Några ord om burkiniförbud

Debatten om burkini eller inte har rasat efter försöket att förbjuda den i Frankrike. Jag tänker att man måste hålla isär olika frågor:

  1. Det är en mänsklig rättighet att klä sig som man vill.
  2. Man kan inte ha en lag som fungerar olika för olika individer (muslimer i heltäckande badkläder behandlas annorlunda än nunnor eller dykare t ex)
  3. Att man tillåter burkini, eller burka och niqab, behöver inte i sig vara ett stöd för tanken att heltäckande klädsel är totalt okontroversiellt. Vi kan fortfarande tänka att det är en form av kvinnoförtryck.
  4. Att kvinnor säger att de frivilligt väljer att täcka stora delar av kroppenbetyder i sig inte att det inte kan ifrågasättas. Individens val är en sak, mitt ideologiska ställningstagande en annan. Jag tycker inte heller man ska glömma att vad som må vara ett fritt val här och för vissa absolut inte är det i andra delar av världen. Jag är också övertygad om att en del av de som bär heltäckande klädsel i Sverige också känner att de inte har något val.

Jag ser mängder med komplikationer med kulturellt eller religiöst påbjuden mer eller mindre heltäckande klädsel, t ex att detta är en del av att man försöker få kvinnor att stanna mer i hemmen och att de inte kan vara ute i yrkeslivet på samma villkor. Inte minst oroar det mig att det går ner i åldrarna, att inte alla barn längre kan leka lika fritt. Vi har t ex fått se att det blivit vanligare med separata badtider och barn som inte får vara med på gymnastiken.

För några år sedan arbetade jag med kamratstödjarverksamhet i Stockholmsområdet, och flera flickor fick inte följa med de övriga eleverna på en helgkurs, trots intensiv övertalning från fritidsledarna på skolan. En enda flicka med slöja dök upp vid bussen på morgonen, och de andra eleverna ansträngde sig mycket hela helgen för att stänga dörrar, varna och på olika sätt se till att ingen pojke eller man fick se hennes på ett felaktigt sätt. Jag förstår att det var nödvändigt och beundrar deras sätt att visa respekt, men måste ändå erkänna att det gjorde mig bekymrad. Det är svårt att inte se hur mycket det här kommer att begränsa hennes möjligheter att leva ett fullgott liv och göra många saker som hennes klasskamrater har möjlighet till.

Jag tycker det är obegripligt att samma kvinnor, och män för den delen, som kämpat för att vi alla ska ha rätt att visa våra kroppar i den mån vi så önskar, och att samma regler ska gälla för män och kvinnor i samhället och yrkeslivet, inte identifierar en gammaldags syn på kvinnans ställning. Det är inte länge sedan liknande synsätt präglade kvinnors liv även i Sverige, och det försökte vi ju lämna bakom oss.

Men burkini- eller burkaförbud kan vi ju inte ha. Lösningen är snarare att vi i olika situationer tar upp detta till diskussion: på jobbet kan vi ifrågasätta det praktiska med olika kläder för att det begränsar rörligheten t ex. I andra situationer krävs det en representativitet, att den som arbetar inte uppfattas som extrem på något sätt, jag tänker på anställda vid myndigheter, förvaltning, företag, skolor etc, där man måste kunna möta alla människor som en professionell person som är lika mycket till för alla.

Jag tror på pragmatism. Jag vet en kvinna på en vårdarbetsplats som hade en kolllega som kom första dagen med stora svarta slöjor. Hon sa: ”Jag har tänkt på att du måste klä dig lite gladare, våra patienter har så många problem, de orkar inte se allt det där svarta, det blir för deppigt.”Hon skrattade och tycktes inte reagera negativt på kritiken. Redan nästa dag kom hon med ljusare mindre täckande kläder, och tackade för påpekandet. Mycket går att lösa om vi kommunicerar med varandra och bibehåller goda relationer.

Framförallt tycker jag att vi måste tala mycker mer om barns rättigheter, och begränsa alla typer av försök att hindra flickor från att inte leva som pojkar i samma ålder

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Hör podden om Asta Gustafsson – en sann excentriker

vlcsnap-2010-08-30-19h46m18s213

Bilden är hämtad ur filmen ”Sweden Heaven and Hell”.

Podden Snedtänkt har återkommit efter sommaruppehållet, och det första samtalet handlade om Asta Gustafsson, denna märkliga kvinna som jag också tidigare skrivit om. Martin Kristenson, som ägnade henne ett helt kapitel i sin bok ”Vårt kära strunt”, berättar och ger exempel ur ett rikt liv och Kalle Lind, mannen bakom podden, skrattar nästan konstant.

Programmet inleds med en uppläsning av minst sagt ovanliga horoskop ur Asta Gustafssons tidningar och slutar med ett poem som bland annat innehåller raden ”Det svider i stjärten”. Där emellan får vi höra bland annat om hennes missnöjesparti, möten med Mogens Glistrup och relationen till Ivar Lo Johansson. För den som inte visste det: Asta Gustafsson var Sveriges första kvinnliga partiledare! (Inte för att så många brydde sig, men rätt ska vara rätt.) Det är roligt som sagt, även om det också går att se det tragiska. En sann excentriker, hur som helst, som är väl värd mer uppmärksamhet.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

ANC tappar mark i Sydafrika

SONY DSC

Valkampanjens slutskede i Johannesburg. Foto: Anna-Lena Lodenius

SONY DSC

Mer kampajande inför lokalvalen i Sydafrika. Foto: Anna-Lena Lodenius

Lokalvalen i Sydafrika närmade sig när jag var där för några veckor sedan, och det märktes överallt. Bilderna visar en valprocession i Johannesburg där jag övernattade på väg mot Durban och världs-Aids-kongressen 2016.

Vi brukar ju inte normalt bry oss särskilt mycket om utländska lokala val,  i synnerhet inte i så avlägsna länder. Men ANC ser ut att gå mot rekordstora nederlag, och det historiska som håller på att hända är att även landets svarta röstar på andra partier.

Jag träffade många som är aktiva i ANC, och även i samtal med dem märktes kritik. Många ansåg att ledningen för partiet är värd att klandra, men att det finns andra, inte minst på lägre nivåer, som kan företräda partiet bättre. Desto märkligare att ANC i så hög grad affischerade med bilder på sin ledare Jacob Zuma, trots att det inte är ett val till det nationella parlamentet. Hans leende ansikte syntes på stolpar och längs vägar var man än färdades, ibland tillsammans med den texten ”Trust us!”.

Andra som var mindre uppknutna till ANC menade att problemet är att alternativen till ANC och få och inte heller särskilt trovärdiga. Om de hade rätt kan jag inte avgöra. Men det är aldrig bra att ett parti får en alltför stark ställning, makten måste alltid utmanas. Vid midnatt till fredag, då det slutgiltiga resultatet ska presenteras, ledde ANC fortfarande nationellt. Men partiet hade backat kraftigt och såg ut att behöva regera tillsammans med andra partier i flera stora städer.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar

Kan man förändra världen med prickar?

IMG_2300

Den obligatoriska besökarbilden i alla sociala medier.

Sist på bollen, eller pricken snarare, har jag nu äntligen varit och sett Yayoi Kusamas prickiga utställning på Moderna museet. Den var delvis annorlunda än jag trott. Den starka grafiska profilen, duplicerad på många trädstammar kring museet och under helgens Stockholm Music & Arts-festival, ger intrycket av att det handlar om ett konstnärskap i en modern tappning modell varumärkesbyggande och gränslandet mot reklam. Desto intressantare att se kopplingarna till 1960-talets hippieanda, något som gestaltas väl på utställningen.

Den börjar i 1950-talets sökande efter en konstnärlig identitet, via kritik av överkonsumtion och installationer av mat och vardagliga material till hippiekulturen som tycks ha präglat henne särskilt starkt. Inte många besökare orkade se den 23 minuter långa filmen Self-Obliteration från 1967, jag satt emellanåt helt själv i rummet. Men den förde mig rätt in i ett universum där en huldrelik ung Yayoi försöker måla hela världen med prickar, och landar i en oerhört tidstypisk kroppsmålningsscen med sexuella inslag.

Kusama kom till New York och formades av gatukonst, happenings, Andy Warhol och hela den tidens tänkande. På utställningen finns ett rörande brev till president Nixon där hon försöker övertyga honom om sin vision om en bättre värld, med prickar förstås. Det framgår inte om eller vad han svarade. Samtidigt var hon förstås, redan då, ett geni när det gällde att skapa uppmärksamhet, och det finns en klar linje fram till samarbeten med modeskapare som Louis Vuitton och musikern Peter Gabriel. (Jag inser när jag ser ett reportage av BBC att den utställning som visades på Tate var betydligt häftigare än den vi får se i Stockholm.)

Utställningen fick mig osökt att tänkta på ett tidigare exempel på en hyllning till prickarna ur Busby Berkelys musical i technicolor ”The Gang’s All Here” (1943) som inte heller saknar psykedeliska inslag. Ok, kanske lite utanför sammanhanget, men ett fantastiskt nummer i alla händelser. (Ha tålamod, det börjar sött men blir sedan allt mer utflippat, och betänk att Berkely fixade sådana här scener med den tidens teknik.)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 1 kommentar