Svenska sångdivor

”Radikalism och avantgarde 1947-67” är en antologi som snart kommer ut och där jag medverkar. Min text handlar om svenska sångdivor som var aktuella under perioden som Zarah Leander, Alice Babs, Monica Zetterlund och Sonya Hedenbratt. Jag resonerar kring förutsättningarna för att ha ett eget uttryck och villkoren för i synnerhet kvinnor i underhållningsbranschen att flytta fram gränserna.

Redaktörer för antologin är Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson, den ges ut av Timbro. Bland övriga författare kan nämnas: Kalle Lind, Jan Lumholdt, Tobias Hübinette, Petra Werner och Edvard Blom. Jag har inte läst de andra texterna än men vet att boken spänner över ett vitt fält av ämnen och aspekter av perioden.

Min text tar sin utgångspunkt i den här filmen som var en del av en Hasse och Tage-revy på Gröna Lund:

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

De okände ultranationalisten Zjirinovskij är död

De ökände populisten och ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij är död, grundaren av det Liberaldemokratiska partiet som blev Rysslands första oppositionsparti. Han avled i sviterna av Covid-19 den 6 april i år vid en ålder av 75 år. Namnet säger kanske inte så mycket längre. Men för några decennier sedan mer eller mindre personifierade han den ryska expansionspolitiken och många av de brutala idéer som florerade i landet. Samtidigt hade han en framtoning som gjorde att han kunde misstas för en oseriös lustigkurre. Jag förstod nog inte själv allvaret i mycket av det ha sa i olika intervjuer.

När jag skrev boken ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” för några år sedan påmindes jag om honom och sedan Rysslands attack på Ukraina gör jag det igen. Man ska lyssna på människor, även om de framstår som rena tokstollar. Hur många har inte sagt det om Hitler? Hur många säger inte detsamma om Putin? Zjirinovskij var en mycket mer perifer ledare, men hans idéer betydde något och speglade den tankevärld som även Putin är en produkt av. Detta påpekas även i en dödsruna i Axess av Lars Gyllenhaal.

Zjirinovskij kandiderade sex gånger i presidentvalet 1991-2018 och var ledamot i Statsduman från 1993 till sin död. Till hans största framgångar kan räknas att han kom trea i presidentvalet 1991 och som mest fick hans parti 23 procent av rösterna (1993).

Här är ett avsnitt ur boken som jag skrev, jag tror att det är något längre än det som gick i tryck, vet att jag kortade en hel del i det här kapitlet. Det ugår från kontakterna mellan Jean-Marie Le Pen och Zjirinovskij, och handlar också om Alexander Dugin som påstås ha ha haft en stor inverkan på Rysslands politik under Putin (och som ni också kan läsa om i Axessartikeln som länkas till ovan):

***

Jean-Marie Le Pen grundlade en nära känsla för den ryska nationen redan genom ryssar i exil som han lärde känna som ung på 1960-talet i Paris. Han har, som nämnts, alltid rest mycket även i övriga Östeuropa. En av hans äldsta kontakter, och därtill en personlig vän, är den ökände nationalisten Vladimir Zjirinovskij, en man som rörde om i politiken kring början av 1990-talet under den första turbulenta tiden efter Berlin-murens fall, och som fortfarande inte gett upp.

Zjirinovskij är grundare och ledare för det liberaldemokratiska partiet, LDPR, och vice talman i duman, underhuset i det ryska parlamentet. Han fick 9,5 procent i det ryska presidentvalet 2008.[1] Zjirinovskijs karriär har satt stora avtryck i medierapporteringen, jag har en tjock klippbunt från svenska tidningar, merparten kommer från början av 1990-talet. Hans turnéer i Europa under dessa år beskrivs som en frustande enmansshow där han skäller ut folk, slänger saker, dricker vodka, häver ur sig rasistiska och antisemitiska tillmälen, besöker porrklubbar och tar rundhänt betalt för intervjuer.[2]

1994 publicerade DN en stor intervju med honom där han ritade med tjock svart penna på en karta och visade vilka landgränser han ansåg att Ryssland borde ha, de baltiska staterna var utplånade och Polen delat i två.  Rysslands storhet skulle återupprättas med ett tredje världskrig fört med kärnvapen, förklarade han.[3] I valet 1993 röstade nästan var fjärde ryss på hans parti LDPR, och det blev landets största. Resultatet sågs som mycket imponerande och som något som andra nationalistiska partier i Europa bara kunde drömma om vid den tiden.[4] Ett av mina senaste klipp är från april 2014 då han anklagade en gravid reporter för att vara nymfoman, och sedan bad sina medhjälpare att våldta henne mitt framför TV-kamerorna i duman. Den senare händelsen visar något av vidden av hans moraliska kollaps, och den sortens omdömeslöshet har ofta dolt att han faktiskt även haft klara politiska avsikter med sitt agerande.[5]

En av de personer som influerat Zjirinovskij och många andra ryska politiker mest är Aleksandr Dugin, den enda nutida ryska politiske teoretikern av någon betydelse. Med åren har han skapat sig en unik ställning som någon som både går sina egna vägar, och samtidigt befinner sig mitt i centrum av makten. Dugin har beskrivits som en modern version av den mytomspunne Rasputin, som inte bara erinrar genom sin förmåga att påverka makten – i Rasputins fall var det Tsar Nikolaj − utan också genom att kombinera rollerna som mystiker och predikant.

Dugins idévärld kan beskrivas som ett sammelsurium av tankegods från både den extrema höger- och vänsterkanten blandat med ortodox religiös filosofi, rasideologi, ockultism och geopolitiska resonemang varvat med antisemitiska konspirationsteorier. Men det som mer än något annat kommit att förknippas med Dugin är Eurasianismen, en riktning som skapades av ryska emigranter i början av 1920-talet som ett alternativ både till bolsjevismen och dekadansen i väst. Dugins version avviker från originalet på avgörande punkter och borde kanske snarare kallas Neo-Euroasianismen.[6]

Det där klottrandet med fet svart penna på en karta som Zjirinovskij ägnade sig åt när han träffade DN på 1990-talet var ett försök att beskriva stor-Ryssland, eller Eurasien om man så vill, som i Dugins version sträcker sig inte bara över det forna Sovjetunionen utan en bra bit utanför, i sin mest extrema form ända från Lissabon till Vladivostok. Både Dugin och Putin har hävdat att upplösningen av Sovjetunionen var den största geopolitiska katastrofen under tjugonde århundrandet.[7]

Kring mitten av 1980-talet anslöt sig Dugin till den periodens viktigaste ryska ultranationalistiska och antisemitiska organisation Pamjat, men som intellektuell fann han snart sällskapet alltför påvert. I stället hamnade han hos det nationalbolsjevikiska partiet, NBP, som försökt förena det gamla sovjetryska arvet med modernare former av patriotism, och som hade fått ett visst genomslag framför allt bland unga. Den tredje vägen, föreningen mellan vänster och höger, är något av ett nav i Dugins idévärld.

Efter vissa dispyter kring slutet av 1990-talet lämnade Dugin NBT, och det var då han på allvar gav sig i kast med att försöka influera landets politiska elit. Han blev först rådgivare till talesmannen för duman, kommunisten Gennady Seleznev, och så småningom blev han ordförande i den geopolitiska sektionen av dumans rådgivande kommitté för nationell säkerhet som dominerades av Liberaldemokratiska partiet och dess ledare Vladimir Zjirinovskij. I början av 2000-talet fanns inte mindre än fyra nationalistiska partier i duman: presidentens parti Enade Ryssland, kommunistpartiet CPRF, Zjirinovskijs LPDR samt nationalpatriotiska Rodina (som Dugin själv varit medlem i). Dugin hade goda kontakter med samtliga.[8] Dugin ogillade Boris Jeltsin, men att Vladimir Putin tillträdde som president 2000 förstärkte hans ställning. Han etablerade sig de närmaste åren också allt mer som en mediepersonlighet och hans böcker och texter spreds i stora upplagor och började översättas till andra språk.

2003 var han med och bildade Internationella Euroasiska Rörelsen, IEM, med medlemmar från tjugo länder och representanter från hela det ryska etablissemanget. Dock avböjde Putin själv att medverka, till Dugins besvikelse.[9] Från 2008 till 2014 var Dugin anställd som professor i sociologi vid det statliga Moskvauniversitetet. Att hans förordnande inte förlängdes har tolkats som att hans relationer med Kreml försvagats, exakt hur och varför är inte klarlagt, men det tycks finnas en önskan att något distansera sig från honom som person, om än inte från hans Neo-Eurasiska idéer.[10]

Dugin har även jämförts med den franska nya högerns ideolog Alain de Benoist, och det finns onekligen likheter, trots att de knappast har någon särskilt varm relation till varandra. Dugins rasideologiska inriktning är mer framträdande, och han har inte heller en lika tydlig antiglobaliseringsagenda som Benoist. Men båda framför åsikter som kombinerar till synes motsägelsefulla ståndpunkter, och de har fått en avgörande betydelse när det gäller att formulera ett rasistiskt och nationalistiskt budskap i en ny tid på ett sätt som väckt intresse långt utanför de egna länderna. Genom att de undvikit att förknippas med enskilda politiska partier har de också kunnat få ett bredare genomslag.[11]  


[1] Arbetaren: ”Fascister går samman”, 1996-02-16.

[2] TT/AFP: ”Zjirinovskij höjde priset”, AB, 1996-07-10

[3] Gauffin, Rolf: ”Vladimir Zjirinovskij ritar om världen”, DN, 1994-01-30. Göransson, Anders: ”Kärnvapenkrig ska upprätta Rysslands storhet”, Arbetaren, 1993:22, 1993-06-04.

[4] Mudde, Cas: ”Populist Radical Right Parties in Europé”, Cambridge, 2007, sid 176.

[5] Sundberg, Marit: ”Zjirinovskij bad medhjälpare att våldta journalist”, DN, 2014-04-20. http://www.dn.se/nyheter/varlden/zjirinovskij-bad-medhjalpare-att-valdta-journalist/

[6] Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

[7] Goble, Paul: “Dugin’s Influence in Kremin on the Wane, Abarinov Says”, Institute of Modern Russia, 2014-10-01. Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

Dugin lånar friskt från andra tänkare, och det här fallet från den belgiske nazistkolloboratören Jean-Francoise Thiriart (1922-1992) som ville skapa ett Euro-Sovjetiskt imperium från Vladivostok till Dublin i slutet av 1970-talet.

[8] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

[9] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

[10] Shekhovtsov, Anton: “Putin’s Brain?”, New Eastern Europe, 2014:4, sid 72 ff. Finns även i Eurozine, http://www.eurozine.com/articles/2014-09-12-shekhovtsov-en.html

[11] Laruelle, Marlene: “Aleksandr Dugin: A Russian Version of the European Radical Right?”, Woodrow Wilson Internatonal Center for Scholars, Kennan Institute, occasional paper #294

Bar-On, Tamir: “Where Have All the Fascistist Gone”, Ashgate Publishing Ltd, 2007, sid 166 ff.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det ryska propagandakriget

Jag kom ut med en bok som hette ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” 2015. Den täckte en massa aspekter av företeelsen och blev tyvärr fort inaktuell eftersom det rör sig om en föränderlig värld där partier uppstår och läggs ner och företrädare byts ut i en rasande takt. Det fanns också en del bitar som vi lyfte bort för att det föll lite utanför ramen. En sådan bit handlade om det ryska propagandakriget. Jag letade idag upp avsnittet och tänker att det kan vara av ett visst intresse även nu några år senare. Ni får tänka att jag skrev det här för sju år sedan. Just här tar jag inte heller upp det faktum att ett antal Sverigedemokrater ställt upp och låtit sig intervjuas, inte bara en utan många gånger. Även Jimmie Åkesson. Men mot bakgrund av vad som stod helt klart redan då borde varje sunt tänkande människa och politiker avstått från att medverka.

Det ryska propagandakriget trappas upp – obs text från 2015!

I stödet till Putin ingår också att ge spridning åt den bild av ryskt agerande i världen som regimen vill nå ut med. Det finns en önskan att bryta den anglosaxiska dominansen i nyhetsmedierna och föra ut ett ryskt perspektiv. Trots en svagare ekonomi pumpar staten in stora pengar i nya satsningar på medier, inte minst TV, som har en in princip global räckvidd. Att det handlar om ett propagandakrig är en bild som sprids även av medarbetare som lämnat kanalen. Ett av de viktiga ämnena att belysa för de Kreml-finansierade kanalerna är just nu det ryska agerandet i Ukraina.

I mars gjorde Liz Wahl, tidigare nyhetsankare vid den ryska kanalen RT-America (tidigare känd som Russia Today) som sänder från Washington, avbön i direktsändning och förklarade att detta var hennes sista program. Hon berättade om politisk styrning av nyhetsförmedlingen, och det hon framför allt reagerat på var just kanalens som hon tyckte felaktiga sätt att beskriva det ryska agerandet på Krim. Till skillnad från andra kanaler, som rapporterat om de ryska trupperna i Krim, så har RT beskrivit trupperna som en lokal försvarslinje, berättade Liz Wahl.[1]

RT är ett TV-nätverk som vänder sig till en internationell publik och som sänder bland annat nyheter, intervjuprogram och dokumentärer på engelska, spanska och arabiska. Snart planeras sändningar även på tyska och franska Enligt kanalens egna uppgifter når sändningarna mer än 700 miljoner tittare i över 100 länder. RT-America sänder flera timmar per dag, och på tablån finns även en show med den kända programledaren Larry King vars pratshow tidigare gick på CNN.[2]

– Jag tycker det känns helt absurt att vi arbetar bara några kvarter från Vita huset, och att det här kan få fortgå, sa Liz Wahl i en av de intervjuer hon gjorde efter avhoppet.[3]

Under slutet av 2014 startades en speciell brittisk kanal, RT UK. Även RT UK drabbades snabbt av ett avhopp när Sara Firth lämnade kanalen efter 5 år (hon arbetade som korrespondent i London även under dess tidigare period som Russia Today). För Sara Firth var det kanalens hantering av när 298 personer som flugit med Malaysia Airlines förolyckades i juli sommaren 2014 droppen som fick bägaren att rinna över. RT gick nämligen ut med att det var Ukraina som bar skulden för olyckan, medan de flesta andra medier hävdade att planet skjutits ner av en misstänkt rysk missil. Sara Firth har berättat att hon hamnade i en situation då hon bara måste gå om hon skulle ha något av sin yrkesheder kvar.-

– Jag har alltid kämpat mot de som argumenterar att RT är ett ondsint TV-nätverk, men en dag vaknar du upp och inser att du haft fel. Det var inget lätt beslut, jag började min karriär på RT och jag respekterar många som arbetar där. Men i slutändan kommer du till en punkt där du inte längre ser något att försvara.[4]

Sara Firth berättade att hon upplever hur den journalistiska friheten krympt och att det på sistone även förekommit styrning av hur kanalen beskrivit händelser i Syrien som skapat heta diskussioner på redaktionen. [5]

Under 2012 fälldes kanalen i Storbritannien två gånger av Ofcom, den oberoende och av brittiska regeringen godkända reglerings- och konkurrensmyndigheten som bland annat granskar TV-sändningar. Fällningarna gällde bristande opartiskhet i skildringen av konflikter i Syrien och Libyen.[6]

I november 2014 lanserades varumärket Sputnik, en nyhetsbyrå (Sputniknews.com) som är tänkt att konkurrera med BBC och BBC. Planen är att Sputnik ska sända på 30 språk redan 2015, och dagligen erbjuda 800 timmar radio i 130 städer i 34 länder. Rossija Segodnja är ett holdingbolag som omfattar samtliga dessa mediesatsningar, och bolagets generaldirektör Dmitry Kiseljov har beskrivits som något av en Putins propagandaminister. Han är känd som en ”extremt konservativ, nationalistisk och Kremltrogen programledare i TV” känd för bisarra och homofobiska uttalanden i sitt veckomagasin i den största ryska statliga TV-kanalen, enligt Rysslandskännaren och journalisten Stig Fredriksson.[7]

Den franska publiken kunde tidigare se ProRussia.tv, en TV-kanal som presenterade ryska nyheter till en fransk publik. Kanalen samarbetade med Rossia Segodnja, men också med andra nyhetsbyråer. De som låg bakom den stod Front national nära och kanalen hade även ekonomiskt stöd från Ryssland. Den släcktes ner i april 2014 när den stora omgörningen av RT inleddes vilket gjorde att ProRussia.tv förlorade sin finansiering.

När Sputnikprojektet presenterades i november talade Dmitry Kiseljov om att syftet är att ”säga det andra inte säger”.[8]

”Vi kommer att ge alternativa tolkningar som utan tvekan är något som är efterfrågat runt om i världen. Vi tror att världen är trött på den unipolära synvinkel.” [9]

Under 2015 får RT en summa motsvarande 3 miljarder svenska kronor, och nyhetsbyrån Sputnik har fått budget tredubblad och notan slutar nu på 13 miljoner kronor. Satsningen sker samtidigt som de kritiska rösterna inom ryska medier får allt svårare att existera på grund av trycket från regimen, och parallellt införs en lag som gör att det utländska ägandet i ryska medier får uppgå till högst en femtedel vilket gör att utlandsägda medier som försökt att erbjuda opartisk nyhetsförmedling får svårt att överleva och kan komma att ersättas med mer regimtrogna aktörer.[10]

Rysslands medieoffensiv har beskrivits som ett nytt kallt krig, tydligt riktat just mot den amerikanska världsbilden. Detta är kanske att överdriva det hela, man kan också se det som ett svaghetstecken att regimen tror att sådana satsningar är nödvändiga. Ryssland är hårt ansatt av sanktioner och negativ publicitet efter protesterna i Ukraina och annekteringen av Krim. Rubeln har förlorat 40 procent av sitt värde sedan årsskiftet 2013/14. Om yttrandefriheten har kringskurits så har åtminstone rätten att konsumera varit helig, men med sämre ekonomi kan även den ryska medelklassen drabbas vilket kan få politiska konsekvenser.[11]

Men än så länge verkar åtminstone den egna befolkningen svälja beskrivningen av de ryska motiven för bland annat sättet att agera i Ukraina. Genom att framställa sina syften som djupt ideologiska, inte främst maktpolitiska och ekonomiska, har Putin fått det egna folket med sig. Bert Sundström, som följt utvecklingen i regionen för SVT:s räkning i många år, berättar hur även intellektuella har tagit propagandan till sig. Han jämför med Sovjettiden då människor ändå var medveten om den lögn som serverades, idag är lögnerna skickligare serverade.[12] Över 80 procent av Rysslands befolkning stöder Putin, och sanktioner och ett ryskt förbud mot västerländska produkter tycks inte hittills ha hotat hans ställning. Men möjligen är det för tidigt att se effekterna, Ryssland betalar ett högt pris för annekteringen av Krim och insatserna i Ukraina, och frågan är hur länge stödet för honom består.[13]

Putin har beskrivit Sovjetunionens sammanbrott som förra århundradets största geopolitiska katastrof. Tre länder har redan skrivit under självständiga associationsavtal med EU: Förutom Ukraina även Moldavien och Georgien. Ryssland har varnat för att detta kommer att få allvarliga konsekvenser. Polen och tre baltiska länderna har blivit medlemmar i Nato. Angela Merkl har fördömt det ryska agerandet i exempelvis Ukraina och det som hon ser som en hämnd för att länderna fjärmar sig från Ryssland och närmar sig EU.[14]

I oktober 2011 avslöjade Vladimir sina planer att skapa en ”Eurasian Union” bestående av länder i det det forna Sovjetunionen. Han skrev om detta och målade upp sin vision i en artikel i den ryska tidningen Izvetsia. Tanken, berättade Putan, var att skapa en stark union baserad på så väl politiska och ekonomiska grunder som värderingsmässiga gemenskap. Vladimir Putin lovade artikel de tidigare Sovjet-staterna nationell utveckling och genuin självständighet om de bara höll sig borta från EU. 

Planerna på ett Eurasia kan verka som ett brott mot Rysslands tidigare policys efter murens fall eftersom de även innefattar en samsyn ideologiskt, och inte bara ekonomiska frågor. Men synsättet har egentligen inte ändrats, det finns en klar kontinuitet, anser Sinukka Saari som skrev en rapport för Utrikespolitiska institutet 2011.[15]

Utspelet har setts delvis som ett svar på revolutionära tender i vissa av de forna Sovjetstaterna, inte minst den orange revolutionen i Ukraina 2004, som sågs som särskilt förödmjukande av den ryska regimen. Ukraina är särskilt viktigt för Ryssland i kraft av sin ekonomi och storlek. Det har sagt att Ukraina också ett av världens förmodligen EU-vänligaste land. Men lika mycket som Ukraina vill vända sig mot Europa, lika starkt anser man i Kreml att detta till varje pris måste förhindras.

Frågan är om inte också skapandet av den Eurasiska unionen handlar mycket om opportunism och ett försök från en ansatt ledare med orimliga maktanspråk att styra världen, åtminstone den gamla världen som en gång var enad och mer riktad inåt, mot sig själv.

Å andra sidan har Ryssland fortfarande kärnvapen, och hoten om att agera med vapenmakt mot delar av det förra Sovjetblocket som inte gör som regimen vill utan vänder sig mot EU. Att det finns politiska krafter i Europa som är villiga att stödja regimen och Putins ledarskap är mot bakgrund av detta djupt beklämmande och oroande.

Noter:


[1] Carroll, Rory: ”Russia Today news anchor Liz Wahl resigns live on air over Ukraine crisis”, The Guardian, 2014-03-06

[2] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[3] The Daily Beast: ”Video: RT Anchor Quits On Air”, 2014-05-03

[4] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[5] Plunkett, John: ”Kremlin-backed RT to launch UK TV news channel”, The Guardian, 2014-10-28 http://www.theguardian.com/media/2014/oct/28/kremlin-rt-uk-news-channel-russia-today

[6] Turwill, William: “Ofcom rules against Russia Today over Syria conflict report”, Press Gazette, 2012-11-15, Plunkett, Johan: “Russia Today reporter resigns in protest at MH17 coverage”, The Guardian, 2014-07-17. http://www.theguardian.com/media/2014/jul/18/mh17-russia-today-reporter-resigns-sara-firth-kremlin-malaysia

[7] Fredriksson, Stig: ”Putin trappar upp informationskriget”, DN, 2014-10-10

[8] Svensson, Tommy: “Putin sträcker ut handen till SD”, Dagens Arena, 2014-12-13 – Se även Fredriksson, Stig i SvD 2014-12-19

[9] Sputnik News: ”New Brand Sputnik to wiev alternative wievpoint”, 2014-11-10 http://sputniknews.com/russia/20141110/1014584450.html

[10] Fredriksson, Stig: ”Putin trappar upp informationskriget”, DN, 2014-10-10

[11] Laurén, Anna-Lena: ”Putin försöker som vanligt att vända på steken”, SvD, 2014-12-05

[12] Jag har samtalat kring detta med Rysslandskorrespondenter som Bert Sundström och Stig Fredriksson men slutsatserna är mina. Se även Fredriksson, Stig: “Putin trappar upp informationskriget”, SvD, 2014-12-10 http://mobil.svd.se/kultur/putin-trappar-upp-informationskriget_svd-4175219

[13] Laurén, Anna-Lena: ”Medelklass likgiltig inför klyftan till väst”, SvD, 2014-09-20. Laurén, Anna-Lena: ”Putin kommer att löpa linan ut”, SvD, 2014-12-18

[14] Augustsson, Tomas: ”Rysk östpolitik får tyskt kritik”, SvD, 2014-12-08

[15] Saari, Sinikukka: “Putin’s Eurasian Union Initiative: Are the premises of Russia’s post-Soviet policy changing?”, Utrikespolitiska institutet, UI Brief no 9:2011, 2011-11

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer