Minnet av Utöya tio år senare

22 juli 2011 är en dag som etsat sig fast hos många. Jag minns den med samma klarhet som då jag vaknade till beskedet att Olof Palme mördats eller den eftermiddagen då jag satt på ett tåg och nåddes av nyheten om attacken mot Anna Lindh. Den här dagen för tio år sedan körde jag i bil med ett just avlivat marsvin i en vit pappask dekorerad med en duva på sätet bredvid mig. Jag hade just avslutat samtalet med min gråtande dotter när det första meddelandet kom om bombdåd i Oslo, och sedan följde allt slag i slag. Jag fick avbryta semestern och satt i intervjuer och skrev artiklar dagar i sträck.

Flera år efteråt hände det att människor vid mina föreläsningar bröt ihop när jag nämnde Utöya. Ofattbart många norrmän hade en anknytning till något eller några av de mestadels mycket unga offren. 22 juli-attentatet, som det kallas i Norge, är fortfarande det värsta terrordådet i Skandivien i antal offer mätt. Den utstuderade kallsinnigheten i genomförandet och planeringen beskrivs kanske bäst i Åsne Seierstads bok ”En av oss”.

Jag tänker ofta på Utöya men försöker att tänka så lite som möjligt på den narcissistiske gärningsmannen som inget högre önskar än att vi ska se honom och prata om honom. Tänk i stället på offren. Vi måste förstås vara vaksamma på framväxande terrortendenser, vilket inte är lätt, mycket sker i det fördolda. Fallet Breivik visar att det ofta handlar om att faktiskt se människor omkring oss som glider och tro på vår magkänsla. Många anade att något var fel.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Hur uppstår och sprids främlingsfientlighet?

Jag deltog i veckan i ett webbsänt panelsamtal arrangerat av Delegationen för migrationsstudier, Delmi. Utgångspunkten var policypapper från två forskningsprojekt som fått stöd av Vetenskapsrådet. Den första är inriktad på att belysa hur rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och sprids i den svenska offentlighten via sociala medier och webbsajter, ledare och folkvalda politiker. Den andra handlar om hur uppfattade hot påverkar främlingsfientlighet och spänningar i olika grupper i samhället.

Forskarna Mattias Ekman, docent i Media och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet och Emma A Renström, docent i psykologi vid Göteborgs delgav först en del slutsatser från sin forskning. Därefter samtalade Nazar Akrami, forskare och universitetslektor vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet, Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och ledamot i Center mot våldsbejakande extremisms expertgrupp samt jag själv.

Efter debatten har Ivar Arpi och Per Gudmundson hävdat att Mattias Ekman stämplat dem som rasister i sin rapport utifrån vad de anser är lösryckta citat. Ekman skriver att han menar att rasism normaliseras av att etablerade aktörer på ledarplats och folkvalda politiker tar över vissa argument, men det var ingenting som kom upp i vårt samtal. Jag menar nog att det kan ligga något i detta på ett generellt plan, men har inte gått in i varje artikel för att se om det verkar som att någon text bedömts felaktigt.

Jag hade framför allt synpunkter på den andra rapporten som jag tyckte hade en viss slagsida åt biologism när det fördes resonemang kring vilka personlighetstyper som tenderar att anamma främlingsfientliga värderingar. Jag försökte i stället peka på hur en pågående förändring av synen på politik och politiska partier påverkar individerna. Jag ställde mig frågande till att det inte hänvisades till den omfattande forskningen kring den växande högerpopulismen där man ju bland annat studerat just väljarna och deras bevekelsegrunder. Invandringsfrågan är ju helt central för de flesta av dessa partier och de har fått en stark ställning i många länder, t ex är SD det populäraste partiet bland svenska män.

Populister odlar tanken att den väsentliga konfliktlinjen i samhället går mellan eliten och folket, det måste inte handlar om en konservativ auktoritär retorik. Vi ser numera allt oftare hur en motrörelse bestående av disparata grupper (högerextremister, vaccinmotståndare, new age etc) låter sig förenas i ett gemensamt avståndstagande till ”PK-eliten” och i ett konspirationstänkande som gör dem faktaresistena och svåra att påverka. Det här är alltså något som svårligen går att lösa med standardförslagen om mer utbildning och värdegrundsarbete.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

En värmländsk Hitler – en kommande bok om de första svenska nazisterna

I september kommer min bok om Birger Furugård och de första svenska nazisterna ut på Historiska Media. Jag har arbetat med den i flera år. Mycket har skrivits om svensk nazism, även under den här äldre perioden. Men det finns få verk som berättar om människorna och rörelsen på ett mer ingående sätt. Boken bygger på en omfattande research i arkiven både i Sverige och Tyskland.

Birger Furugård var en person med stora privata problem vilket präglade hans ledarstil. Kanske hade den svenska nazismen haft större chanser till ett genombrott med en annan typ av ledare. Samtidigt fanns det något attraktivt i hans ofullkomlighet som skapade starka band av lojalitet mellan ledaren och hans följare.

I min bok väjer jag inte för att visa upp Birger Furugård med hans fel och brister och jag presenterar också de ofta märkliga individer som han omgav sig med. Genom närläsning av mängder av brev som finns bevarade i arkiven kan jag berätta mycket om hur relationerna såg ut mellan dessa människor.

Av ett särskilt intresse är Birger Furugårds täta kontakter med ledarskapet i det tyska nazistpartiet. Han reste många gånger på talarturnéer i Tyskland och brevväxlade med framför allt Himmler. Jag visar hur NSDAP på olika sätt försökte kontrollera vad som hände i den svenska naziströrelsen och hur de ansträngde sig för att informera sig även på detaljnivå kring vad som hände.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | 10 kommentarer