Revolt mot eliten – högerpopulism med fokus på Storbritannien

148803Den här artikeln publicerades i serien Världspolitikens dagsfrågor nr 2010:5 – en skriftserie som ges ut av Utrikespolitiska institutet. Fokus var det brittiska och det svenska valet samma år. Men artikeln innehåller också en överblick över högerpopulism i resten av Europa. Texten här är längre än den som trycktes, och innehåller också möjligen något korrfel och annat som rättades till i slutskedet av produktionen av skriften.

***

− Om Winston Churchill varit här hade han precis som han gjorde då varnat för massinvandringen. Inget annat parti hade välkomnat honom utom British National Party, sa Nick Griffin, BNP-ledaren, i en radiointervju strax innan det brittiska valet i början av maj.[1]

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder har hävdat att Per Albin Hansson varit Sverigedemokrat om han levat idag. Sverigedemokraterna framställer sig som partiet som vill förverkliga den gamla socialdemokratiska folkhemstanken (fast den här gången handlar det om att jämna ut etniska och kulturella skillnader, inte klassmässiga orättvisor, en nog så viktig skillnad).

Författaren Anders Isaksson, som skrivit en omfattande biografi över Per-Albin Hansson, var en av många som reagerade på Björn Söders uttalande:

– Kidnappade döda personer är värnlösa, man måste se i vilket sammanhang de här orden uttalades. I sak hurrade Per Albin för flaggan och var väldigt nationell under 1930-talet, det fanns sådana strömningar i många stater. Men Per Albin var inte negativ till invandring. Om Per-Albin levt idag hade han förmodligen varit ganska lik Göran Persson, möjligen ännu mer auktoritär, säger Anders Isaksson.[2]

Tongångarna känns igen från den här typen av partier som står för ett nostalgiskt tillbakablickande och gärna ger bilden av att det mesta var bättre förr. Till och med de politiska motståndarna. Men partierna som framför sådana åsikter är i övrigt inte särskilt lika. Enligt statsvetaren Jens Rydgren har den här familjen av parter växt fram under 1980- och 90-talen. De förenar enligt honom ”etnisk nationalism, främlingsfientlighet, högerauktoritära positioner i sociokulturella frågor och en populistisk systemkritik”. Ibland används termen radikala högerpopulistiska partier, RHP. [3]

De seglar inte på någon gemensam framgångsvåg och håller dessutom sällan sams någon längre tid över landgränserna. Men i vissa länder som Italien och våra nordiska grannländer Norge och Danmark har de ett stort politiskt inflytande. I Sverige har de varit ganska frånvarande i rikspolitiken, men nu ser det ut som vi för första gången skulle kunna få ett RHP-parti i riksdagen.

Winston Churchill var en av de politiska ledare som räddade världen undan nazismen. Nick Griffin är en politiker som man med visst fog kan säga försöker att återuppväcka en del av de tankar som nazismen stod för. I februari 2010 beslutade sig British National Party för att slopa det tidigare kravet på att partimedlemmar måste vara vita. Förändringen, som skedde efter hotet att hamna inför rätta för brott mot den brittiska grundlagen, lär knappast innebära några större förändringar, även om det uppgavs att man nu tänkte skriva in sin första medlem med utländskt ursprung: en sik.

Partiledaren Nick Griffin har förnekat Förintelsen och haft samröre med Ku Klux Klan (vars anhängare han anser är ”nästan helt och hållet mot våld”.)

Han valdes in i EU-parlamentet i senaste valet 2009 tillsammans med ytterligare en partikollega. Något de flesta säkert trodde var en omöjlighet. Nästa mål är att hamna i det nationella parlamentet. [4]

För närvarande finns 8 länder i Västeuropa som inte har den här typen av partier i parlamentet. I två av dessa länder, Sverige och Storbritannien, kan situationen möjligen förändras i och med årets parlamentsval. I de flesta länder i Västeuropa där de inte är företrädda på landsnivå finns de i regionala parlament och delstatsparlament (till exempel Tyskland). I flera fall har högerpopulisterna skaffat sig en stark maktställning som i Italien, Norge och Schweiz.

Gränsen är diffus mellan högerpopulistiska partier och nationalistiska partier i Östeuropa, men med vissa reservationer finns ytterligare ett antal partier som kunde räknas in i samma familj på andra sidan av den forna järnridån. I stort sett är det bara Estland som inte har eller har haft högerpopulistiska eller nationalistiska partier i det nationella parlamentet i östra Europa på senare år.

Ett av de mer framgångsrika partierna på senare år i det gamla Östeuropa är ungerska Jobbik som gått ut hårt mot landet romer som utgör 5−7 procent av landets befolkning. Jobbik fick nyligen 17 procent av rösterna i det nationella valet och blev landets tredje största parti.

Vi tänker inte bedriva någon fridfull och nästan osynlig politik med dessa 17 procent i ryggen, sade partiledaren Gabor Vona i en kommentar till valresultaten, och förklarade att partiet var helt inställt på att utrota zigenarbrotten.[5]

I Nederländerna går Geert Wilders Frihetsparti, PVV, framåt och blev i mars 2010 största parti i staden Almere öster om Amesterdam och andra största parti i Haag, landets tredje största stad och politiska säte. Sommaren 2010 hålls ett nyval som väntas ge ytterligare framgångar, partiet fick strax under 6 procent i det senaste nationella valet.

I likhet med den mördade politikern Pim Fortuyn fokuserar Geert Wilders på kampen mot islam och han bland annat jämfört Koranen med Hitlers Mein Kampf. Han står åtalad för hets mot folkgrupp vilket bara stärkt hans status ytterligare. Geert Wilders låg bakom en kontroversiell film, Fitna, som bestod av löst sammanfogade spektakulära nyhetsinslag som gav en väldigt negativ bild av islam. Den har bland annat visats på Sverigedemokraternas hemsida. [6]

Italien styrs för tredje mandatperioden av en allians av högerpopulistiska partier under Silvio Berlusconis ledning. I synnerhet norditalienska Lega Nord har haft stora framgångar på sistone och fick ända upp emot 30 procent av rösterna i vissa delar i senaste regionvalet. Partiets program har fått ett stort genomslag i regeringen, det är numera kriminellt att vara papperslös invandrare i Italien. Polisen kan utan brottsmisstanke spärra in misstänkta papperslösa i särskilda identifierings- och avvisningsläger i upp till 6 månader.

I sin valkampanj i valet till Europaparlamentet förslog en Lega Nord-kandidat, som också röstades in i parlamentet, att vissa vagnar i tunnelbanan i Milano skulle vara fria från invandrare. Lokalt har Lega Nord utmärkt sig för svindemonstrationer där grisar urinerat på platser som valts för att bygga moskeér.[7]

Framväxten av en stark högerpopulistisk rörelse i Europa kan ses mot bakgrund av hur den politiska kartan ritats om i Europa. Under 1990-talet dominerade fortfarande vänsterregeringar, men mot slutet av decenniet föll den ena efter den andra. I det blåa Europa gjorde sig även extremhögern synlig som en oftast självständig och inte alltid så förutsägbar faktor i politiken. Idag sitter de i 13 EU-länders parlament samt i Norge och Schweiz. De gick framåt i valet till EU-parlamentet både i Storbritannien och Sverige.

Globaliseringskritiker och EU-motståndare finns både på höger- och vänsterkanten, men högerextremisterna fångar definitivt upp en del av den stora grupp människor som ser sig som globaliseringens förlorare. Att muren föll och Östeuropa öppnades upp har också gjort att liknande krafter ryckt fram i länderna bakom järnridån.

Populistpartierna målar upp kulturella konflikter och skillnader som det stora hotet, och framförallt betonas klyftan mellan det västerländska tänkandet och det som islam sägs stå för. Förändrade attityder har vuxit fram i spåren av 11 september-attentatet, de danska Muhammedteckningarna och vår egen historia med Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. Högerpopulistiska partier spelar mycket på att underblåsa rädslan för fundamentalistisk islam, med svepande generaliseringar jämställs samtliga muslimer med de mest extrema formerna. Under de senaste tio åren har islamfrågan seglat upp som den absolut viktigaste för den här typen av partiet, även för vårt eget Sverigedemokraterna.

Partierna tycks ha svårast att nå framgångar i länder med tydlig höger-vänsterskala i politiken. Sverige lyfts ibland fram som ett sådant exempel. I tider när alla politiska partier från höger till vänster blir mer lika, lägger liknande förslag och uttrycker sig på ungefär samma sätt kommer högerpopulisternas alternativ att framstå som mer attraktivt.

British National Party provocerar etablissemanget

Redan 1984 besökte Nick Griffin Sverige och årsmötet för den invandringsfientliga organisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Griffin var vid den tiden ledare för National Front som hade vissa framgångar under 1970-talet och som stod som modell och förebild för BSS. En ung person i den svenska rörelsen skrev efter besöket:

Under de senaste tio åren har National Front bidragit starkt till att ge inspiration åt svenska nationalister och till vår kamp mot marxism och kapitalism, likaväl som vår kamp för ett rent nationellt samhälle.[8]

National Front bildades 1967 av olika grupperingar inom extremhögern. Extrema åsikter i invandringsfrågan var inte en isolerad företeelse. En konservativ politiker som Enoch Powell fick under samma period stort stöd när han målade upp en bild av ett annalkande raskrig. Kanske för att han åtminstone inledningsvis uppfattades som en del av etablissemanget. Men även BSS:s systerorganisation National Front samlade en hel del röster i de brittiska allmänna valen på 1970-talet.

1983 skedde en intern kupp där en grupp bestående av bland andra Nick Griffin, juridikstudent i Cambridge och son till en Tory-politiker, tog över partiet. Det nya unga ledarskapet hade en bakgrund inom överklassen, var propert klädda, intellektuella och välutbildade med en bakgrund vid några av Englands snobbigaste högskolor. De ville bli av med bilden av NF som en våldsam nazistsekt. Partiet blev mer högerpopulistiskt och hade som mest ett femtiotal kommunfullmäktigeledamöter.[9]

1980 fick NF konkurrens av ett nytt parti, British National Party, BNP, som grundats av John Tyndall, en av de tidigare ledarna i NF som förlorat en intern maktkamp och uteslutits.  Partiet spelade ingen större roll under 1980-talet och framstod som mer traditionellt nazistiskt, antisemitiskt och invandrarfientligt. 1990 upplöstes National Front och det blev början för BNP:s framgångar, partiet skulle under 1990-talet växa sig allt starkare och också delvis ändra inriktning.

De första framgångarna noterades 1993 då partiet fick sin första kommunala representant. I valet till det brittiska underhuset 1993 fick partiet 36 000 röster i parlamentsvalet 1997. Griffin, som lämnat sitt lärarjobb 1999 för att ta över partiledarskapet i BNP som han anslutit sig till fyra år tidigare, beskrev framgången som ett avgörande ögonblick i Storbritanniens historia.

– Det brittiska lejonet har vaknat och dess vrål ska höras över hela världen.[10]

Men generellt fick BNP en mildare framtoning med Griffin som företrädare. Griffin förklarade att hans fokus skulle vara ”….de bortglömda och förtryckta i den vita arbetarklassen”. En av BNP:s kandidater  i London vid den här tiden talade om att BNP skulle bli ”mer Labour än Labour” som glömt bort arbetarklassen, och att partiet skulle satsa i områden där Labour traditionellt haft sina starkaste fästen.

Det stora genombrottet för BNP kom inte förrän i EU-parlamentsvalet 2004 då partiet fick 4,9 procent av rösterna, vilket var precis på gränsen för representation. Efter en tillfällig tillbakagång kom BNP tillbaks i valet till Europaparlamentet 2009 och erövrade då hela 6 procent av rösterna vilket räckte till två representanter. Resultatet kan förstås mot bakgrund av den ekonomiska krisen, menade många bedömare. Det var ett lågt valdeltagande vilket kan ha berott på ett missnöje med politikernas hantering av krisen och dess konsekvenser.

Redan på 1990-talet dömdes Griffin för spridande av rashat. I maj 2005 publicerade Yorkshire Evening Post information om en film från en BNP-fest i Skottland där medlemmar och sympatisörer sjöng nazistsånger, hyllade Adolf Hitlers tredje rike och gjorde Hitlerhälsningar samtidigt som de ropade ut slagord om Auschwitz. Bandinspelningen gjorde av en BNP-medlem som tillverkade åtskilliga kopior varav en läckte till en antirasistisk kampanjorganisation.[11]

Efter EU-valet konfronterades Nick Griffin själv med en dold kamera, den här gången från BBC, och sa då att islam är en ”elak, ond tro” som ”har brett ut sig med hjälp av en handfull galningar” (uttalandet friades dock av domstolen).[12]

Man kan jämföra med hur en journalist från radioprogrammet Kaliber följde med Sverigedemokraternas ungdomsförbund på en resa med Finlandsbåt och kom hem med bandupptagningar där en SD-representant sjöng en marschsång skriven av en svensk nazistledare på 1930-talet och där alla sjöng med i en nidvisa om Olof Palme. Upprörande att sådant förekommer i ett parti som gör anspråk på att vara rumsrent nog att sitta i den svenska riksdagen. Vid en jämförelse verkar ändå tonläget på de interna sammankomsterna ännu värre i BNP.

Samtidigt så tycks det finnas en hög medvetenhet om att det inte går att värva röster från den breda allmänheten med en sådan retorik. Det är mot den bakgrunden man ska se kritiken mot Nick Griffins deltagande i programmet Question Time där han enligt vissa gick över gränsen. Partiet står för poliska krav som att Storbritannien ska lämna EU, större nationellt självbestämmande, återställande av den brittiska ekonomin och fokus på handelsförbindelser med Australien, Kanada och Nya Zeeland. För en nationalist i Storbritannien är världen uppenbarligen större än för en svensk.[13]

British National Party – valresultat 1993−2010

1993 BNP får sin första representant i kommunfullmäktige i Millwall i östra London.

1997 Val till underhuset, 35 852 röster

2001 Val till underhuset, 47 129 röster, 0,2 procent

2004 Val till Europaparlamentet, 808 200 röster, 4,9 procent

2005 Val till underhuset, 192 746 röster, 0,7 procent

2006 Kommunalval, totalt 33 representanter, störst framgång i Barking och Dagenham i London där BNP blev näst största parti

2009  Val till Europaparlamentet, 6,0 procent av rösterna och 2 representanter [14]

SD – ett parti med djupa rötter

Sverigedemokraterna försöker i likhet med BNP att fjärma sig från ett mer extremt förflutet och bli ett parti för den svenskfödda arbetande befolkningen. SD har som nämnts rötter i en grupp som bildades 1979 av en grupp män med bakgrund i olika nazistiska och fascistiska sekter. De hade bestämt sig för att tona ner arvet från Hitler och Mussolini och börja fokusera på kampen mot det mångkulturella samhället. En fråga som de uppfattade vann allt mer stöd i samhället. De bildade Bevara Sverige Svenskt, BSS. Såhär lät det då:

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnsa Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.(BSS, flygblad 1979)

1985 valde BSS att gå med i alliansen Sverigepartiet som lika tydligt målade upp hotet från det mångkulturella samhället:

Vi vill inte att Sverige ska bli ett slags mångnationellt konglomerat. Vi vill bevara det land som våra fäder byggt upp med sin (sic.) svett och som de försvarat med sitt blod. Vi vill ha ett Sverige för svenskar. (Svensk Tidning, nr 1-2 1987)

Inte heller Sverigepartiet fick särskilt många väljare, trots ett relativt stort intresse i medierna. Partiet splittrades efter bara något år. Men ambitionerna att försöka nå framgång den politiska vägen fanns kvar.

I februari 1988 samlades ett tjugotal personer, delvis samma individer som var med vid bildandet av BSS, och bestämde sig för att bilda ett parti som till sist fick namnet Sverigedemokraterna. I partiets tidning syntes fortfarande en och annan gammal nazist och det förekom hyllningar till apartheidregimen i Sydafrika. Men framför allt handlade texterna om hur massinvandring i kombination med låg nativitet hotade landets befolkningssammansättning.

Först hade SD ett system liknande Miljöpartiet med två företrädare. Den första partiledaren som ensam fick företräda partiet, Anders Klarström, var en före detta nazist som några år tidigare dömts för att ha ringt och hotat människor till livet. Utåt sett märktes få förändringar, det var fortfarande svenska flaggor, skinnskallar och en hårdför retorik som till och med någon gång kunde rikta sig mot judar.

Anders Klarström avlöstes 1995 av Mikael Jansson, och först nu kunde man börja skönja det som så småningom skulle bli dagens SD. Han var en småbarnspappa som gjort en kort karriär inom centerpartiet i Örebro. Han vision var att skapa ett ”seriöst demokratiskt nationellt riksdagsparti”, och då var det viktigt att inte stöta bort de vanliga väljarna som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti med kopplingar till nazismen. Nu blev det förbjudet att bära uniformsliknande klädsel vid mötena. Men politiken ändrades inte särskilt mycket.

Flertalet av de publicerade texterna och flygbladen handlade numera om de problem som invandringen ansågs föra med sig som höga kostnader och ökad brottslighet.

Från det första riksdagsvalet med cirka 1 000 växte partiet val för val. 1991 fick partiet mandat i Dals Ed i Dalsland och i skånska Höör, två små kommuner där det krävdes relativt låga röstetal. 1994 valdes partiet också in i Trollhättan som under några år präglats av främlingsfientliga stämningar som har resulterat i en nerbrunnen moské och flera uppmärksammade misshandelsfall. En lokal representant för SD dömdes för en sällsynt grov misshandel av en somalisk flykting.

Det stora språnget togs i valet 2002 då partiet mer än tredubblade röstetalet (från cirka 20 000 röster till ungefär 75 000 röster). I valet 2006 landade rösterna i riksdagsvalet på nästan 1,5 procent. Men framför allt erövrades åtskilligt många fler kommunala mandat, från 49 till 281 mandat.

Våren 2005 tillträdde den nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson från Sölvesborg. Man kan jämföra med hur Nick Griffin och hans vänner ur överklassen med bakgrund på de finaste skolorna tog över BNP. I Sverige samlades en gäng unga akademiker vid Lunds universitet med en gemensam beundran för Jörg Haiders politik och skålade i österrikiskt öl för hans valframgångar. De matchade fram Jimmie Åkesson som partiledare och bakom honom fanns en krets personer från Skåne och Blekinge som idag styr partiet.

Opinionssiffrorna har länge pekat på att SD kan ta sig in i den svenska riksdagen i valet i september. Idag vill Sverigedemokraterna hellre jämföras med Dansk Folkeparti än med British National Party och diskuterar hellre kulturella skillnader än olika ras och hudfärg.

Men det hindrar inte att SD-representanter i slutet av mars 2010 deltog i ett möte i Ruhr-området för att diskutera hur man ska driva igenom en EU-lagstiftning mot byggandet av moskéer. Mötet var upptakten till en europeisk namninsamling och där deltog förutom SD även bland andra belgiska Vlaams Belang, österrikiska FPÖ och franska Nouvelle droite populaire, ett utbrytarparti från Front national, enligt den svenske journalisten Christoph Andersson som var där.[15]

Sverigedemokraternas valresultat kommunvalen 1988–2006

År                 Antal mandat totalt i kommunerna Antal kommuner med sd-representation

1988            0                                                               0

1991            2                                                               2

1994            5                                                               3

1998            8                                                               5

2002            49                                                          29

2006            281                                                          144

Sverigedemokraternas valresultat riksdagsvalen 1988–2006

År                 Antal röster                     Procent av rösterna

1988            1 119           0,02

1991            4 877           0,09

1994            13 954        0,25

1998            19 624        0,37

2002            76 300        1,44

2006          162 463        2,93

En särskild slags högerpolitik

Det finns olika slags RHP-partiet. För vissa kom genombrott mer mindre direkt, de brukar kallas flashpartier. Till den gruppen hör Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti, Forza Italia, Pim Fortuyns list i Nederländerna samt Ny demokrati .

En annan grupp är etnoregionalistiska partier som uppstått ur försvar för en region och dess folk och kultur, hit kan vi räkna Lega Nord med sin agitation för norra Italien, Vlaams Blok/Vlaams Belang som säger sig företräda befolkningen i Flandern i Belgien samt Skånepartiet.

En tredje kategori är partier som tagits över och gjorts om till RHP-partiet. Schweiziska folkpartiet var tidigare konservativt bondeparti och Freiheitspartei Österreich hade inledningsvis en inriktning på miljöfrågor, i det senare fallet kom förändringen i samband med den nye partiledaren Jörg Haider.

Det rör sig således inte om en enhetlig grupp och även terminologin när det gäller den här typen av partier varierar. Cas Mudde, statsvetare som är verksam vid universitetet i belgiska Antwerpen, skriver i ”Populist radical right parties in Europe” (2007) att han hittat så många som 23 olika beteckningar bara i titlarna på böcker och forskningsrapporter som getts ut i ämnet.

Många av dessa ligger självklart väldigt nära varandra språkligt, men det visar ändå hur svårt det varit att hitta en enhetlig beskrivning. Att ordet höger finns med i flera av beteckningar leder ibland tankarna fel. Endast ett fåtal av dessa partier kan beskrivas som nyliberala, det gäller till exempel det norska Fremskrittspartiet.

Andra partier som Dansk Folkeparti har utvecklats bort från den nyliberala politik som föregångaren Framstegspartiet och dess ledare Mogens Glistrup stod för. Framstegspartiet fick sitt genombrott 1973 och fick 15 procent av rösterna i riksdagsvalet med ett politiskt program som innehöll krav på exempelvis sänkta skatter, bantad byråkrati och fler folkomröstningar.

Mogens Glistrup hamnade i fängelse för skattebrott och blev frisläppt av hälsoskäl efter halva strafftiden. I samband med frigivningen från fängelset i mars 1985 formulerade han tankar kring invandringen från främst Iran, en ny fråga som seglat upp och som kom att få en stor betydelse för dansk politik:

Danmark håller på att invaderas av en massa muhammedaner som tar med sig knark och hotar danskheten.[16]

En liknande resa gjorde Ny demokrati som började som ett nyliberalt parti, invandringsfrågan hade ingen framträdande roll i det program som gav partiet 6,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Men under den mandatperiod som partiet var invalt i svensk riksdag kom frågan om invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet att få en allt viktigare betydelse. Detta blev särskilt markant vid en sommarturné 1993 där framför allt den senare partiledaren Vivianne Franzén (1994−1997) gjorde uttalanden om att alla svenska barn skulle vända huvudena mot Mecka.

Även de lokala svenska missnöjespartierna i Skåne utgjorde en slags nyliberal opposition med främsta syfte att sänka skatterna och förhindra inblandning från stat och myndigheter. Typiska frågor som drevs av dessa partier var kamp för reklamradio och fri försäljning av alkoholhaltiga drycker i vanliga livsmedelsaffärer. Dessa åsikter fördes fram bland annat av Skånepartiet och Centrumdemokraterna.

Det fanns även en svensk variant av Framstegspartiet bland annat i Skåne, en avdelning som fick en hel del röster låg i Landskrona där senare Sverigedemokraterna etablerat sig. Fram till början av 2000-talet fanns det lokala missnöjespartier med främlingsfientlig inriktning i mer än varannan skånsk kommun. Nu har Sverigedemokraternas representation i alla skånska kommuner utom Vellinge och har sugit upp flera av de tidigare partierna.

Men de allra flesta av RHP-partierna är redan från starten snarare höger i bemärkelsen konservativa, det vill säga har en traditionsbevarande syn på familj, äktenskap, könsroller och aborter. De har ofta ett auktoritärt samhälls- och medborgarideal, krav på fler poliser och strängare straff, till exempel dödsstraff, är vanligt förekommande.

Partierna ägnar sig åt ett nostalgiskt tillbakablickande på ett förflutet då det mesta var bättre. Sverigedemokraterna lyfter framför allt fram 1950-talet som en tid med liten invandring, hemmafruar och mer lag och ordning.

En del av RHP-partierna har rötter i rent antidemokratiska rörelser som nazismen och fascismen. Sverigedemokraterna bildades som nämnts av personer ur den svenska nazistmiljön, även franska Nationella fronten och Freiheitspartei Österreich har lockat till sig övervintrade nazister. Partiledarna för båda dessa partier har fällts för uttalanden som på olika sätt uttrycker förståelse för övergrepp på judarna under andra världskriget vill förminska nazisternas brott. NF-ledaren Jean Marie Le Pen har sagt att Förintelsen på 6 miljoner judar under andra världskriget är en ”detalj i världshistorien” och FPÖ-ledaren Jörg Haider prisade nazisternas nationalistiska arbetsmarknadspolitik och kallade Waffen-SS-veteranerna för ”anständiga människor med karaktär”.[17]

Men även i dessa partier har retoriken förskjutits, det finns inget intresse av att associera sig i onödan med politiska rörelser som är så historiskt belastade. Huvudfåran i RHP-partiernas agitation är i de flesta länder att kritisera globaliseringen och försvara välfärden, men i första hand för det egna folket. Detta kan beskrivas som en slags välfärdschauvinism, för att få samhällets stöd ska man ha varit med och betalat (vilket och för sig många invandrare också gjort, men det bortser RHP-partierna ifrån).

RHP-partierna bekänner sig till den parlamentariska demokratin. Däremot kan de ibland ifrågasättas för att inte fullt ut förespråka viktiga hörnstenar i en demokrati som principen om allas lika värde och rättigheter. Det kan diskuteras om krav på att stoppa moskébyggen är förenligt med religionsfriheten, och förutom synen på andra etniska och kulturella minoritetsgrupper kan nämnas att åtminstone en del av partierna har en mer eller mindre uttalad negativ inställning till rättigheter för olika sexuella minoriteter.

Populism – ett tvetydigt begrepp

Populism är ett vitt begrepp, det kan definieras som flera olika saker: som ett sätt att argumentera, en politisk stil och strategi samt en ideologi. Ordet populism kommer från det latinska ordet po´pulus som betyder folk. Till skillnad från de flesta andra politiska partier anser inte populisterna att de företräder någon särskild grupp i samhället. De talar om hela folket som en enhet, i motsättning till samhällets maktelit. Det betyder att man bortser från betydelsen av så väl klasser som klasskamp.

Populisterna tilldelas sig själv rollen som “folkets röst“ gentemot samhällets makthavare. De hävdar att de vet vad folket vill och känner, och att målet är att tillförsäkra att makten återgår till folket. Men denna grupp definieras sällan mer exakt än så, det är upp till den som lyssnar och sympatiserar med budskapet att räkna ut vem som är med i gruppen och vem som står utanför. Det handlar både om etnicitet och individens uppförande och förmåga att anpassa sig.

De partier som grundade utsorteringen på grundval om grumliga idéer om rasrenhet landade i en uppfattning att vissa aldrig passade in eftersom felet ansågs vara rent biologiskt. När dagens partier laborerar med termer som kultur och religion eller andra vagare termer som sedvänjor lämnas en öppning för en mindre grupp som assimilerar sig och tar till sig värdlandets normer och regler. Men i realiteten ses även kultur som något ganska statistiskt som i grunden gör en anpassning till ett nytt hemland mer eller mindre omöjlig.

Den amerikanske statsvetaren Hans-Georg Betz är författare till flera böcker om extremhögern och populismen i Europa. Han ger följande sammanfattning av vad som kan innefattas i ordet populism:

  • tron på det sunda förnuftet hos vanliga medborgare
  • tron på att det existerar enkla lösningar på komplicerade problem
  • tron på att makthavarna inte lyssnar på vad vanliga människor har att berätta, trots att dessa besitter en moralisk överlägsenhet och bär på en nedärvd visdom
  • tron på att det egna partiet för talan för denna oartikulerade opinion som inte själv klarar av att ställa krav [18]

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson presenterade en doktorsavhandling vid Lunds universitet på 1980-talet där de gjorde en något annan tolkning av populismen med rötter i marxistisk klassanalys. De hävdade att populism ska ses som en protestyttring utifrån en klasståndpunkt formulerad av små varuproducenter i samhället, på landet till exempel fiskare och bönder, i städerna kanske snarare hantverkare och småföretagare. Dessa grupper står i en slags mellanställning i samhället eftersom de är vare sig arbetsgivare eller anställda. De formulerar en självständig utvecklingsväg mellan den storskaliga kapitalismen och den kollektivistiska socialismen.[19]

Rent historiskt finns många exempel på att populister kan beskrivas på det sätt som Fryklund/Peterson gör. Termen populism användes första gången för Populist Party som egentligen hette People´s Party och bildades 1892 i USA. Partiets kandidat James Weaver fick 8,5 procent av rösterna på ett radikalt program med bland annat nationaliseringar och progressiv inkomstskatt. Partiet upphörde 1912, men redan 1896 hade demokraterna tagit över stora delar av det politiska programmet vilket i praktiken betydde att People´s Party hade spelat ut sin roll.[20]

Populismen i denna tidiga skepnad hade till syfte att skydda bönder och köpmän och deras sociala och ekonomiska ställning. Det var således både städerna och landsbygdens befolkning som reagerade mot den tidens industriella kapitalism och viljan att bilda truster högt över den lilla näringsidkarens huvud. Ett annat tidigt exempel på populism är den ryska narodnikrörelsen kring 1860−70-talen som också utgick just från böndernas krav.[21]

Det första, och mest kända, västeuropeiska populistiska partiet var Poujadisterna som fick sitt namn efter Pierre Poujade, en fransk missnöjespolitiker, affärsman och ursprungligen pappershandlare. Han bildade 1953 en skattefientlig proteströrelse bland köpmän och hantverkare som fick ett starkt stöd i valet till den franska nationalförsamlingen 1956. Partiets kandidater fick 2,5 miljoner röster, vilket var ungefär 10 procent av väljarkåren.[22]

Poujadeisterna riktade sina attacker främst mot storindustrin, fackföreningarna, de marxistiska partierna, varuhusen och bankerna. I botten fanns de typiska populistiska kraven att motarbeta statlig kontroll och minska skattetryck. Poujadeisterna bekämpade bland annat socialvård som man menade var “onödiga utgifter“ (man kan jämföra med Mogens Glistrups krav i valrörelsen 1973 att skrota socialbidragen och ersätta dessa med havregrötsautomater på stan).

Pojuadeisterna var också typiska för den här typen av partier genom att de såg sig som ett alternativ till det politiska etablissemanget och andra partier pekades ut som “odugliga“. Som ett alternativ föreslog man en instans dit medborgarna direkt kunde vända sig med sina klagomål och påverka beslutsfattandet. Avsikten var att markera att det är folket, inte politikerna, som har makten. [23]

2010 publicerar Sverigedemokraternas ungdomsförbund en bild på sin hemsida där de fogat samman de övriga svenska partiernas symbol till en och beskriver dessa som falanger av samma parti. Helt i linje med den populistiska tanken att det egna partiet utgör det enda reella alternativet för väljarna om de önskar sig något radikalt annorlunda.

Även kraven på olika former av direkt demokrati som folkomröstningar är vanliga. I Sverige har kraven ofta handlat om att rösta om flyktingmottagandet i kommunerna, mest debatt väckte kravet att genomföra en sådan omröstning i Sjöbo kommun i samband med valet 1988. Sverigedemokraterna har väckt liknande förslag i många svenska kommuner på senare år.

Den nordiska populismen hade sina första moderna företrädare i Finland. Redan 1959 formulerades några av de centrala tankarna i partiprogrammet för Finlands Småbondeparti, senare Landsbygdspartiet. Här märks tydligt den moralistiska undertonen som man ofta finner i populistisk propaganda:

…vi vill förverkliga en ny uppbyggande ‘anda’ som grundar sig på hederligheten och föder sund moral och lägger kristligt sedlig grund samt avskaffar strävandet efter egen fördel på folkets bekostnad, tygellösheten och slösaktigheten och se till att folkets ledare fyller dessa krav. [24]

Populismen har historiskt ofta varit ett hastigt uppblossande fenomen Men under senare decennier har en rad populistiska partier etablerat sig och blivit ett mer permanent inslag i sina respektive länders politik. Det kan diskuteras om detta främst beror på att partierna ändrat karaktär (vilket de i viss utsträckning har) eller om det är politikens förutsättningar som skapar andra, nya, förutsättningar.

Här nämns ibland en ökad medialisering där all politik i högre grad bygger på snabba publika utspel, och där det ofta fästs betydligt större vikt vid personer än ideologier. Ledarna har traditionellt spelat en väldigt stor roll i de populistiska partierna som ofta leds av starkt karismatiska personer som fungerar bra i olika medier, inte minst TV. Även populistpartierna enkla budskap som kan framstå som onyanserat fungerar väl inte minst i de medier som arbetar med ett litet format som inte medger fördjupningar som tabloidpress och TV-nyheter.

Mudde nämner sociala populister på vänsterkanten som Die Linke i Tyskland som spelar på misstro mot främlingar och nationella populister som PASOK i Grekland under den period som partiet styrdes av grundaren Andreas Papandreous (sonen George har tonat ner dessa sidor av partiets retorik). Populism måste alltså inte vara förknippat med extremhögern. Men i just det här sammanhanget kan de ändå ses som avvikare, till RHP-familjen räknar vi de populister som står till höger.

Vad vill högerpopulisterna?

− Storbritannien ska stänga dörren för landet är fullt. Det får inte plats fler, Storbritannien är det mest tätbefolkade landet.

Det konstaterade BNP-ledaren Nick Grifin i en intervju i BBC:s Radio 4 strax innan det brittiska valet. Britterna är snart i minoritet i sitt eget land. Då inbegriper han inte irländare, de hör till landet, säger han. Fransmän är han inte heller bekymrad över, eftersom de inte är så många. Men han tvekar inte inför att riva upp internationella överenskommelser för att kunna stänga ute alla andra invandrare, oavsett ömmande asylskäl.

Invandrare ska skickas tillbaks, och biståndsbudgeten kan användas för att hjälpa dem att klara den resan. Men Storbritannien är verkligen inte det mest tättbefolkade landet, påpekar partiledaren. Hon ställer frågor om Griffin också är beredd på att britter kanske inte heller blir insläppta i andra länder om de inför en sådan politik, men Griffin har inga synpunkter på det.

Snart är britterna i minoritet i sitt eget land, säger Griffin och påminner om Sven-Olle Olsson, centerpolitikern i skånska Sjöbo som i slutet av 1980-talet krävde folkomröstning om kommunens flyktingmottagande med hänvisning till att vi snart inte är blonda och blåögda längre. Vilken hår- och ögonfärg som hotar att försvinna i England är mer oklart.[25]

Sverigedemokraterna vill också i princip stoppa invandringen, men uttrycker det på ett mildare sätt. Det står i partiprogrammet att invandringen inte ska vara så hög att den äventyrar befolkningssammansättningen. Dessutom försöker partiet hävda att de som kommer inte har asylskäl och bara är här för att utnyttja oss. Det talas om fega politiker, listiga invandrare som utnyttjar systemet och snyftreportage i medierna som vilseleder opinionen.

Den ekonomiska krisen kan ha förbättrat villkoren för partier som SD och BNP som går till val på i huvudsak på två frågor:

  • Kulturella skillnader gör att invandrare beter sig på ett annat sätt som gör att de inte passar in. Exempel: annan rättsuppfattning leder till kriminalitet, annan kvinnosyn. Det skulle kunna kallas för det mixofobiska argumentet – att blanda människor som är olika kan bara gå snett.
  • Invandringen kostar pengar som kunde använts för etniska svenskar, främst barn och gamla. Det här skulle kunna kallas för välfärdschauvinism, välfärd till de svenskar som slitit och betalat.

Invandrare framställs som distinkt annorlunda än svenskar eller britter som också beskrivs i enhetliga termer. I båda fallen hamnar partiets företrädare i schabloner, vare sig invandraren eller representanten för den egna befolkningen låter sig så lätt definieras. Ofta dras också generella slutsatser av ett enskilt exempel, som att en viss person eller grupp gjort sig skyldiga till vissa handlingar som spektakulära brott.

I det andra fallet är argumenten ofta till synes sakliga, men fakta som läggs fram kan vara ryckt ur sitt sammanhang, det fattas väsentliga uppgifter som ger en helhet, endast ndantagsvis är uppgifterna helt fabricerade. Även här är det vanligt att peka på enstaka exempel på hur individer och grupper skaffat sig fördelar.

Abortmotstånd och homofobi är som nämnts vanligt i högerpopulistiska partier. Nick Griffin har sagt att två män som kysser varandra är ”creepy” och antytt att det finns ”militanta homosexuella” som försöker värva barn att inleda homosexuella relationer. Begrepp som homosexualitet, homofili och pedofili blandas ihop och det antyds att det finns en slags smittoeffekt, om man ger åt någon av de nämnda minoritetsgrupperna leder till en ohanterlig situation.

Så här skriver SD:s partisekreterare Björn Söder i partiorganet SD-kuriren:

Vad är det som säger att den så kallade normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.[26]

Borgmästaren i den italienska staden Treviso som styrs av Lega Nord, Giancarlo Gentilini, har sagt att ”staden måste rensas på bögar” och att alla ickeeuropéer ”borde kläs ut till harar så att man kan skjuta på dem med gevär”.[27]

Men mest av allt handlar debatten om västvärldens relation till islam.

Populister ger enkla svar på svåra frågor. De har som huvudstrategi att utmåla sig själv som tillhörandes en minoritet av sanningssägare. Men de bemödar sig i likhet med Nick Griffin sällan om att belägga sina påståenden.

SD har inte lyckats prestera något som ens liknar en finansierad budget, men det sammanvägda resultatet av förslagen ger vid handen att det finns en underfinansiering på 30 miljarder, enligt en uträkning från Svenskt näringsliv. För så väldigt mycket som SD påstår kostar faktiskt inte invandringen och dessutom genererar den intäkter som SD helt enkelt glömt bort.

En annan strategi är att vända på begreppen, det egna folket, majoritetsbefolkningen är förtryckt och diskriminerat av minoriteterna. System som används för att minska diskriminering och segregering tas som intäkt för att ursprungsbefolkningen trängs undan från sitt eget land. Instegsjobb och satsningar på fler utlandsfödda i arbete kritiseras därför. Mycket bidrag till utlandsfödda tas som ytterligare en intäkt på diskrimineringen av den egna befolkningen, inte som ett tecken på att den ekonomiska situationen i vissa invandrargrupper är sämre.

Rent statistiskt finns det ju en övervikt för utlandsfödda i brottstatistiken, men den kan förklaras med ekonomiska och sociala klyftor, inte kulturella skillnader. En majoritet av de inflyttade begår inga brott. Det är alltid de fattigaste som begår flest brott, så ser det ut i alla samhällen världen över. Men högerpopulisterna tar brottsstatistiken som ytterligare en intäkt på att invandringen är ett hot mot folket i allmänhet och kvinnor i synnerhet.

Sverigedemokraterna talar om svenskfientlighet, en travesti på begreppet främlingsfientlighet. Och menar då även varje gång en utlandsfödd person begår ett brott riktat mot en svensk, oavsett motiv. Att det anmäls flera tusen brott per år där gärningsmannen uttryckt främlingsfientliga motiv är något som SD och andra liknande partier tar lätt på.

Historik

Det går att särskilda olika perioder i framväxten av RHP-partier. Man brukar tala om tre eller eventuellt fyra perioder som kan beskrivas på följande vis.

  • 1945–1955

Den första perioden dominerades av övervintrade och återuppståndna partier med rötter i mellankrigstiden, främst Tyskland och Italien. Här märks till exempel Movimento Italiano Sociale, MSI, som bildades 1946 som en fortsättning på Benito Mussolinis fascistiska parti.

MSI var isolerat i italiensk politik ända fram till 1990-talet men stadigt representerat. I samband med valet 1994 inträffade en stor korruptionsskandal som drabbade alla partier utom kommunisterna och MSI. MSI ökade då från 5,4 till 13,5 procent. Valet 1996 nåddes toppresultat 15,7 procent, trots att man bytt namn och profil 1995 till Alleanza Nazionale. En del mer renlärliga lämnade visserligen partiet men det kvarstår som en stark faktor i italiensk politik. Partiet upplöstes i mars 2009 i syfte att bilda ett nytt parti, Frihetens folk, med Silvio Berlusconis parti Forza Italia.

  • 1955-1980

Den andra perioden domineras av proteströrelser och protestpartier emot etablerade partier och kritik mot dessa partiers brist på förmåga att hantera ekonomi och fördelning av välfärden. Här märks Mogens Glistrups Framstegsparti i Danmark 1971, Anders Langes parti i Norge 1973 (döptes om till Fremskrittspartiet 1976) och eventuellt Veikko Vennamos finska landsbygdsparti, utbrytning ur centerpartiet i protest mot president Kekkonens ledarskap. Landsbygdspartiet existerade ända från 1959 till 1995. Partiet ingick i den finska regeringen på 1980-talet.

Under denna period framträdde även Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NDP). Partiet bildades 1964 och var mycket framgångsrikt under 1960-talet med representation i sju delstater, NDP fick 4,3 procent av rösterna i förbundsdagsvalet 1969. Partiet var nära att förbjudas 2003 men författningsdomstolen godkände inte att regeringen ville göra det.

  • 1980−talet och framåt

Tredje perioden kännetecknas av att de högerpopulistiska partierna får ett ökat stöd och börjar inrikta sig allt mer på kritik av invandringen. Här kan nämnas Republikanerna i Tyskland som bildades 1983 och hade stora framgångar i Europaparlamentsvalet 1989 och senare i flera delstasval, men som därefter blev mer och mer marginaliserat. Repulikanernas ledare Franz Schönhuber, Waffen-SS-veteran, besökte Sverige i samband med Sverigedemokraternas valkampanj 1991 och höll ett tal Medborgarhuset i Stockholm.

Deutsche Volks Union, DVU, bildades 1987. 1991 fick partiet representation i Bremen och 1992 i Schleswig Holstein. Senare följde framgångar i gamla DDR. Partiet fick 13 procent av rösterna i Sachsen-Anhalt 1998 och fick även mandat i Brandenburg (5,3 procent 1999). 2007 fick DVU 2,7 procent av rösterna i Bremen.

I valet 2006 ingick NDP och DVU i en valallians men fick sammanlagt bara 1,8 procent av rösterna. NDP fick representation i bland annat delstaterna Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen och DVU i Brandenburg och Bremen.

  • 1990−talet och framåt

Den svenske historikern Anders Widfeld, som forskar kring högerextremism i Europa vid universitet i Aberdeen, ser även en fjärde period från mitten av 1990-talet då de högertpopulistiska partierna får ökad legitimitet och inflytande. De kan då i vissa fall även bli regeringspartier eller stödpartier för regeringar. Dessutom kan man se hur andra partier influeras och tar över delar av deras agenda. Mångfalden exempel pekar mot att det är en riktig tolkning, på senare år har många av partierna rönt stora framgångar.

De mest framgångsrika RHP-partierna är de tre italienska partierna, tidigare Forza Italia och MSI/Alleanza Nazionale (numera Frihetens folk) och Lega Nord som styr landet för tredje gången, Front National i Frankrike, Freiheitliche Partei Österreich, Vlaams Blok / Vlaams Belang i Belgien, Framstegspartiet och Dansk Folkeparti i Danmark samt Fremskrittspartiet i Norge. I nästan samtliga fall har de största framgångarna noterats under denna fjärde period.

Jörg Haiders FPÖ kom i regeringsställning i Österrike 1999 tillsammans med kristdemokratiska ÖVP, FPÖ var då Österrikes näst största parti. Men ÖVP ville inte ha med Jörg Haider i regeringen och det medförde att han 2005 bröt sig ur och bildade ett mer renlärligt parti, Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ).  Men FPÖ och BZÖ fick tillsammans nästan 30 procent av rösterna i senaste valet vilket visar att de uppfattningar partierna står för har ett starkt stöd, även efter Jörg Haiders hastiga bortgång i en bilolycka 2008.

Både Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet har fungerat som stödpartier åt borgerliga regeringar. DF är tredje största partiet i Danmark sedan 2001, Fremskrittspartiet är Norges näst största parti sedan 2005. Fremskrittspartiet var stödparti åt regeringen åren 1989−1991 och 2001−2005.

I Frankrike finns ett system med majoritetsval i två omgångar vilket gjort att Nationella fronten inte fått något parlamentariskt genombrott trots väljarsiffror på 10-15 procent från 1984 och framåt i de olika valen (parlamentet, europaparlamentet och presidentvalet). Vlaams Blok/Vlaams Belang har inte heller lyckats trots stabil framgång sedan 1991 och att partiet sedan 2005 är näst största partiet i Flandern.

Pim Fortuyns lista ingick i den nederländska regeringen 2002−2003, men partiet föll sedan snabbt vilket bland annat berodde på att ingen självklar ledare framträdde efter mordet på Pim Fortuyn.

Schweiziska Folkpartiet ingår i en samlingsregering, men övriga partier har markerat genom att rösta bort partiledaren Blocher från regeringen och i stället tog man in en mer moderat SVP-företrädare efter valet 2007.[28]

Alleanza Nazionale, AN, valde att försöka göra partiet mer lämpat att sitta i en regering genom att distansera sig från partiets nyfascistiska historia och driva ut ortodoxa grupperingar. Det är inte alltid sådana försök att tona ner de mest extrema uppfattningarna lyckas. Le Pens parhäst Bruno Megrét lämnade Front National 1998 och försökte bygga upp ett mer parti med en mer nertonad politik. Efter vissa mindre framgångar (högsta noteringen var 3,28 procent av rösterna i valet till Europaparlamentet 1999) inledningsvis försvann partiet från den politiska scenen. Det fick knappt 0.4 procent av rösterna i parlamentsvalet 2007.

Svårt att få till stånd ett samarbete

En drivande person bakom flera försök att knyta fastare band över landgränserna är Jean-Marie Le Pen. Han har bland annat försökt skapa en international för nationalister, Internat som inte blev långlivad. Det nordiska nätverket Nord-Nat genomförde några träffar, men det rann också ut i sanden. I det senare deltog bland annat Sverigedemokraterna och finska Isänmaallinen Kansallis-Liitto, IKL (Fosterländska Folkförbundet), det senare ett radikalt nationalistiskt parti som bland annat ville ta Finland ut ur EU och återta Karelen och andra områden som Finland förlorade i andra världskriget.

Båda partierna fick ekonomiskt stöd av Le Pens parti och SD fick bland annat hjälp med att trycka den valbroschyr som delades ut i valet 1999. SD hade långt tidigare varit över och träffat Front National, kontakter knöts i synnerhet med Nationella frontens ungdomsförbund.

Euronat, den europeiska versionen av detta nätverk bildades 1999 och bestod då förutom av Front national av Vlaams Belang, det ungerska partiet för Rättvisa och liv, MIÉP, (Magyar Igazság és Élet Pártja) som ingick i allians med Jobbik som blev tredje största partiet i senaste valet 2010, Storrumänska partiet, PRM (Partidul Romania Mare), Radikala partiet i Serbien, Nationalistiska partiet i Slovakien, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna i Spanien, Hellenistiska fronten i Grekland (som 1994 gick upp i Folklig ortodox samling, LAOS, Laikos Orthodoxos Synagermos)  och MSI, Italien.

Efter att ha legat nere en tid startades nätverket på nytt i oktober 2005 med en något annorlunda uppsättning deltagarländer. Förutom Front National deltog fortfarande Nationaldemokraterna i Spanien. Därutöver deltog nu Nya högerpartiet i Nederländerna som grundades 2003 av Michiel Smit som tidigare var sekreterare i Pim Fortuyns lokala parti i Rotterdam, British National Party, Republikanska koalitionen i Tjeckien, Tricolour Flame, ett mindre nyfascistiskt parti från Italien, samt Nationaldemokratiska partiet i Sverige. Sverigedemokraterna har alltså hoppat av samarbetet och lämnat över till Nationaldemokraterna som är ett mer extremt parti som bröt sig ur SD 2001. Man kan notera att Euronat i den här upplagan bestod av fler extrema och marginaliserade partier.

Euronats hemsida uppdateras sällan, men redan på första sidan finns ett citat av Nationaldemokraternas representant partisekreteraren Vávra Suk som anknyter till den aktuella debatten om yttrandefrihet kring islam i Europa:

Även i Voltaires eget land har det muslimska förtrycket gått så långt att inga nyhetstidningar vågar använda sig av yttrandefriheten. Den enda redaktör som vågade blev avskedad av sin muslimska chef. Har vi redan sharialagar i Europa?[29]

RHP-partierna var länge för få och för dåligt representerade i Europaparlamentet för att skapa en egen grupp, vilket är nyckeln till mer talartid och resurser. Det fanns en mer informell grupp som kallades Europeiska högern och som bildades efter valet till Europaparlamentet 1984 där Jean-Marie Le Pen var gruppledare (gruppen lades ner 1994).

Den senaste EU-utvidningen skapade nya möjligheter för RHP-partiet eftersom både Bulgarien och Rumänien har starka partier som skulle kunna passa in i den högerpopulistiska familjen. I januari 2007 bildades EU-gruppen Identitet, tradition, självständighet, ITS, som bestod av flera av de starkaste RHP-partierna i Europa: Front National, Vlaams Belang, FPÖ, representanter från två utbrytargrupperingar från italienska AN, en oberoende brittisk ledamot samt representanter från Ataka-partiet i Bulgarien och storrumänska PRM. Front National var störst med sina sju representanter och PRM stod för fem av de 23 ledamöterna (när gruppen var som störst, 20 ledamöter är minimum för en grupp). Gruppledare var fransmannen Bruno Gollnisch.

Inte heller denna konstellation blev långlivad. Att partierna över huvud taget försökte sig på ett samarbete berodde knappast på att de hade en gemensam vision i det politiska arbetet. Såhär sa gamle fascistledaren Benito Mussolinis dotterdotter Allessandra Mussolini:

Det är mer ett tekniskt samarbete än en politisk grupp /…/ Vi kommer huvudsakligen tillsammans av nödvändighet. Ska du överleva krävs att du är medlem i en politisk grupp.[30]

Grupperingen upplöstes efter mindre än ett år, i november 2007, genom ett utspel av Allessandra Mussolini om rumäner i Italien, vilket förargade PRM.[31] (Det ska i och för sig sägas att inte heller andra grupper är särskilt enhetliga, fördelarna med att ha en politisk grupp är stora och det gör att sinsemellan olika partier ändå väljer att samverka i någon av de existerande grupperna.)

Jean-Marie Le Pen har uttryckt vilja att bilda en ny grupp sedan valet till Europaparlamentet 2009, men inte lyckats särskild väl. Ett skäl är att de högerpopulistiska partierna fick färre mandat i flera länder. I april 2010 meddelade Jean-Marie Le Pen att han tänker avgå som partiledare, hans dotter spås bli den nye partiledaren. Vad det innebär för partiet i Frankrike och för samarbetet mellan högerpopulistiska partier i Europa återstår att se.

I stället bildades den första nationaldemokratiska partifederationen i oktober 2009 under namnet Alliance of European National Movements. Tanken var att den skulle utgöra startskottet för ett nytt samarbetsorgan för dessa partiet. Detta skedde i samband med att partiledarna för ett antal partier som tidigare ingått i ITF eller i Euronat, med undantag för partierna i Rumänien och Bulgarien, sammanstrålade i samband med att partiet Jobbik genomförde sin årliga partikongress i Budapest.

Förut ND och Jobbik ingår British National Party i Storbritannien, Front National i Frankrike, Front National i Belgien (ett litet parti som företräder franska intressen i Belgien), Nationaldemokraterna i Sverige, Republikanska sociala rörelsen i Spanien och Tricolour Flame från Italien och Partido Nacional Renovador från Portugal i alliansen. En blandning av relativt inflytelserika partier i sina respektive länder som Front National och Jobbik och ett antal i grunden tämligen betydelselösa partier. Det är uppenbart att Le Pen måste ha haft andra alternativa partier som han frågade först.

ND-ledaren Marc Ambramsson deltog och talade även på den presskonferens som hölls i samband med mötet. Han fokuserade i sina uttalanden framför allt på EU-kritik:

Europa håller på att förslavas av globala och nyliberala marodörer som enbart ser till egna maktintressen, och det är ingen slump. EU har inneburit maktcentralisering, antidemokrati, antinationalism, massinvandring, byråkrati och rovkapitalism – det är uppenbart att folkstyre och demokrati aldrig var meningen med EU. [32]

Alliansen har kritiserat förslag på att försvåra för folkgrupper och regioner att ensamma kandidera i valet till Europaparlamentet. I fortsättningen krävs det 25 ledamöter för att få bilda en grupp, ett sådant underlag finns inte i dagsläget med de partier som ingår i samarbetet.

Svenska ND hade inte mer än 3 000 röster i det senaste riksdagsvalet och fick representation i två svenska kommuner (Nykvarn och Södertälje, två mandat vardera). Partiet ifrågasätter på sin hemsida att Förintelsen ägt rum:

Vi hoppas att framtida forskning ska bringa klarhet i de frågetecken som fortfarande finns.

Detta har väckt reaktioner bland de andra högerpopulistiska partierna i Europa och enligt journalisten och författaren Christoph Andersson fått partier som Vlaams Belang och FPÖ att inte vilja ha mer med ND att göra. Dessa partier inte bara erkänner Förintelsen utan stöder i likhet med Sverigedemokraterna numera staten Israel och fokuserar helt och hållet på kampen mot islam. Enligt Christoph Andersson har ND allt mer diskvalificerat sig från populisthögerns gemenskap och partiet får inte längre inbjudningar till möten. (Detta till trots fick partiet svenskt presstöd för att ge ut sin tidning Nationell idag i april 2010, ett beslut som väckte mycket kritik, även från kulturminister Lena Adelsohn.)[33]

Flera av RHP-partierna har valt att gå med i andra grupper. Unionen för Nationernas Europa, UNE, består till stor del av EU-skeptiska partier ur olika politiska läger. Här ingår till exempel Alleanza Nazionale, Lega Nord och Dansk Folkeparti. Här har även Sverigedemokraterna fått observatörsstatus vilket antyder att det är här partiet helst skulle vilja vara med om det fick representation. I UNE ingår även irländska regeringspartiet Fianna Fail, och högernationalistiska partier i Polen, Lettland och Litauen.

Forza Italia har ingått i Europeiska folkpartiets grupp, EPP (består framför allt av kristdemokrater). Här ingår nu också det nybildade partiet Frihetens folk som bildades av resterna av Forza Italia och Alleanza nazionale i slutet av 2007 och som höll sin första kongress i mars 2009. Partiet har Silvio Berlusconia som partiledare.

Vem röstar på högerpopulister

Populisterna lockar väljare ur alla samhällsklasser och personer som tidigare lagt sina röster på partier ur hela det politiska fältet, men ofta finns en tyngdpunkt på manliga arbetarväljare. Det har uppmärksammats i många länder att många människor idag inte röstar lika ofta efter klasstillhörighet. I Danmark röstar hälften så många i arbetarklassen på socialistiska partier idag som på 1960-talet.[34]

Det klassiska mönstret för vem som röster på högerpopulistiska partier är att de kommer från vitt skilda läger. En tredjedel ungefär brukar vara tidigare högerväljare, en tredjedel röstade tidigare med socialdemokraterna och den tredje gruppen består huvudsakligen av tidigare partilösa och förstagångsväljare.[35]

De äldre mer nyliberala partierna, som Ny demokrati, hade väljare som ofta var anställda i den privata sektorn, till exempel i småföretag.[36] Cirka 40 procent av Ny demokratis väljare 1991 hade tidigare röstat på något borgerligt parti medan cirka en fjärdedel var tidigare socialdemokrater.[37]

Sverigedemokraternas väljare består i likhet med de flesta av RHP-partierna av betydligt fler män än kvinnor, människor med kort utbildning, de som bor i mindre samhälle och människor som bott på samma plats hela livet. Det finns också fler förtidspensionerade och arbetslösa än i genomsnittsbefolkningen.[38] Även partiets representanter är betydligt oftare män, för närvarande består den 19 man starka styrelsen endast av två kvinnor.

Vad får då människor att vilja rösta på ett högerpopulistiskt parti? En bild som ofta framträder är att det handlar om människor som står som globaliseringens förlorare och som är rädda för förändringen. Dessa grupper dras till syndabockstänkandet, att peka ut invandrare och muslimer som skyldiga till de problem som märks i ens eget liv. Såhär sa statsvetaren Marie Demker 2007:

Sverigedemokraternas väljare är visserligen motståndare till den svenska flyktingpolitiken, men framför allt är de trötta på att tvingas anpassa sig till en förändring av Sverige som de på samma gång är ointresserade av och negativa till.[39]

Högerpopulistiska väljare behöver alltså inte vara rasister eller antidemokrater, dessa utgör sannolikt en mindre del av väljarunderlaget. Det har noterats att SD:s starkaste fäste efter valet 2006 blev Landskrona där partiet fick över en femtedel av rösterna. En kommun med välkända och långvariga problem med nedläggning av arbetsplatser som varvet och med hög invandring av människor som tvingas gå arbetslösa.

En annan omständighet som lyfts fram är att de lokala medierna före valet skrev mycket om kriminalitet och kopplad det till människor av annat ursprung. Men det ska också sägas att främlingsfientliga partier inte är något nytt i Landskrona kommun. Redan 1991 röstades ett lokalt Framstegsparti in i kommunfullmäktige, först med två mandat men i valet 1994 fördubblades antalet till 4 mandat.

Några av BNP:s starkaste fästen finns i Dagenham och Barking i östra London där nio av tio jobb försvann från bilindustrin och andra fabriker och invandrarna får skulden för bostadsbrist och arbetslöshet.[40] Men sambanden mellan röster på högerextremistiska partier och fattigdom, utsatthet och arbetslöshet är inte lika tydliga som tidigare, även om det förefaller som de som röstar har något lägre utbildning.[41]

Markus Uvell skriver i en bok för näringslivsförlaget Timbro våren 2010 (”Folkhemspopulismen”) att han ser Sverigedemokraternas väljare framför allt som besvikna mittenväljare, inte som några extrema personer. Möjligen finns ett glapp mellan partiets representanter och dess väljare som är mer ”som folk är mest”?

Brittiska studier av vilka som röstar på partier som BNP och National Front visar på att det numera främst är den lägre medelklassen. Tidigare studier visade på att det snarare var arbetarklassen och underklassen som röstade på den här typen av partier, grupper som drabbats av arbetslöshet och omvandlingen av arbetsmarknaden och försvagat stöd i form av allt vekare fackliga organisationer. Detta var särskilt tydligt under 1970-talet när National Front gick framåt i östra London. NF nästan en femtedel av rösterna i de tunga industridistrikten i Midlands 1976.

Varför dröjde genombrottet i Sverige?

Många har spekulerat i varför de svenska högerpopulisterna inte varit lika framgångsrika som broderpartier i andra länder. De svenska högerpopulisterna har spelat en obetydlig roll i rikspolitiken sedan Ny demokrati hamnade utanför riksdagen efter bara en mandatperiod 1994. I riksdagsvalet 1998 kandiderade resterna av Ny demokrati och “det nya partiet“ som ar Ian Wachtmeisters försök att börja om på nytt med ett eget parti. Ingen av dessa partier var särskilt framgångsrika.

I synnerhet i Skåne har det funnits ett starkt stöd för den här typen av partier. Några avdelningar av Ny demokrati förvandlades till lokala partier, i andra kommuner fanns andra små lokala missnöjespartier. (Till exempel Staffanstorpspartiet och Eslövspartiet)  Totalt kandiderade mer eller mindre främlingsfientliga partier i över hälften av de skånska kommunerna i slutet av 1990-talet. Flera av dessa partier hade ett starkt stöd lokalt, framför allt Sjöbopartiet som var största parti i Sjöbo kommun i flera mandatperioder. Det finns generellt väldigt många små lokala partier i Skåne, betydligt fler än i resten av landet. Däremot dröjde det innan Sverigedemokraterna fick ett starkare fäste här.

Det var inte förrän partiets ledning flyttade ner till Skåne och Blekinge som partiet på allvar började växa. Nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson sitter i Sölvesborgs fullmäktige och har studerat vid Lunds universitet tillsammans med flera av de andra i partiets ledning. Studerar man partiets starkaste fästen i kommunvalet finner man att de första 9 kommunerna ligger i Skåne och på tionde plats hamnar Karlskrona.

Frånvaron av en karismatisk ledare är säkert en viktig orsak till att de högerpopulistiska partierna inte förmår att nå ut i medierna på samma sätt som i våra grannländer. Man kan jämföra med Carl I Hagen och hans efterträdare Siv Jensen i Norge eller Mogens Glistrup och framför allt Pia Kjaersgård i Danmark. Dessutom blev säkert många av dem som röstade på Ny demokrati 1991 besvikna på partiets oförmåga att genomföra sina intentioner vilket kan ha påverkat möjligheterna för andra liknande partier att växa sig starka. Idag upplevs det som historia, men erfarenheterna av Ny demokrati påverkade sannolikt hela 1990-talet för konkurrerande partier som Sverigedemokraterna.

Vissa flyktingvänliga grupper kritiserar regeringarna och andra partier för att ha närmat sig de högerpopulistiska kraven så mycket att sådana partier blivit överflödiga. En del av denna kritik riktar sig mot att den svenska riksdagen röstat igenom en hårdare flyktingpolitik, i linje med de regler som tillämpas i EU.

Under 2000-talet har Sverigedemokraterna vuxit stadigt, partiet har fördubblats sedan starten 1988. 2002 fick partiet 1,5 procent, 2006 låg partiet strax under 3 procent. Det stadigt ökade röstsiffrorna har gett ökade partibidrag och resurser att avlöna heltidspolitiker. I valet 2010 går SD ut i valrörelsen med en budget som är på samma nivå som flera av riskdagspartierna. Detta beror delvis på ett starkt stöd från medlemmar och sympatisörer, men också på offentligt stöd som också tilldelas på grund av över 280 kommunala mandat. Många av de kommunala mandaten finns just i södra Sverige, Skåne och Blekinge.

Kommuner där Sverigedemokraterna hade högst procentandel i kommunvalet 2006

Procent av rösterna                   Mandat

  • Landskrona 22,26                                12
  • Bjuv                       14,79                                  5
  • Svalöv 14,76                                  5
  • Kävlinge 13,14                                  6
  • Svedala 12,65                                  6
  • Trelleborg 12,59                                  7
  • Eslöv 12,04                                  6
  • Höör                       10,49                                  4
  • Helsingborg   9,57                                   6
  • Karlskrona  9,55                                   8

Martyrer för sanningen?

I populismen ligger också att framställa sig som martyr, populistiska politiker framställer sig ju som folkets företrädare och sanningssägare, om deras budskap väcker negativa reaktioner eller om deras representanter inte släpps fram tas detta ofta som intäkt för ett förtryck av folkviljan. Man ta ett exempel som när BNP gästade ”Question Time” inför 8 miljoner TV-tittare. En enorm möjlighet för ett högerpopulistiskt parti att framför sitt budskap. Men i stället kritiserades BBC för att ha ändrat programformatet så att det enbart handlade om BNP och att alla frågor från publiken var väldigt kritiska. Intrycket blev att alla andra stod mot Nick Griffin, något som så väl hans anhängare som hans motståndare efteråt tyckte blev olyckligt.

Nick Griffin är på många sätt mer frispråkig än vad Sverigedemokraterna varit på senare år. Nu skiljer sig ju brittisk debattstil en del från svensk, vilket alla som någon gång besökt brittiska parlamentet eller sett utsändningar därifrån kan konstatera. Det kom hårda frågor, framför allt från publiken, men diskussionen var artig och humoristisk på ett sätt som vi ännu inte sett i samtalen med SD i Sverige En av utfrågarna, Labour­ministern Jack Straw, gjorde sammanfattning: En katastrofal vecka för BNP. Deras rasistiska åsikter har blivit tydliga för en stor publik.

Men är det negativt för ett parti som BNP att föra fram uppfattningar på det sätt som Griffin gjorde? Eller är det i stället så att Griffins sätt att ”tala klartext” om saker som människor annars talar om på jobbet eller runt köksbordet och om problem som de tycker sig vinner gehör hos väljarna?

Griffins deltagande i TV-programmet växte diskussioner om det finns en gräns för yttrandefriheten. Får vilka åsikter som helst verkligen uttryckas i det offentliga? Eller är det tvärtom bra att människors fördomar kommer upp till ytan och att åsikterna blir bemötta?

Protesterna var högljudda, ett 40-tal personer lyckades ta sig förbi avspärrningarna i BBC:s reception innan de kastades ut. Griffin såg nervös ut när publiken öste sitt vrede över honom. En färgad man anklagade honom för att förgifta britternas sinne.

BBC försvarade sitt beslut att låta Griffin delta i debatten med att BNP sitter i EU-parlamentet och därför inte bör uteslutas. [42]

Enligt BNP:s egna siffror fick fick partiet över 3 000 nya medlemmar i efterdyningarna av programmet. Men det fanns också de inom BNP som ansåg att Griffin framstått som alltför okunnig och extrem i sina uppfattningar, några framförde även uppfattningen att partiledaren borde bytas ut.[43]

Man kan jämföra med TV-intervjun som SVT:s Olle Stenholm gjorde med Bert Karlsson inför valet 1991 där Bert Karlsson hade svårt att svara på några som helst frågor om partiets politik. Ändå växte stödet för Ny Demokrati eftersom många tog parti för den inte så vältalige partiledaren.

PVV:s framgångar i Nederländerna beror enligt bedömare på att partiledaren Geerts Wilders ses som en förkämpe för yttrandefrihet. Politikermisstro, lågt valdeltagande och missnöjesröstande gynnar högerpopulistiska partier. Samtidigt som PVV går framåt krymper stödet för landets största partier kristdemokraterna och socialdemokraterna vars regeringskoalition sprack i februari, partierna har också backat stort i kommunvalen.[44]

Hur högerpopulistiska partier ska hanteras av medierna är en svår fråga som diskuteras även i samband med Sverigedemokraterna. Ska partiet behandlas som ett vanligt parti eller på något särskilt sätt? Ska medierna kalkylera med effekten av olika sätt att lyfta fram sådana här partier eller vara konsekvensneutrala? Helt klart är att mediernas hantering av högerpopulistiska partier spelar en stor roll för deras framgångar.

Enligt journalisten Niklas Orrenius, Sydsvenska Dagbladet, och författare till många artiklar om bland annat Sverigedemokraterna som även getts ut i bokform, har medierna i södra Sverige ändrat strategi på senare år. Numera behandlas SD i allt väsentligt som vanliga partier, åtminstone så länge inte företrädarna gör sig skyldiga till rasistiska uttalanden eller väcker politiska förslag som kan anses kränkande. Orrenius menar att medierna inte kan vara motståndare till partier som väljarna röstat fram på demokratisk väg. Problemet uppstår när de uttrycker åsikter som går emot alls lika värde och rättigheter, medierna har ju också till uppdrag (i synnerhet gäller detta Public Service-företag) att värna om demokratin.

Källor

Bengtsson, Håkan A. red.: Högerpopulismen – en antologi om Sverigedemokraterna, Premiss, 2009.

Betz, Hans-Georg / Immerfall, Stefan, red.: The New Politics of the Right –Neo-populist Parties and Movements in Established Democracies, St. Martin’s Press, New York, 1998.

Betz, Hans-Georg: Radical Right-Wing Populism in Western Europe, St.Martin’s Press, New York, 1994.

Bjurulf, Björn / Fryklund, Björn red.: Det politiska missnöjets Sverige: Statsvetare och sociologer ser på valet 1991, Lund University Press, 1994.

Copsey, Nigel: Contemporary British Fascism – The British National Party and the Quest for Legitimacy, Palgrave Macmillian, 2008.

Fryklund, Björn / Peterson, Tomas: Populism och missnöjespartier i Norden: Studier av småborgerlig klassaktivitet, Arkiv avhandlingsserie nr 13, Lund, 1981.

Jessen, Anne red.: Stuerent? – Dansk Folkeparti, populisme, antimuslisk retorik och offermytologi, Frydenlund, 2009

John, Peter / Margetts, Helen / Rowland, David / Weir, Stuart: The British National Party: the roots of its appeal, Democratic Audit, Human Rights Centre, University of Essex, 2009?

Larsson, Stieg: Euro-Nat – Sverigedemokraternas internationella nätverk, ÅR? ***

Larsson Stieg / Lagerlöf, David / Johansen, Svend / Zachrisson, Kerstin: Euro-Nat – The International Network of the Sweden Democrats.ÅR***

Lodenius, Anna-Lena: Populism Makt Demokrati, Folket Styr, LO (del av LO:s demokratiprojekt), 1999.

Lodenius, Anna-Lena / Larsson, Stieg: Extremhögern, Tiden, 1999.

Lodenius, Anna-Lena / Wingborg, Mats: Slaget om svenskheten – att ta debatten med Sverigedemokraterna, Premiss, 2009.

Marsdal, Magnus E.: Högerpopulismen dissekerad, Celanders förlag, 2007.

Mattsson, Pontus: Sverigedemokraterna in på bara skinnet, Natur och Kultur, 2009.

Mudde, Cas: Populist Radical Right Parties in Europé, Cambridge University Press, 2007.

Norris, Pippa: Radical Right –Voters and Parties in the Electoral Market, Cambridge University Press, 2005.

Rydgren, Jens: Från skattemissnöje till etnisk nationalism – högerpopulism och parlamentarisk högerextremism i Sverige, Samtidshistoriska studier, Studentlitteratur, 2005.

Rydgren, Jens / Widfeldt, Anders red.: Från Le Pen till Pim Fortuyn − Populism och parlamentarisk högerextremism i dagens Europa, Liber, 2004.

Simonsen, Tor Espen / Granås Kjöstvedt, Anders / Randin, Katrin: Höyrepopulisme i Vest-Europa, Unipub, 2009.

Sverigedemokraterna: 20 röster om 20 år – Sverigedemokraterna 1988−2008, Blåsippans förlag, 2008.

Sykes, Alan: The Radical Right in Britain – Social imperialism to the BNP, British History in Perspective, Palgrave Macmillian, 2005

Uvell, Markus / Meier Carlsen, Erik: Folkhemspopulismen, Berättelsen om Sverigedemokraternas väljare, Timbro, 2010.

Noter

[1] BBC, valbevakning 2010,  2010-04-30;: http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/election_2010/8654602.stm

[2] Holmström, Mikael: S och SD slåss om Per Albin, Svd, 2008-05-04

[3] Rydgren, Jens: Från skattemissnöje till etnisk nationalism, Samtidshistoriska studier, Studentlitteratur, 2005.

[4] Se t ex Svenning, Olle: Åkesson och hans europeiska vänner, Aftonbladet, 2009-10-25

[5] TT: Ungerska extremhögern tar sig ton, Västerbottenskuriren, 2010-04-12

[6] Fria Tidningen: Extremhögern går framåt i nederländska kommunval, 2010-03-05, SVT: Framgång för extremhögern i Holland, 2010-03-04

[7] Carlbom, Mats m fl.L På jakt efter en ny strategi mot extrema, DN, 2009-10-24

[8] Lodenius, Anna-Lena / Larsson, Stieg: Extremhögern, Tiden, 1994, sid 28

[9] Hela delen om BNP:s äldsta historia finns i Lodenius / Larsson.

[10] Marmorstein, Elisabeth: Vill ha ett vitt Europa, Aftonbladet, 2009-06-09

[11] John, Peter m fl. sid 12

[12] TT/Reuters: Brittisk nationalistledare utlöste protester, 2009-10-23

[13] Sykes, sid 130 ff

[14] Simonsen, sid 393

[15] Andersson, Christoph: Föreningsmöte i populistklubben, Sydsvenskan, 2010-04-25

[16] TT 19850311

[17] Lorenz, Einhart: Populisme i Österrike – Historien och fiendebilder, ur Simonsen, Tor Espen, m fl red.: Höyrespopulisme i Vest-Europa, Unipub, 2009, sid 249.

[18] Betz, Hans-Georg: The New Politics of the Right: Neo-Populist Parties and Movements in Etablished Democracies. S´t Martins Press, New York, 1998. Sid 4.

[19] Fryklund, Björn och Peterson, Tomas: “Populism och missnöjespartier i Norden: Studier av småborgerlig klassaktivitet.“ Arkiv avhandlingsserie nr 13, Lund, 1981. Sid. 63.

[20] Nationalencyclopedin

[21] Fryklund, Björn och Peterson, Tomas: “Populism och missnöjespartier i Norden: Studier av småborgerlig klassaktivitet.“ Arkiv avhandlingsserie nr 13, Lund, 1981.sid. 85.

[22] Nationalencyclopedin

[23] Nationalencyclopedin

[24] Fryklund, Björn och Peterson, Tomas: “Populism och missnöjespartier i Norden: Studier av småborgerlig klassaktivitet.“ Arkiv avhandlingsserie nr 13, Lund, 1981. sid. 157.

[25] BBC Radio 4 2010-04-29: http://news.bbc.co.uk/today/hi/today/newsid_8650000/8650909.stm

[26] Lodenius / Wingborg sid 200

[27] Carlbom, Mats m fl.: På jakt efter en ny strategi mot extrema, DN, 2009-10-24

[28] Uppgifterna i detta avsnitt baserar sig dels på uppgifter kring val i dagspressen samt en sammanställning  som finns i den norska antologin som sammanställts av Simonsen.

[29] http://euronat.org/

[30] Mahony, Honor:  Plans for European far-right group intensify, EU-observer: http://euobserver.com/9/23196, 2007-01-08.

[31] Pettersson, Henry: Högerpopulismen i Europa, ur Bengtsson, Håkan A. red: Högerpopulismen, sid 73 ff, Premiss, 2009

[32] Gårdebrink, Rasmus: Nationalistisk partifederation bildad i Europa,

[33] Andersson, Christoph: ND är isolerade på sin högerkant, Sydsvenskan, 2010-04-25

[34] Bengtsson, Håkan A: Högerpopulismens kärna, ur antologi Bengtsson, Håkan A, red: Högerpopulismen, Premiss, 2009, Sid 44

[35] Björn Fryklund, IMER Malmö Högskola, intervju I samband med valreportage I SVT Mosaik inför valet 2002.

[36] Betz, Hans-Georg: Radical Right-Wing Populism in Western Europe, St Martin Press, New York, 1994, sid. 174. Fryklund, Björn och Peterson, Tomas: Populism och missnöjespartier i Norden: Studier av småborgerlig klassaktivitet, Arkiv avhandlingsserie nr 13, Lund, 1981, sid 12.

[37] Betz, Hans-Georg: Radical Right-Wing Populism in Western Europe, St Martin Press, New York, 1994, sid. 60-61. Bjurulf, Björn: Fryklund, Björn: Det politiska missnöjets Sverige: Statsvetare och sociologer ser på valet 1991, sid 105, Lund University Press, 1994.

[38] Bengtsson, sid 57.

[39] Svenska Dagbladet 2007-04-26

[40] Pelling, Jon: Högerextrema BNP slåss mot Labour, Svd 2010-05-03

[41] John, Peter m fl. Sid 8.

[42] TT/Reuters: Brittisk nationalistledare utlöste protester, 2009-10-23

[43] Antaya, Christine: BNP och BBC, 2009-10-28

[44] Fria Tidningen: Extremhögern går framåt i nederländska kommunval, 2010-03-05

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s