Spännande och bildande – en röst om min senaste bok

NamnlösMina böcker recenseras ibland också på hemsidor för olika bibliotek (ibland i samband med att jag föreläst där). Nyligen publicerades en text om min senaste bok, ”Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist” på Familjen Helsingborg, en sydsvensk bibliotekssajt. En Pontus Ridderstedt noterar att jag försök gå en medelväg mellan rena dokumentära skildringar av terrorhändelser och analytiska böcker som tar mer av ett helhetsgrepp på fenomenet terrorism.

”Anna-Lena Lodenius går i denna bok en ganska ovanlig medelväg, hon utgår från en rad olika terroristattentat från olika tider, berättar huvudsakligen om individerna och deras organisationer, men ihop med en hel del analys. Vi möter kända terrorister som Timothy McVeigh, Anton Nilsson och Nicechauffören, men också mer okända ( i alla fall för mig) som det grekiska 17N-kommandot och den tyska nazistsekteristen Beate Zschäpe. De senaste århundradenas historia passerar förbi, möjliga analysverktyg från olika områden används och författaren söker granska efter likheter eller skillnader.

Spännande blir det naturligtvis på grund av ämnet och mycket upplysande då alla dessa fall säger mycket om sin tid och plats. I slutänden blir boken kanske lite för vaksam och diplomatisk, men samtidigt känns detta ganska unikt i genren och riktigt bildande i en synnerligen omdiskuterad fråga i dagens samhälle.” (Min fetstil)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

SD är sig lika, trots ommöbleringar

SD Micke Jansson

SD:s tidigare partiledare Mikael Jansson på ett flygblad från den tiden då han ofta var partiets affischnamn. Bilden ovan visar Kent Ekeroth 2008 när han fortfarande satt på podiet på SD.s landsdagar. (Foto AL Lodenius)

Delar av det gamla gardet ryker när SD:s valberedning presenterar listan över representanter inför riksdagsvalet i höst. Att Kent Ekeroth försvinner efter all turbulens som varit kring honom är inte oväntat. Egentligen inte heller att den tidigare partiledaren Micke Jansson gör det, han har länge drivit en egen linje och ofta tänkt annorlunda än partitoppen utifrån sin position i västra Sverige och som försvarspolitiker. Linus Bylunds sorti verkar snarare handla om att han får andra uppgifter i partiet, och han har aviserat att han varit med på förändra sin roll inför valet, det ska nog inte ses som en degradering att döma av hans egna uttalanden.

Erik Helmersson skriver i DN att det börjar likna Agatha Christies klassiska deckare som numera heter ”Och så var de bara en”, och undrar hur länge Jimmie Åkesson sitter kvar. Han menar att det snart bara är sådana ”mjukare” politikertyper som Mattias Karlsson och Paula Bieler kvar. Det tycker jag är en missuppfattning, Mattias Karlsson kan inte ses som mjuk om man ser till de åsikter han står för (mer osäker på Bieler). Karlsson är partiideologen, den som formulerar partiets politik och som kontrollerar partiet tillsammans med Åkesson, Jomshof och de andra som tillhört SDs ledande krets ända sedan de trängde ut Mikael Jansson vid mitten av 2000-talet. Egentligen är det konstigt att Micke Jansson hängt kvar så länge som han gjort. Nästan hälften av de 60 namnen på riksdagsvalslistan är nya, men självklart petas ingen som verkligen har en stark ställning, de som får gå är marginaliserade sedan tidigare.

De justeringar av SD:s politik som gjorts på senare år har bara delvis handlat om att bredda och föra in fler områden, SD är fortfarande ett parti som har fullt fokus på nationalismen och att främja etnocentrismen, allt annat är sekundärt. Däremot har SD blivit mer taktiska och försöker presentera politiken så att den ska attrahera fler, och det verkar de ha lyckats med. Den valplattform som lagts fram inför hösten val inleds visserligen med några rader om sjukvårdspolitiken, men sedan är det välbekanta tongångar om ”ett Sverige som håller ihop” och då avses förstås den kulturella sammanhållningen, krafttag mot kriminalitet – underförstått är mycket av den genererad av invandring, och så förstås att vi ska få ännu färre invandrare.

Sverige bör, enligt valplattformen, ”förändra asyllagstiftningen så att Sverige endast ska ta emot asylsökande från våra grannländer och stoppa allt asylmottagande så länge Sveriges närområde är säkert”, vilket ska ses som ett totalt nej till asylsökande så länge inte Danmark förklarar krig mot Norge. De som redan kommit ska på alla sätt stimuleras att återvända. En och annan kan möjligen få tillfälliga uppehållstillstånd för arbete i branscher med stora behov, i övrigt nämns hårdare kontroller av släktskap och försörjningskrav för att få ner anhöriginvandringen. Fler utvisningar ska genomföras, även av personer som har ett skyddsbehov om det finns ”länder som kan erbjuda plats och grundläggande skydd mer effektivt än Sverige”, och här menar nog SD att människor ska stanna i t ex fattiga grannländer i krigszoner eftersom det är effektivare för oss än att flyktingarna kommer hit.

Jag ska inte trötta någon med fler exempel, men jag har svårt att se att SD:s politik förändrats över huvud taget. Om något känns det som det vill gå längre efter att Sverige började införa en mer restriktiv linje för migration för att markera att de alltid, oavsett hur övriga partier agerar, kommer att vara det mest invandringskritiska partiet i Sveriges riksdag.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Akilovs historia väcker många frågor

680 (1)Jag var på plats igår i säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt igår när vi till sist fick höra terroristen på Drottninggatan, Rahkmat Akilov. Det fanns en oro att han skulle välja att inte tala trots allt, och kanske även att han skulle ha brutits ner så mycket att han rent psykiskt inte klarade av det. Hur lite vet vi inte om hur terrorister fungerar.

Det var en synbart lugn Akilov som mötte rätten, och han svarade som det verkade obesvärat på frågorna. Oftast kortfattat, kyligt och utan särskilt många detaljer. Men känslor visade han egentligen bara vid ett tillfälle: när han berättade hur han kastat sig ut ur förarhytten i lastbilen efter att inte ha fått sin sprängladdning att detonera, med brinnande byxor och smärta som försatt honom i chock. Det som händer honom själv väcker känslor, men uppenbarligen inte den smärta han tillfogat andra.

Akilov framstår som en motsägelsefull person. Han talar gärna om syftet med dådet: att slå mot de länder som är fiender till kalifatet (IS) och i viss mån mot de otrogna (bland annat ”lesbianer och bögar” – det fanns planer på ett angrepp på Pridefestivalen). Men han verkar inte ha haft några direkta kontakter med IS, bara via chattar. Han försökte ta sig till IS via Turkiet, men misslyckades. I stället har han chattat med olika personer vars identitet han inte känner till, och han har egentligen inga bevis för att de verkligen företrätt IS. ”Jag behövde inga bevis”, säger han. Dessa anonyma kontakter har lotsat honom genom dådet, han har skickat bilder, ställt frågor, haft väldigt tät kontakt med dem fram till dådet.

Han är en vilsen krigare i tillvaron som inte kan konstruera en fungerande sprängladdning, har dålig koll på geografin i Stockholm och kallar Drottninggatan för Centralgatan, Åhlén för glashuset och – vilket var gårdagens mest tragikomiska inslag – tror att man kan ta sig med Waxholmsbolagets båtar eller Mariefreds ångbåtsbolag till Jordanien sjövägen. Men att han saknar en plan för vad han skulle göra efteråt, som sas i SVT igår kväll stämmer inte. Han skulle ju dö, det var när han inte vågade möta döden som han saknade idéer om hur han skulle ta sig vidare.

Var det ett lyckat dåd? undrade åklagare.

Nej, svarade Akilov.

Åklagaren: Varför inte?

Akilov: Jag dog inte.

I stället tar han sig planlöst via Arlanda till Märsta, vandrar mycket, via en bensinmack flera kilometer rakt ut i ingenting. Han följer solen, säger han, söker ”oceanen”, därborta hägrar ett hav som kanske kan ta honom på andra sätt än de han undersökt tidigare till drömlandet, kalifatet. Till sist hamnar han på en väg som inte leder framåt, han tvingas återvända. Vid bensinmacken väntar polisen och han ger sig direkt genom att lägga sig platt på marken.

IS har inte tagit på sig attentatet, och det verkar han omedveten om. Var det för att han inte dog? Han är en misslyckad människa vars liv var helt i spillror, utan tillstånd att vistas i landet tvingades han övernatta i ett torftigt tältläger, och han verkar ha varit ganska ensam, hur mycket vet vi om vad människor är beredda till när de saknar hopp?

Terrorexperten Lars Gule, som jag intervjuade för min förra bok, talar om att terrorister behöver en känslomässig beredskap, den hade han, att någon förklarar världen och pekar ut förklaringar, det gjorde IS, och till sist – ofta det viktigaste – att det finns en tydlig handling som en människa kan ta på sig att utföra.

Jag talade om detta i TV4Live igår.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 2 kommentarer