Välkommen till det nya Europa!

Så blev det till sist en ny svensk regering. Det återstår förstås att se hur länge den sitter. Tolkningen av vad överenskommelserna innebär går ju isär, och känslorna svallar, inte minst på motståndarsidan (har aldrig sett Ulf Kristersson så berörd). Kan inte låta bli att tänka: De svenska partierna hade kunnat förutse det här om de hade tittat ut över Europa.

Redan för 7-8 år sedan intervjuade jag en socialdemokrat i Nederländerna som berättade att de var säkra på cirka fem procent av väljarna, en grupp som han bedömde mest bestod av kvinnor och invandrare. Resten måste erövras i varje valrörelse, var hans slutsats. Det är väl känt att väljarna blivit mer illojala, de byter oftare parti, hoppar även mellan blocken, och ägnar sig åt en slags valshopping där de fiskar efter enskilda förslag och reformer snarare än ideologi.

De gamla traditionella partierna får allt färre röster överallt, medan nya partier, inte bara högerpopulistiska även om deras framgångar är särskilt påtagliga, växer. Det nya politiska landskapet är alltså starkt fragmentariserat och det är svårt för något enskilt block eller parti att dominera.

Franska tidningen Le Monde presenterade i december en undersökning som visade att det saknas en stark politisk majoritet i hälften av de europeiska länderna. I allt fler länder sitter bräckliga minoritetskoalitioner som har litet handlingsutrymme, konstaterar Le Monde som varnar för att det på sikt kan påverka väljarnas stöd för politikerna.

I vissa länder är det här vardag sedan länge, till exempel i Danmark och Tjeckien. Den politiska situationen i Spanien är komplicerad med socialister som fick makten efter ett misstroendevotum mot den konservativa regeringen 2018. För detta krävdes stöd av så väl vänsterpopulistiska Podemos som baskiska och katalanska separatister och nationalister som nu inte vill släppa fram en ny budget, och nästa moln på himlen är att ett nytt högerextremt parti, Vox, gick starkt framåt i valet i Andalusien i december.

Sedan har vi förstås Tyskland där socialdemokraterna med stor vånda valde att gå in i Angels Merkls kristdemokratiska regering 2017, bland annat för att undvika nyval och av rädsla för högerpopulistiska Alternativ för Tyskland. Grekiska regeringspartiet det vänsterpopulistiska Syriza bildade en koalitionsregering med nationalkonservativa Oberoende greker (Anel) 2015, något jag gissar att deras svenska tillskyndare i vänstern inte var så glada över. Nu tycks koalitionen dock på väg att spricka.

Sedan finns det länder som Finland där breda regeringar varit legio i decennier. Sannfinländarna kom med i regeringen förra valet, men föregångarna det populistiska Landsbygdspartiet satt också med i flera regeringar. Å andra sidan sprack Sannfinländarna just på regeringssamarbetet, och de som ogillade det har fått störst stöd av väljarna. Den delen av partiet håller nu på att radikaliseras medan de nu från partiet avknoppade Sannfinländska ministrarna sitter kvar fram tills nästa val (då de med 100 procents sannolikhet åker ut).

Sammanfattningsvis kan jag tänka att de svenska politikerna måste bli mer ödmjuka inför vad demokratin kräver av dem, och inte ställa ultimatum utan vara lyhörda och föra dialog för att förverkliga det som de gick till val på. Vi har varit otåliga men i Belgien tog man ett år på sig att få till en regering, i Tyskland tog det fem månader och i Tjeckien åtta.

Hittills har Sverige varit ett undantag. Men vi behöver bara titta på hur det ser ut i svenska kommuner för att få exempel på att ingenting är som förut. Dels kan vi ju titta på Skåne där Sverigedemokraternas inflytande är påtagligt i många kommuner. En intressant utveckling har även skett i Göteborg där ju socialdemokraterna backade och det nya Demokraterna poppade upp och knep många av rösterna. Då enade sig alla andra partier från vänster till höger i en allians som nu styr rikets andra stad i minoritet. Men den styrande alliansens svaga ställning visade sig redan vid årets första möte då oppositionen fick igenom förändringar i budgeten. Välkommen till det nya Europa!

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dags för lite SD-arkeologi

ordfront-6-2018Jag gräver i självbiografier skrivna av ledande personer i Sverigedemokraterna eller individer som hoppat av partiet i det nya numret av Ordfront magasin som just kommit ut. Läs artikeln digitalt, genom att teckna en prenumeration, eller köp lösnummer! De böcker jag tar upp är skrivna av Leif Ericsson, f d Zeilon, Micke Jansson, Anders Klarström, Jimmy Windeskog, Daniel Assai och Jimmie Åkesson. (OBS – Jag brukar inte kalla SD fascister, vilket är ett ord som förekommer i rubriken. Rubriker sätts oftast utan att man tillfrågas, och jag visste inte heller den här gången att de skulle använda det ordet. Se gärna mitt blogginlägg från 2014)

Såhär börjar texten:

Högen med egenutgivna insider-böcker om Sverigedemokraterna fylls på, och det finns numera skildringar av partiets hela 30-åriga historia. För alla med intresse för SD-arkeologi kommer här en initierad guide till några av Sveriges sämst korrlästa och sällan recenserade böcker:  SD-självbiografierna! 

20181110_140211Den som vill veta mer om SD:s omdebatterade rötter, bör leta upp en bok av SD:s första partiledare, Anders Klarström. Hösten 2018 släppte han Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988–1995, Självbiografi 2018. Vad som får honom att nu träda fram är oklart, men det verkar inte som att han omvärderat tidigare ställningstaganden.

Att SD inledningsvis hade många medlemmar med bakgrund i nazistiska grupper, inklusive Klarström själv, är väl känt. Samtliga dessa personer får här välvilliga omdömen, och Klarström utgår slentrianmässigt från att de måste ha ändrat sig. Han vill även tona ner sin egen tid i nazistiska Nordiska Rikspartiet, NRP, kring mitten av 1980-talet, som avslutades med en villkorlig dom för bland annat mordhot per telefon. Ungdomligt oförstånd, enligt Klarström. Hans trovärdighet hade ökat om han samtidigt tagit avstånd från de partikamrater i samma rättsprocess som dömdes för betydligt allvarligare brott som mordbrand och ett utstuderat grymt mord på en judisk homosexuell man, men dessa händelser förbigås med tystnad.

Sedan har vi de som radikalisrades ytterligare efter tiden i SD, vilket inte heller tycks bekymra Klarström nämnvärt. Tina Hallgren-Bengtsson började vänstra med Nationalsocialistisk Front, NSF, redan under sin tid i SD, men enligt Klarström ska hon ändå »främst minnas som en klippa i det tidiga SD!«. Den i texten flitigt förekommande Bo Nilsson företräder numera Nordiska motståndsrörelsen och var deras frontfigur i Boden inför valet 2018, men enligt Klarström var Nilsson en »idealist«, om än med »kort stubin och hetsigt humör« vilket gjorde att han ibland sade saker som avvek från partilinjen.

Enligt Klarström hade de flesta av de som bildade partiet redan lämnat det 1992, och han kvarstod nästan ensam i riksorganisationen. Hade han gett upp hade kanske SD rasat ihop då, och inte blivit mer än en fotnot i Sveriges politiska historia. En hisnande tanke. Men så småningom strömmade det till nya krafter, och det var dessa som formade partiet som vi ser idag, snarare än de som satt på det där första mytomspunna mötet på Södermalm 1988.  Lokalt fanns dock visst liv i SD-kroppen och partiet fick sina första kommunala mandat redan 1991, ett vardera i Dals Ed och Höör.

SD bestod, enligt Klarström, de här första åren av en sorglig samling män som verkade ha tillbringat mycket tid på partikansliet. Många var arbetslösa och några lyckades ibland få sina insatser för partiet klassade som av samhället betald praktik (ALU-jobb kallades det). De producerade flygblad och höll glest besökta torgmöten, men fick ändå förhållandevis stor uppmärksamhet i medierna. Varje framträdande skrevs in i den interna partihistorien som milstolpar på vägen.

Den som gillar kändisskvaller kan läsa Klarströms berättelse om Ulf Ekberg, en av de fyra i det internationellt framgångsrika bandet Ace of Base, som enligt texten var betydligt djupare involverad i SD och även i föregångaren BSS än vad som tidigare sagts. Ulf Ekberg trädde senare fram som före detta skinnskalle och gjorde avbön för att han ska ha varit inblandad i våldshandlingar. Ace of Bases debutplatta »Happy Nation« producerades för övrigt av SD:aren Johnny Lindén, som också designade det första omslaget.

NYTT: Det finns faktiskt en sida nu där det går att läsa hela texten.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Oheliga tolkningar av heliga julsånger

FB_IMG_1544191176154

Såhär såg det ut vid vår årliga jul-DJ-spelning  förra året, vi DJ-ade även en i år, som vanligt på Klubb Sunkit på Södran Bar i Stockholm. Foto: Magnus Nilsson.

Snart är det dags för mitt och Fredrik af Trampes musikprogram i P4 i samband med julhelgen som vi valt att kalla ”Bland lutfisk, cowboys och hawaiitomtar – julmusiken du inte visste fanns”. Vi sänder för fjärde året i rad (och dessutom gjorde vi ett påskprogram, så egentligen är det femte programmet för vår del). Det här är en kär tradition för oss, men också för en hel del lyssnare märker jag på den respons vi får.

I år, liksom förra året, sänds programmet den 23 december klockan 17-19. En bra tid, tycker vi, men den som inte kan lyssna då har en månad på sig på webben.

Det blir en vildsint blandning av betraktelser kring sexuella trakasserier i samband med julbockar och tomtar, vad som kännetecknar julen i Stockholm (tidigare år har vi penetrerat julen i Göteborg och Skåne), oheliga versioner av julens mest heliga låtar och en titt på hur det är att fira jul i rymden.

Nytt för i år är att ljudteknikern Fredrik Nilsson, en verklig klippa i sådana här sammanhang, även axlar ansvaret som producent, men precis som tidigare står Tredje statsmakten bakom produktionen.

Den som vill ladda upp inför programmet kan lyssna på en spellista med de låtar vi spelat de här åren som finns på Spotify (det är tyvärr inte alla). Det här är en annan spellista jag gjort med konstiga, roliga och ovanliga jullåtar. Jag har bjudits in att prata julmusik i radio hos Nordegren och Epstein torsdag eftermiddag. Vi ska framför allt försöka klura ut varför ”Tänd ett ljus” med Triad alltid är den mest populära låten, och Niklas Strömstedt medverkar också i programmet, men vi ska också prata om alternativ julmusik.

Ett smakprov ur programmet:

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer