Recensioner

Folkbladets recensent är mycket positiv till boken och menar att det är viktigt att skriva även förlorarnas historia.

”Anna-Lena Lodenius kastar ett förklarande ljus över ett ganska dunkelt avsnitt av den yttre politiska högerkanten. Inte minst över den antisemitism som var de många småpartiernas gemensamma nämnare. Hennes bok hör till de bästa i ämnet jag läst: Väl underbyggd, detaljrik, ibland överraskande.”

Till det överraskande som Mats Rosin pekar ut hör de goda och täta personliga kontakterna som Furugård hade med ledande tyska nazister som Goebbels och Himmler.

En värmländsk bibliotekarie skriver på bloggen Fiktiviteter:

”Anna-Lena Lodenius har skrivit en bok som saknats. Helst hade jag förstås sett att den här historien inte fanns att berätta, men när den nu gör det är jag glad att just Anna-Lodenius med sin noggrannhet och sitt driv tagit sig an materialet och gjort det så lättillgängligt.”

Boken fick 5 av 5 i betyg av Bibliotekstjänst och köps in av väldigt många bibliotek. För tillfället runt 100 men antalet ökar stadigt och det är fortfarande många som köar för att låna den.

Hans Lödén skriver i Värmlands folkblad den 17 oktober 2021 att jag ger en ger en ”utförlig och väl underbyggd genomgång av den tidiga nazismen i Sverige och dess band till sina tyska förebilder” och att bilden av Birger Furugård är trovärdig.

”Särskilt förtjänstfull är påminnelsen om de återkommande nazistiska försöken att i hemlighet skapa beväpnade skyddskårer, uppbackade av delar av samhällets översta etablissemang.”

Hans Lödén ser tydliga paralleller till nutiden:

”SNSP:s politik var en blandning av dagskrav och dramatiska beskrivningar av läget i landet. Sverige var ett hotat land, ansåg man, på väg att slitas sönder av främmande idéer. Det var endast en tidsfråga innan landet skulle domineras av ryska analfabeter och utsugare av Juda stam, som skulle trampa ned nedärvda svenska seder. Retoriken låter påfallande bekant. Judehatet genomsyrade allt. När nazistpartiet splittrades i två var förklaringen given – det berodde på en judisk konspiration.”

Även Dalarnas tidningar ser många paraller till idag och kallar boken för ”välskriven och intressant”:

”Det är lätt att dra paralleller till vår tid, även om Lodenius inte skriver detta rakt ut. Det är samma gnäll från högerextremister om att de är motarbetade och inte får vara med, argumenten mot såväl invandring och främmande folkgrupper som eliten, liberaler och socialdemokrater är i princip identiska, möjligen med undantag från de mest uppenbart rasbiologiska åsikterna från förr. De svenska SA-männen framträder som senare tiders skrålande naziskins och missanpassade NMR-aktivister.” 

Nya Werlandstidningen har skrivit om boken två gånger, inte direkta recensioner men åtminstone den ena texten innehåller en hel del omdömen om boken. Först kom en intervju med mig där de berättade om boken (den är låst för den som inte prenumererar). Några veckor senare publicerade även en stor krönika av tidigare Aftonbladetreportern Lasse Anrell som läst Maja Hagermans Augustprisnominerade bok om rasbiologen Herman Lundborg som kom för några år sedan och min bok om Birger Furugård. Det är en humoristisk text som raljerar underhållande om länets nazistiska historia. Men Anrell landar också i att historien om Värmlands nazister inte får glömmas och att min bok borde vara obligatorisk läsning i alla värmländska skolor.

GöteborgsPostens recensent har anlitat en docent i ekonomisk historia som verkar ha hoppats på en helt annan bok, mer akademisk och analyserande, och inte en biografi som ju det här rör sig om. Jag tycker också att jag faktiskt gör en hel del av det hon efterlyser, som att försöka förklara varför han blev nazist och vad som gjorde att nazisterna inte blev starkare. Men framför allt, om jag gör det man inte ska göra, nämligen recenserar recensionen, så innehåller texten ett stort faktafel: Birger Furugård fick inte 30 000 röster vid mitten av 1930-talet, möjligen skulle den siffran kunna gälla för alla nazistpartier tillsammans om man räknar lite generöst med vad som kan hänföras till nazism. 3 000 röster fick Furugård parti 1936 då det var val. Det fick honom att lägga ner partiet (som då dock fortfarande hade runt 6 000 medlemmar).