Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Frihet inför valet 2010 (nr 3 + 4/2010), se även del 2 ”SD:s kusiner i Europa”:
Sverigedemokraterna har för första gången en reell chans att ta sig in i riksdagen. I opinionsmätningarna inför valet ligger de kring fyraprocentsspärren. Men partiet är inte så rumsrent som det vill framstå.
− De kan väl ta sina BMW:ar och sticka hem, skriker en sverigedemokrat vid partiets kommunkonferens i oktober 2007 mitt under partiledarens välkomsttal.
Olämpligt, tycker Jimmie Åkesson. Men han ger ändå följande kommentar till medierna som är på plats.
− Å andra sidan, bland vanligt folk är det ofta så det pratas. Det är en allmän föreställning att det ser ut på det sättet. Men vi skyller egentligen ingenting på invandrarna utan på individerna.
Så ser det ofta ut i kontakterna med SD. Partiledaren och andra ledande företrädare säger en sak, medlemmarna och de lokala representanterna något annat. Radioprogrammet Kaliber följer med Sverigedemokraternas ungdomsförbund på en resa över Östersjön och när kvällen lider sjungs nazistmarscher och nidsånger om Olof Palme.
Under partiets riksårsmöte i Karlstad kommer relativt nyanserade åsikter från talarstolen, men under fikapausen spänner representanter från västra Sverige ögonen i artikelförfattaren och förklarar att min dotters framtid och säkerhet står på spel om vi inte slänger ut alla muslimer.
Det finns en fasad i SD, och sedan finns det något värre bakom.
SD har sina rötter i Bevara Sverige Svenskt, BSS, som skapades i slutet av 1970-talet ur nazistiska grupperingar. Så småningom fick partiet idén att modernisera sig genom att byta ut ”Sieg heil” mot ett motstånd mot ”mångkultur”. Förändringarna handlar framför allt om det yttre, hur partiets företrädare ser ut. Skinnskallarna med svenska flaggor och nazistfarbröderna är borta. I stället syns manliga akademiker och småföretagare och till och med en och annan kvinna, även om kvinnorna fortfarande är i klar minoritet.
Men partiets åsikter är i stort sett desamma. Kärnan i partiets budskap kan formuleras på följande vis:
1) Kulturella skillnader gör att invandrare beter sig på ett annat sätt som gör att de inte passar in i Sverige. Invandrare har en annan rättsuppfattning som leder till kriminalitet, och en dålig kvinnosyn. Minskar vi invandringen minskar vi problemen.
2) Invandringen kostar pengar som kunde använts för etniska svenskar, främst barn och gamla. Minskar vi invandringen får vi råd att satsa på den egna befolkningen.
Argumenten går ut på att beskriva ”de andra”, främlingarna, på ett enhetligt sätt som skiljer sig radikalt från ”oss” svenskar. Främlingarna är främst muslimer. SD bryr sig inte särskilt mycket om thailändska bärplockare, polska städerskor och västerländsk invandring över huvud taget.
Men vad svenskhet är har SD:are ofta svårt att svara på. Pressas de svamlar de om vikingar och runstenar. Eller som ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist som ger en bild av svenskhet som närmast känns löjeväckande i sin precisa beskrivning av en svenskhet som nog få svenskar kan omfatta till alla delar:
Svenskt som i lagom-landet, röda stugor, välfärd, vackra kvinnor, skidor-på-vintern och charter-på-sommaren, lantställe, ställa sig i kö, Volvo, fika, midsommar och så vidare, och med en historia som börjar någonstans med skäggiga vikingar.
Är man svensk om man inte gillar att stå i kö? Partiets politiske talesman i Mamö Mattias Karlson tycker i vart fall inte att Zlatan är någon riktig svensk. Inte bara för att han är född i ett annat land utan också för att han uppfattas som stökig, självsäker och osvensk i sina attityder.
SD vill inte vara varken höger eller vänster. SD vill vara ett parti för såväl manlig arbetarklass som ogillar Mona Sahlin, som KD-väljare som tycker att Hägglund fuskar bort KD:s klassiska politik för kärnfamiljen, mot aborter och homosexuellas rättigheter, och allmänt missnöjd höger som tycker att det var bättre förr.
Precis som andra populistpartier försöker SD ofta framställa sig som företrädare för en tystad grupp av sanningssägare. Nekas SD att delta i debatter framhålls det som ett bevis på detta förtryck, men även om SD får delta och möts av kritik ses det som ett bevis på elitens förakt för verklighetens företrädare. Ironiskt nog är SD själva ett väldigt toppstyrt parti, i realiteten styrs partiet av en liten klick i Skåne.
SD har inte lyckats prestera något som ens liknar en finansierad budget. Men väger man samman partiets förslag blir utgifterna 30 miljarder högre än inkomsterna, enligt en uträkning från Svenskt näringsliv. Invandringen kostar inte så mycket som SD påstår, samtidigt genererar invandringen intäkter vilket SD helt enkelt glömt bort. Invandrare betalar ju skatt precis som svenskar, dessutom kommer många hit i tonåren eller i vuxen ålder. Då får det svenska samhället arbetskraft, utan att ha behövt betala för utbildning.
SD har gått framåt kraftigt i valen på senare år och fick nästan tre procent av rösterna i riksdagsvalet 2006. Partiet har representation i nästan hälften av landets kommuner. Framgångarna för SD handlar säkert mycket om att partiet lyckats tvätta borta naziststämpeln. Men också på att partiet lagt under sig en mängd mindre lokala partier i södra Sverige. Före SD:s genombrott fanns det lokala missnöjespartier i mer än varannan skånsk kommun, och de flesta av dessa var för minskad invandring. Dessa partier var inspirerade av dansk politik och även SD ser numera Dansk Folkeparti som sin främsta förebild. Ett parti med en helt annan historia, men vars företrädare i dag låter ungefär på samma sätt som SD.
Men SD har också mer än något annat parti förmått att utnyttja nya sociala medier, ett effektivt sätt att nå framför allt de unga väljarna. SD är stora på You Tube, Facebook och har mängder av bloggar och hemsidor. Medlemmar och företrädare är snabba med att kommentera vad som skrivs på andra hemsidor och bloggar, de tar chansen att höras och synas i en omfattning som gör att det kan verka som de är mycket fler än de i själva verket är. De kan kuppa omröstningar och få det att se ut som om SD:s åsikter har ett starkt stöd.
SD – en tidslinje
1988 SD bildas av en grupp personer i Stockholm, varav flera tidigare varit involverade i rasistiska organisationer. Samma år ställer partiet upp i sitt första val och får strax över tusen röster.
1991 SD blir utkonkurrerade i riksdagsvalet av det nya högerpopulistiska partiet Ny demokrati, men får sina två första kommunala mandat, i skånska Höör och Dals Ed i Dalsland.
1992 Anders Klarström väljs till partiets första partiledare.
1993 Sverigedemokraternas ungdomsförbund bildas, ordförande är Robert Vesterlund som också är organiserad nazist.
1994 SD får fem kommunala mandat i valet, två i Dals Ed, två i Höör och ett i Ekerö.
1995 Mikael Jansson, före detta centerpartist, väljs till partiledare. En av hans första åtgärder är att införa ett uniformsförbud i partiet, för att förhindra att medlemmar kommer till möten i nazistmundering.
1996 SD skriver in i partiprogrammet att de vill ha ett förbud mot adoption av utomeuropeiska barn.
1997 SD är med och drar igång Nord-Nat, ett nätverk för nationalistiska partier i Norden.
1998 SD får hjälp av brittiska, högerextrema National Front att trycka upp valbroschyrer som sprids till de svenska hushållen. Partiet får åtta kommunala mandat i valet.
2001 SD får stor uppmärksamhet när partiet ställer upp i kyrkovalet. SD får två mandat i kyrkomötet och platser i Lunds och Stockholms stiftsfullmäktige. Missnöjda sverigedemokrater bryter sig ur och bildar Nationaldemokraterna, ND.
2002 SD får 1,5 procent av rösterna i riksdagsvalet och tar sig in i 30 kommuner varav hälften ligger i Skåne.
2005 SD ställer upp i Europaparlamentsvalet, men resultatet blir trots en massiv kampanj bara drygt en procent av rösterna.
2005 Jimmie Åkesson väljs till partiledare.
2006 SD får nästan tre procent av rösterna i riksdagsvalet och väljs in i nästan hälften av Sveriges kommuner. Partiet får efter en medlemsomröstning en ny partisymbol, en blåsippa.
2007 Mona Sahlin från Socialdemokraterna debatterar med SD:s partiledare Jimmie Åkesson i direktsändning i TV4, ett medialt genombrott för SD.
2009 SD får allt högre opinionssiffror.
SD:s resultat i riksdagsvalen
SD har inte fått över fyra procent av rösterna i något riksdagsval, partiet har därför aldrig haft mandat i Sveriges riksdag. Men SD har fått fler röster för varje val som har hållits sedan partiet bildades.
Valresultat riksdagsvalen 1988–2006
År Antal röster Procent av röster
1988 1 119 0,02
1991 4 877 0,09
1994 13 954 0,25
1998 19 624 0,37
2002 76 300 1,44
2006 162 463 2,93
Sverigekarta – här finns SD i kommuner och landsting
SD har mandat i 144 kommuner och tre landsting.
Det finns en karta över alla SD:s kommuner på Wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Sverigedemokraterna2006.svg
Mandaten:
http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/sd_2006.pdf
Landstingen är Skåne, Örebro och Blekinge.
Anna-Lena Lodenius 
