Valskräll för tyska alternativet

Som framgått av nyhetsrapporteringen blev Alternative für Deutchland, AfD, andra största parti i helgens delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern med mer än var femte röst. En mardröm förstås för Merkl och kristdemokratiska CDU. Det var därtill hennes hemmaplan, alltså där hon har sitt eget valdristrikt. Orsaken spås vara en växande kritik mot flyktingpolitiken. Ändå har Mecklenburg-Vorpommern, som ligger i gamla DDR, lägst andel invånare med invandrarbakgrund av alla tyska delstater.

Det har gått bra för AfD på sistone. Partiet missade med bara en liten marginal att komma in i förbundsdagen förra valet 2013, vilket ändå var ett anmärkningsvärt resultat för ett så nybildat parti.  Men det vore konstigt om AfD inte lyckades i nästan val 2017 med tanke på hur bra det har gått även i valen till en rad andra delstatsparlament.

Framgångarna kommer trots att de interna kriserna avlöst varandra. När jag skrev om AfD i min bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa”, som kom förra året, var det fortfarande dominerat av jurister, ekonomer och andra ur en välutbildad elit som framför allt fokuserade på att kritisera euron. Den då starkaste av de tre ledarna i partiet, Bernd Lucke, träffade jag vid en konferens i Köln och han ville inte prata så mycket om invandring (men desto mer om euron). Andra personer jag talade med varnade dock för att de olika fraktionerna i partiet gjorde att det var svårt att se vilken riktning AfD skulle gå i, och att där också fanns betydligt extremare krafter. Sommaren 2015 kulminerade stridigheterna och Lucke valde att gå (han bildade ett nytt parti, Alfa, Alliansen för framsteg). Frauke Petry, en av hans tidigare ”partiledarkollegor” kvarstod ensam i partitoppen, och hon har hela tiden framstått som mycket mer konservativ och högerpopulistisk.

DSC08752.JPG

Beatrix von Storch, EU-parlamentariker för AfD, är djupt kristen, abortmotståndare och motståndare till samkönade äktenskap. Foto: Anna-Lena Lodenius

När AfD kom in i EU-parlamentet valde partiet att gå med i brittiska Tories grupp ECR där även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna sitter. I den gruppen  kvarstår bl a Bernd Lucke och de andra som klippt bandet till AfD. Kvar finns två AfD-ledamöter: Beatrix von Storch, som jag intervjuat flera gånger, och som alltid hört till en mer invandringsfientlig, kristen och konservativ falang, har gått till Nigel Farages grupp EFDD där även Sverigedemokraterna sitter. Marcus Pretzell har valt den mest kontroversiella gruppen av alla: Marine Le Pens ENF. (Se vidare Annika Ström Melins artikel i tisdagens DN) Det säger något om att AfD är på väg att utvecklas till något helt annat än i starten. AfD-toppen består fortfarande i hög grad av individer ur en välutbildad elit, men det har skett en breddning av väljarunderlaget vilket delvis beror på en mycket tydligare fokusering på invandringspolitik . Det gör att närmandet till partier som SD framstår som ganska självklart.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hur kan vi stoppa hiv och aids?

Den sydafrikanska organisationen Education and Training Unit (ETU) har i 15 års tid, med stöd av Palmecentret, varit med och skapat 48 lokala aids-kontor. I de flesta av de distrikt som ETU har arbetat har de varit den största stödorganisationen.

– Vi är inte experter på aids, slår Kevin Naidoo fast, och förklarar att det han och hans kollegor erbjuder är något helt annat: Att gå in och utbilda och organisera de som kan göra insatser där hjälpen behövs, på lokal och regional nivå i de fattigaste delarna av landet.

Fyra personer som varit engagerade på olika nivåer i ETU:s arbete mot hiv och aids har samlats för ett möte på ett hotell i centrala Durban. De berättar att kontoren i regel ligger på landsbygden där resurserna är små, och där traditioner och stigmatisering gör att det är svårare att nå ut till utsatta grupper. Kontoren erbjuder bland annat utbildning, rådgivning och tester och fungerar som en mötesplats för olika aktörer.

– Vi som kommer utifrån kan föra samman alla aktörer i ett rum och få dem att prata med varandra. Vi kan bidra till att lyfta frågor och reducera stigmat. Utifrån det kan vi utveckla strategier, och dessa kan vara flexibla och ändras från gång till gång beroende på vilka områden och grupper som är mest drabbade, berättar Kevin Naidoo som bland annat rest runt och hållit i utbildningar för ETU:s räkning.

– Det här stödet är ovärderligt för det lokala arbetet, säger Leslie Sakuneka som är sekreterare för det lokala aids-kontoret i uMgungundlovu, det näst största av elva distrikt i Kwa-Zulu-Natalprovinsen i landets östra delar. Distriktet har drabbats hårdast av hiv och aids i provinsen, hela 42,5 procent lever med hiv.

– Vi behöver en neutral person som vågar peka på någon och säga: Du gör inte det du borde göra! De har hjälpt oss hitta strukturerna för att vi ska kunna organisera oss på gräsrotsnivå, och de har gjort att fler i utsatta grupper i dag har en röst i arbetet.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

De nya dimensionerna i politiken är inte så nya – trots allt

Plötsligt, efter söndagens SVT Agenda, dyker begreppet GAL/TAN upp överallt i debatten som en helt ny dimension i politiken. Det som händer i SVT eller på DN är per definition nytt, är min tolkning. Annars är tanken att det politiska landskapet kan ritas in i ett kors en tanke som jag kan spåra tillbaks åtminstone till början av 2000-talet (är det någon som vet att det fanns de som ännu tidigare tänkte i dessa banor säger jag inte emot, det är fullt möjligt).

Vi har alltså den gamla klassiska socioekonomiska dimensionen från höger till vänster – grovt uttryckt från låga skatter och friare flöde av kapital till stor offentlig sektor och klassutjämning via skattsedeln. Utöver den tänker man sig en axel som handlar mer om kulturella värderingsfrågor som går från auktoritära partier till frihetliga, eller libertarianska (vet att vissa skriver liberala men på engelska heter det authoritarian och libertarian). Den senare täcker in hur partierna ställer sig till sådant som familj, försvar, kyrka, sexuell läggning, migration etc.

I Agenda talades det om TAN – som står för traditionella, auktoritära och nationalistska partier, och GAL som betyder gröna, alternativa och liberala globalister.Det är ett sätt att beskriva det, men det finns också andra beskrivningar av de här polerna på den andra axeln.

I Agenda gjorde man, som så ofta, ett pussel där olika partier placerades in. När man gör så framstår några intressanta saker: Nästan alla partier befinner sig över strecket, alltså kan ses som frihetliga, vilket enkelt uttryckt betyder positivt inställda till det liberala samhällets fri och rättigheter och stor frihet för individen kontra staten. SD däremot ligger ganska ensamma långt ner mot det auktoritära, vilket betyder att samhället/nationen styr och kontrollerar i högre grad och sätter normer för individen. KD är närmast SD på den här skalan, därefter moderaterna som dock hamnar ganska mitt på den här andra axeln. Det lär oss att bilden av svensk politik som polariserad stämmer, nästan alla partier omfamnar globaliseringen, har en liberal inriktning och står alltså väldigt långt från SD i många avseenden.

Men det man lätt missar är att ett parti är sammansatt av olika strömningar, i moderaterna t ex finns både de som står väldigt långt ut mot det frihetliga och det väldigt gammaldags konservativa, vilken del av partiet som dominerar har varierat över tid. Ibland skiftar det snabbt, från Bildt via Reinfeldt till Kinberg Batra har moderaternas officiella retorik förflyttats en hel del, inte minst i migrationsfrågan.

I mina föreläsningar brukar jag också peka på hur positionen att ha en konservativ syn på familj, jämställdhet etc, och en mer nationalistisk ståndpunkt, är ganska vanlig även bland arbetarväljare. De har ändå tidigare röstat med vänsterpartierna för att de har satt klassutjämning och kamp för goda villkor på arbetsmarknaden som viktigast, och bedömt att vänstern har bäst politik på dessa områden. Men när det uppstår konvergens, vilket många pekat på – dvs att partierna klumpar ihop sig på mitten och för en politik som ligger nära varandra på det ekonomiska området – framstår vänstern som mindre intressant. Det är alltså viktigt för vänsterpartierna att framstå som offensiva i de traditionella klasskampsfrågorna om de ska behålla sina kärnväljare.

SD har en antietablissemangsretorik och argumenterar för att de andra partierna sviker gräsrötterna. Till eliten räknar de även arbetarrörelsen och facket. De försöker, med varierande framgång, få det att se ut som om de lägger förslag som ska gynna den arbetande befolkningen, och de är ju inte direkt så att väljarna är övertygade om att sådana förslag alltid kommer från vänster. Därtill tar de tag i tidigare tabubelagda frågor som minskad invandring, det har gått för långt med jämställdheten, familjen är samhällets nav, aborter är svårt och i grunden fel, lokalt kan det vara samefrågan och renbetesdiskussioner etc.

Det är inte förvånande att SD är noterade högt i opinionssiffrorna, runt 15 procent enligt senaste mätningen. Det är lite förvånande att de dalat och inte ligger ännu högre. Jag har två tänkbara förklaringar:

1) Om alla talar om invandring gör det inte SD unikt, tvärtom blir de mariginaliserade i debatten.

2) Väljarna är otrogna, det var därför de övergav andra partier för SD, och de är beredda att byta parti igen om de känner att SD inte längre är lika nya och spännande, utan tvärtom börjar bli lika vardagsgrå som de andra partierna.

Den första punkten strider mot vad statsvetare tidigare sagt: SD äger frågan och om andra försöker sno den går väljarna till orginalet och ratar kopiorna. Antagligen har statsvetarna haft fel och orsaken är punkt 2.

PS – Ett tillägg om rötterna för den nya axeln:

Redan i mitten på 1990-talet talade statsvetaren Herbert Kitschelt om att ett vinnande koncept i politiken är att kombinera auktoritära och nyliberala idéer. Men sedan dess har de flesta av de partier som brukar benämnas som högerpopulistiska (många med rötter bland nyliberala företagare, ett svenskt exempel är Ny demokrati) glidit i en riktning mot vänster i ekonomiska frågor. De inte främmande för en stark stat, vilket för övrigt en förutsättning för den repressiva politik och det nationalistiska samhälle de drömmer om.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 1 kommentar