Den här krönikan publicerades på Dokus hemsida i samband med Lars Vilks död i början av oktober 2021:
Konstnären Lars Vilks är död. Vi vet ännu inte särskilt mycket om den trafikolycka som tog hans liv. Däremot finns det anledning att reflektera kring hur omvärlden reagerat på hans konstprojekt. Den omtalade karikatyren av profeten Mohammed som rondellhund medförde dödshot som tvingade honom att leva med personskydd i många år. Hur kunde så många skuldbelägga Lars Vilks, trots att det var honom som hoten riktade sig emot?
I februari 2015 anordnades en manifestation i Kulturhuset i Stockholm om hot mot kulturarbetare. Bland de deltagande organisationerna fanns Sveriges Författarförbund, Svenska Penn och Konstnärernas riksorganisation, KRO. På talarlistan stod bland andra DN:s kulturredaktör Björn Wiman, musikern Dror Feiler, Henrik Arnstad, Alexandra Pascalidou och undertecknad. Fokuset låg helt på hotet från högerextremisterna. Islamisterna, hoten mot Lars Vilks och attacken på Charlie Hebdo nämndes utöver i mitt tal endast av Svenska Pens dåvarande ordförande författaren Ola Larsmo.
När mötet var slut och vi slog på våra mobiler visade det sig att medan vi pratat hade det genomförts ett attentat i Köpenhamn riktat mot Lars Vilks. Två gärningsmän hade slagit till mot en lokal där han skulle tala under rubriken ”Konst, hädelse och yttrandefrihet”. De hade avlossat 30–40 skott in genom fönstret och därefter öppnat dörren och skjutit in genom den. Lars Vilks flydde ner i ett kylrum och klarade sig, men en annan person dog och två poliser skadades i attacken.
På kvällen två dagar senare hölls en manifestation för terrorns offer med 40 000 deltagare i Köpenhamn. På plats fanns även en representant för satirtidningen Charlie Hebdo som en dryg månad tidigare utsatts för ett terrordåd där tolv personer dog, en händelse som inte heller ägnades någon uppmärksamhet från övriga talare under mötet i Kulturhuset.
George Orwell skrev: ”Om det ska vara någon mening med yttrandefriheten måste den omfatta även det som ingen vill höra. (If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear.) Orden känns passande för ett samtal just om Vilks liv och verk. Finns det en annan svensk kulturarbetare som har förföljts så länge och med så allvarliga konsekvenser som Lars Vilks? Ändå osynliggjordes han och togs ofta inte på allvar.
Lars Vilks skrev flitigt på sin blogg, och vid perioden kring attentatet i Köpenhamn handlade texterna mycket om yttrandefrihet och hans känsla av att vara tystad i Sverige. Dagen efter attentatet berättade han att föreläsningarna hos den inbjudande kommittén i Köpenhamn brukade gå lugnt till och sällan väckte något enormt intresse: ”En liten glugg som öppnades för att ge mig möjligheter att föreläsa sedan de flesta svenska dörrar hade slagits igen.” Den här dagen slutade i fruktan, skräck och tragedi.
Många som inte velat stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet har känt sig tvingade att påpeka att de inte ser honom som någon bra konstnär. Som om det skulle ha något med saken att göra. Vilks själv ställde frågan: Så om jag målade Muhammed som hund i bländande teknik, vore det mer acceptabelt? Knappast för hans belackare.
Yttrandefrihet handlar inte om rätt eller fel, den bör inte vara kopplad till kvalitetskriterier och inte heller till individens status och ställning. Det borde vara självklart, men det är det uppenbarligen inte. Kanske var det ytterligare en anledning till den ambivalens som många kände inför honom: att han blottlade våra egna inkonsekvenser.
Lars Vilks avbildade inte bara Muhammed som rondellhund. I samma serie som den omtalade teckningen fanns ”Profeten ser på bandy” där Muhammed ser en bandymatch mellan Vänersborg och Kalix vid en rink i Norrbotten. Den väckte uppenbarligen inte samma anstöt. Antagligen hade han tänkt att rondellhunden på samma vardagliga sätt skulle placera en upphöjd person i ett trivialt sammanhang, jag tänker att hunden kanske inte var poängen, snarare rondellen. Vilks hade humor. Han klarade till och med av att skämta om sin död, berättar journalisten Niklas Orrenius som följde Vilks ett år och skrev boken ”Skotten i Köpenhamn”. Kanske var skrattet ett sätt för honom att stå ut med det liv som han tvingades leva.
På sin blogg refererade Vilks till försök att analysera hans rondellhund.
”Konsten bygger sin värld på provokationer. Så måste det vara om det skall kunna bli något överskridande och ett expanderande konstbegrepp. Men de flesta verk är inte alls av det slaget utan vädjar lite mera allmänt till det som Røed (dansk konstkritiker) lutar sig mot, sådant som får oss att tänka efter och besinna oss. Det är därför inte förvånande att han finner sin Muhammedfavorit i Thomas Kvams konceptuella verk där profeten är avbildad i osynligt bläck. Så kan man ju också göra med en ironisk gest som garanterat inte kan förarga någon. För, som Røed alltså menar, vi måste besinna oss.”
Vilks betalade ett högt pris för sina provokationer, och att besinna sig såg han inte som något alternativ, han målade definitivt inte med osynligt bläck. Hans agerande kunde ha öppnat ögonen på fler för hur islamistisk terror och åsiktsförtryck fungerar, om de vågat se att det som drabbade honom var mycket större än konstnärens eget öde.
Anna-Lena Lodenius 