Den nya våldsvänstern

Artikeln publicerades ursprungligen hösten 2001 i Ordfront magasin. Den är skriven tillsammans med Per Wikström och blev startpunkten för arbetet med boken ”Gatans parlament” som jag gav ut 2006:

—–

En husockupationen i Linköping där statens ordningsmakt drivs undan av militanta demonstrationer.

En späd tonårstjej som brutalt bryts ner på marken av en tre gånger så tung fullvuxen kravallpolis.

Anlagda bränder och misshandel av meningsmotståndare.

Vältaliga aktivister som turnerar mellan intervjusofforna sedan de kastat tårta på finansministern.

Den nya vänstern är sannerligen ingen enkel grupp att förstå sig på. Anna-Lena Lodenius och Per Wikström har gjort ett försök.

Medan den gamla vänstern höll appellmöten och sålde tidningar i snålblåsten utanför Systembolaget är den nya vänstern så gott som osynlig. Utom vid demonstrationer förstås. Men inte ens då är det så lätt att få syn på dem, många väljer att maskera sig med huvor och näsdukar.

Till dom hemligaste hör Antifascistisk Aktion, AFA.

I början av vårt arbete skickar vi mail till flera avdelningar av gruppen med några frågor. En av dessa handlar om synen på öppenhet. Ett  par dygn senare har två avdelningar svarat. Båda avböjer bestämt medverkan eftersom de anser att Anna-Lena Lodenius är utsänd av Säpo. Så är det naturligtvis inte, men samma avoghet möter många som kontaktar organisationen. Det verkar finnas en djup misstänksamheten mot människor utanför den egna leden. Och frågan om öppenhet besvaras på något sätt ändå.

Inför protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg har en del aktivister slutit sig samman i en icke-vålds-allians och säger att de vill samarbeta med polisen. På en chat-sida på Internet som handlar just om EU-protesterna beskylls de nu för att vara tjallare, och många vill stänga ute dem från den gemensamma planeringen. Samma diskussion förs också i flera av de tidningar som säljs runtom i landet kring årets 1 maj-tåg.

Samhället uppfattas uppenbarligen som ont, och ondast av alla är polisen. ”Inga fascister på våra gator, med eller utan uniform”, skallar ropen när antifascisterna demonstrerar.

I botten finns en samhällsanalys där både poliser och nazister är de yttersta utlöparna av ett i grunden fascistiskt samhälle.

”Staten och dess våldsapparat saknar både intresse och förmåga att stoppa den fascistiska rörelsen. Polisen har visat tillräckligt många gånger vilken sida de stor på. Poliskåren liksom militären har också en tradition av att fostra allmänt högerextrema element,” skriver Antifascistisk aktion Stockholm i en av sina skrifter.

Att angripa poliser när man kommer åt är med andra ord bara en del av den politiska kampen. Det gör knappast polisen mindre angelägen att ta till hårdhandskarna när den nya vänstern demonstrerar.

Hatet mellan vänstern och polisen är knappast ny. Den har traditioner från sextiotalets FNL-demonstrationer, och kan i viss mån sägas ha föregångare i klasstriderna under 1900-talets början. Men det förefaller vara både djupt och ömsesidigt.

– Det går inte att prata med dom, dom är som religiösa, säger en polis i Umeå som utrett mängder av djurrättsbrott.

– Dom är bara snorungar som vill ställa till med jävelskap, säger en åklagare och slår ifrån sig alla förklaringar om den bakomliggande ideologin.

Nästan samma ord som använde en äldre kvinna som vi träffade på Södermalm i Stockholm den 1 maj för ett drygt år sedan. Hon tittade ut över Götgatan där ”Reclaim the city” (gruppen bakom kallade sig Gatans parlament) hade ockuperat några hundra meter asfalt. Sambatrummorna smattrade, några flickor dansade och blåste såpbubblor. Andra tvingade till sig folköl av en vettskrämd expedit på Seven Eleven. En ung man klättrade upp på Göta Lejons entré och skrev ”Hasch” med svart sprayfärg på fasaden. En annan gick runt och bjöd på hembakade chokladbollar.

Det gick rykten om en attack mot polisens lokaler som en hämnd för polisens insatser i samband med en liknande fest 18 september 1999 då 243 ungdomar greps. Men det inleddes aldrig någon stenkastning mot polisstationen, festdeltagarna drog sig i stället vidare mot en park där demonstrationen förvandlades till ett akustiskt raveparty med trummor och dans.

På behörigt avstånd stod polispiketerna. Förra gången organisationen demonstrerade blev hundratals människor gripna och förhörda och kritiken i media var massiv. Så den här gången valde de att inte ingripa.

– Och polisen gör ingenting. Man skäms, sade kvinnan och gick vidare med sin konsumkasse.

Tidigare på dagen hade Stockholms unga vänsteraktivister som vanligt marscherat med syndikalisternas första maj-tåg till Stortorget i Gamla Stan. När vi passerade var det några hundra människor kvar framför podiet, en kvinna stod i talarstolen och gjorde reklam för Stockholms första graffittidemonstration. Den lockade flera hundra personer som senare  anslöt sig till gatufesten på Södermalm.

Grafitti och chokladbollar. Men också stenar och tillhyggen mot politiska motståndare, nedbrända byggnader och vandaliserade butiker. ”Snorungar” säger både den slipsklädde åklagare och damen med fotriktiga fröviskor.

Men någon ”snorunge” är definitivt inte Victor, en AFA-aktivist som till sist går med på att bli intervjuad. Till mötesplatsen anländer en sjuttonåring med resväska direkt från en konferens. Han erbjuder sig världsvant att betala och säger till om att han vill ha ett kvitto eftersom hans hemkommun ska ersätta de utgifter han har. Aktionerna är för honom ett sätt att agera, vilket inte utesluter andra möjligheter. Detta förklarar möjligen hans öppenhet. AFA rekommenderar annars sina anhängare att vara försiktiga med pressen och bara ställa upp som kollektiv.

Victor talar öppet om våldets nödvändighet för att mota bort det man inte gillar i samhället,  samtidigt som han försäkrar att det helt och hållet handlar om ett kalkylerat målmedvetet våld  med ett klart syfte, inte ett ”machovåld” för njutningens skull (som han menar är det vanliga bland nazister).

Det är svårt att bli lugnad av ett sådant besked. Att någon slåss med vett och vilja för att uppnå ett syfte är i våra öron minst lika skrämmande. Samtidigt är det svårt att ta honom på allvar. Han är som sagt 17 år, inte olik sonen hemma som för övrigt  låter nästan lika kategorisk när han eldar upp sig och vill debattera.

Den som någon gång öppnat kylskåpet och hittat klistermärken på leverpastejen, korven och alla andra köttvaror med texten ”Denna produkt är tillverkad av likdelar av döda och torterade djur” känner igen retoriken. Det handlar om liv eller död, ingenting mer eller mindre. Som förälder ser man gärna bristen på nyanser som ett ålderstecken.

Inte oväntat visar det sig att AFA-aktivistens mamma också arbetar inom media. Det kan inte vara första gången som medelklassjournalister intervjuar kollegors söner eller pojkar som åtminstone påminner starkt om dem som brukar sitta runt ens eget köksbord om kvällarna.

Antirasisternas våld måste förstås sättas i relation till nazisternas våld, och inte minst AFA är en ständig måltavla för nazistiska attacker. Victor har själv råkat illa ut flera gånger, en gång när han varit i tidningen blev han så misshandlad att han hade ont i ansiktet i flera veckor (angriparen fick senare ett års fängelse, men domen gällde även andra brott)

– De spöar folk konstant, ofta när de är på fyllan. Vi är spik nyktra, vi slår och sedan går vi därifrån. Jag hatar våld men det är sådant här som gör att man tänjer på gränserna. Kan man minska många människors lidande så är det befogat.

Hans inställning bekräftas väl av vad som står att läsa i AFA:s egna skrifter:

”De mer ideologiska fascisterna är inget att snacka med. Här finns möjligheten att  spöa dom, men gör det hellre utanför skolans område. I vissa extremfall måste de kanske konfronteras i skolan om t.ex. ett antal nassar går omkring och heilar i en skolkorridor. Då är det ingen idé att prata med dom utan de måste konfronteras fysiskt, utnyttja överraskningsmomentet och tappa inte initiativet. Försvinn från platsen så fort som möjligt och håll sen käften om den saken.” (Ur ”Tips & trix för antifascister”, häfte producerat av AFA i Malmö.)

Trots allt tycker Victor att det går en gräns mellan att angripa människor och egendom. Det är nazister som blir angripna rent fysiskt, och de har ju själva använt samma metoder, anser Victor. Han går in i ett resonemang där han beskriver ett allt våldsammare samhälle där mord inte är  helt ovanligt. Nazister dödar, och han utesluter inte att det en dag finns antifascister som väljer att också göra det. Men det är ingenting han skulle försvara, framför allt därför att det  inte vore fruktbart för kampen.

– Det skulle bara leda till tråkigheter. Jag hatar inga nazister men jag hatar nazismen.

Angrepp på föremål som bilar eller annat har han däremot inga som helst synpunkter på. I hans antimaterialistiska värld tas inga sådana hänsyn, det är små offer i en viktig kamp för det han tror på.

– Man stoppar inte porren genom att slå sönder deras glasrutor. Men det är ett steg i rätt riktning. De kanske går under jorden. Vi är som David mot Goliat. Gör man ingenting ska man inte gå runt och säga att någonting är fel.

Med ett brutalt batongslag i skallen vore Victor som klippt och skuren för ett reportage om polisens övergrepp vid demonstrationer. En vänlig och verbalt begåvad tonåring, med välordnat föräldrahem och många kamrater. En vänlig ung man som talar om nödvändigheten att använda våld mot sina meningsmotståndare. Där någonstans öppnar sig ett gap, en klyfta.

Den yviga nya vänstern som rymmer allt från nyhippies som vill kramas och dricka te till allvarliga frihandelsmotståndare med understöd av socialdemokratiska tungviktare. Men man kan göra en klar avgränsning, och det är att skilja ut de som är för våld och de som är emot våld.

De vänstergrupp som tydligast förespråkar våld mot sina politiska motståndare är just Antifascistisk aktion. Namnet AFA användes för första gången av en arbetsgrupp bestående av olika antifascistiska grupper samband med bataljer i samband med Karl XII:s dödsdag den 30 november 1991. Under de kommande två åren hölls flera olika möten runt om i landet vilket bl a resulterade i en sammandrabbning mellan maskerade antifascister och polisen i Lund och Stockholm 30 november året därpå. Kring slutet av 1993 bildades så slutligen det som blev dagens AFA.

Gruppen uppfattas som kontroversiell bland andra antirasistiska organisationer och debattens vågor har tidvis gått höga. Men AFA har också hittat stödtrupper, t ex inom det syndikalistiska ungdomsförbundet och delar av Ung vänster.

Själva namnet AFA är hämtat från två utländska organisationer: brittiska Antifascist Action och tyska Antifascistische Aktion, en av 30-talets organisationer. Samtidigt med den svenska starten bildades även grupper i Norge och Danmark.

Den första granskningen av AFA gjorde teveprogrammet ”Striptease” 1994. Redan då fick

AFA en förfrågan om att medverka. Beslut togs vid ett stormöte och svaret faxades:

”Stockholmsgruppen har med anledning av detta kontaktat autonoma grupper i andra städer i Sverige. Inga grupper avser att medverka i filmen, lämna information eller ge intervjuer”.

Den som gjorde reportaget, trots organisationens tystnad, var  Anna-Lena Lodenius, en av författarna till denna artikel. Redan då fanns det flera uppseendeväckande våldsdåd att berätta om. En göteborgsaktivister hade slagit ett järnrör i huvudet på en nazist på en spårvagn och sparkat en gravid skinnskalletjej i magen. Hon var då i åttonde månaden men barnet klarade sig.

Aktivisternas inställning till våld har inte ändrats sedan dess, aktionerna redovisas ofta i deras  tidningar. Vi saxar ur en sammanställning i tidningen Brand nr 6:1999, listan innehåller 43 namn på personer varav de flesta varit utsatta för våld på ett eller annat sätt:

”AA, Stockholm. Uppeldad bil. Uthängd i bostadsområdet. Krossade rutor. Tvingades flytta…. BB, Göteborg. Spöats. Sönderslagna fönster. Förstörd bil. Hängts ut till grannar… CC., Stockholm. Uthängd i bostadsområdet. Tårgas i brevlådan…”

Ibland Det vanligaste attentatet förefaller att vara sönderslagna fönsterrutor, förstörda bilar och att man kastar in smörsyra i någons bostad (en sällsynt illaluktande blandning av saltsyra, kaustiksoda och smör). I samma nummer av Brand nämns även en brand mot den nazistiska skivbutiken Midgård i Göteborg liksom vandalisering av en liknande butik i Stockholm som textförfattaren menar stängt p g a angreppen från antirasister.

Rubriceringen vänster när det gäller AFA och liknande grupper för tankarna till att de skulle vara en fortsättning på 70-talets bokstavsvänster. Men den nya vänstern har snarare sina rötter i den något senare punkrörelsen och i anarkismen. Det handlar om en ohierarkisk, gräsrotsbetonad rörelse centrerad kring ett enda ledord: Direkt Aktion.

Det finns betydande skillnader mellan den gamla och den nya vänstern, något som inte alla äldre aktivister är beredda att se. Fältarbetaren Birgitta Ander skriver i en magisteruppsats i socialt arbete om AFA: ”När kollegor och andra frågat mig om mitt ämnesval har responsen ofta varit att det är inget nytt utan att det fanns exakt likadana rörelser på 1970-talet! De har då, enligt mig, inte förstått att vårt samhälle är inte det samma som då varför man inte kan säga att det är samma rörelser.”

Filosofiprofessorn och debattören Sven Ove Hansson myntar i en krönika i LO-tidningen begreppen restkommunister, som han beskriver som en grupp inom vänsterpartiet som fortfarande kallar sig kommunister och hyllar Lenin (en tämligen orkeslös och föga våldsbenägen grupp även om deras värderingar självklart kan ifrågasättas, resonerar socialdemokraten Hansson) och enfrågekommunister. Till den senare gruppen, som han utfärdar en skarpt formulerad varning för, hänför han förutom antinazister även bl a djurrättsaktivister, porrmotståndare och miljöaktivister.

– Av historien har vi lärt oss att man aldrig ska överlåta åt våldsverkare på vänsterkanten att bekämpa våldsverkare på högerkanten. Men tyvärr finns det på en del håll en aningslös tolerans för personer med rånarluva och tillhyggen – bara det är nazister som de försöker prygla upp.”

Den gamla vänstern byggde partier och försökte ta makten i fackföreningarna. Den nya vänstern kallar sällan till öppna möten och är totalt frånvarande på arbetsplatserna. Medan den gamla vänstern slets sönder av fraktionsstrider och marxistiska hårklyverier satsar den nya vänstern på ett löst nätverk där det personliga ställningstagandet och livshållningen blir den minsta gemensamma nämnaren.

Den nya vänsterrörelsen kan närmast beskrivas som en politisk subkultur bestående av individer som agerar mot bestämda måltavlor. Bland de drabbade återfinns långt fler än nazister, liknande metoder har använts mot pälshandlare, EU-förespråkare (före EU-omröstningen), lokala kristdemokrater, McDonalds, Shell-mackar och Livets Ord, för att ta några exempel.

Eftersom en del av verksamheten handlar om brottsliga handlingar blir frågan om insyn problematisk. Den här artikeln innehåller få namn, det gäller både de som det handlar om och deras eventuella kritiker.

Att hitta den ideologiska kärnan i nya vänstern är inte helt lätt, framför allt eftersom den inte, som i den traditionella vänstern, baserar sig på ortodox klassanalys och marxistisk ekonomisk teori. I stället koncentrerar den sig på maktstrukturer, och hur de ska krossas. Den är också besläktad med och influerad av feministisk maktanalys där man tolkar maktstrukturerna som i första hand patriarkaliska.

Vid ett anarkistmöte i mars 1990 gjordes ett försök att formulera ett kortfattat politiskt program som ger vissa ledtrådar till hur vänstern utvecklats under 90-talet. Där talas vagt om ”självbestämmande på livets alla områden och en rättvis fördelning av samhällets resurser”. Sedan listas ledord som direkta aktioner, antiauktoritärt motstånd samt motstånd mot alla former av herravälde som kapitalism, rasism, patriarkat och imperialism. Avslutningsvis talas om nödvändigheten av en social revolution, men diskussioner kring hur denna ska se ut lämnas helt därhän.

Den nya vänstern arbetar utifrån teorin om det tredubbla förtrycket: kapitalismen, sexismen och rasismen. Så här resonerar en forskarstudent i 35-årsåldern som brukar gömma sig bakom signaturen ”Hickory:”

”När man inser att allting som finns hos fascismen också finns överallt i samhället blir frågan annorlunda. Kopplingen mellan fascismen och normaliteten blir ett problem. Våld och förnedring är ingen fascistisk specialitet. Jag menar i ett kapitalistiskt samhälle hör det till vardagen att företag går över lik för att tjäna pengar… I ett sexistiskt samhälle hör det till vardagen att män använder våld mot kvinnor. I ett rasistiskt samhälle hör det till vardagen att invandrare misshandlas och diskrimineras. Även det är normaliserat” (Citat från AFA Stockholms hemsida.)

Författaren hör till de något äldre ideologerna i rörelsen. Men ingen, inte ens något äldre ideologer, nöjer sig med passivitet. I likhet med de flesta i den här rörelsen har han ett antal domar på sig, han har dömts fyra gånger för smärre brott, i de flesta av fallen i samband med husockupationer. Straffen har varit ringa, dagsböter och i ett fall en villkorlig dom. Vid ett tillfälle, vid en ockupation av en fastighet på Folkungagatan i Stockholm 1990, skadades tre poliser av stenkastning.

Tanken bakom den direkta aktionen är att vem som helst kan, och bör, agera utan beslut i en överordnad politisk organisation.

”Bojkott krossar inte imperialismen, man kan inte bojkotta bort något” förklarar en man som dömts för mordbrand i tidningen Miljöaktivisten (7:1999). Måltavlan var en Shell-mack.

”Jag hade den inställningen att jag höll på med mordbränder tills jag åkte fast, då hade jag liksom gjort mitt bidrag till den militanta kampen.”

I slutet av artikeln ber redaktionen om telefonkort, böcker och tidningar som de kan dela ut till de fängslade aktivisterna.

Begreppet direkt aktion kan innefatta så väl fredliga sittdemonstrationer som anlagda bränder, det handlar snarare om att organisera det politiska arbetet än att tala om vilka metoder som ska användas. En följd av den nya synen på politiskt arbete, att besluten tas av lokala grupper och i många fall individer, är att de små fienderna ofta prioriteras framför de stora och kanske mer betydelsefulla. Den lilla korvkiosken, körsnären eller porrhandlaren på hörnet är ofta mer utsatt än stora fabriker och grossister. Samtliga dessa ”fiender” uppfattas givetvis som symboler för något större, men medan de stora kan överleva mycket slås de små ut.

Ibland tycks perspektivet ännu snävare än det lilla lokalsamhället, kampen har bokstavligen flyttat in i den privata sfären. ”Förstör det som förstör dig” är ett stående slagord i den antisexistiska kampen. Att bryta ner härskarstrukturer i den egna gruppen är ett nog så viktigt mål i det politiska arbetet. Man kan i rörelsens publikationerna hitta långa resonemang om klädstilens betydelse för den revolutionära medvetenheten likväl som skribenter som anser att den som tjatar till sig sex ska betraktas som våldtäktsman. Politiken blir livsstil och livsstilen politik.

Privatiseringen av den politiska sfären går att se som en spegel av övrigt politiskt liv. När personliga ställningstaganden kring bostadsrätter eller betalkort är nog för att fälla ministrar, då vore det märkligt om inte samma privatisering blir synlig inom också vänstern.

Inte heller mediafixeringen undgår vänstern, trots det förakt som man stundtals visar journalister och andra som vill utforska de nya politiska rörelserna:

”Det som är intressant att se, det är att trots att vi alla någonstans hatar varandra kan vi hitta kopplingar där man kan sluta allianser och utnyttja varandra på olika sätt, det gäller även oss. Vi kanske hatar media. Men vi är också jävligt beroende av media. Och vi måste förhålla oss taktiskt till det hela,” säger Hickory i en intervju i tidningen Arbetaren.

Problemet med media, enligt AFA och liknande grupper, är oviljan att låta sig styras. Det finns inget intresse att synas om detta inte sker helt på gruppens egna villkor. Därför väljer man i första hand att kommunicera med aktioner. En vandaliserad porrbutik blir ett sexualpolitiskt statement, en saboterad bankomat blir ett demonstration mot kapitalismen. En tårta i huvudet på Bosse Ringholm ger en chans att inför journalisterna utveckla de politiska tankarna bakom (en chans som dock knappast utnyttjades i just detta fall).

Men attentaten har dessutom en ytterligare funktion, att pressa fram en förändring.

”Natten till den 25:e mars så slog vi återigen till mot Nilssons Päls i Ängelholm… …Vi har under en tid utsatt affären för olika former av sab. och kommer inte att sluta förren de har lagt ner sin vidriga verksamhet;” meddelar ”Autonoma djurrättsaktivister” i tidningen Alarmkalendern ( maj 1999).

Den nya vänstern undviker helst de formella organisationerna, inte minst eftersom dessa gör rörelsen sårbar och ett lätt byte för polis och domstolar. Eftersom verksamheten till så stor del handlar om sabotageaktioner, husockupation och liknande är det nödvändigt med informella nätverk så att ingen i onödan blir juridiskt ansvarig, resonerade anarkisterna redan 1990 vid det möte som refererades tidigare.

Enhetlighet i kampen ses som en gammal vänstermyt. Det kräver bara energi och byråkrati i onödan. Den direkta aktionen är vägen för att åstadkomma resultat.

Ungefär efter dessa riktlinjer bedrivs arbetet även idag, tio år senare. Det handlar om en svåröverskådlig, nätverksbetonad rörelse där de ena handen inte vet vad den andra gör. Och det är också meningen. Namnet AFA kan användas av vem som helst som sympatiserar med saken, samma sak gäller förkortningen ALF, Animal Liberation Front och DBF, Djurens Befrielsefront. I de flesta fall är de grupper som framträder lösa och tillfälliga, en gång kallar de sig Commando Coca Cola en annan gång Mitsubishi Smashers eller något helt annat.

Några av vänstersidans grupper skiljer sig genom fastare strukturer. Det gäller t ex några miljöorganisationer som Socialekologisk Aktion som agerade i samband med Dennispaketets projektering i Stockholm och AFA. För även om vem som helst kan kalla sig AFA finns ett riktigt AFA där inte vem som helst släpps in.

De 17 avdelningar som ingår i detta fastare nätverk har ett årligt landsmöte dit det kommer 2-3 representanter från varje grupp, och varje ny avdelning undersöks noga av den lokalgrupp som ligger närmast geografiskt. Dessutom hålls ett hemligt halvårsmöte där man bl a diskuterar strategier och metoder.

Socialekologisk aktion, SEA, utmärker sig genom att en del av sympatisörerna faktiskt framträder med namn. Däremot vägrar de konsekvent att lämna upplysningar om sabotage och annat som kan leda till att medlemmar i gruppen döms. SEA är ett nätverk av radikala miljöaktivister som agerat tillsammans i olika konstellationer allt sedan 1992. Under senare delen av 90-talet har gruppen framför allt agerat mot Södra Länken-bygget i Stockholm, notan för attentaten uppgår till flera miljoner åren 1997-1998.

Mest känd i SEA är Linus Brohult som dömdes till ett års fängelse för grov uppvigling genom sina artiklar i tidningen Ekologisten, trots att han inte kunnat bindas till attentaten. Brohult är en av de mest vältaliga och artikulerade i den nya vänstern.

En sak som är iögonfallande är i hur grad kvinnorna märks i den nya vänsterrörelsen.  Djurrättsbrott är t ex det mest jämställda brott vi har, enligt Säpos statistik är cirka 50 procent av gärningsmännen kvinnor (att jämföra med 19 procent av den totala brottsligheten).

Många av attentaten är också direkt relaterade till den feministiska kampen, t ex angrips porrhandlare och tidigare under 90-talet ägnade sig Skåne-aktivisterna åt något som skämtsamt kallades för ”proletär shoppning”: De snattade bindor och tamponger i butikerna och delade ut på gatorna som en protest mot samhällets oskick att profitera på kvinnors  kroppar.

Det finns en speciell slags raljerande humor som märks t ex i valet av namn som grupperna framträder under och i beteckningar på aktionerna. När man gräver upp en bit av Lidingö golfbana kallas det ”Operation potatisåker”, en aktion som vänder sig mot det rika i samhället. Liknande aktioner har ibland kallats ”Eat the rich”.

När Ja till EU:s kontor angreps i samband med folkomröstningen inför EU-valet sammanställdes och spreds vitsigt formulerade tävlingsprotokoll som berättade vilka städer i landet som varit flitigast och vad de hade utsatt sina lokala EU-förespråkare för. (Ja till EU angreps inte bara för att de förespråkade EU, man såg också som sin uppgift att utjämna den ekonomiska obalansen mellan de båda lägren).

Men bakom skjofriskheten finns en hård attityd inte bara gentemot de uppenbara fienderna som nazisterna. Inte minst märks en påtaglig sekterism. Vi har många gånger genom åren förvånats över hur våra enkla frågor bemötts, nu senast var vid 1 maj-firandet i Stockholm då en ung man kom fram till oss när vi stod böjda över ett bokbord och undrade vad vi var ute efter. Så småningom förstod vi att han inte hade något med bokförsäljningen att göra utan att han syftade på att vi beställt en katalog med böcker och klistermärken via en e-mailadress. Detta togs som intäkt på att vi var i full färd med att skriva en stor kartläggning av vänstern i bokform (ett rykte som nådde oss första gången redan i samband med Striptease-reportaget 1994 och som är lika långt från att bli förverkligat nu som det var då).

Eftersom man anser att samhället och staten är ont menar de här grupperna att en dialog inte bara är omöjlig utan också kan vara helt kontraproduktiv. I tidningen Brand (2:2001) angriper en anonym skribent de som vill ha en dialog, och betraktar dom som ”det kanske största hotet mot den fortlöpande kampen mot kapitalismen”

Detta utvecklas av en annan av de få ledande som framträder med namn, Mattias Wåg (en annan av de något äldre aktivisterna som framträtt så väl för AFA som för SEA), i tidningen Miljöaktivisten april 2000.

”Jag tror att man hela tiden måste ha ett maktperspektiv när man talar om dialog. Samhället är inte en gemensam intressegemenskap. Vårt mål måste vara att få till stånd en dialog med ”vanligt folk” på gräsrotsnivå, både oorganiserade och folkrörelseaktiva…En dialog med makten är däremot ointressant, vårt mål måste vara att rasera de hierarkiska strukturerna/makten, inte försöka förändra den, reformera eller polera dess fulaste fläckar.”

Wåg resonerar sedan vidare om hur man undviker samhällets repression. Han tar bestämt avstånd från plogbillarnas öppenhet och vilja att ta sitt straff som han menar bara ”bränner ut aktivisterma”. (I samband med Stripteasereportaget 1994 intervjuades den välkände plogbillsaktivisten Per Herngren som berättade hur man tidigare ur 90-talet kastat pil på en av bild av hans ansikte vid en anarkistmässa. Den fredslinje som plogbillarna står för uppfattas tydligen som oerhört provokativ.)

Mattias Wågs anser att statsmakterna inte har någon som helst rätt att straffa aktivister i hans egna led. Därför ska de till varje pris undvika att bli gripna. Skulle så ske har man vid flera tillfällen publicerat manualer för hur de går till väga. 1999 gav t ex en grupp som kallar sig Antirepressionsgruppen i Malmö ut en liten grön broschyr ”Det svenska rättssystemet och dina rättigheter”. Den ger en rad mer eller mindre kloka tips som att städa lägenheten innan aktionen ifall det blir fråga om husrannsakan och på alla sätt vägra att samarbeta. Framför allt rekommenderas tystnaden:

”Håll  tyst, svinen bakom skrivbordet är inte dina polare, de är dina fiender. De är ute efter en enda sak, nämligen att sätta dit dig och dina kamrater.”

En äldre manual är boken ”Lila svarta” som gavs ut av Stockholmsanarkister 1993 och som nu också finns utlagd på Internet. Här hittar man, förutom råd kring hur man ska hantera kontakten med polisen, instruktioner för hur man tillverkar brandbomber, smörsyra, sätter motorfordon ur funktion, saboterar kraftledningar och mycket annat.

Några kraftledningar har emellertid aldrig fällts av vänsteraktivister i Sverige, även om en samepolitiker en tid var misstänkt för ett kraftledningsattentat. Däremot står de militanta grupperna på vänsterkanten för en ökande mängd brott. Den övervägande delen riktar sig inte mot människor utan mot egendom, men det tycks som om även brott riktade mot människor blivit vanligare på senare år. Tydligast är denna utveckling bland djurrättsaktivisterna som inte längre bara släpper ut minkar och andra djur, numera brukar de även hota och trakassera forskare. Hårdast drabbade av personangrepp är som nämnts annars nazisterna.

Vänsteraktivister begår sällan brott som inte har en koppling till den politiska. Även ett relativt trivialt brott som snatteri kan ha en politisk grund, ett resultat av vänsterns idé om att egendom är stöld.

En polis i Linköping berättar t ex att en av de ledande anarkisterna gripits både för att  ha sprayat en reklamaffisch för Hennes & Mautriz och för att ha snattat i en butik i samma kedja.

– Jag får det inte att gå ihop. Kanske har de dåligt med pengar. Det är mest parfymer och kläder de snor.

Samme polis avvisar också bestämt bilden av aktivisterna som renlevnadsmänniskor som bara dricker örtte. Trots att de flesta är veganer förekommer så väl alkohol som droger, t ex hasch. En del attentat har kunnat sättas i samband med fester och attentatsmännen har varit kraftigt berusade vid tillfället då brottet begicks.

Det är svårt att ge några säkra uppgifter om vänsteraktivisternas bakgrund men det förefaller som att många har medelklassbakgrund och föräldrar med hyggliga inkomster, i något fall kan de t o m komma ur överklassen. SE LINKÖPING Flera personer vi talat med berättar om att föräldrar till unga AFA-aktivister och djurrättskämpar försökt förringa sina barns brott utifrån ett eget vänsterperspektiv och de har inte sällan gjort jämförelser med när de själva var unga och rebelliska.

Victor berättar att hans mamma vet mycket väl vad han gör och att han ibland tillverkar klistermärken i hennes dator.

– Men hon gillar inte våldsbiten, ibland lägger hon in tidningsklipp som hon tycker att jag ska läsa.

En polis i Linköping berättar om att han förvånats över hur lite föräldrarna bryr sig när polisens gjort husrannsakan i deras hem:

– De talar om kårhusockupationen i Stockholm och almarna. Numera är de lärare och läkare och säkert inte alls på vänsterkanten. Men de säger ofta att de tycker att det är bra att ungdomarna engagerar sig i någonting eftersom de bryr sig så lite om skolan.

Förmodligen har dessa föräldrar inte någon närmare information om vad deras barn gör när de går på politiska möten i föreningen Revolutionära Socialister som är en av vänsterns mötesplatser i Linköping, tror polisen. Desto mer oväntade måste de attacker ha varit som nazisterna inledde, inte mot aktivisterna själva utan mot deras föräldrar. Ett känt bageri fick fönsterrutorna sönderslagna flera gånger eftersom dottern i familjen är en av ledargestalterna i Revolutionära Socialister. Till sist tvingades hon dra sig tillbaka.

Nazisterna trakasserade även en manlig aktivist genom att bl a hälla rejält med bensin genom familjens brevlåda. Hans föräldrar valde att skicka iväg honom utomlands en tid.

Några av attentaten genomfördes under årsdagen av kristallnatten den  9 november och offren fick stenar inkastade med bokstäver på som tillsammans formade ordet ”kristallnatt”. En av de drabbade var en lokal politiker som trädde fram i nyhetssändningarna. Detta presenterades som ännu ett nazistisk övergrepp på politiker. Men polisen är säker: attentatet handlade inte om politik utan om att sonen är en annan av stadens vänsteraktivister.

Möjligen är det sådana här omständigheter som ligger bakom att Linköping, som länge framstått som något av ett centrum för den nya vänsterrörelsen, plötsligt nästan tömts på sina ledargestalter. Under vintern har en efter en flyttat till Malmö, ett annat av landets starkaste fästen för den nya vänstern.

Att det handlar om verbala medelklassbarn märks bl a i hur de här grupperna behärskar koderna och ser till att utnyttja samhället på olika sätt. Det dåvarande Civildepartementet betalade AFA för att föreläsa om rasism och då och då förekommer uppgifter om att AFA finansierar delar av sin verksamhet genom kommunala föreningsbidrag och olika studieförbund. Detta behöver dock inte ske i eget namn. I en magisteruppsats i socialt arbete berättar två anonyma AFA-aktivister om att de, och andra av AFA:s lokalavdelningar, ibland tagit över befintliga föreningar eller skaffat sig majoritet i deras styrelser för att kunna tömma kassan.

AFA håller ibland föreläsningar på skolor. Den som saknar egna uppslag kan kopiera ett färdigt 40 minuters föredrag som finns till försäljning genom ”Radikal distribution”, en av vänsterns distributör av klistermärken, böcker och annat.

I broschyren ”Tips & Tips för antifascister” sägs det öppet att det inte alltid är lämpligt att kalla sig AFA utan att man kan välja att säga Stoppa rasismen eller något mer neutralt. Om det ändå skulle komma beskyllningar om just kopplingar till AFA rekommenderas en statlig utredning som beskriver AFA som ”lagom snälla och bra”. Den  kan användas ”och ges till lärare eller rektorer som ser AFA som terrorister”.

Vilken statlig utredning det rör sig om har vi inte lyckats få fram. Däremot har vi i vårt ägo en bok utgiven av Statens Invandrarverk 1995 (”Strategier mot rasism och främlingsfientlighet” av Christer Nordmark) som beskriver AFA som ”en modern folkrörelse bland ungdomar, ungefär som SOS Racisme var det i Frankrike i mitten på 80-talet”. Boken berättar sedan entusiastiskt om hur AFA-anhängarna besöker skolor där de till skillnad från andra skolinformatörer uppfattas som ”häftiga” och ”förebilder” i stället för ”moralister” och ”tråkiga”.

Enligt Säpos rapporter är gärningsmännen på vänsterkanten som grips för olika brott exceptionellt unga, något år har djurrättsaktivisterna haft en medelålder på 17 år. Men det vore fel att tro att det saknas äldre i verksamheten. Några har nämnts tidigare, ytterligare ett känt ansikte är Mia Hallvarsdotter, 33-åring småländska från Rottne som numera bor i Malmö. Hon besökte t ex Linköping vid flera tillfällen och gav goda råd i samband med ockupationen av Westmanska BB som syftade till att skapa ett ungdomens hus i kommunen. När tidningen Arbetet granskade den nya vänstern våren 2000 upptäckte de att hon jobbat som lärare på två skolor i Skåne under annat namn.

AFA väljer att gå längre än några andra i sin kamp mot nazism och fascism och ser sig som de enda som över huvud taget bedriver ett arbete som ger resultat. Detta är i viss mån sant. Nazistbutiker har stängt, nazister har tvingats flytta, grupper och individer har mer eller mindre gett upp inför påtryckningarna. Men ändå är det svårt att inte känna obehag inför de metoder som lett fram till dessa resultat.

Sönderslagna porraffärer och charkuterifirmor stänger för alltid sedan de slagits sönder tillräckligt många gånger. Djurrättsaktivisterna har inte bara slagit ut delar av den svenska pälsbranschen, de har också lyckats föra upp djurrättsfrågorna på den etablerade politiska dagordningen.

Djurrättsfrågorna bedrivs av en mängd olika grupper, de flesta fredliga och anhängare av parlamentarisk demokrati. Men det är anarkisterna på ytterkanten som flyttar fram positionerna.

Samtidigt finns förstås farhågan att grupper som verkar i det fördolda, är ointresserade av dialog och som inte söker nya medlemmar via öppna möten riskerar att bli allt mer sektlika, elitistiska och isolerade. Är deras politiska metoder dessutom misshandel och mordbrand så torde det finnas risker att det kalkylerade våldet går över styr. Det finns redan tendenser till en våldsspiral mellan vänsteraktivister och deras fiender, där människor kan skadas ännu mer än i dag.

Det är också problematiskt med den självpåtagna domarroll som de militanta aktivisterna kan inta. Vid ett tillfälle vandaliserades exempelvis en konstutställning på ett etablerat galleri i Stockholm. Motivet var att de utställda fotografierna var sexistiska. Attacker har också drabbat föräldrar och syskon till de som utpekas som nazister (liksom även anarkisternas familjer drabbats som beskrevs tidigare i texten).

Men det största problemet är kanske trots allt strategiskt. I början av 90-talet samlade antirasistiska demonstrationer i Stockholm tusentals människor. Tio år senare är det några hundra maskerade ungdomar som går ut på gatorna för att protestera mot rasismen. Det är ingen avancerad gissning att den genomsnittlige gymnasieeleven, förskolläraren och busschauffören skräms bort av det gatuvåld som hyllas av AFA.

I dagarna kommer uppgifter om att EU-motståndare i Göteborg oroas av folk inte kommer att våga ge sig ut på gatorna för att demonstrera mot toppmötet. Våldet, hoten och skadegörelsen öppnar en spricka i vänstern och riskerar att stöta ut vanliga människor som vill förändra samhället. De är oroade för att polisens våld stoppar de som vill ha en dialog från att visa sig på gatorna, och det är säkert sant. Men problemet är mer komplicerat än så, det finns grupper även bland demonstranterna som inte heller vill samtala utan tvärtom gärna driver fram en situation där polisens våld blir om inte oundvikligt så åtminstone sannolikt.

Våldet kan göra att den våg av aktivism som i dag rullar fram stannar av och vi till slut bara får en liten skara rättrogna och maskerade tonåringar som står där i snålblåsten på gågatan med en ensam banderoll.

Fotnot: Anarkisternas diskussioner i mars 1990 finns återgivna i boken ”Lila svarta”. Birgitta Anders magisteruppsats heter ”Alla andra sitter bara och pratar” – Antifascistisk Aktion, ett exempel på en social rörelse och ungdomsarbetarnas förhållningssätt, Göteborgs universitet, 24 januari 2000. Häftet ”Tips & trix för antifascister har en tysk förlaga: ”Tips und Trix für Antifas”.