Minnesruna över Gertrud Sigurdsen

När Gertrud Sigurdsen avled våren 2015 fick jag i uppdrag att skriva en minnesruna i tidningen Fokus. Den bygger delvis på min tidigare intervju med henne 2003. Det här är den text jag skickade, den kortades något i tidningen.

***

Tidigare partisekreteraren i Socialdemokraterna Sten Andersson brukade säga att Gertrud Sigurdsen (1923−2015) hade en huggorms blick och en kaktus röst. En formulering som trots den säkert skämtsamma avsikten är svår att tolka som enbart positivt menad. En kvinnlig urkraft som Gertrud Sigurdsen har väckt respekt och förvåning, men också beundran. Hon tog sig ju fram i en tid då kvinnor normalt inte gjorde karriär. I synnerhet inte de som kom från fattiga förhållanden, hade börjat sin bana som kontorister och var ensamstående mödrar.

Gertruds far var traktorförare och aktiv i Lantarbetareförbundet. Familjen bodde i ett rum och kök med utedass i sörmländska Nävekvarn, och sent i livet skulle hon återkalla minnet av den kalla jorden på våren när potatisen skulle ner i det egna lilla potatis- och grönsakslandet, och de ständiga påsarna som fadern lade i hennes fickor för att fylla med de lingon som åts dagligen med en skvätt mjölk.  Men det var modern som hade ambitioner för henne, och som fick henne att läsa in realen på korrespondens, eftersom det inte fanns pengar till läroverket.

Gertrud Sigurdsen började som kontorist på LO 1949, och fick arbeta för Sigrid Ekendahl som var ordförande i kvinnorådet som hon startat några år tidigare för att få fler kvinnor att engagera sig fackligt. I henne fick Gertrud Sigurdsen en verklig mentor, och det lärde henne vikten av att kvinnor stöttar och lyfter fram varandra. Sigurdsen skaffade sig ett kartotek där hon skrev ner namn och basfakta kring alla duktiga kvinnor hon stötte på, så att hon aldrig skulle stå svarslös när någon hävdade att det måste bli en man igen på någon post med hänvisning till att det saknades kvinnlig kompetens.

När Sigrid Ekendahl fick plats i riksdagen tog Sigurdsen hennes plats som kvinnorådets ordförande, och 1972 följde hon också efter henne in i riksdagen. När Olof Palme möblerade om i regeringen efter valet 1973, utsågs fem nya statsråd varav tre var kvinnor: Anna-Greta Leijon, Lena Hjelm-Wallén och så Gertrud Sigurdsen, som var några år äldre än de båda andra och som utsågs till biståndsminister.

Palmes agerande var radikalt för en tid då männen fortfarande dominerade även i arbetarrörelsen, i LO-styrelsen satt så sent som på 1970-talet bara män. LO-ordföranden Arne Geijer insåg behovet av en utbyggd barnsomsorg först när han fick barnbarn, kommenterade Gertrud Sigurdsen syrligt när jag intervjuade henne 2003.

Ensamförsörjaren Gertrud Sigurdsen hade sina barn på dagis från de var fem månader, och valde senare att bo i kollektivhus. Bostaden i Fredhäll blev mer än ett hem, där fanns dagis och fritids, lekplatser och dessutom alla barnens kompisar och deras föräldrar. Hennes syster tillbringade många timmar på tåget från Nyköping, och dessutom fanns en ’tant Signe’ som kunde rycka in. Fanns det inga barnvakter fick pojkarna följa med, då köpte hon kritor och papper på vägen. Hon noterade att männen bara tittade i almanackan och tackade ja när man skulle komma överens om mötestider, själv måste hon tänka ett steg längre.

Den första tiden på Utrikesdepartementet i det pampiga Arvsfurstens palats upplevde hon som skrämmande, men hon trotsade konventionerna och valde även som statsråd att ibland gå ner till kafeterian för att hämta sitt eget kaffe. Efter valförlusten 1976 återgick hon till LO, men när Socialdemokraterna fick förnyat förtroende blev hon först hälsovårdsminister 1982–85 och sedan socialminister 1985–89. Därtill satt hon i Socialdemokraternas verkställande utskott från 1968.

Inte många kände till de motgångar som kantade Gertrud Sigurdsens privata liv. Åtminstone inte förrän år 2000 då hon porträtterades av Lena Näslund i boken ”I en värld av män” där det bland annat berättas att hennes norskfödde make var alkoholist och som dömts för sina handlingar under Hitlers ockupation av Norge, det senare fick hon reda på först i ett sent skede av deras relation. De skilde sig efter bara fyra års äktenskap och hon gifte aldrig om sig. Senare blev yngste sonen tung narkoman och kriminell, först på 1980-talet hamnade han på ett behandlingshem och lyckades få ordning på sitt liv.

Sin sista strid tog Gertrud Sigurdsen med Stockholms kommun 2013 när hon trots att hon var svårt sjuk med balansproblem på grund av proppar i hjärnan nekades en plats på äldreboende, vilket hon menade var oförenligt med Socialtjänstlagen. Kommunen ägnar sig åt ”tvångsvård i hemmet” skrev hon i en uppmärksammad debattartikel i DN. Hon hade då överklagat ärendet ända till Högsta förvaltningsdomstolen. Artikeln avslutades med följande rader: ”Upp till kamp för en human äldreomsorg. Jag ska kämpa så länge jag orkar.”

 

 

 

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s