Tänk att bli jämförd med G W Persson

684687Idag recenseras min senaste bok, ”Vi måste förbereda oss på död –  i huvudet på en terrorist”,  i en rad tidningar. Egentligen rör det sig om två recensioner som jag hittat, men den ena av Pär Fagerström har publicerats i en rad olika tidningar (Sala Allehanda, Norrtelje tiding, Gefle Dagblad etc – mindre tidningar håller sig ju sällan med egna recensenter).

Pär Fagerström, som för övrigt skrev även om min förra bok, är överlag positiv, men han tycker inte att jag hittat så många likheter mellan gärningspersonerna. Något förvånande jämför han mig med Leif G W Persson:

”Beskrivningarna av de olika fallen —från mordet på tsar Alexander II 1881 över Amalthea-dådet i Malmö hamn 1908, via Oklahoma City 1995 och Londons tunnelbana 2005, till Nice strandpromenad 2015 — är spännande och intressanta. Varje kapitel är ungefär som när Leif GW Persson berättar om någon gammal hemskhet i ‘Veckans brott’.”

Väljer att se det som beröm, ni vet vad ni ska lägga i julklappshögen i år i stället för Kepler och gänget! Skämt åsido: Min avsikt har inte varit att till varje pris dra paralleller utan snarare få fram det komplexa som får olika individer att begå terrorbrott samt visa på hur en kombination av faktorer hos individen, händelser, möten och det omgivande samhället kan leda fram till ett beslut att agera med terror. Det är alltid ett beslut, uppsåtet är tydligt och ångern – som Pär Fagerström påpekar – i stort sett alltid frånvarande. Han konstaterar att utifrån min bok kan man dra slutsatsen att även om IS trycks tillbaks lär de inte ångra sig, de lär fortsätta försöka visa på att organisationen finns och inte tystnat, och de lär göra det genom att agera med våld. Vet inte hur originell den slutsatsen är, men den stämmer säkert.

Kristina Lindquist skriver om både min bok och Åsa Erlandsson bok om skoldådet i Trollhättan som nyligen belönades med Stora journalistpriset i dagens DN. Hon tycker att det är en ”till stor del fängslande läsning”, och tar upp flera exempel ur boken på sådant hon tyckte varit intressant. Men hon landar ändå i att hon saknar en mer akademisk och teoretisk analys, och jämför med Mattias Gardells senaste bok om ensamagerande terrorister som han skrev med två andra författare.

Det kan vara värt att påpeka att jag ursprungligen hade mer teoretiska kapitel som låg mellan berättelserna, men dessa plockades bort efter önskemål från förlaget. Ett beslut som jag stod bakom eftersom de avsnitten bröt så kraftigt stilmässigt mot berättelserna. Delarna av de bortplockade texter bakades in i övriga boken, men inte allt. Jag har framför allt velat ge läsaren möjlighet att reflektera själv och inte velat skriva någon på näsan. Det finns massor med forskning som ger teorier kring terrorism, men verkligheten bakom dåden är sammansatt och jag har velat göra just det jag gjorde den här gången: inte låta teorierna stå i vägen för det sammansatta i de verkliga historierna. Om det lyckats är förstås upp till läsarna att bedöma.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt | 2 kommentarer

En försmak av vårt julradioprogram

Nu finns en trailer med några smakprov på vad ni kan vänta er av mitt och Fredrik af Trampes julradioprogram i P4 som sänds dan före dan, alltså 23 december, kl 17-19 i P4. Programmet heter ”Bland lutfisk, cowboys och hawaiitomtar – julmusiken ni inte visste fanns”.

Förutom det som nämns i trailern kommer vi bland annat att berätta hur det gick när Cornelis skulle skriva nya ringlekar för Lennart Hyland och utforska Beatles exklusiva julskivor till fansen.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kommunerna behöver stöd i arbetet mot radikalisering

snip_20171212130733Kommunerna behöver stöd för att hamna rätt i sitt arbete mot våldsbejakande extremism, och det är verkligen inte någon lätt sak att hamna rätt. Den nuvarande nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (som snart ersätts av en permanent organisation som ska lyda under BRÅ) har uppmanat kommunerna att skriva handlingsplaner som ett led i arbetet, och det har många gjort. Jag har svårt att se problemet med det. Men Segerstedtinstitutet  har en annan syn, i en ny rapport hävdas det att det saknas vetenskapliga belägg för att just handlingsplaner är medlet mot våldsbejakande extremism, och att det här är ett tecken på att staten försöker skyffla över ansvaret på kommunerna. Jag skriver följande i en artikel under vinjetten Perspektiv i Dagens samhälle:

”Resonemanget är inte invändningsfritt. Kan man inte tänka sig att ansvaret är både nationellt och regionalt/kommunalt, och att det behövs flera perspektiv och olika nivåer i arbetet? Mitt intryck är inte att till exempel polisen prioriterat ner frågan nationellt, tvärtom. Kommunerna måste ha en beredskap för att kunna hantera existerande eller framtida hot mot kommuninvånarnas trygghet och säkerhet, det uppfattar nog alla kommuner som en självklarhet. Våldsbejakande extremism ses idag allt oftare som en integrerad del av detta arbete.”

Det skrivs handlingsplaner om högt och lågt, och jag undrar om någon någonsin vetenskapligt belagt att dessa dokument är verkningsfulla i sig. Däremot kan de slå fast avsikter som leder till ett arbete som på sikt har en verkan. Robin Andersson Malmros och Christer Mattsson kritiserar att så många av handlingsplanerna inte utgår för en aktuell lägesbeskrivning. Det kan man förstås hålla med om. Men eftersom det handlar om en verklighet som förändras snabbt skulle kommunerna ändå tid efter annan stå inför situationer som måste lösas snabbt utan att det hinns med att uppdatera handlingsplaner och fundera över det vetenskapliga stödet för de åtgärder man ämnar genomföra. Vi kan inte bakbinda de som ska agera mot våldsbejakande extremism, och följderna om de väljer att inte agera i något läge där det verkligen borde ha gjort det kan bli katastrofala.

I rapporten varnas för en situation där ”kommunal personal till den lokala samordnaren ska anmäla beteenden och åsikter som sägs påvisa att någon antingen är radikaliserad, radikaliseras eller ligger i riskzon för att radikaliseras”, uppgifter som sedan förs över till polisen. En sådan handlingskedja är, enligt rapportförfattarna, tveksam utifrån ”den svenska grundlagsstiftningen, sekre­tess­lagstiftningen och forskning om radikaliseringsprocesser”. Jag tror att man mycket tydligare måste lyfta fram att det finns en klar gräns mellan van­liga politiska åsikter eller religiös övertygelse och deltagande i en verksamhet som syftar till brott. Åsiktsregstrering är visserligen förbjudet i lagen sedan 1969. Men jag tror ändå man måste se att:

”Varken religionsfriheten eller föreningsfriheten är avsedda för att ge något slags frikort till kriminella som begår brottsliga handlingar inom ramen för ett trossamfund eller en politisk organisation. De grundlagsskyddade principerna om mänskliga rättigheter är aldrig absoluta, och måste ibland vägas mot varandra. Om skolpersonal eller fritidsledare ­ känner oro för en elev som riskerar att till exempel genomföra en terrorresa måste de kunna ta kontakt med polisen, även om det innebär en viss kränkning av den individens personliga integritet.”

I min text påminner jag om att även Segerstedtinstitutet har ett uppdrag att stötta kommunerna, och önskar att det fanns en större vilja att hjälpa kommunerna att hitta redskap och verktyg att göra det snarare än att klanka ner på de försök som görs. De eventuella brister som handlingsplanerna har måste sättas i relation till att frågan om våldsbejakande extremism är så komplex. Föga förvånande är det utbildningar och kunskap som kommunerna har efterfrågat i olika sammanhang. Den här rapporten bidrar knappast till förståelsen för hur de ska utforma sina insatser.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar