Samtal om feminism med Lena Sommestad

Den här artikeln var publicerad i Ordfront magasin nr 3:2013. Det var ett temanummer om feminism.

***

Hur är det ställt med feminismen i Sveriges största parti? Och varför avgår S-kvinnornas ordförande efter bara halva tiden? Vi lät Lena Sommestad ge sin bild av vilka som är de stora feministiska frågorna i Sverige idag.

Mona Sahlins tid som partiets första kvinnliga partiordförande blev kort. Nu sitter det män med bakgrund i tunga mansdominerade fackförbund i toppen av både det socialdemokratiska partiet och LO. Mot bakgrund av det hade nog många önskat att de socialdemokratiska kvinnorna varit ännu mer synliga.

− Det har varit väldigt tungt, konstaterar Lena Sommestad på mobil från ett tåg någonstans i Sverige. Jag hade inte orkat 2 år till.

Hennes kalender är mer än fulltecknad, en regelrätt intervju är inte att tänka på inom överskådlig tid. Ett planerat samtal på tågresan till en föreläsning på en folkhögskola skjuts upp till hemresan eftersom hon inte hunnit förbereda sitt anförande. När vi får kontakt framåt eftermiddagen är hon påtagligt trött, men svarar ändå tålmodigt på frågor och ringer tillbaks varje gång samtalet bryts p g a tunnlar eller dålig täckning.

Hon berättar om den arbetsbörda som det innebär att sitta både i riksdagens och vara ordförande för S-kvinnor, och påpekar att hennes företrädare Nalin Pekgul var heltidsanställd för att bara arbeta med S-kvinnor. Men tidigare har det setts som viktigt att S-kvinnors ordförande också har möjlighet att agera i riksdagen.

− Det kanske är en personlighetsfråga, konstaterar Lena Sommestad. Jag trivs när jag har tid att sätta mig in i saker. Därför tror jag att det är bättre att det kommer in någon annan som tar över bollen i god tid före nästa val.

Det personliga är politiskt, är ju ett gammal feministiskt slagord. Men Lena Sommestad nöjer sig med att hänvisa till att hennes beslut är just personligt. Frågor om det är typiskt kvinnligt att vilja göra saker ordentligt och ha kontroll hellre än att sträva efter mycket makt blir hängande i luften. (Ett äldre exempel var Lillemor Arvidsson, som blev den första kvinnliga ordföranden i ett LO-förbund när hon 1988 tillträdde som högsta ledare för Kommunal. Hon förvånade många med att hoppa av sin plats i socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott eftersom hon menade att Kommunals medlemmar förlorade på att hon splittrade sina krafter.)

Annars handlar samtalet mycket om att skillnaden mellan höger- och vänsterpartierna är just att högern försökt argumentera för att hålla undan det privata från politiken, av principiella skäl. Resultatet blir en extremt kvinnofientlig ekonomisk politik, enligt Lena Sommestad.

Särskilt tydligt blir det när man ser hur politiken slår mot enskilda utsatta grupper av kvinnor, säger hon. Högerns politik är att inte erbjuda invandrarkvinnor jobb utan vårdnadsbidrag, men utan egen försörjning ingen möjlighet till att bryta underordningen. Alliansens jämställdhetspolitik är selektivt inriktad på karriärkvinnor, det är exempelvis främst medel- och överklasskvinnor som har möjlighet att utnyttja RUT-avdraget.

− Men kvinnor generellt, i alla samhällsklasser, tjänar på välfärdspolitik.

Det har gått 40 år sedan de stora jämställdhetspolitiska reformerna, och 20 år sedan den senaste stora familjepolitiska utredningen. Ojämlikheten består, kvinnor har fortfarande lägre livsinkomster och tar betydligt mer av det obetalda arbetet. Men den politiska viljan att göra något åt detta har falnat, konstaterar Lena Sommestad.

− Vi har tappat mest i de klassiska frågorna. Som kvinnors rätt till heltidsjobb. Hälften av alla LO-kvinnor som blir föräldrar har inte heltidsjobb. De går alltså in i föräldraskapet med en lön som inte räcker till för att få en självständig ställning gentemot en partner, och som knappt går att överleva på om man är ensamstående.

Den offentliga sektorn tilldelas allt mindre resurser, och det är kvinnor som betalar priset. Kvinnor får exempelvis uppväga brister i äldreomsorgen, och håller barnen hemma från fritidshem när antalet barn per personal blivit alltför orimligt.

− Näringslivet har fått diktera politiken, det sägs att det är exportpolitiken som ska lyfta Sverige. Vänd på det, utan välfärd inga kompetenta människor. Det går inte att reducera de som är beroende av en fungerande offentlig sektor till kostsamma konsumenter.

− Ytterst handlar det om skattepolitik. Är vi beredda betala skatt eller ska vi välta över ansvaret på kvinnorna att lösa bristen på jämställdhet privat?

Kvinnorna hamnar längst ner i ett samhälle där klassklyftorna ökar. Där finns också en etnisk dimension, många av de som inte har jobb är har utländsk bakgrund och utlandsfödda kvinnor drabbas värre än män.

− Vi har mycket att ta tillbaks, ett uppvaknande behövs. Vi behöver stora reformer, och det är dags att mobilisera. Det blir inte enklare om vi väntar.

Lena Sommestad har en lång önskelista, och högt på den står en individualiserad föräldraförsäkring, eller åtminstone att vi inleder nästa etapp genom att göra den tredelad (en del individuellt till vardera föräldern och en tredjedel att gemensamt förfoga över).

− Jag var förvånad över det enorma motståndet hos partistyrelsen vid partikongressen mot att säga att man ens ska påbörja resan mot en individualiserad föräldraförsäkring under nästa mandatperiod. Har man sagt att vi ska gå i den riktningen, och det var tanken redan när föräldraförsäkringen infördes, måste vi visa att det kan hända.

Däremot fanns det, enligt Lena Sommerstad, ett kraftfullt stöd bland ombuden. Men när det visade sig att partistyrelsen inte var beredd att backa från sin ståndpunkt valde många ombud att nöja sig med en kompromiss: En tredelad föräldraförsäkring lyftes som en prioriterad fråga i det så kallade Framtidskontraktet.

− Det handlar inte bara om några månader hit eller dit, det handlar om ett vägval i livet för familjer, det skapar ett oerhört starkt mönster.

I just den här frågan finns möjligen en chans till blocköverskridande samarbeten. Lena Sommestad säger att hon uppskattar att Alliansregeringen utsett en ny jämställdhetsminister som faktiskt vågar säga att hon är feminist.

− Marie Arnholm har en chans att bryta dödläget i svensk jämställdhetspolitik, aviserar Lena Sommestad som hoppas att just en mer individualiserad föräldraförsäkring, som omfamnas av en del feministiska socialliberaler, och kvinnolönerna är sådant som ska få högre prioritet.

Det socialdemokratiska partiet har närmat sig tanken på en lagstiftning om rätten till heltid, eller åtminstone att kommunerna lyfter frågan till att börja med. Säkra kvalitén i den offentliga sektorn och sätta ner foten i vinstfrågorna är annat som Lena Sommestad drömmer om. Men vinstfrågorna blev som bekant den fråga som ledde till störst oenighet på partikongressen.

Lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm tid är en fråga som däremot fick klartecken från ombuden på S-kongressen.

− Om vi har en stark arbetslinje, och allt mer av arbetet sker på obekväm tid, så måste det vara en grundläggande arbetslivsfråga att det också finns barnomsorg under hela dygnet.

Stefan Löfvén får bara med tvekan godkänt i Lena Sommestads bok.

− Han har ju lyft de feministiska frågorna i flera tal och har nog en ambition och en vilja som jag upplever som äkta. Men när det kommer till kritan, som när det gäller kravet på en individualiserad föräldraförsäkring, så finns det inte kraft att stå upp för de här frågorna.

Tåget rusar fram mot nästa stopp, och Lena Sommestads argumentering går i cirklar som delvis är framtvingade av de irriterande avbrotten. Frågorna är eviga, framgångarna inte särskilt påtagliga. För att vara någon som just kastat in handduken i ett avseende låter hon ovanligt stridslysten.