SD måste framstå som lagom extrema

Den här texten publicerades på debattsidan i SvD den 10 april 2015 med anledning om utredningar av ett flertal centrala personer i Sverigedemokraterna som riskerade att uteslutas. Anklagelserna handlade om samröre med mer extrema politiska organisationer. Det här en något längre version, innan debattredaktörens strykningar för att få in den på sidan:

***

SONY DSC

Sven-Olof Sällström (tv) och Mattias Karlsson (th) vid SD:s valupptakt på Älvsjömässan våren 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Hotelser om uteslutningar i toppen av SD följer mönstret i den här typen av partier över hela Europa. I starten kan de ta ut svängarna mer, och har inte så mycket att förlora på att göra det eftersom de saknar makt och inflytande. Men ska partiet växa och få en mer substantiell andel av väljarstödet krävs en stenhård centralisering av makten och många uteslutningar. Alltså just den utveckling som Gustav Kasselstrand och William Hahne, ordförande respektive vice ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund som båda hotas av uteslutning, kritiserar partiet för.

Radikala högerpopulistiska partier, som är en av flera termer som forskarvärlden använder, talar mycket om att ge folket mer makt och påstår sig utmana etablissemanget. Men de kan paradoxalt nog alltså endast bli framgångsrika om de rensar i de egna leden och kör över även vissa personer som varit med och byggt upp partiet. Väljarna är nämligen sällan så radikala som de valt att engagera sig på ett mer djupgående sätt. Om SD har ambitioner att få 15-20 procent av rösterna i kommande val, vilket inte är orealistiskt, är det förmodligen en nödvändighet att partiet genomgår en sådan utveckling.

SD hör hemma i en lös och något spretig partifamilj som omfattar bland andra Dansk Folkeparti, Österrikiska Frihetspartiet och franska Front national. Det är inte alla av dessa partier som har rötter i miljöer med inslag av nazism och fascism, det vanliga är att partierna har en annan bakgrund. Även SD har försökt fjärma sig från detta ursprung. Men att det finns en sådan bakgrund gör det extra viktigt för SD att hålla en tydlig rågång mot grövre former av politiskt extremism.

Den danska forskaren Susi Meret har skrivit en avhandling där hon jämför italienska Lega Nord, Österrikiska Frihetspartiet och Dansk Folkpartis väg till makten. Hon noterar att alla tre partierna genomgått en liknande utveckling och stramat åt tyglarna och slutit leden på vägen mot framgångarna. Mattias Karlsson uttrycker det själv mer drastiskt på sin Facebook-sida: ”Jag har inte offrat 16 år av blod, svett och tårar för att tillbringa min politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex.”

I realiteten pågår ett krig åt två håll, dels mot personer inne i partiet som vill vrida det i en mer radikal riktning, dels mot nya oprövade representanter som inte är förtrogna med det dubbla budskap som förväntas av dem, ett något mjukare tonläge utåt och en större tolerans för lite radikalare tongångar inåt i organisationen (det senare blir dock svårare ju mer partiet växer och ju fler människor som är involverade). Det finns undervegetation av oreflekterade rasistiska åsikter och fördomar i folkdjupet och som släpps fram genom ett parti som presenterar sig med devisen ”Vi säger vad du tänker” (vilket också är titeln på min nästa bok som handlar om europeisk högerpopulism och som kommer i maj). Partiledningen i ett högerpopulistiskt parti måste helt enkelt vara noga med vem som släpps in och vem som tillåts representera partiet, eftersom varje förgripligt uttalande slås upp stort i medierna och kan kosta väljarstöd.

I Dansk Folkeparti, SD främsta förebild, granskas varje medlemsansökan noga på högsta ledningsnivå, och det behövs heller inte mycket för att bli utkastad. Framför allt tillåts ingen kritik av partiledningen. Rent praktiskt går det till så att partiets gruppledare och partiledarens högra hand Peter Skaarup regelbundet får listor och pekar ut vilka som ansökt om medlemskap som han anser bör undersökas närmare. I början av året rapporterade danska medier om personer som blivit uppringda av partisekreteraren som meddelat att deras medlemsansökan avslagits med hänvisning till något gammalt debattinlägg där de inte varit helt överens med DF i någon fråga. Den som vill kandidera för partiet utsätts för ännu hårdare kontroller som kan inkludera att de kallas till ett slags regelrätta förhör.

Dansk Folkeparti styrs liksom SD av en liten hårt sammansvetsad krets, i det danska fallet var det dessa personer som byggde upp partiet i mitten av 1990-talet (efter att flera lämnat det tidigare Fremskridtspartiet och dess ledare Mogens Glistrup). DF har förknippats mycket med tidigare partiledaren Pia Kjærsgaard, men den nuvarande partiledaren Kristian Thulesen Dahl, som efterträdde Kjærsgaard 2011, var också med från starten och står för en kontinuitet som belönats med ett ännu större väljarstöd. Kristian Thulesen Dahl har rankats som den duktigaste av alla danska partiledare, långt före alla andra, två år i rad och mer än var femte dansk kan se honom som statsminister.

I det svenska fallet tog en krets bestående av bland andra Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson över ett parti på fallrepet med en svag ledning. De som trodde att SD skulle rasa samman när Jimme Åkesson sjukskrev sig har fått se hur den väl sammansvetsade partitoppen bara fortsatte i princip som om ingenting hade hänt. Mattias Karlsson har agerat tätt intill Jimmie Åkesson i många år och han styr tillsammans med framför allt partisekreteraren Richard Jomshof, en annan veteran i SD:s toppskikt. Det är en fördom att den här typen av partier är beroende av en enda ledare.

Nu är det inte självklart att partiet lyckas bara för att de gör sig av med de mer extrema elementen. Det löper nämligen också risken att uppfattas som alltför utslätat. En undersökning som presenteras i januari 2015 visar att 13 procent av danskarna kan tänka sig att rösta på ett parti som har en tuffare invandringspolitik än Dansk Folkeparti. Bland de som röstar borgerligt är det var femte väljare som önskar sig ett sådant parti. Än svårare blir det om partiet hamnar i regeringsställning och tvingas ta ansvar på riktigt. Fremskrittspartiet i Norge försöker leva upp till det ansvar som ett antal tunga ministerposter sedan hösten 2013 för med sig, och stödet har rasat till rekordlåga nivåer och har varit nere på under 10 procent.

Ett radikalt högerpopulistiskt parti balanserar på en slak lina, å ena sidan inte för extremt, å andra sidan inte alltför anpassligt. Lyckas de tycks de ha en potential på 20-25 procent av rösterna i nästan alla länder i vår omvärld. Det som talar emot SD är i så fall om väljarna inte tycker att partiet på något trovärdigt sätt gjort upp med sitt förflutna.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s