Den 10 maj 2016 publicerades följande debattinlägg i Expressen apropå diskussionen om nya språkrör i Miljöpartiet och det förslag som valberedningen just lagt fram till kongressen:
***
”Miljöpartiet är i kris, och detta ska lösas med personbyten i toppen. Valberedningen föreslår att det språkrör som till stor del är orsaken till krisen får stanna: Gustav Fridolin som lyfte fram flera av de kritiserade personerna till sina positioner. Bilden av Miljöpartiet som ett demokratiskt parti som vill verka mot radikala islamistiska tendenser har knappast förstärkts.
En annan del av kritiken handlade om ifall ett parti som accepterar höga företrädare – Yasri Khan – som inte tar kvinnor i hand kan kallas feministiskt. Miljöpartiets valberedning föreslår att det manliga språkröret, som inledningsvis inte kunde se problemet med detta, stannar och det kvinnliga får gå. Bilden av Miljöpartiet som ett feministiskt parti har inte heller förstärkt.
Framför allt är det lätt att få intrycket att Miljöpartiet är mer oroat över mediebilden, hur partiets företrädare framställs utåt, än av sakinnehållet i kritiken. De verkar också påtagligt ointresserade av vad deras ministrar åstadkommer.
Åsa Romson har ju varit kritiserad en längre tid, bland annat för ogenomtänkta uttalanden och svårigheter att hantera tuffa beslut som följer med att partiet nu sitter i regeringen. Men hon har också varit framgångsrik i att få till avtal på miljöområdet.
Vad det nu föreslagna och säkert på många sätt alldeles utmärkta nya språkröret Isabella Lövin åstadkommit på biståndsområdet – frånsett att administrera hur ännu mer pengar flyttas från bistånd till budgeten för flyktingmottagande – är mer oklart.Rädslan för mediernas makt får sannerligen märkliga konsekvenser.
Gustav Fridolin, som partiet uppenbarligen fortfarande har fullt förtroende för, har en kandidatexamen i Mellanösternkunskap från 2009, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. Det gör att vi kan förvänta oss att han är införstådd med de ideologier som präglar regionen, och det kastar ett märkligt ljus över hans yrvakna reaktioner på senare tid när debatten kring islamism i partiet blossat upp. Försöker han rentav utnyttja politikerkollegornas och journalisternas okunskap? Den är sannerligen påtaglig, liksom de förvirrade felsluten som okunskapen leder till.
Att inte vilja ta någon i hand är förstås helt okej för vem som helst, i enlighet med religionsfriheten, men inte för någon som ska företräda ett feministiskt parti. Den distinktionen borde vi kunna klara av att hålla.
Det är strängt taget inte konstigare än att homofoba präster och kvinnoprästmotståndare kan verka i Svenska kyrkan (även om de senare sedan 1993 inte får prästvigas). Men om de hävdar att de är för jämställdhet och sexuellt likaberättigande har detta förstås ingen högre trovärdighet, och få partier skulle godta deras ansökan om att kandidera till valbara poster.
Diskussionen om islamisternas intåg i politiken pågår över hela Europa, och det är viktigt att öka medvetenheten. Vi måste slå vakt om det sekulära samhället där alla, oavsett religion, kan känna sig trygga och leva utan förtryck, och då kan vi inte acceptera politiker som förespråkar sharialagar och parallella samhällen för till exempel kvinnor och män eller muslimer och kristna (något långtifrån bara miljöpartister vurmat för, minns bland andra tidigare moderata riksdagsledamoten Abdirizak Waberi). Detta är inte minst viktigt i ett allt mer mångkulturellt samhälle.
Vi kommer att få lära känna många nya organisationer, ideologier och begrepp att lägga till de gamla som många med ryggmärgsreflex undviker. Ett konkret exempel: Milli Görus, som av Mehmet Kaplan lyftes fram som en tämligen okontroversiell organisation, har granskats av socialdemokrater i Nederländerna, skriver Nalin Pekgul i en krönika i Fokus.
Slutsatsen blev att de värderingar som Milli Görus står för är oförenliga med socialdemokratin, och de som stödde organisationen fick gå. I Sverige fick Mehmet Kaplan sitta med i en socialdemokratiskt ledd regering.
Anna-Lena Lodenius 