Att stoppa hiv och aids i Sydafrika

Den här texten av mig publicerades på Palmecentrets hemsida den 24 augusti 2016:

Att få bukt på spridningen av hiv handlar långtifrån bara om medicinska framsteg, vård och behandling. En rad orsaker i lokalsamhället gör att hjälpen inte når fram, alltifrån brist på rättigheter hos de som bär på viruset till okunskap och svagt ledarskap.

Den sydafrikanska organisationen Education and Training Unit (ETU) har i 15 års tid, med stöd av Palmecentret, varit med och skapat 48 lokala aids-kontor. I de flesta av de distrikt som ETU har arbetat har de varit den största stödorganisationen.

– Vi är inte experter på aids, slår Kevin Naidoo fast, och förklarar att det han och hans kollegor erbjuder är något helt annat: Att gå in och utbilda och organisera de som kan göra insatser där hjälpen behövs, på lokal och regional nivå i de fattigaste delarna av landet.

Fyra personer som varit engagerade på olika nivåer i ETU:s arbete mot hiv och aids har samlats för ett möte på ett hotell i centrala Durban. De berättar att kontoren i regel ligger på landsbygden där resurserna är små, och där traditioner och stigmatisering gör att det är svårare att nå ut till utsatta grupper. Kontoren erbjuder bland annat utbildning, rådgivning och tester och fungerar som en mötesplats för olika aktörer.

Ravin Singh går fram och ritar kuber på ett blädderblock som ska visa hur arbetet pågår i 9 provinser och når ut till 100 kommuner. ETU försöker skapa multisektoriella partnerskap genom att föra samman myndighetspersoner och politiker med det civila samhället och de som lever med hiv och aids. Rent konkret kan det handla om allt från att ordna bostad och försörjning för barn vars föräldrar dött i aids, och som riskerar att hamna i prostitution och kriminalitet, till att övertyga den lokala borgmästaren att ställa sig bakom arbetet och släppa till resurser.

Bara under 2015 utbildades 2 400 personer, och under hela projektet har hela 30 000 personer ökat sin kunskap och sina möjligheter att agera genom de lokala kontoren.

– Vi som kommer utifrån kan föra samman alla aktörer i ett rum och få dem att prata med varandra. Vi kan bidra till att lyfta frågor och reducera stigmat. Utifrån det kan vi utveckla strategier, och dessa kan vara flexibla och ändras från gång till gång beroende på vilka områden och grupper som är mest drabbade, berättar Kevin Naidoo som bland annat rest runt och hållit i utbildningar för ETU:s räkning.

– Det här stödet är ovärderligt för det lokala arbetet, säger Leslie Sakuneka som är sekreterare för det lokala aids-kontoret i uMgungundlovu, det näst största av elva distrikt i Kwa-Zulu-Natalprovinsen i landets östra delar. Distriktet har drabbats hårdast av hiv och aids i provinsen, hela 42,5 procent lever med hiv.

– Vi behöver en neutral person som vågar peka på någon och säga: Du gör inte det du borde göra! De har hjälpt oss hitta strukturerna för att vi ska kunna organisera oss på gräsrotsnivå, och de har gjort att fler i utsatta grupper i dag har en röst i arbetet.

En oerhört viktig del är att de lokala ledarna, så väl politiska som traditionella, inser allvaret och agerar.

– Det behövs ett ”socialt ledarskap”, säger Bandile Sizane, som varit en av nyckelpersonerna i samarbetet med Palmecentret. Han betonar vikten av att bemöta lokala ledare på rätt sätt och framhåller att det inte bara är enkelt att komma utifrån, många tycker att inte andra ska lägga sig i.

2015 fokuserade ETU på framtiden och hur arbetet ska fortskrida när de tar ett steg tillbaka och inte längre har samma aktiva roll. Det finns överenskommelser om att ETU kommer att fortsätta erbjuda stöd och hjälp om finansieringen för detta kan ordnas lokalt. Men även om ETU egentligen bara behöver få reskostnaderna täckta räknar de med väsentligt färre möten.

Leslie Sakuniki rapporterar om hur allt fler i hans provins testar sig, snart 9 av 10, och hur det inte längre är lika tabu att tala om det. Ingen behöver längre dö i aids. Att människor fortfarande dör beror på att de inte sökt hjälp. De lever i förnekelse och det beror ytterst på sociala stigman, något som drabbar bland andra hbtq-personer och sexarbetare.

I uMgungundlovu-distriktet har man producerat en enkel handbok som steg för steg beskriver arbetet, en färgglad skrift som tryckts upp i många exemplar och som inleds med en text av borgmästaren Cllr Yusuf Bhamjee. Ett tecken på att det politiska ledarskapet just här inte har varit något problem, berättar Leslie Sakuneka under en gemensam bilfärd till den stora aids-kongressen som pågick i Durban sommaren 2016 med 18 000 deltagare från hela världen. Han är där tillsammans med sina lokala samarbetspartners, och visar stolt upp den gemensamma montern i utställningshallen som ett bevis på att det som ETU varit med och skapat lever i högsta välmåga, åtminstone just här.

Han presenterar sin kollega Tryphinah Ngwenya som guidar mellan planscherna. Det blir en lektion i det väldigt konkreta som lokala aids-kontor kan erbjuda. I de broschyrer hon delar syns så väl gräsrötter som den högste politiske ledaren för KwaZulu-Natal-provinsen, alla med ett gemensamt mål att fortsätta reducera smittspridningen.

Fakta

Situationen för arbetet med hiv och aids har förbättrats avsevärt sedan landet övergav den tidigare förnekelsen och ignoransen under president Thabo Mbeki. Men Sydafrika är fortfarande det land i världen med högst förekomst av hiv-smittade och aids-sjuka i befolkningen. 6,8 miljoner beräknas leva med hiv. 3,4 miljoner individer får medicinsk behandling för att inte utveckla aids i världens största ARV-program.

Under de år Sydafrika förnekade problemen föddes 70 000 hiv-positiva barn varje år. Nu är man nere på 6 000. Att antalet smittade fortfarande är så högt beror delvis på att siffrorna tidigare förmodligen var underskattade. 2012 hade 2/3 av alla sydafrikaner testats, tidigare låg antalet betydligt lägre. Det var direkt resultat av den förändrade inställningen som bland annat gjort att president Zuma gjort ett offentligt hiv-test.

Ett av de stora problemen som återstår är smittspridning bland unga flickor, varje vecka smittas 2 000 flickor i åldern 15–24 år.

Att andelen hiv-smittade i Sydafrika är så hög beror inte bara på politikers val att blunda för problemen. En rad andra faktorer som spelat in är: fattigdom, social oro, kvinnors låga status, sexuellt våld, stor rörlighet på arbetsmarknaden, många migrantarbetare samt inte minst dålig och orättvis tillgång till god hälso- och sjukvård. Många lever dessutom med andra obehandlade infektionssjukdomar som sexuella sjukdomar och tuberkulos vilket gör dem mer mottagliga för hiv.

Annonser