Varför kan inte polisen bara stoppa nazisterna?

I det senaste numret av FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 3/2018) försöker jag reda ut lagstiftningen kring rasism och nazistiska organisationer.

”Stökigt när nazister demonstrerade i Göteborg”, ”Nazister ställde till bråk i
Almedalen”, ”Polisen stoppar nazisterna i Kungälv” (och tvingas senare ändå låta
dem hålla möten). Rubrikerna kring svenska nazister har varit många den
senaste tiden. En anledning är att nazistpartiet Nordiska motståndsrörelsen,
NMR, ställde upp i valet på några platser och även anklagades för misshandel och
hotfulla uppträdanden under politikerveckan i Almedalen.

Varför kan inte polisen bara stoppa rasistiska, antisemitiska och våldsbejakande
organisationer från att demonstrera? Lena Matthijs, polisområdeschef i
Västra Götaland, påpekar att det finns ett omfattande skydd för yttrandefriheten i den svenska grundlagen som är neutral i förhållande till olika åsikter, och alla har rätt att anordna allmänna sammankomster, även nazister och rasister.

– Om polisen i förhand ska kunna neka tillstånd eller förbjuda sammankomsten
krävs i så fall en lagändring som kriminaliserar nazistiska organisationer
i någon form, säger Lena Matthijs.

Idag har polisen i stort sett bara möjlighet att neka demonstrationstillstånd
om det finns risk för ordningsstörningar eller allvarliga trafikstörningar.

– Att motdemonstranter förväntas attackera sammankomsten ger inte heller polisen rätt att neka arrangören, utan det är polisens uppgift att skydda
sammankomsten från angrepp även om arrangören har en provokativ och kontroversiell profil.

Rasistiska åsikter i form av tal, meddelanden på skyltar, flaggor och val av
symboler kan falla under brottet hets mot folkgrupp. Men polisen kan inte ingripa innan ett brott har begåtts utan först efteråt, betonar Lena Mattjijs.

Förbudsfrågan har diskuterats allt flitigare under sommaren. Justitieminister
Morgan Johansson gick ut med krav på att det ska tillsättas en utredning om att
kriminalisera rasistiska organisationer, och moderaterna vill förbjuda våldsbejakande grupper. Men är det så enkelt som att man bara kan förbjuda något och tro att problemet försvinner?

Det slås fast i FN:s konvention mot rasdiskriminering att rasism ska förbjudas,
vilket i vissa länder tolkas som förbud mot t ex nazistpartier. Men i andra
vågskålen finns organisationsfriheten som i Sverige vägt tyngre. I stället har
man valt att skärpa andra lagar, framför allt just lagen om hets mot folkgrupp.
Problemet är att den inte används särskilt ofta, då det saknas bevis, och vid t ex demonstrationer har polisen fullt upp med att hålla ordning och hinner inte
också dokumentera andra brott.

I länder som valt att förbjuda rasistiska organisationer, t ex Tyskland, Belgien
och Finland, har dessa oftast lärt sig var gränsen går och ser till att formulera sig och välja symboler som inte är åtalbara. Eller så går de under jorden och blir svårare att komma åt. Det är sällan som någon rasistisk organisation förbjuds, men NMR är förbjuden i Finland.

Annelie Börjesson, FN-förbundets nya ordförande, påpekar att Sverige ratificerade FN:s konvention mot rasdiskriminering 1971, men vid upprepade tillfällen har fått kritik för att i strid med artikel 4b tillåta rasistiska organisationer.

– Det vore å ena sidan bra med ett förbud med tanke på att dessa organisationer
inte hör hemma i vårt samhälle.

Å andra sidan skulle ett förbud kunna medföra att organisationerna går under
jorden och byter namn och skepnad. Det skulle kunna medföra att det blir
svårare att veta vad de gör och hur de utvecklas, vilket inte heller är bra. Ett
förbud kan vara en väg att gå, men avgörande är att Sverige klarar att uppfylla
andan i konventionen, säger hon.

Något som är minst lika viktigt, enligt Annelie Börjesson, är att polisen inför
en striktare tillämpning av de lagar som finns, som på 1990-talet. Hon tycker att de ska kunna hänvisa nazisterna till mer avlägsna platser och inte tillåta att de dyker upp t ex vid synagogor och Pridefestivaler.

– Att ge dem utrymme på gator och torg samt i närheten av grupper och organisationer som de föraktar skapar oro och otrygghet bland våra medborgare.
Det kostar också samhället mycket i form av polisiära insatser.”