Folkomröstningar – en knepig form av demokrati

SONY DSC

Det excentriska gammaldags England samlas i UKIP, bilden tog jag vid UKIP:s konferens i Doncaster september 2014 och för den som inte ser det så är hunden dressad i UKIPs färger och med UKIPs emblem.

Sällan har så många svenskar i debatten varit så positiva till EU som efter segern för Brexit-sidan i den brittiska folkomröstningen, detta är i sig konstigt och anmärkningsvärt.

Omröstningen pekar på det problematiska med beslutande folkomröstningar (senare kommentar: rent formellt är den väl inte beslutande, men de har ju att rätta sig efter resultatet) ur en demokratisk synvinkel.Kan vi vara säkra på att de som röstar har klart för sig vad de båda alternativen innebär? Nej, knappast. I det här fallet var det ju dessutom ganska oklart vad de båda alternativen betyder i förlängningen, och är så fortfarande. Man kan ju fråga sig om alla de som nu röstade för ett utträde gjort det om de vetat att det kan innebära en upplösning av hela Storbritannien där det EU-vänliga Skottland och Nordirland bryter sig loss (i det senare fallet med en eventuell följd att gamla oroligheter och konflikter blossar upp igen)? Jag tror inte det.

Kan vi vara säkra på att inte tillfälliga debatter och känslosamma utspel som inte spelar någon roll i det långa loppet får en orimligt stor betydelse? Nej, tvärtom. Så är det ofta. Inte minst högerpopulistiska UKIP är duktiga på att underblåsa sådana ofta irrationella känslor och måla upp mer eller mindre realistiska hotbilder.

Men också själva tanken att en majoritet, om än aldrig så liten, ska slå en minoritet är tveksam. Ska som i det här fallet 48 procent behöva finna sig i att 52 procent fattat ett som de tycker säkert helt galet beslut som får stora följdverkningar? I vanliga fall försöker politiker nå fram till kompromisser, det är sällan något är antingen/eller. Hade det brittiska EU-medlemskapet kunnat förändras på något sätt som varit nog för att tillfredställa opinionen? Jag antar det.  Just nu har 3 miljoner skrivit under för att få en ny folkomröstning till stånd.

Även framöver måste Storbritannien – hur stort det nu blir framöver – förhålla sig till EU och precis som Norge måste de avtala om allt möjligt. Om någon av de som röstade tror att de kan vakna upp till en ny värld där britter gör som de vill oavsett resten av Europa så kommer de att bli djupt besvikna.

Margot Wallström säger att hon hoppas att detta blir en signal till EU om att det måste bli genomgripande förändringar av organisationen. Det är förstås sant, och nödvändigt. Men alldeles för sent, risken är förstås överhängande att EU-skeptiker i andra länder inte inväntar detta och Nederländerna och Danmark kan vara näst på tur. Camerons märkliga val att genomföra en folkomröstning som inte alls var nödvändig just nu kan få ännu mycket allvarligare konsekvenser än att skottar och nordirländare går sin egen väg. Det kommer säkert att påverka hela EU.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , | 13 kommentarer

Mycket vill ha mer, sa Kent Ekeroth

Många har förstås reagerat på att det var andre vice talman Björn Söder (SD) som fick klubba igenom den nya hårdare flyktingpolitiken som gör att det är tillfälliga uppehållstillstånd som är regel, inte permanenta, och att det blir tuffare att genomföra familjåterföreningar (krav på egen försörjning och bostad). Ganska symboliskt kan man tänka. Inte helt oväntat röstade SD:s riksdagsgrupp enhälligt ja till detta. Partierna var i övrigt rätt splittrade, vilket det här schemat från riksdagen.se ger en tydlig bild av (som jag lånat av Politism).

Sammanfattning: Det var alltså Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna som röstade för de nya reglerna. Vänsterpartiet och Centern röstade nej. Det gjorde även fyra i Miljöpartiet som avvek från den gängse partilinjen, bland annat den nyligen petade Carl Schlyter, samt en enda Liberal: Birgitta Ohlsson.

Vänstern och Centern framstår därmed som mest flyktingvänliga, men med detta sagt bör man väl inte glömma att dessa partiers syn på flyktingpolitiken skiljer sig ganska radikalt åt, där Centern visserligen vill att Sverige ska vara mer öppet, men framför allt för arbetskraftsinvandring, och att det ska vara mer fokus på att folk ska klara sig själva, medan V tänker sig mer omhändertagande och ett större fokus på asylinvandring. Centern samtycker dessutom, till skillnad från V, till EU:s kritiserade flyktingavtal med Turkiet.

Både KD och L gillar ju egentligen hårdare regler, frånsett att de är emot att försvåra familjeåterföreningar. De lade egna förslag som också gick i riktning av åtstramningar, och lade ner sina röster när inte dessa gick igenom.

Så öppnades champagnekorkar på SD:s kansli? Nja, inte om man får tro Kent Ekeroth som twittrat: ”Vi vill ha mycket hårdare än såhär. Vi vill ha NOLL invandring och i stället återvandring. Mkt kvar att göra.”

Avslutningsvis är det väl ingen som tror att det här är tillfälligt, och att vi har en ny verklighet om tre år. Inte jag i alla fall, förefaller ytterst osannolikt med tanke på hur världen ser ut.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Hatet mot socialdemokrater har djupa rötter

88120

Tidningen Contra sålde ävenpiltavlor med Olof Palmes ansikte.

allahmonasant_20982618

Hatet mot Mona Sahlin har varit särskilt framträdande.

Efter mordet på Jo Kox inför Brexit-omröstningen i Storbritannien finns anledning att på nytt fundera över hatet mot socialdemokrater. Inte bara är det mer omfattande än hatet mot de flesta andra politiker. Det har också vid flera tillfällen haft fatala följer, vi i Sverige minns förstås Anna Lindh. Vi får förstås invänta mer information om motiven för den person som mördade Jo Kox. Men jag vill ändå passa på att tipsa om en artikel som jag skrev 2011 i Ordfront magasin  med anledning av händelserna på Utöya och mordet på många unga socialdemokrater. Här följer ett utdrag:

”Även i Sverige finns det ett känt hat mot arbetarrörelsen och Socialdemokratrin.

‘Allah ska med’ står det på klistermärken och flygblad som sprids av unga sverigedemokrater och andra med liknande uppfattningar, en travesti på det socialdemokratiska slagordet ‘Alla ska med’. Intill syns bilder av socialdemokraternas röda ros och Mona Sahlin, i nätkommentarerna ofta kallad Måna Muslim, iklädd sjal och i sällskap med en manlig muslim. Budskap: Socialdemokraterna säljer ut Sverige till muslimerna, snart tar de över.

1984 sålde den högerextremistiska tidningen Contra piltavlor med en bild av Olof Palmes ansikte på. Under samma period spred Europeiska Arbetarpartiet, EAP, nidskrifter med kroknäsekarikatyrer på Olof Palme – så avbildades han ofta i olika sammanhang av politiska motståndare. En inte långsökt tolkning är förstås att de försökte antyda att han hade ett judiskt påbrå. Juden beskrivs i hatpropaganda bland annat som girig, konspiratorisk och utan hemland, en internationalist. Det senare är något som i hög grad gällde Olof Palme.

Sverigedemokraternas starke man i en västsvensk kommun är gift med en kvinna som sitter i moderaternas lokala ledning, en omständighet som gjorde att han drog tillbaks sin kandidatur strax före valet 2010 av ‘personliga skäl’. I stället skriver han hotbrev till andra politiker, i mejlet till den lokale socialdemokraten Krister Kronlid i en grannkommun skrev han följande:

‘En parasit som lever utav vad dom arbetande människorna i Sverige skrapat ihop, har egentligen inget existenberättigande./…/ Jag får sån lust att bränna ner din bil, lägenhet, när jag läser om dej!’

Mejlet var anonymt, men brevskrivaren har erkänt i ett polisförhör. Det inleddes en polisutredning om hatbrott, men den lades ner eftersom det obegripligt nog inte ansågs tillräckligt grovt för att falla under ‘allmänt åtal’. SD har tagit avstånd men bara efter direkta frågor från journalister och med hänvisning till att han inte kandiderade i valet 2010. Mannen är efter vad som är känt kvar i partiet. SD:s avdelning i Uddevalla skriver på sin hemsida att detta visserligen är ‘fullständigt oacceptabelt’, men ‘inget ont utan det har något gott med sig’ eftersom det ‘kanske kan få Kronlid att förstå vad SD-politiker mer än några andra lever med dagligen’.

Norge är det senaste exemplet på ett besinningslöst hat som fick ofattbara följder. Anders Behring Breivik hade synts på den islamkritiska sajten Document.no där han kallat tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland från Arbeiderpartiet för landsförrädare. Liknande omdömen använde han om samtliga av vänsterns ungdomsorganisationer på samma sajt två år tidigare. Då skrev han att ‘vi kan inte acceptera att Arbeiderpartiet subventionerar dessa våldsamma Stoltenberg-jugend som systematiskt terroriserar politiskt konservativa’. Observera att han liknar de socialdemokratiska ungdomarna vid en nazistisk organisation. Bara några timmar innan massakern på ungdomslägret på Utöya hade Gro Harlem Brundtland talat där, och statsminister Jens Stoltenberg skulle ha gjort det dagen efter.

Hatet mot socialdemokratin har många rötter och orsaker. Det har alltid funnits ett hat från högerns sida mot den socialdemokrati som skördat segrar och tog över makten i många länder, inte minst vårt eget. Sedan finns det förstås olika slags höger. Den totalitära naziströrelsen satte nationens intressen före arbetarklassens och står självklart ljusår ifrån de värden som arbetarrörelsen slåss för.

De svenska nazisterna uttryckte sig på ett sätt som liknar det hat som fortfarande riktar sig mot arbetarrörelsen. Organisationen Nationalsocialistiska Industriarbetarförbundet (NSIAF) skrev under slutet av 1930-talet upprop med rubriker som: ‘Industriarbetare! In i NSIAF  till kamp för socialistisk rättvisa, mot kapitalism och LO-påvevälde’. I flygbladen användes ord som ‘förräderi’ och ‘facklig diktatur’. Organisationen fick aldrig särskilt många medlemmar men hotet från nazister är något som inte minst många fackliga vid den här tiden vittnat om.

Hatet mot Olof Palme kom även från organisationer närmare den etablerade högern. Ingvar Carlsson berättar i sin bok Ur skuggan av Olof Palme (1999) om ett MUF-möte i en biolokal där man visar en videofilm i jätteformat med Olof Palme i olika situationer till suggestiv discomusik, ljus och rökeffekter ackompanjerat av taktfasta publikrop: ‘Palmebusters’ (ung. Palmejägarna). I lokalen förekom även T-tröjor med nidporträtt av Palme.

/…/ SD ägnar inget annat parti samma uppmärksamhet som Socialdemokraterna. Partistrategen Mattias Karlsson, författare till de flesta av de programdokument som tas fram och numera riksdagsman, har författat tjocka luntor med angrepp. I ‘Socialdemokraternas sanna natur’ radar han upp exempel på hur socialdemokratiska företrädare uppvisat en tveksam inställning till demokratin genom samröre antingen med nazism eller med kommunism (mestadels gamla exempel, rasistanklagelserna är från 1920- och 1930-talen). Uppsåtet är självklart att visa på att SD inte är det enda partiet som har en otvättad byk och medlemmar som uppträder klandervärt.

Många, kanske de flesta, av anklagelserna är säkert riktiga. Men det finns egentligen betydligt allvarligare anklagelser som hade kunnat riktas mot flera av högerpartierna. Högerns ungdomsförbund tog ställning för nazisterna 1933 och Centerpartiets föregångare Bondeförbundet var öppet antisemitiskt för att ta två exempel.

Mattias Karlsson kommer också med det häpnadsväckande påståendet att svenska socialdemokrater inspirerat de tyska nazisterna. Ett påstående helt utan belägg.

‘Socialdemokraternas vurmande för rasbiologin var /…/ så omfattande, att man i vissa fall fungerade som inspirationskälla för de tyska nationalsocialisterna.’

Brist på källor och fakta är genomgående för hela dokumentet.”

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 38 kommentarer

Självhat, en kraftfull drivkraft

Det har framkommit att den man som sköt ner besökare på en klubb för homosexuella i Orlando häromdagen själv varit där några gånger, och även synts på sajter för dating för homosexuella (se t ex SVT). Vi kan förstås inte veta varför han var där. Kanske ville han studera motståndaren, eller skapa oro bland människor han i grunden hatar (hans beteende vid besöken på klubben lämnar en rad frågetecken). Mycket tyder på att han är en störd person som kan tänkas agera irrationellt. En annan möjlighet, inte alls otänkbar, är att han faktiskt är homo- eller bisexuell men med svårigheter att acceptera den sidan av sig själv.

A graduation film. Based on Nicky Crane and the Skinhead culture of 1981.Det får mig att minnas flera nazister som jag fått kännedom om genom åren med en liknande historia. De har varit de mest homofoba och de har ibland även utsatt andra för hatbrott på grund av deras sexuella läggning. Men sin egen läggning har har de dolt in i det längsta, ibland även för sig själva. Den mest kända är nog den brittiska skinnskallen Nicky Crane (BBC) som kom ut som homosexuell i ett TV-program innan han dog 1993 i en Aids-relaterad sjukdom. Crane var dömd för flera hatbrott med våldsinslag riktade mot bland andra svarta och antirasister. Men han hade också levt ett dubbelliv där han gått på gay-klubbar, och till och med arbetat vid en Pride-festival i London 1986 (inför andra nazister kunde han hänvisa till behov av att hålla koll på miljön som en del av sin politiska gärning).

Affischen föreställer Nicky Crane, men hans tatueringar har tagits bort eftersom han här ska representera främst skinheads i allmänhet.

Den så kallade Vit makt-rörelsens grundare och informella ledare Ian Stuart Donaldsson kommenterade: ”Jag känner mig mer sviken av honom än någon annan. Det här visar att nationalism och homosexualitet inte passar ihop, för nationalism är ett sant ideal och homosexualitet är en perversion.”

Nazismen är, bland mycket annat, en rörelse som hyllar manlig styrka, manliga kroppar och mäns arbete. Det är därför inte otänkbart att någon kan dras hit i akt och mening att sublimera något i sig själv som han inte förmår att hantera på andra sätt. Man kan förstås gå ännu längre bakåt i tiden och fundera kring homosexuella medlemmar i nazityska SA kring början av 1930-talet. När den mest kände Ernst Röhm tog över SA ersatte han den tidigare ledningen med vänner som delade hans homosexualitet. Hitler lät först detta passera, men ändrade  inställning och meddelade att homosexualitet måste utrotas. Röhm mördades 1934 i den utrensningsaktion som fick namnet ”de långa knivarnas natt”.

Ett senare fall är österrikiske högerpopulisten Jörg Haider (Guardian , Telegraph, New York Times) som smög med sin bisexualitet väl medveten om att hans många konservativa väljare aldrig skulle acceptera den. Efter att han omkommit i en trafikolycka 2008 visade det sig att han varit på väg från en gayklubb, och hans manlige partner trädde fram (Haiders fru stämde tidningar som skrev om detta ).

Jag dristar mig till att fundera över hur stigmat kring homosexualitet gör så mycket skada att människor ibland helt enkelt inte tycks hantera skammen och den bild av sig själva som de pådyvlas av det omgivande samhället. Med detta sagt: Dessa fall uppvisar stora olikheter, det vore fel att dra några stora slutsatser. Framför allt måste vi invänta mer information om Omar Mateen som låg bakom terrordådet i Orlando.

Fotnot: Ian Stuart citatet ovan från Kershaw, Alex  ”A HATE THEY COULD HUM: Ian Stuart, Nazi, believed that a song was worth a thousand pamphlets. By the time he died, his music had left a trail of racist violence across Europe”, The Guardian, 1993-10-30.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer