Fremskrittspartiet med rötter i bygdeoriginalet Anders Langes drift med överheten, kommit så mycket längre på vägen mot att bli accepterade och inflytelserika. De har helt enkelt aldrig varit helt ute i kylan, på det sätt som SD varit.

Att de högerpopulistiska partierna gått från protektionistiska (små)företagarpartier till nationalistiska välfärdskramare (välfärd för det egna folket, inte de som kommer utifrån) är viktigt för att förstå de senare årens framgångar. Det har skapat en plattform för en mycket folkligare framtoning som kan locka större grupper av väljare. Partierna har blivit anhängare av en stark stat och höga skatter. De kan säga ja till mycket av det som väljarna vill ha, men med en brasklapp att det finns ekonomiskt utrymme när de kostnadskrävande invandrarna har försvunnit från landet.

Det är en vanlig uppfattning att högerextremism växer i tider av ekonomiska kriser och hög arbetslöshet. Det skulle i så fall förklara Gyllene grynings framgångar i Grekland, det kanske allra mest drabbade landet i Europa. Men det finns inget sådant enkelt samband mellan kriser och politiskt extremism. Några av de största partierna hittar man i stabila länder som Norge och Schweiz, medan det saknas stora högerextremistiska partier i flera krisdrabbade länder som Island, Irland och Spanien. Det är inte heller så att alla partier seglar på en framgångsvåg, en del har backat kraftigt på sistone som Vlaams Belang i Belgien och Nya Partiet i Nederländerna.

Att högerpopulister kunnat slå igenom i länder i norra Europa, med en så relativt stabil ekonomisk och politisk situation, beror förmodligen på att de ofta framträtt som försvarare av välfärdsstaten med ett budskap som lockat ländernas egen arbetande befolkning. De gamla arbetarpartierna beskrivs som alltför intresserade makt och kritiseras för att ha svikit sina ideal. Högerpopulismen kastar den gamla klasskampen över bord, de säger att motsättningen i samhället finns, inte mellan höger och vänster, utan mellan de som har makt och inflytande och de som inte har det. Högerpopulister hävdar att de talar för de små i samhället, gräsrötter som hamnat vid sidan av.

I realiteten ger partierna nästan alltid stöd åt en politik som gynnar de besuttna, en i grunden arbetarfientlig politik. Högerpopulister tar arbetarväljare, men resultatet är mer högerpolitik. Att detta inte går fram till väljarna beror sannolikt både på en sämre ideologisk debatt inom och utanför partierna, och en mediedebatt som fäster allt för mycket avseende vid personer och ytan och för lite vid politikens resultat.

Att det finns sen sådan slagsida politiskt i dessa partier, som oftast hävdar att de står till mitten, visar sig om inte annat när man tittar på var deras företrädare tidigare befann sig politiskt. Över hälften av toppnamnen på SD:s riksdagslista före valet 2010 var före detta moderater, däribland partiledaren Jimmie Åkesson. Det finns en rad personer i partiets ledning som har en bakgrund i andra partier, men de är inte tillnärmelsevis lika många.

Att ta debatten med högerpopulisterna, vilket ofta lyfts fram som en nödvändighet, handlar inte bara om att visa att man har rätt. Debatt över huvud taget, där argument möter argument, är i sig ett vapen mot förenklingar och populism. Den ska helst ske nära människor, i deras egen trygga omgivning, på arbetsplatser, i bostadsområden och föreningar. Människor i vår närhet har vi en större förmåga att lyssna på och respektera, även om de tycker något som vi inte håller med om. Då är det lättare att stänga av en TV-apparat. Att odla det goda samtalet borde vara en viktig uppgift bland annat för facket och de politiska ungdomsförbunden.

Debatten kan med fördel handla om frågor som ligger arbetarrörelsen nära som arbetsmarknadsfrågor. Här har högerpopulisterna svårt att hitta en trovärdighet, de är för dåligt insatta och alltför låsta vid att skylla allt på invandringen. Det är viktig att själv sätta agendan och inte förfalla till att bara bemöta främlingsfientliga argument och påståenden.

Det finns en faktor som forskare hittat i nästan alla länder där högerpopulistiska partier varit framgångsrika och det är att de politiska partierna låter allt mer lika varandra. Konvergens, som det kallas på forskarspråk, gör att högerpopulisterna framstår som det enda alternativet till status quo. En uppgift för den som vill motverka högerpopulism måste alltså vara att markera skillnader mellan olika politiska alternativ. Alltså att forma en tydlig vänsterpolitik.

De två deklarationerna som nämndes tidigare för fram flera recept för att motverka främlingsfientlighet och slå undan mattan på högerpopulistiska partier. I Budapestdeklarationen betonas särskilt kraftfulla åtgärder mot arbetslöshet, något som de främlingsfientliga partierna annars ofta exploaterar, och åtgärder för att motverka alla former av etnisk diskriminering. PES-deklarationen från 2010 utmynnar i två uppmaningar. För det första att angripa orsakerna till att främlingsfientliga partier växer: ökade klyftor och ekonomisk fattigdom. För det andra att aldrig ge vika för principerna om yttrandefrihet, rätten till gemensam välfärd, antidiskriminering och en human flyktingpolitik. PES har följt upp med bland annat en deklaration om romers rättigheter.

Till sist: Det finns ingen anledning att se hotet från partierna som omöjligt eller svårt att göra något åt. Det är när vi resignerar och tycker att de här partierna hör till det normala, och börjar anpassa oss till deras politik, som vi är illa ute. I Sverige har vi varit ganska bra på att markera avstånd mot främlingshatet, det finns fortfarande en slags skamstämpel på rasistiska övertramp. Den känslan ska vi vara stolta över, och inte tumma på.

 

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s