Syriza vann, som rapporterats i medierna, stort i det grekiska valet. Partiet kan beskrivas som vänsterpopulistiskt och bildar en allians (ohelig anser nog många) med ANEL, oberoende greker, som är ett högerpopulistiskt parti. Det handlar om två partier som ytligt sett egentligen bara har en enda gemensam beröringspunkt: sin protest mot åtstramningspolitiken. ANEL är ett utbrytarparti ur konservativa Ny demokrati som också sitter i parlamentet.
Partiet är främlingsfientligt och har även anklagats för antisemitiska uttalanden, partiledaren Panos Kammenos har hävdat att grekiska judar betalar mindre skatt och har fördelar som inte andra greker har. ANEL vill också att utbildningsväsendet ska avspegla grekisk-ortodoxa värderingar. Det återstår att se hur en sådan allians kommer att klara sig, och hur relationen kommer att utvecklas mellan ANEL och delar av den svenska vänsterns nya favoriter Syriza.
Andreas Johansson Heinö påminner i Borås tidning om att det inte är unikt med den här typen av samarbeten. Socialistpartier i Slovakien, Bulgarien och Rumänien har också regerat tillsammans med högerextremistiska partier. Det har fått förödande konsekvenser för situationen för ländernas minoriteter. Men kanske är det här inte fullt så konstigt som det kan verka. Populismens förakt för eliten, EU och västdominans finns i båda lägren, och inte att förglömma: det nationalchauvinistiska draget. Adam Cwejman erinrar om hur den positiva synen på Ryssland är en gemensam nämnare för partier på den extrema höger- och vänsterkanten. Marine Le Pen har hyllat Syriza, och den ryske högerextremisten och hovideologen Alexander Dugin är en gemensam kontaktyta för partierna.
När de spanska väljarna går till val kommer vänsterpopulistiska Podemos att ha goda chanser att träda fram som en verklig maktfaktor. Podemos, (”Vi kan”), som leds av universitetslektorn Pablo Iglesias Turrión, har på kort tid seglat förbi de stora etablerade partierna i opinionsundersökningarna och skulle ha hamnat på andra plats, eller möjligen till och med första, om det hade varit val i november 2014. Partiet fick 8 procent av rösterna vilket räckte till 5 ledamöter i EU-parlamentet våren 2014, bara fem månader efter starten. Partiet har anslutit sig till den vänster och gröna alliansen GUE/NGL där även det svenska Vänsterpartiet sitter med.
Sambandet mellan finanskriser och politisk extremism är ett ständigt diskussonsämne. En av världens främsta experter på högerpopulism, Cas Mudde, har stuckit ut hakan och hävdat att man inte alls kan se att finanskrisen skapat ett underlag för partier som Front national och SD. Tittar man på de fattigaste länderna i Europa är det faktiskt få som har ett parti på den extrema högerkanten, Grekland med nazistiska Gyllene gryning är ett undantag. Däremot växer högerpopulismen i många rika länder som Norge och Schweiz (ofta i form av betydligt mindre militanta partier utan nazistkoppling). Det ligger mycket i att finanskrisen inte ensamt kan förklara de radikala högerpopulistiska partiernas framgångar. Men den senaste tidens utveckling när även vänsterpopulistiska partier är på frammarsch i krisdrabbade länder som Spanien och Grekland, gör att det kanske snarare är krisens samband med populism i allmänhet – antietablissemangskritik från höger eller vänster – som vi ska diskutera.
Ett tuffare ekonomiskt klimat ställer krav på de etablerade partierna, och det är knappast oväntat att det gynnar de av makten obefläckade partierna som kan framställa sig som det enda alternativet. (Sedan tror jag att man i och för sig måste se att det ofta är de individer som drabbats värst av krisen, även i relativt rika länder, som röstar med högerpopulistiska partier. Det är ett för trubbigt redskap att titta bara på länderna som helhet.)
Anna-Lena Lodenius 
Anna-Lena
Det är med lite blandade känslor som jag läser detta blogginlägg. Med all respekt för din hederlighet så är jag ändå ganska besviken på att du använder indoktrineringsord när du argumenterar. Dina artiklars klarhet skulle öka avsevärt om du gjorde dig av med den typen av ord. Ordet ”populism” är ett sådant ord. Och vi vet hur det används – för att smutskasta sådant som man ogillar. Populism kommer ur det latinska ordet populus som betyder folk och demokrati kommer ur de grekiska orden demos (=folk) och kratos (=styre). Vårt moderna samhälle är uppbyggt på de demokratiska rättigheterna, t.ex. tankefrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Och detta är något som våra journalister säger sig värna om – medan de alla verkar ta avstånd från ”populism”. Det ena saluförs som positivt, det andra som något väldigt negativt. Men vad är det för skillnad ? Egentligen ingen alls – förutom att politiska partier som uttrycker åsikter som journalistkåren gillar kallas demokratiska, medan de som uttrycker åsikter den ogillar kallas populistiska – för att smutskasta. Så enkelt är det. Kan du komma på någon annan definition? Här är nog inte Wikipedia till någon större hjälp (jag har läst och begrundat allt), som den snedvridna och förvirrade partsinlaga den är.
Vore det inte mycket bättre (och hederligare) om du tog bort dessa indoktrinerings- och förtryckarord ur din vokabulär och betraktade olika politiska krav, oavsett från vilka partier de kommer, endast som just olika folkliga idéer och krav och behandlade dessa utan färgade glasögon.
Jag tycker populism är ett bra ord om man använder det korrekt. Det finns sätt att använda det. Jag skriver mycket om det i min nästa bok. Finns många olika slags populism. All slags populism anses inte negativ, i USA t ex är ordet positivt laddat.
Anna-Lena
Och hur gör man när man använder uttrycket ”populism” korrekt? Vad betyder det då? Och om det finns många olika sätt att använda ordet – har det då inte förlorat sin betydelse? Jag menar: ta ett begrepp som människa. Vi vet alla vad det innebär. Om man skulle börja använda det också om råttor eller grisar, skulle det då inte förlora sin innebörd? Man säger visserligen ibland att ”hundar är också människor”. Men det är ju bara på skämt.
När det gäller den amerikanska användningen av ordet populism som ”gräsrotsdemokrati” så blir det identiskt med demokrati – ty inget ”populistiskt” parti hävdar ju där att man skall frångå majoritetsprincipen – även om man kanske bara säger sig företräda ett gruppintresse.
Och handen på hjärtat, Anna-Lena: Om nu merparten av svensk journalistkår använder populism på ett felaktigt sätt (med negativ klang) – hur stor chans finns det då att läsarna skulle uppfatta att du använder begreppet ”korrekt”?
Jag har inget emot ett färgstarkt språkbruk, aforismer eller symboler. Man om man avser att kommunicera (och inte bara göra sig mallig) så måste man ju använda ord som betyder något entydigt. Och språkbruket hos den svenska journalistkåren är under all kritik. Man tycker att språket borde vara deras huvudintresse och kompetensområde. Men ack nej. Att diskutera med en svenska journalist verkar vara som att trampa i kvicksand. De saknar precision. Så befriande då att läsa en riktigt bra författare som har precision.
Nej det finns bestämda definitioner av ordet, inga problem egentligen
Frågan är väl mer vem som är det och vem som inte är det. Läs min skrift om populism under fliken rapporter tror jag den ligger
Glöm inte tragedin i f d Jugoslavien: hur snabbt kommunister blev extremnationalister och hur snabbt deras omvandling ledde till folkmord. Nutidens mer eller mindre ”rumsrena” extremister är trots alla försök att gömma sig bakom oklarhet bara farliga extremister.
Än så länge ”bara” extremister. Tycker ändå man kan känna sig oroad. Det som hände i Jugoslavien visar bl a hur kort steget ibland är från en sorts extremism till en annan.