Magdalena vid skampålen

Gårdagens partiledarintervju i SVT med Magdalena Andersson födde många tankar om svensk politik. Jag kan inte säga att jag var särskilt imponerad av hennes insats, det kändes bitvis skakigt, hon upprepade samma budskap och hade få svar. Samtidigt är det ju såhär det är: det finns inga lätta lösningar. Sådana kan man servera om man sitter i opposition och hoppas knycka åt sig makten med ett maktlystet motståndarlag som tids nog lär få pröva sina krafter mot varandra. Inte om man är en seriös ledare.

Gängkriminaliteten är förstås ett påtagligt hot. Sanningen är att väldigt mycket har gjorts, mer pengar, fler poliser och många andra insatser. Samtidigt är det uppenbart att det inte hjälpt och situationen i stället blivit värre. När fängelserna fylls med gängkriminella träder nya krafter in för att fylla deras platser i de kriminella nätverken. Det är möjligt att domarna till och med medfört mer våld än tidigare eftersom nya adepter snabbt vill visa på initiativ och ta plats. Det är mot den här bakgrunden vi ska se oppositionens rop på hårda tag och att i pricip låsa in folk och kasta bort nyckeln. Något mer måste göras, helt klart, men vad? Rimligen behöver vi se stora samhällsförändringar och förebyggande insatser, åtgärder som tar tid innan vi, förhoppningsvis, får se ett resultat.

Upplägget i programledarintervjun var tveksamt: att ställa Magdalena Andersson till svars för allt som inte fungerar i Sverige. Socialdemokraterna har visserligen styrt Sverige i åtta år. Men det parlamentariska läget har inte gett något parti möjlighet att genomföra sin egen politik. Det hade varit värt några frågor. Vi fick höra en trött klassföreståndare som inte kan tänka längre än till det närmaste käbblet i bänkraderna, inte en visionär som kunde måla upp en socialdemokratisk framtid.

En rad händelser i vår omvärld (hur kan journalisterna totalt glömma att vi har en omvärld?) har skakat Sverige alltifrån flyktingkrisen 2015 till covidpandemin och Rysslands angrepp på Ukraina. Händelser som ingen har kunnat förutse och som också krävt breda samförståndslösningar. Magdalena Andersson har inte glömt Putin, förhoppningar om ett snart Natointräde och en långt ifrån avslutad pandemi. Därför sätter hon upp alla partier utom SD på listan över tänkbara samarbetspartner. Sverige var aldrig direkt indraget i andra världskriget men det påverkade ändå politiken och tvingade även på 1940-talet politikerna till samförstånd. På samma sätt krävs andra lösningar i vår egen turbulenta tid.

Ett sådant förhållningssätt passar dock dåligt i dagens medieklimat som springer populisterna till mötes med blodlystna försök att snarast underblåsa polariseringarna. Har just läst ”Radikaliserad konservatism” av Natascha Strobl (Atlas förlag) som väckt debatt i den tysktalande världen. Hon beskriver utvecklingen inom politiken utifrån framför allt Österrikes tidigare ledare Sebastian Kurz, USA:s Donald Trump och i viss mån Boris Johnson, och tecknar ett porträtt över en typ av ledarskap som träder fram i vår tid och skakar om demokratins grundvalar.

Den radikaliserade konservatismen lånar språk och strategier från högerpopulismen och vissa delar av modernare former av oftast utomparlamentarisk högerextemism. Den avskyr konsensus, bryter fräckt och utan konsekvenstänkande mot reglerna på ett kalkylerat sätt. I centrum för politiken står ett kulturkrig och en slags närmast revolutionärt förhållningssätt. Ledarkulten är en viktig del av kulturen i de radikaliserade konservativa partierna där allt mer av makten koncentreras till en person och möjligen en mindre krets runt denne.

Jag visste inte allt detta om Kurz, och beskrivningen av honom var egentligen den största behållningen för min del. Samtidigt känns det som att Strobl bara börjat lägga det stora pusslet, mycket återstår. De ledare hon lyfter fram har alla trätt tillbaka (Trump kanske återkommer). Ändå sitter jag med pennan och markerar sådant som skulle kunna vara en beskrivning av svensk politik av idag. Vi har ingen psykopatisk demon typ Trump vid rodret, men vi har partier som utan att tveka valkampanjar med Sverigedemokraterna (för partiets hela historia och nutid läs min senaste bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”) och som många gånger låter till och med värre än Jimmie Åkesson. De krafter som tidigare ansågs mindre rumsrena i politiken har alltmer fått hedersplatsen vid bordet, och så ser det ofta ut i Europa numera. De som bjuder in är i stort sett alltid de borgerliga partierna.

Vi har pratat mycket om Socialdemokratins kris i politiken, i många länder har tidigare stora statsbärande partier reducerats till marginalen. Det är dags att också prata om konservatismens kris och skamlösa försök att hålla sig kvar i politikens mitt. Tendensen har varit att traditionella partierna generellt fått se sig omsprungna av nya uppstickare, ofta populistiska partier (mest till höger, någon gång åt vänster). Det finns länder där de i princip tagit över, som i Italien. I andra länder, Sverige verkar bli ett sådant exempel, håller sig högern kvar genom att låna kraft från ett auktoritärt, antiliberalt parti som SD. Dest mest anmärkningsvärda är att de utrotningshotade liberalerna lånar sig till detta.

PS Jag tycker inte Strobls bok håller hela vägen, den saknar bitvis ideologisk skärpa, hon borde ha försökt hitta fler exempel på det hon beskriver (tänker t ex på Babis i Tjeckien) och kanske också försökt avgränsa det hon beskriver mot andra företeelser som vi ofta talat om i samma politiska härad som till exempel den politiska utvecklingen i länder som Italien, Ungern och Polen – vad liknar, vad avviker? Men den är ändå läsvärd som grund för samtal och debatt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

”En Sverigedemokraterna för dummies”

NY BOK: Svart på vitt om SD

Det börjar dyka upp recensioner och artiklar om min senaste bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”. Per Svensson skriver i Dagens Nyheter om SD i facklitteraturen och partiets närmande till de borgerliga partierna. Min bok ägnas ett längre stycke i texten där han bland annat skriver:

”Nu ger också Anna-Lena Lodenius ut en partihistorik, ”Svart på vitt. Om Sverigedemokraterna”. Hon är en av landets mest rutinerade och kunniga experter på den tradition som SD är sprungen ur. Och ”Svart på vitt” är, i bästa mening, en Sverigedemokraterna för dummies. Som den levande uppslagsbok Lodenius är kan hon lugnt och tryggt guida läsaren genom partiets både stökiga och konsekventa historia: rötterna, influenserna, konflikterna, personerna, skandalerna, ”uppstädningen”, vägen ”in i värmen”.

Inte mycket nytt framkommer. Men här finns det mesta man bör komma ihåg nästa gång en ledande borgerlig politiker aktiverar sin förmåga att inte minnas. Allt på bara drygt 200 sidor.”

Naima Chahboun skriver i Kristianstadbladet om tre böcker om SD som utkommit de senaste månaderna, och hon inleder med ett avsnitt om min bok:

Lodenius ”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” väljer en kronologisk uppställning som delar in partiets historia i fem skeden. Det är en sakligt redogörande och faktaspäckad bok som utgör ett bra referensverk för den som vill fördjupa sig i ämnet.”

Maria Persson i Aktuellt i Politiken skriver följande:

”Boken är en utmärkt odyssé över av alla händelser och alla personer som passerat igenom det parti som startades av nazister, men som i dag sedan länge sitter i riksdagen och, om Ulf Kristersson (M) får som han vill, hjälper honom till regeringsmakten i höst.”

Boken har även ägnats en artikel i Dagens ETC signerad Olle Bergvall som i likhet med Maria Persson dessutom träffade mig för en intervju.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

NYTT: Jihadism är fortfarande det största hotet enligt Europol

Jag skriver på Dokus hemsida om en ny rapport från Europol om terroristhotet i EU-länderna. Antalet terrordåd har minskat kraftigt, delvis på grund av pandemin. Men den största delen av de genomförda eller planerade dåd som avstyrs av polisen har en bakgrund i radikala jihadisktiska sammanhang.

Min text börjar såhär:

”Nyligen kom Europols årliga rapport över terrorhotet i EU:s medlemsländer: EU – Terrorism Situation and Trend Report (TE-SAT). Det är den mest omfattande och oftast citerade rapporten i sitt slag och den bygger på faktainhämtning från polisorganisationerna i EU:s medlemsländer. Rapporten bekräftar bilden från senare år att ensamagerande gärningspersoner med antingen en radikal jihadistisk agenda eller en högerextremistisk är mest benägna att planera och genomföra terrordåd. 

Under året 2021 noterades femton fullföljda, avstyrda eller misslyckade terroristattacker i EU (att jämföra med 57 år 2020 och 55 år 2019). Av dessa femton bedömdes elva ha en jihadistisk bakgrund. Av de fyra fullföljda dåden hade tre jihadistiska motiv. Två av jihadistdåden genomfördes i Frankrike och Spanien och de ledde till två människors död. 388 individer arresterades för terroristbrott under året. Av dessa var mer än två tredjedelar (260) i färd med att genomföra jihadistiska terrorbrott eller hade understött en sådan verksamhet.  

Restriktionerna i samband med pandemin har påverkat människors liv på ett påtagligt sätt. Nedstängningar, hemarbete och distansstudier kan göra att i synnerhet sårbara individer och mycket unga personer löper ökad risk att radikaliseras över nätet. Polisen varnar för att nedgången i antalet terrordåd kan vara tillfällig och att vi på sikt snarare kan få se en ökning.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Jag skriver mer om Sveriges förste nazistledare

Jag skriver i senaste numret av ”Populär historia” och det handlar om Birger Furugård, Sveriges förste nazistledare som ju också är ämnet för en bok som kom ut förra året. Artikeln börjar på Hötorget i Stockholm:

Det var en fredagskväll i januari 1932, bara ett år före nazisternas maktövertagande i Tyskland och det svenska nazistpartiet som Birger Furugård var ledare för, Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP), skulle hålla sitt första stora offentliga möte i Stockholm. Sammankomsten skulle äga rum i en lokal
ägd av arbetarrörelsen, men uthyraren hade backat ur och nazisterna såg ingen annan råd än att ställa sig mitt i stan på Hötorget, i ett försök att sprida budskapet.

Så fort torghandeln var över började unga män i bruna skjortor, stövlar och skärmmössa släpa fram en packlår. På detta anspråkslösa podium skulle deras ledare kliva upp och tala. De svenska nazisterna hade förgäves ansökt om tillstånd att bjuda in Joseph Goebbels (blivande nazitysk propagandaminister) och Adolf Hitler (blivande rikskansler), för att de skulle hålla tal vid flera offentliga möten i Stockholm.


Ansökan avslogs utan motivering, trots att Birger Furugård överklagade och försäkrade att avsikten inte var att talarna skulle lägga sig i svensk inrikespolitik. De skulle bara informera om nationalsocialismen som det »tjugonde århundradets världsåskådning«.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

I huvudet på en terrorist

Den nya ljudboken har fått ett nytt omslag och lästs in av Lars Winclair. Den ges ut av Historiska Media.
Den gamla boken som kom på Atlas 2017 innehåller åtta berättelser, även två historiska.

Min bok ”Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist” kom 2017 på Atlas förlag och innehöll berättelser om människor som begått terrorbrott. Varje berättelse fokuserade på en enskild individ och boken var ett försök att förstå terrorn utifrån olika livsöden, vilken påverkan som förekommit och hur tidsandan sett ut vid det aktuella tillfället. Boken fick mestadels fina recensioner men gavs ut i ett kritiskt skede för förlaget där flera av de som arbetat med boken slutade. Den marknadsfördes dåligt och blev inte så mycket läst.

Först nu, fem år senare, ges sex av berättelserna ut som en ljudbok av Historiska Media. Det handlar om personerna bakom högerextremistiska dåd som bomben i Oklahoma City 1995 och en mordserie som ägde rum i Tyskland fram till 2011, islamistiska dåd i London och Nice samt den vänsterextremistiska grekiska sekten 17 november som existerade i flera decennier. Jag intervjuar även en norsk man som idag är terrorforskare men som själv greps på 1970-talet och fängslades för ett planerat bombdåd i Beirut.

Bokens titel har kortats till ”I huvudet på en terrorist”. Den släppts den 25 juli och finns därefter bland annat på de stora ljudbokssajterna. Jag har ännu inte hört den, men tror att den lämpar sig väl för att bli ljudbok. Berättelse är i stort sett kronologiska och de kan läsas separat. Recensenterna påpekade att det var spännande läsning men att boken också väckte tankar och frågor om terrorns väsen. (Vill någon ha även min berättelse om huvudpersonerna bakom Amalthea-attentatet i Malmö 1908 och mordet på den ryske tsaren 1891 finns fortfarande den tryckta boken till försäljning.) .

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar