Jag har fått Pennskaftspriset!

Den senaste månaden har bjudit på flera positiva överraskningar Först blev jag nominerad till föreningen Pennskaftets pris – döpt efter Elin Wägners roman – för min bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”. I torsdags hölls ett möte där det meddelades att jag har utsetts till pristagare. Jätteroligt och hedrande.

Såhär löd delar av motiveringen:

”Genom att år efter år rota i fascismens bruna byk, bidrar hon till omvärldens möjlighet att få veta vad som pågår både på regeringsnivå och ute i kommuner och regioner. Anna-Lena Lodenius samlar på ett neutralt och krasst sätt ihop kunskap om högerextremism, tar reda på livsöden och skriver ihop fakta till böcker som skulle kunna vara läromedel i våra skolor. I sin senaste bok ”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” (Atlas) visar hon att Sverigedemokraterna är ett parti med djupa rötter i nationella och fascistiska organisationer och att partiet – trots att det växt så fort – är mycket mansdominerat. Kvinnofrågor göra sig icke besvär i annat än den gamla omstridda abortfrågan. I boken framgår också att partiets nuvarande toppar alla har ett förflutet i olika extrema sammanhang och inte skulle klara sitt eget förslag att uppfylla en korrekt ’vandel’ .” 

Förutom äran får man en summa pengar och en blomsterkvast, se ovan. Här kommer några rader ur mitt tacktal:

”Jag har ägnat hela mitt yrkesliv som journalist åt att avslöja våldsbejakande extremism och rörelser och partier som hotar demokratiska fri- och rättigheter. En gemensam nämnare för de flesta grupperingar jag granskat är deras njugga inställning till jämställdhet mellan könen. Det är något som jag även tar upp i min senaste bok ”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” om det minst jämställda av alla svenska riksdagspartier. 

Den kamp för kvinnors rättigheter som fördes kring rösträttskampen fortsätter och det dyker upp nya hot hela tiden. Det finns alltid krafter som försöker trycka tillbaka kvinnor och det gör att det är lätt att känna släktskap med de kvinnor som agerat i historien.”

Strax innan beskedet om priset nåddes jag också av uppgifter via TT om att en grupp liberaler som inte längre röstar på partiet valt att skicka min SD-bok till samtliga liberaler i riksdag och regering. Med boken följde ett brev som innehöll följande rader: ”Vad vi begär av er, som ska förvalta det liberala arvet, är att ni tar en stund av er tid för att skaffa er angelägen och aktuell kunskap. Vi förser er med en bok som kan bidra till detta.”

Brevet avslutas med ett citat ur Regeringsformens andra paragraf om att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och motverka diskriminering på grund av etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning med mera.

Annons
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

SD fick igenom det mesta som de önskade

I veckan medverkade jag i tidskriften Kvartals veckopanel för att prata om den kommande regeringens så kallade Tidö-avtal som slår fast den politiska inriktningen på olika områden. Min första spaning är att det är uppenbart att SD, som det största partiet, fått igenom väldigt mycket i form av exempelvis åtstramningar i migrationspolitiken (avsevärt färre kvotflyktingar, möjlighet att utvisa om det finns synpunkter på asylsökandes ”vandel”, tillfälliga uppehållstillstånd som regel etc.). Det står redan tidigt i texten att även samarbetspartier som inte ingår i regeringen har samma rätt att påverka innehållet och politiken.

Risken är ju förstås att SD ändå, trots alla försäkringar, går med S eller andra partier ibland för att trumfa över regeringspartierna i någon fråga där de har andra uppfattningar. Den faran får regeringen leva med. Det betonas också i texten att de ska behandla varandra respektfullt, men ändå kan ha olika åsikter och lufta dessa i offentligheten. Jag vet inte vad de förväntar sig att SD ska göra, om det nu är SD man avser. Före valet hette det ju att alla fyra partierna var så eniga i allt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Svenska sångdivor i jämlikhetens tidevarv

I veckan presenterades en tjock antologi med titeln ”Radikalism och avantgarder – Sverige 1947-67” (Timbro, red Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson). Jag medverkar med en text som handar om svenska sångerskor och deras försök att flytta fram gränserna för hur de verkade som artister. De exempel jag tar upp är främst Zarah Lenader, Monica Zetterlund, Alice Babs och Sonya Hedenbratt. Avslutningsvis kommer jag även in på Lena Junoff.

Här följer starten på texten: ”

”Helball!”

Ordet uttalas med en djup emfas av kvinnan i det eldröda håret i en elegant hög uppsättning, glittrande svart klänning och skyhöga klackar. Det följs av en lång konstpaus för att ge publiken en chans att konstatera att det här verkligen är Zarah Leander, den artist som i decennier förfört med sin divalika framtoning och djupa röst, men också förfärat med sina mindre kloka karriärval som några år som den Nazityska filmindustrins affischnamn.

Zarah Leanders solkiga förflutna kom i skymundan i en tid som blickade framåt och som letade efter originella gränsöverskridande personligheter.

Sedan ryter hon till för att kalla på sin betydligt kortvuxnare make, orkesterledaren Arne Hülphers, som för dagen ovanligt nog hängt på sig en elgitarr. Det något udda paret, vars gimmick var just att den paranta Zarah bossade den utseendemässigt rätt oansenlige Hülphers, genomför gemensamt en svängig sång som driver med tidens vurm för effekter som ekon, bra mikrofoner och andra sätt att lyfta även en artist med ”en liten, liten röst”.

Tiderna talade för en ny slags artister, något Zarah Leander själv beskrivit i en av sina självbiografiska böcker: ”Det finns inte längre några divor, som dränks i diamanter och champagne av ädla handkyssande herrar. En ödesdiger dag gick nämligen divan själv ner i mjölkboden och köpte sina frukostfranska, och den dagen dog hon för att aldrig uppstå.” (Vill ni se diva, 1958) Divorna fick helt enkelt ompaketera sig. Att framträda som popmormor var ett sådant försök, och senare skulle hon ge sig på att sjunga texter av sitt hemläns käraste poet Fröding tillsammans med Sven-Ingvars.

Sonya Hedenbratts karriär som hyllad jazzsångerska föll i glömska. Kanske för att hon bröt mot de skönhetsideal som rådde. Men också för att hennes senare framgångar som revyartist överskuggade det hon tidigare hade gjort.

Numret ”Bra mikrofoner” framförde hon 1963 i Hasse och Tages revy Konstgjorda Pompe på Gröna Lund i Stockholm. Det var en märklig föreställning som blandade inspelade nummer (som det med Zarah Leander) med framträdanden på scenen. Hasse och Tage hade åtaganden på annat håll och befann sig därför inte ens i rummet. Så blev Konstgjorda Pompe inte heller samma succé som revyn Gröna Hund året innan. Revyn visade ändå på en framåtrörelse. Inte bara genom tilltaget att vissa nummer enbart visades på en duk (vilket ärligt talat nog inte var särskilt lyckat) utan också genom att den kontroversiella Zarah nu faktiskt framträdde som en folkhemsartist som kunde visas upp i sådana här sammanhang.

Det fanns en önskan vid den här tiden att glömma det som varit och blicka framåt, och hennes historia av att fraternisera med Nazi-Tyskland blev med kriget på lite avstånd mest en pikant krydda som tillförde ett stråk av farlighet. Men där fanns också en vurm för starka känslor och originella personligheter. Hennes samtidigt utstuderat kvinnliga men också kraftfullt maskulina framtoning passade perfekt i tider då de traditionella könsrollerna började ifrågasättas. Så småningom kom hon även att omfamnas av gayrörelsen, både i Sverige och Tyskland. En rörelse som uppskattade såväl hennes divaliknande framtoning som hennes lätt solkiga livshistoria.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Valet i Italien borde tjäna som en varningsklocka

I veckan skrev jag ett debattinlägg i GP med anledning av det italienska valet. Där förklarade jag att det än så länge är skillnad mellan hur den politiska situationen ser ut i norra och södra Europa. I norra och västra Europa går väljarna ofta tillbaka till stabila traditionella alternativ om det krisar. I södra Europa är förtoendet för politikerna så lågt, och för hela det etablerade samhället, att det har skapats ett nytt etablissemang av populistiska partier som i det italienska fallet totalt dominerar politiken.

I texten skriver jag bland annat:

”SD har ökat stadigt sedan starten 1988, vilket är unikt. Alla andra liknande partier åker berg- och dalbana. Att hamna i regeringsställning brukar straffa sig eftersom partier som befunnit sig i högljudd opposition måste börja ta ansvar för politiska beslut. Sannfinländarna sprack, norska Fremskrittspartiet lider fortfarande av sviterna efter nästan två mandatperioder i en högerregering. I länder som Danmark och Nederländerna har stödet för SD:s systerpartier sjunkit sedan de utmanats av extremare alternativ. I Italien däremot föredrar en majoritet av väljarna högerpopulistiska eller nyfascistiska partier som blivit något av det nya etablissemanget, och som tillsammans fick bortåt 60 procent av rösterna i valet.

Italien har ofta haft regeringar som bestått bara av högerpopulister av olika slag. Kanske för att tilltron till de övriga politikerna är så lågt. Italien har sett trettio premiärministrar de senaste trettio åren, vilket är någon slags rekord (att jämföra med exempelvis Tysklands tre eller Spaniens fem). Korruption och skandaler har präglat italiensk politik i decennier, och kantat även karriären för populistiska ledare som Berlusconi. Ändå har han fått förtroendet att leda flera regeringar med allianser bestående av liknande partier som hans eget. På senare år har framför allt Lega haft ett stort inflytande över landets politik, och den likaledes skandalomsusade partiledaren Matteo Salvini satt som vice premiärminister en kort period kring 2018./…/

Italiens bröder emanerar ur ett parti som bildades av tidigare anhängare till diktatorn Mussolini strax efter det andra världskriget, och som satt med i flera av Berlusconis regeringar. Giorgia Meloni blev den yngsta ministern någonsin i landet 2008 och blev partiledare för Italiens bröder 2014. Hon har inte oväntat liknats vid Marine Le Pen, och vill gärna framstå som kvinnornas alternativ, samtidigt som hon förordar en politik som snarast går emot jämställdhet mellan könen. Meloni har bland annat utmärkt sig genom att agera för att gränsen för att få abort ska sänkas. Åsiktsmässigt befinner hon sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna (Le Pen uteslöt sin egen far ur partiet just på grund av anklagelser om extremism). Högerpopulisternas inflytande har bidragit till att det varnats för att Italien håller på att bli en illiberal stat där skyddet för till exempel flyktingar och etniska och kulturella minoriteter urholkas. /,,,/

Än så länge tycks kriser av olika slag i norra och västra Europa medföra att väljarna återvänder till de trygga gamla partierna. Men vad händer om förtroendet för politikerna krymper ytterligare och kriserna avlöser varandra i allt högre takt? Till sist kanske norra Europa närmar sig länderna i Sydeuropa där de gamla partierna får se sig fullständigt omsprungna av radikalare alternativ. Med det följer i så fall en rad ytterligare frågor att oroa sig över, utöver respekten för mänskliga rättigheter, som hur det ska gå med EU-samarbetet, säkerhetspolitiken och relationen till Ryssland.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Magdalena vid skampålen

Gårdagens partiledarintervju i SVT med Magdalena Andersson födde många tankar om svensk politik. Jag kan inte säga att jag var särskilt imponerad av hennes insats, det kändes bitvis skakigt, hon upprepade samma budskap och hade få svar. Samtidigt är det ju såhär det är: det finns inga lätta lösningar. Sådana kan man servera om man sitter i opposition och hoppas knycka åt sig makten med ett maktlystet motståndarlag som tids nog lär få pröva sina krafter mot varandra. Inte om man är en seriös ledare.

Gängkriminaliteten är förstås ett påtagligt hot. Sanningen är att väldigt mycket har gjorts, mer pengar, fler poliser och många andra insatser. Samtidigt är det uppenbart att det inte hjälpt och situationen i stället blivit värre. När fängelserna fylls med gängkriminella träder nya krafter in för att fylla deras platser i de kriminella nätverken. Det är möjligt att domarna till och med medfört mer våld än tidigare eftersom nya adepter snabbt vill visa på initiativ och ta plats. Det är mot den här bakgrunden vi ska se oppositionens rop på hårda tag och att i pricip låsa in folk och kasta bort nyckeln. Något mer måste göras, helt klart, men vad? Rimligen behöver vi se stora samhällsförändringar och förebyggande insatser, åtgärder som tar tid innan vi, förhoppningsvis, får se ett resultat.

Upplägget i programledarintervjun var tveksamt: att ställa Magdalena Andersson till svars för allt som inte fungerar i Sverige. Socialdemokraterna har visserligen styrt Sverige i åtta år. Men det parlamentariska läget har inte gett något parti möjlighet att genomföra sin egen politik. Det hade varit värt några frågor. Vi fick höra en trött klassföreståndare som inte kan tänka längre än till det närmaste käbblet i bänkraderna, inte en visionär som kunde måla upp en socialdemokratisk framtid.

En rad händelser i vår omvärld (hur kan journalisterna totalt glömma att vi har en omvärld?) har skakat Sverige alltifrån flyktingkrisen 2015 till covidpandemin och Rysslands angrepp på Ukraina. Händelser som ingen har kunnat förutse och som också krävt breda samförståndslösningar. Magdalena Andersson har inte glömt Putin, förhoppningar om ett snart Natointräde och en långt ifrån avslutad pandemi. Därför sätter hon upp alla partier utom SD på listan över tänkbara samarbetspartner. Sverige var aldrig direkt indraget i andra världskriget men det påverkade ändå politiken och tvingade även på 1940-talet politikerna till samförstånd. På samma sätt krävs andra lösningar i vår egen turbulenta tid.

Ett sådant förhållningssätt passar dock dåligt i dagens medieklimat som springer populisterna till mötes med blodlystna försök att snarast underblåsa polariseringarna. Har just läst ”Radikaliserad konservatism” av Natascha Strobl (Atlas förlag) som väckt debatt i den tysktalande världen. Hon beskriver utvecklingen inom politiken utifrån framför allt Österrikes tidigare ledare Sebastian Kurz, USA:s Donald Trump och i viss mån Boris Johnson, och tecknar ett porträtt över en typ av ledarskap som träder fram i vår tid och skakar om demokratins grundvalar.

Den radikaliserade konservatismen lånar språk och strategier från högerpopulismen och vissa delar av modernare former av oftast utomparlamentarisk högerextemism. Den avskyr konsensus, bryter fräckt och utan konsekvenstänkande mot reglerna på ett kalkylerat sätt. I centrum för politiken står ett kulturkrig och en slags närmast revolutionärt förhållningssätt. Ledarkulten är en viktig del av kulturen i de radikaliserade konservativa partierna där allt mer av makten koncentreras till en person och möjligen en mindre krets runt denne.

Jag visste inte allt detta om Kurz, och beskrivningen av honom var egentligen den största behållningen för min del. Samtidigt känns det som att Strobl bara börjat lägga det stora pusslet, mycket återstår. De ledare hon lyfter fram har alla trätt tillbaka (Trump kanske återkommer). Ändå sitter jag med pennan och markerar sådant som skulle kunna vara en beskrivning av svensk politik av idag. Vi har ingen psykopatisk demon typ Trump vid rodret, men vi har partier som utan att tveka valkampanjar med Sverigedemokraterna (för partiets hela historia och nutid läs min senaste bok ”Svart på vitt – om Sverigedemokraterna”) och som många gånger låter till och med värre än Jimmie Åkesson. De krafter som tidigare ansågs mindre rumsrena i politiken har alltmer fått hedersplatsen vid bordet, och så ser det ofta ut i Europa numera. De som bjuder in är i stort sett alltid de borgerliga partierna.

Vi har pratat mycket om Socialdemokratins kris i politiken, i många länder har tidigare stora statsbärande partier reducerats till marginalen. Det är dags att också prata om konservatismens kris och skamlösa försök att hålla sig kvar i politikens mitt. Tendensen har varit att traditionella partierna generellt fått se sig omsprungna av nya uppstickare, ofta populistiska partier (mest till höger, någon gång åt vänster). Det finns länder där de i princip tagit över, som i Italien. I andra länder, Sverige verkar bli ett sådant exempel, håller sig högern kvar genom att låna kraft från ett auktoritärt, antiliberalt parti som SD. Dest mest anmärkningsvärda är att de utrotningshotade liberalerna lånar sig till detta.

PS Jag tycker inte Strobls bok håller hela vägen, den saknar bitvis ideologisk skärpa, hon borde ha försökt hitta fler exempel på det hon beskriver (tänker t ex på Babis i Tjeckien) och kanske också försökt avgränsa det hon beskriver mot andra företeelser som vi ofta talat om i samma politiska härad som till exempel den politiska utvecklingen i länder som Italien, Ungern och Polen – vad liknar, vad avviker? Men den är ändå läsvärd som grund för samtal och debatt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar