Hur ska andra partier, främst arbetarrörelsen, hantera högerpopulistiska partier? Det är ämnet för en antologi som publicerats av Friedrich Ebert Stiftungs Nordenkontor. De länder som diskuteras är Norge, Danmark, Sverige och Tyskland. Jag har skrivit det kapitel som handlar om Sverige. Texten finns att ladda ner som pdf på engelska eller tyska:
Engelsk version: Reclaiming action – Progressives strategies in times of growing Right-Wing Populism in Denmark, Norway, Sweden and Germany
Tysk version: Boken är ett resultat av en längre process, skribenterna har träffats och diskussioner har pågått vid flera seminarier. Arbetet fick mig att fundera mycket kring både likheter och olikheter mellan länderna och de högerpopulistiska partierna. Situationen skiljer sig delvis, men den kan också ändra sig ganska fort. Som i Tyskland där man inte haft något betydande högerpopulistiskt parti i parlamentet tills alldeles nyligen. Jag tror det finns mycket att lära av att lyssna på erfarenheter från andra länder.
Sverige sticker ut genom att tillämpa en benhård isloleringsstrategi, men så har ju Sverigedemokraterna en annan mycket mörkare historia än partierna i de andra länderna. Att Fremskrittspartiet i Norge t ex är ett så accepterat parti handlar bland annat om en lång historia där partiet steg för steg tagit sig närmare etablissemanget. Men jag har ofta förvånats över hur lite människor i Norge ändå vet om starten på Fremskrittspartiet (med tanke på hur viktig starten för SD är i Sverige), och tittar vi på de åsikter som partiet förfäktar går det inte att säga generellt att Sverigedemokraterna är ett mer extremt parti. Hur ett parti bemöts handlar mer om traditioner än om uttalanden och praktisk politik.
Det finns förstås inga universallösningar på vad man kan göra för att begränsa högerpopulisternas inflytande. Men en tanke som flera fört fram är att det är viktigt att inte låta dem sätta agendan, att formulera egna visioner och inte minst föra fram ett tydligare klassperspektiv som nog en del av de som idag sviker socialdemokratiska partier har saknat.
Anna-Lena Lodenius 