Rapporten publicerades som en del av LO:s demokratiprojekt 1999, vilket förstås kan kännas väldigt länge sedan. Men den beskriver partiernas karaktär och hur de definieras, någorlunda tidlös information. En brasklapp kan vara på sin plats, då var fortfarande de flesta högerpopulistiska partier nyliberala, numera är de snarare värdekonservativa:

—-

 

“Sanningen ligger alltid någonstans mittemellan. Ack, att den ville resa på sig.“

Jacob Branting

Ordet populism har blivit ett vanligt slagträ i debatten som beteckning på den som flirtar ohämmat med media och väljare på ett sätt som kan uppfattas som oseriöst. Den här skriften försöker att beskriva vad populism egentligen handlar om. Avsikten är att beskriva en idévärld och en politisk rörelse som skördar framgångar över hela världen.

Företeelsen som sådan är inte ny, den har funnits i över hundra år och i Norden i åtminstone fyrtio. I Sverige fick den för första gången ett nationellt genombrott när ny demokrati röstades in i riksdagen 1991.

Lokalt spelar populistiska partier en större roll, inte minst i södra Sverige där de finns representerade i många kommuner.. Dessutom förmår populisterna ofta att skapa stor uppmärksamhet kring sina förslag, och kan därmed påverka opinionen i högra grad än många andra politiska grupperingar.

Avsikten med denna skrift är inte att göra någon slags heltäckande beskrivning av vad populism står för. Tanken är att peka på vissa frågor som är viktiga för populisterna och visa på hur dessa används för att mobilisera LO-medlemmar och olika svaga grupper i samhället.

Vad är populism?

Populism kan definieras som flera olika saker: som ett sätt att argumentera, en politisk stil och strategi samt en ideologi. Detta gör det inte precis lättare för den som ska försöka förstå vad som ligger i begreppet. [1]

Ordet populism kommer från det latinska ordet po´pulus som betyder folk. Till skillnad från de flesta andra politiska partier anser inte populisterna att de företräder någon särskild grupp i samhället. De talar om hela folket som en enhet,  i motsättning till samhällets maktelit. Det betyder att man bortser från betydelsen av så väl klasser som klasskamp. [2]

Populisterna tilldelas sig själv rollen som “folkets röst“ gentemot samhällets makthavare. De hävdar att de vet vad folket vill och känner, och att målet är att tillförsäkra att makten återgår till folket.  [3]

Det finns ett uttalat missnöje med det politiska systemet bakom framgångarna för de populistiska partierna. Ordet missnöje finns också med i det svenska uttrycket för den här företeelsen: missnöjespartier. Ordet har en något vidare användning men täcker i stort sett samma sak.

Populisterna har på senare tid framför allt kommit att förknippas med flyktingfientlighet och rasism. Men dessa partier driver också en rad andra typiska frågor som tillsammans syftar till en radikal förändring av samhällets demokratiska grundvalar. Vid sidan av flyktingfrågan är skattefrågan den mest framträdande. Flera av de största partierna har startat som kampanjer för lägre skatt.

Det finns många som försökt beskriva vad som ligger i att vara populist.  Den amerikanske statsvetaren Hans-Georg Betz är författare till flera böcker om extremhögern och populismen i Europa. Han ger följande sammanfattning: [4]

1) tron på det sunda förnuftet hos vanliga medborgare

2) tron på att det existerar enkla lösningar på komplicerade problem

3) tron på att makthavarna inte lyssnar på vad vanliga människor har att berätta, trots att de besitter en moralisk överlägsenhet och bär på en nedärvd visdom

4) tron på att det egna partiet för talan för denna oartikulerade opinion som inte själv klarar av att ställa krav  [5]

Betz beskrivning är träffande men kan ge intryck av att populistiska politiker, i regel välutbildade och relativt välbärgade, agerade av någon slags välvilja och ut ur en förståelse för villkoren bland “vanligt folk“. Det är visserligen sant att populisternas enkla och raka språk numera ofta lockar unga män ur arbetarklassen. Men är populismen verkligen en riktning som för denna grupps talan, eller handlar det bara om att använda ett stort väljarunderlag för att driva igenom önskningar från  helt andra krafter i samhället?

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson vid Lunds universitet har gjort en något annan tolkning av populismen med rötter i marxistisk klassanalys. De hävdar  att populism ska ses som en protestyttring utifrån en klasståndpunkt formulerad av små varuproducenter i samhället, på landet till exempel fiskare och bönder, i städerna kanske snarare hantverkare och småföretagare. Dessa grupper står i en slags mellanställning i samhället eftersom de är vare sig arbetsgivare eller anställda. De formulerar en självständig utvecklingsväg mellan den storskaliga kapitalismen och den kollektivistiska socialismen.

Fryklund/Peterson menar att vi ofta underskattar dessa gruppers betydelse för ekonomin och utvecklingen i samhället. Nu liksom under många andra perioder av historien har man lyft fram den flitige och självständige entreprenören och småföretagaren som idealet, han som ska råda bot på de stora samhällsproblemen. Sådana förväntningar finns ofta både från höger och vänsterhåll. [6]

Enligt forskarna finns det skeden när denna grupp lösgör sig som en egen kraft och formulerar särskilda krav. I regel är deras eget klassuppror av kortvarig natur, men de kan då också dra med sig andra grupper i samhället. Populisternas väljare är ofta anställda i den privata sektorn, till exempel i de småföretag, butiker och andra former av företag vars ägare utgör den traditionella basen för de populistiska partierna. Numera lockar populisterna dessutom ofta unga män ur arbetarklassen. [7]

Populisterna ser det egna partiet och dess väljare som “småfolket“ i motsats till samhällets egentliga makthavarna. De talar om behov av en ny dimension i politiken baserad på individualism och småskalighet i motsats till centralisering, stordrift och fixering vid ekonomisk tillväxt.

Populisterna säger att de vill göra upp med förlegade politiska skiljelinjer som höger- vänsterskalan, men det är i regel uppenbart att de företräder en klar högerlinje. Vanligen dominerar de nyliberala ståndpunkterna, men där finns också konservativa undertoner, man talar ofta om skydda familjen, hålla på traditioner och höja den allmänna moralen i samhället. [8]

Fryklund/Petersons avhandling om missnöjespartier kom redan 1981, men det är ändå intressant att pröva deras teorier mot populistiska partier som uppstått långt senare.

Det finns uppenbara likheter mellan arbetsgivarrörelsens olika organisationer och de populistiska partierna när det gäller retorik, val av metoder och synen på samhället och politiken. Det är lätt att se att de kan ha influerat varandra. Ett tydligt exempel är ny demokrati som föddes i samma kretsar i samhället som tidigare skapat kampanjorganisationer som Skattebetalarnas förening och 4 oktober, den senare med syfte att få bort löntagarfonderna. Ny demokrati hämtade stora delar av sitt politiska program från den SAF-stödda organisationen Den Nya Välfärden, t ex kraven på en ny grundlag som bland annat ska slå fast äganderätten och näringsfriheten samt att den politiska makten ska minska, bland annat genom att man halverar antalet riksdagsmän. När Bert Karlsson fick frågor om partiets skattepolitik hänvisade han direkt till Den Nya Välfärden.

Populistiska partier lockar huvudsakligen väljare som tidigare röstat borgerligt, vilket även gäller Sverige där 40 procent av de som röstade på ny demokrati 1991 tidigare röstat på något borgerligt parti. Men inslaget av före detta socialistiska väljare är också betydande, när det gällde ny demokrati stod de för 25 procent. Detta är en högre andel än i många andra länder. Andelen som tidigare inte röstat alls eller på olika småpartier är också betydande. [9]

Det finns skäl att ifrågasätta Fryklund/Peterson på en punkt, och det är när de beskriver populismen som ett kortvarigt uppror. Detta var möjligen sant tidigare under seklet, men numera finns ett antal populistiska partier i Europa som etablerat sig på den politiska scenen i sina respektive länder.

Inte ett nytt fenomen

Populism är inte något nytt i historien, men partier med denna inriktning upplevs som ett större hot i vår tid. I synnerhet de senaste tre decennierna har en rad populistiska partier haft framgångar, framför allt i Europa men också i resten av världen.

Termen användes första gången för att beskriva två rörelser som uppstod under sent 1800-tal och som huvudsakligen arbetade för att tillvarata böndernas intressen: den ryska narodnikrörelsen och det amerikanska Populist Party som också gett namn åt företeelsen.

Populist Party hette egentligen People´s Party och bildades 1892. Partiets kandidat James Weaver fick 8,5 procent av rösterna på ett radikalt program med bland annat nationaliseringar och progressiv inkomstskatt. Partiet upphörde 1912, men redan 1896 hade demokraterna tagit över stora delar av det politiska programmet vilket i praktiken betydde att People´s Party hade spelat ut sin roll. [10]

Populismen i denna tidiga skepnad hade till syfte att skydda bönder och köpmän och deras sociala och ekonomiska ställning. Det var således både städerna och landsbygdens befolkning som reagerade mot den tidens industriella kapitalism och viljan att bilda truster högt över den lilla näringsidkarens huvud. [11]

Det första, och mest kända, europeiska populistiska partiet var Poujadisterna som fick sitt namn efter Pierre Poujade, en fransk missnöjespolitiker, affärsman och ursprungligen pappershandlare. Han bildade 1953 en skattefientlig proteströrelse bland köpmän och hantverkare som fick ett starkt stöd i valet till den franska nationalförsamlingen 1956. Partiets kandidater fick 2,5 miljoner röster, vilket var ungefär 10 procent av väljarkåren. [12]

Redan nästa val hade partiet raderats, men beteckningen poujadism lever fortfarande kvar som benämning på högerinriktade politiska missnöjesrörelser.

Poujadeisterna riktade sina attacker främst mot storindustrin, fackföreningarna, de marxistiska partierna, varuhusen och bankerna. I botten fanns de typiska populistiska kraven att motarbeta statlig kontroll och minska skattetryck. Poujadeisterna bekämpade bland annat socialvård som man menade var “onödiga utgifter“.

Som andra missnöjespartier var pojuadeisterna ute efter alla etablerade politiska partier som ansågs “odugliga“. Som ett alternativ föreslog man en instans dit medborgarna direkt kunde vända sig med sina klagomål och påverka beslutsfattandet. Avsikten var att markera att det är folket, inte politikerna, som har makten. [13]

Den nordiska populismen hade sina första moderna företrädare i Finland. Redan 1959 formulerades några av de centrala tankarna i partiprogrammet för Finlands Småbondeparti, senare Landsbygdspartiet som fortfarande existerar. Här märks tydligt den moralistiska undertonen som man ofta finner i populistisk propaganda:

“…vi vill förverkliga en ny uppbyggande ‘anda’ som grundar sig på hederligheten och föder sund moral och lägger kristligt sedlig grund samt avskaffar strävandet efter egen fördel på folkets bekostnad, tygellösheten och slösaktigheten och se till att folkets ledare fyller dessa krav.“ [14]

Under 70-talet var populismen nästan förintad i Europa, men den fick ett nytt uppsving på 80-talet. Enligt Fryklund/Peterson var terrängen väl bearbetad för ett populistiskt genombrott. Under 80-talet hade politiken allt mer kommit att ta till sig ekonomiska marknadstermer, och det var bara följdriktigt att allt fler entreprenörer grep chansen att pröva sina möjligheter även på den “politiska marknaden“.  Stora sociala omvälvningar gjorde dessutom nya grupper av väljare beredda att ta till sig alternativ till de traditionella politikerna. [15]

Termen populism används idag på en rad sinsemellan ganska olika europeiska och amerikanska partier. En rad av dessa partier har vunnit stora framgångar, till exempel Front National som under 90-talet tog majoriteten av rösterna i fyra sydfranska kommuner (partiet får runt 30 procent av arbetarklassens röster i nationella val) samt Österrikiska nationalistpartiet Die Freiheitlichen under ledning av Jörg Haider som samlade 28 procent av rösterna i valet till nationalförsamlingen 1995.

Generellt kan man säga att många av partierna utvecklats från att vara mer nyliberala och företagarinriktade till att bli mer nationalistiska, protektionistiska och invandringsfientliga. Detta har gjort att man kunnat vända sig till nya grupper av väljare.  Särskilt tydligt märks detta på att andelen väljare ur arbetarklassen ökat markant.

Alla forskare är inte övertygade om att det här rör sig om en enda enhetlig politisk rörelse. Vissa forskare har andra etiketter som de applicerar på vissa av de partier som i den här skriften sammanförts under titeln populister. Den här skriften ansluter sig till den linje som anser det meningsfullt att tala om en populistisk rörelse.

Ett tecken bland många på att detta är en rimlig bedömning är att de själva gjort allt starkare ansatser att knyta kontakter över gränserna, inte minst genom att Front Nationals ledare Jean-Marie Le Pens tagit initiativet till att skapa Inter-Nat om är början till en international för nationalister partier.

De svenska missnöjespartierna har spelat en obetydlig roll i rikspolitiken  sedan ny demokrati hamnade utanför riksdagen efter bara en mandatperiod 1994. I riksdagsvalet 1998 kandiderade resterna av ny demokrati och “det nya partiet“ som är Ian Wachtmeisters försök att börja om på nytt med ett eget parti. Ingen av  dessa partier var särskilt framgångsrika. Lokalt, i synnerhet i Skåne, finns fortfarande ett starkt stöd för den här typen av partier. 15 missnöjepartier kandiderade gemensamt i valet till det nya Skåneparlamentet under namnet Skånes väl. Flera av dessa partier har ett starkt stöd lokalt, framför allt Sjöbopartiet som är största parti i Sjöbo kommun.

Många har spekulerat i varför de svenska populisterna inte är lika framgångsrika som broderpartier i andra länder. Vissa vill lägga skulden på de vanliga partierna som anses ha närmat sig populisterna så mycket att dessa blivit överflödiga. En del av denna kritik riktar sig mot att den svenska riksdagen röstat igenom en hårdare flyktingpolitik, i linje med de regler som tillämpas i EU. Det är vanligt att populistiska partier snabbt spelar ut sin roll just på grund av att mer etablerade krafter tar över deras krav. Populismens kanske viktigaste funktion ligger just i att vara en slags väckarklocka.

Frånvaron av en karismatisk ledare är säkert en viktig orsak till att de nuvarande populistiska partierna inte förmår att nå ut i media.  Dessutom blev säkert många av de som röstade på ny demokrati 1991 besvikna på partiets oförmåga att genomföra sina intentioner. Det är troligt att många därför tvekar att på nytt ge sitt stöd åt ett liknande politiskt alternativ. Detta är förmodligen förklaringen till att Ian Wachtmeister fick en så nertonad roll i valrörelsen 1998 när han  försökte med en ny partibildning.

Värt att notera är att vare sig ny demokrati eller det nya partiet har några band till den europeiska populistiska rörelsen. Inter-Nats samarbetspartner i Sverige är i stället Sverigedemokraterna, som inte är något typiskt missnöjesparti utan har sina rötter i nazistiska och fascistiska grupperingar. Idag satsar partiet på att bli mer rumsrent, bland annat genom att visa på att man har kontakt med mer respekterade politiker som till exempel Jean Marie Le Pen.  Detta är ett av flera exempel på hur populisterna kan användas för att legitimera partier som står på ännu svagare demokratisk grund.

I stället för demokrati

Populisterna vill tona ner det faktum att orättvisor i samhället ofta har sin grund i ekonomiska och sociala förhållanden. I stället betonar de kampen mellan medborgarna och staten, i första hand företrädd av politikerna. Populisterna försöker således övertyga väljarna att möjligheterna till makt och inflytande går genom att beskära politikens möjligheter.

Denna tanke har åtminstone delvis stöd i andra delar av de borgerliga blocket samt inte minst inom delar av näringslivet, men den framförs med betydligt större konsekvens av de populistiska partierna.

Följande text stod att läsa på moderaternas hemsida på Internet valåret 1998 under rubriken “En ny tid“. Den är ett av många exempel på hur populistiska tankegångar letar sig in hos framför allt Moderata Samlingspartiet:

“Politiker bestämmer. Talar om för folk hur det ska vara. Som vet mest och bäst. Den tiden är förbi. Över hela Sverige reses nu krav på mindre makt åt politikerna. Allt fler vänder sig till oss moderater – vi som menar att personligt ansvar och egna initiativ måste få större plats i vårt land. Vi som vill ha ett Sverige där människor kan växa i stället för ett Sverige där politiker kan breda ut sig.“ [16]

Det är inte ovanligt att populister gör likhetstecken mellan facket och politiken. Detta gäller i synnerhet de svenska populisterna som ofta irriterar sig över de starka banden mellan fackföreningsrörelsen och det regerande socialdemokratiska partiet. Såhär sa t ex Ian Wachtmeister i början av maj 1991 i TV-programmet Magasinet:

“Vad det handlar om är att man tar pengar från en politiker och ger det tillbaka till folk. Man minskar alltså hela den politiska sektorns volym./…/Folk behöver inte styras vare sig av fack eller politik.“

Även Wachtmeisters  “det nya partiet“ har utsett facket till en av sina huvudmotståndare, vilket bland annat avspeglas på partiets hemsida på Internet.

Populisterna är motståndare till stora delar av det politiska systemet. Men de är knappast ute efter att göra revolution. De vill banta antalet politiska representanter, effektivisera och skrota vad man anser vara onödig byråkrati. Syftet är att minska kostnaderna vilket i sin tur kan leda till ett minskat skattetryck.

I stället för representativ demokrati vill populisterna öka användningen det som ibland kallas direkt demokrati, till exempel folkomröstningar, telefonomröstningar och liknande. Man ser dessa som trovärdigare vittnesmål om vad medborgarna egentligen anser i vissa frågor.

Folkomröstningar kan förefalla som den perfekta formen av demokrati för den som inte satt sig in i svårigheterna. Till att börja med är det väldigt dyrt att genomföra omröstningar där hela folket har rätt att rösta. Men den kanske viktigaste invändningen är att få av politikens frågor är så pass okomplicerade att de låter sig sammanfattas i ett ja- och ett nej-alternativ. Dessutom är det svårt att garantera att båda sidor får ut sin information på ett tydligt sätt så att medborgarna får en möjlighet att ta ställning. Omröstningar av olika slag lämnar fältet öppet för lobbyister och penningstarka intressen att försöka påverka opinionen.

Populisterna talar ofta om att de vill ha snabba beslut och mindre byråkrati, något som blivit vanliga krav i all politisk debatt. Ordet byråkrati har fått en negativ klang, vilket är lite orättvist. Om politikerna har för bråttom mycket missar medborgarna viktiga möjligheter att reagera, påverka och ingripa. Vi måste tillåta att viktiga beslut tar tid och involverar många människor, detta är i själva verket en förutsättning för att demokratin ska fungera.

Populisterna försöker infria löftet om mindre byråkrati även i den egna partiorganisationen. Resultatet är starkt centralstyrda partier där ledaren och en mindre grupp personer har mer eller mindre oinskränkt makt.  Detta gör att populistiska partier kan byta uppfattning i grundläggande frågor utan att besväras av uppslitande partistrider.

Många populistiska partier har inte en ordentligt utbyggd partiorganisation, och i de fall en sådan förekommer lånar man ibland arbetssätt från näringslivet. Ledaren agerar inte som en folkvald politiker, utan mer som en VD i ett företag. Lokalföreningar bemöts närmast som dotterbolag utan inflytande över partiets centrala verksamhet. Ny demokrati arbetade med en slags motsvarighet till det som i näringslivet kallas franchising, det vill säga lokala avdelningar kunde köpa rätten att använda partiets logo och material. Dessa avdelningar fick sedan självständigt utforma sin lokala politik utan att partiet lade sig i.

Ian Wachtmeister har med sitt “det nya partiet“ gått ytterligare ett steg längre genom att redan från början deklararera att han inte tänker sig att bygga upp någon partiorganisation. Han är därmed i princip enväldig när det gäller att bestämma partiets politiska väg.

Baksidan av politikerföraktet

Populisternas framgångar kommer i en tid då många har slutat tro på det vanliga politiska systemet. Politiken upplevs som tungrodd och byråkratiskt, och politikerna som maktfullkomliga, oflexibla och ovilliga att lyssna på sina väljare. Dessutom har politiska skandaler drabbat många europeiska länder, rader av lokala makthavare har ifrågasatts och anklagats eller dömts för olika allvarliga brott.

Det är kanske inte så konstigt att många människor börja undra om inte den representativa demokratin har spelat ut sin roll. Men frågan är vad som är alternativet.

Frågan har debatterats i de flesta partier, men resultaten har inte varit överväldigande. Vänstern har diskuterat relationen mellan utom- och inomparlamentariskt arbete och fört fram självförvaltningstanken, och Centerpartiets och Miljöpartiet har försökt skapa mer småskalighet och decentralisering. Man ska inte heller glömma socialdemokratins diskussioner kring olika fondmodeller för att komplettera den politiska demokratin. [17]

Den representativa demokratin är inte helig, den måste i olika skeden kunna ifrågasättas och prövas. Men frågan är om de förslag som förs fram syftar till att försämra eller förbättra inflytandet för medborgarna.

Populisterna vill kraftigt skära ner på antalet maktutövare i den politiska sektorn och försämra politikens möjligheter. Det betyder knappast att vanliga medborgare får mer att säga till om, utan snarare att de som har pengar och ekonomiskt inflytande kan stärka sin position. Det som av populisterna (och även moderaterna) beskrivs som en väg mot frihet är i själva verket en frihet som enbart kan utnyttjas av en mycket liten grupp i samhället: den som är mer eller mindre ekonomiskt oberoende.

Näringslivets makthavare kan aldrig påverkas den demokratiska vägen genom att vi röstar, debatterar, engagerar oss i partier och föreningar eller på andra sätt ifrågasätter besluten. Vi kan vägra att köpa de varor som näringslivet producerar. Men då måste företaget vi vill opponera oss mot producera något som är tillgängligt för vanliga kunder, vilket långt ifrån alltid är fallet. Dessutom krävs att många agerar likadant för att det ska ha någon effekt.

Vi kan möjligen också sätta mediabelysningen på förhållanden vi vänder oss emot. Problemet är dock att näringslivet är så mycket mer slutet än den offentliga makten, vilket gör det svårare även för media. Aldrig hade affärerna kring till exempel Mona Sahlin och Mats Hulth kunnat ges en sådan exponering om det inte vore för den svenska offentlighetsprincipen som gör det möjligt att begära fram nästan varenda papper i riksdag, kommun och landsting.

När näringslivet får mer makt betyder det mindre inflytandet och kontroll för den vanliga människan, de som populisterna säger sig företräda. Det är de svagaste i samhället som förlorar mest på att demokratin försvagas. Politiker kan agera fel, men politiken, och i viss mån facket, är ändå de främsta möjligheterna som enskilda medborgare har att påverka sin situation.

Folkviljan som religion

Ny demokrati hävdade att den rätta vägen är uppenbart för alla med  “sunt förnuft“. Detta är ett typiskt sätt att resonera för ett populistiskt parti. Populisterna menar dessutom i regel, som tidigare nämnts, att de har en intuitiv uppfattning om vad som är  “folkets vilja“. Vad de egentligen säger är att deras förslag är höjda över all kritik, den som har invändningar saknar endera “sunt förnuft“ eller saknar kontakt med verkligheten.

Det finns självklart mycket att anföra mot ett sådant betraktelsesätt.  Hur kan en grupp veta rent instinktivt vad som är bäst för alla, och finns det verkligen bara ett enda svar på vad som kan göra ett helt folk lyckligt? Tankarna går osökt till andra politiska rörelser som med samma självklarhet hävdat en sanning och en lösning på problemen, främst nazismen och fascismen. Man kan självklart inte sätta ett likhetstecken mellan dessa rörelser och populism, men det finns intressanta beröringspunkter.

Populisterna har inte brytt sig om att fråga folket vad de vill, de har sdiktatoriskt bestämt vad de själva anser är rätt och upphöjt detta till “folkets röst“. Hade de bemödat sig om att ta reda på hur det förhåller sig hade de förmodligen upptäckt att människor har väldigt olika uppfattningar om vad som är lycka och hur de vill utforma sitt liv. Politiken måste därför företräda så väl minoriteterna som en bred allmänhet. Ett samhälle för alla är tolerant och flexibelt, det dikterar inte lösningar som omfattar alla.

Populisternas formulerar lösningar för samhällets breda mittfåra, vilket ställer minoriteterna utanför.  Normen är en kärnfamilj av heterosexuella och skötsamma medborgare som saknar invandrarbakgrund. Förslagen för den som passar in på den . beskrivningen kan vara nog så attraktiva, i Frankrike har Front National t ex kämpat för högre barnbidrag för barn till franskfödda föräldrar.

Desto hårdare är de förslag man riktar mot andra grupper i samhället. Kriminella ska dömas hårt och invandrare ska bemötas med andra lagar och regler än det egna folket. I andra länder diskuterar populister dödsstraff, förbud mot aborter och minskade rättigheter för homosexuella. Därtill har populistiska partier ofta en konservativ kvinnosyn vilket hör samman med att man så starkt betonar kärnfamiljens betydelse.

Populisternas sätt att argumentera svär mot vår vanliga politiska tradition som bygger på logik och förnuft. De formulerar trossatser som man kan välja att antingen tro på eller förkasta. Egentligen påminner de mer om religiösa förkunnare än om politiker när de ber människor förkasta sitt kritiska tänkande. Du behöver inte fakta för att döma, din ursprungliga tanke är den rätta. Vägen till kunskap går inte genom erfarenhet och inlärning utan genom att skala bort och nå kontakt med det ursprungliga, enkla och rena.

Populismen utmanar vår tids politiska debatt på ett liknande sätt som de nationalistiska strömningarna gjorde vid det förra sekelskiftet. Den brittiske historikern Roger Griffin har beskrivit hur svårt politikerna hade den gången att förstå och bemöta de hot som dessa grupper stod för, vilket banade väg för fascisterna och senare nazisterna. Griffin menar att den politiska traditionen är så fast i sitt logiska tänkande att den vare sig förstod eller förmådde att agera. Politikerna tog inte nationalisterna på allvar och underskattade kraften i det nationalistiska budskapet. [18]

Det går inte att berätta för en frälst person att Gud inte finns. Det går heller inte att berätta för den som fastnat för populisternas argument att de har fel. De vanliga angreppssätten duger därmed inte när vi ska handskas med den här typen av fenomen. Det går inte att resonera sig fram till en gemensam tankegrund.

Det är till och med så att kritik ofta förstärker den bild som populisterna vill ge av sig själva som en utsatt rörelse som förföljs därför att den utmanar det politiska systemet. När ny demokrati började uppvisa höga tal i opinionsmätningarna inför valet 1991 satte starka krafter igång för att avslöja partiet. Resultatet blev att många upplevde partiets företrädare som lynchade och förlöjligade, vilket ökade stödet för partiet.

När Bert Karlsson utsattes för ett korsförhör av påläste TV-journalisten Olle Stenholm jublade kritikerna och tycke att det hela var en magnifik uppvisning i politisk retorik. Partiets potentiella väljare bortsåg helt från att Bert Karlsson suttit svarslös, och noterade bara att Stenholm varit elak och orättvis mot en person som de uppfattade som deras talesman i kamp mot ett maktfullkomligt etablissemang.

Önskan att hitta syndabockar

Ett visst mått av välfärd är en förutsättning för att demokratin ska fungera. Den som inte har sina grundläggande behov uppfyllda måste kämpa för sin egen överlevnad, han kan inte engagera sig i samhället i sin helhet.

“Den enkla sanningen är: utan materiell trygghet finns ingen politisk frihet“, säger t ex sociologen Ulrich Beck. Han menar att politikernas svek var en av orsakerna till att demokratin bröt samman på många håll i Europa under 1920-talet, och att samma sak håller på att upprepas i vår tid. [19]

Underklassen är normalt sett inte särskilt politiskt aktiv, de som har störst behov deltaga i den politiska processen gör det inte. Den representativa demokratin fungerar alltså inte för den som bäst behöver representeras.

Den som känner sig svag och utsatt vänder oftast sin vrede neråt och inte uppåt i samhällshierarkin. Han hatar, eller kanske till och med slår, någon annan lika svag eller svagare. Så uppstår lusten att hitta syndabockar som man kan fokusera sin frustration på.

Det är betydligt lättare att vara solidarisk när man känner sig säker än i en utsatt situation. När krubban är tom bits hästarna, lyder det gamla ordspråket.  Grunden för populismens framväxt är det moderna samhället med hög arbetslöshet, ökad konkurrens, elittänkande i skolvärlden och större ekonomiska klyftor. Ett samhälle som står för utslagning och hårdhet skapar hårda människor som också utövar mer förtryck mot andra. Ett mjukare mer solidariskt samhälle skapar öppna människor som kan visa medkänsla.

I  boken “Globaliseringsfällan“ av Hans-Peter Martin och Harald Schumann diskuteras bland annat hur utstötningen av ekonomiskt svaga grupper i USA, socialbidragstagare, handikappade, arbetslösa och ungdomar utan utbildning, hotar demokratin. Det har gått så långt att hälften av medborgarna inte längre tycker att det är värt att rösta. Brottslighet, våld och rasism är andra tecken på hur denna bristande solidaritet med det gemensamma samhället får konsekvenser för alla medborgare. Oron för en sådan utveckling har bland annat uttryckts av  Hawardekonomen Dani Rodrik:

“Social upplösning är ingen åskådarsport – de på läktaren kan få mycket skit på sig från innerplan. Till slut kan de fördjupade sociala motsättningarna skada alla.“ [20]

Även i USA har man sett hur populismen vunnit mark i takt med att föraktet mot det etablerade samhället växt. 1992 var det bara drygt 24 procent av de röstberättigade som röstade på Bill Clinton, medan populisten Ross Perot vid sitt första försök fick hela 10,6 procent. 1996 sjönk Perots andel av rösterna, vilket ansetts ha berott på att han inte fick delta i de stora och viktiga TV-duellerna. Men hans betydelse för debatten visade sig bland annat i att så väl republikanska som demokratiska kandidater började agera mot invandringen, vilket kan tyckas egendomligt i ett land där nästan hela befolkningen är invandrare sedan någon eller några generationer. [21]

De ekonomiska klyftorna i Sverige har ökat markant, och utvecklingen har accelererat under 90-talet. Mellan 1989 och 1995 fick de lägst avlönade se sina disponibla inkomster minska med 30 procent. Samtidigt höjde de stora börsbolagens VD:ar på tre år sina löner i genomsnitt tre gånger mer än arbetsmarknaden i övrigt. [22]

Antalet fattiga har inte växt i Sverige, däremot har de fattiga fått det sämre, enligt  Socialstyrelsen. 1,6 miljoner människor i arbetsför ålder har svårt att komma in på arbetsmarknaden, och den gruppen har växt kraftigt under 90-talet. Detta gäller främst av ungdomar, lågutbildade, handikappade, ensamstående med barn och invandrare.  [23]

Populisterna exploaterar missnöjet med de etablerade politiska partierna, men de föreslår inte sällan lösningar som med största sannolikhet skulle förvärra situationen för de svagaste grupperna i samhället. I populisternas Sverige är välfärden ännu mindre utbyggd, ännu mer av ansvaret vilar på de enskilda medborgarna och näringslivets makt är än mer oinskränkt. Det är uppenbart att samhällets svaga har mest att förlora på när staten förlorar makt, bidragssystemet urholkas och ett man återgår till ett gammalt strafftänkande inom vården av kriminella, narkomaner och andra som hamnat snett i tillvaron.

Populisterna underblåser främlingshat därför att de insett att det är en fråga som väcker känslor hos många och som fungerar när man ska mobilisera en bred, svensk allmänhet av missnöjda medborgare. I stället för att peka på likheter i olika svaga gruppers situation lyfter de fram olikheterna. Populisterna ställer  invandrare mot arbetslösa svenskar, trots att dessa grupper är drabbade av samma nedskärningar. Syftet är att få utsatta människor att känna stolthet över att det finns andra som har det ännu värre.

Knepet för att få vanliga arbetare att gå med på att kämpa för en ännu svagare stat är att peka på hur systemet utnyttjas. Populisternas budskap är att bidragssystemet och välfärden tjänat ut, eftersom den ändå bara utnyttjas av grupper som parasiterar på “vanliga svenskars“ arbete. Även den som själv uppbär bidrag kan mobiliseras eftersom han kan luras tro att han har större rätt än någon annan att få dessa bidrag. Han kan hänvisa till språk, hudfärg, tidigare skatteinbetalningar eller något annat som enligt honom själv höjer honom över mängden.

Populisterna vill få till stånd en skiktning mellan de som systemet ska satsa på, och de som ska stå utanför. Ett sådant samhälle har en inbyggd hårdhet som drabbar alla på sikt, även om detta kanske inte är uppenbart så länge man tillhör en privilegierad grupp. Nazisterna röstades fram i Tyskland på 30-talet bland annat för att de erbjöd bostäder och social trygghet för den arbetande befolkningen. Detta är en viktig förklaring till att partiet lyckades ta makten.

En sådan historisk jämförelse kan tyckas drastiska, men är relevant i sammanhanget. Majoriteten av dem som stödde nazismen i Tyskland eller fascismen i Italien såg nog bara löften om ett bättre samhälle. Det onda skulle drabba någon annan, aldrig en själv.

Flyktingarna hotar landet

En av de mest uppenbara gemensamma nämnarna för populistiska partier har blivit kampen för en mer restriktiv flyktingpolitik. Frågan om invandringen började i regel inte diskuteras förrän vid mitten av 80-talet. Från början av 90-talet kan man säga att alla populistiska partier i Europa, med undantag av italienska Lega Nord, fångat upp frågan och gett den en central plats i sin propaganda. Parallellt med detta har skett en påtaglig omsvängning mot mer nationalism och kamp mot EU, storföretagen och internationella valutafonden. [24]

Populisternas intresse i invandringsfrågan är inte främst att skydda de rasliga arvet, snarare är det ekonomiska motiv som lyfts fram. Invandringen blir ytterligare en faktor som vid sidan av drogmissbruk, kriminalitet och bidragsberoende drabbar vanliga skattebetalare. Men kampen mot invandringen är inte bara en fråga om pengar, ofta innehåller populistisk propaganda inslag av det som på forskarspråk brukar kallas mixofobi, d v s populisterna tror inte att olika kulturer och folkgrupper kan leva fredligt sida vid sida i ett och samma land.

Här hänvisar man ofta till länder som man menar drabbats krig på grund av att de haft för stor etnisk mångfald. I själva verket finns det gott om  både etniskt homogena länder som drabbats av många krig och konflikter och länder med stor etniskt mångfald och långvarig fred. Det är sällan som krig beror direkt på att olika etniska grupper inte kan dra jämnt. Dessutom bör man ha i åtanke att de som söker sin tillflykt till Sverige ofta har flytt just för att undkomma krig och konflikter.

På samma sätt kan man ifrågasätta populisternas påhopp på muslimer. Islam är en världsreligion, minst lika mångfacetterad som kristendomen. Det finns förvisso fundamentalistiska  regimer som begår övergrepp, men det är ingenting vi kan lasta de människor för som flyr för att undkomma förföljelser i dessa länder.

Populisternas intresse för invandringsfrågan var åtminstone till en början ofta  främst ett försök att vinna nya väljargrupper. Ett exempel på en sådan taktisk omsvängning är det danska framstegspartiet, som bildades i samband med att den kände skattejuristen Mogens Glistrup öppet deklarerade i TV att han inte betalade någon skatt, och att han tyckte varje inbetald skattekrona i princip var onödig.

Glistrup gick så småningom till val på ett politiskt program som innehöll spektakulära förslag om havregrötsautomater i stället för socialbidrag, att beröva pensionärerna rösträtt och att ersätta försvaret med telefonsvarare med inläsningar på ryska. Partiet fick hela 15 procent av rösterna i sitt första val 1973.  Så småningom dömdes Glistrup till fängelse för skattebrott, och när han trädde ut ur fängelset 1985 var hans parti nära att hamna under den tvåprocents spärr som gäller för det danska stortinget. Redan i samband med frigivningen fällde Glistrup följande uttalande som visade vilken riktning partiet tänkte gå i: “Danmark håller på att invaderas av en  massa muhammedaner som tar med sig knark och hotar danskheten.“ [25]

Det norska framstegspartiet har långa perioder kämpat för att bli respekterat som ett någorlunda rumsrent borgerligt parti, vilket ofta resulterat i svikande stöd från väljarna. Flera av partiets starkaste val kan sättas i samband med att man “talat klarspråk“ i flyktingfrågan, vilket visar vilken sprängkraft som denna fråga har. [26]

Längtan efter enkla lösningar.

Den som arbetar ska heller inte äta, den som inte gjort rätt för sig ska inte komma och ställa krav, den som inte byggde landet ska inte bebo det – kasta således ut flyktingarna.

Det finns något lockande i att få enkla svar på komplicerade frågor. Det är tilltalande att få besked, och frustrerande att slås ner av experternas försök att väga in alla delar av en komplex verklighet. All politik handlar om att renodla och förenkla för att visa på de stora linjerna i den utveckling. Men inga politiska krafter driver denna förenkling så långt och drar så tvärsäkra slutsatser som populisterna.  Problemet är att om man renodlar så mycket att bara halva sanningen finns med är detta inte en halv sanning utan förmodligen en lögn. Det går helt enkelt inte att reducera verkligheten så mycket som populister i regel gör, och fortfarande behålla någon grad av trovärdighet.

“Innan man är riktigt säker är man gärna tvärsäker“, skrev aforistikern Arne Hirdman.  [27] Jacob Branting har formulerat det på ett annat sätt: “Sanningen ligger alltid någonstans mittemellan. Ack, att den ville resa på sig“. [28]

Populismen har en påfallande ointellektuell framtoning, och dess företrädare framför sällan ideologiska överväganden som stöd för sin politik. Populister satsar hellre på att servera sitt budskap i en lättsam och underhållande form, gärna kryddat med grovkornig humor och våldsamma överdrifter. De använder den politiska scenen för att visa sitt förakt för systemet, minst lika ofta som de försöker föra fram ett politiskt budskap.

Norske missnöjespolitikern Anders Lange hade som gimmick att dricka ägglikör i TV-debatterna på 70-talet för att markera sin egenart och sitt  oberoende,  Skånepartiet delade ut gratis sprit utanför Systembolaget på 80-talet för att visa sitt missnöje med spritmonopolet, och på 90-talet staplade ny demokrati ölbackar för att visa hur statens pengar förflyttas. Populisterna vill visa att de inte tar politiken helt på allvar, och det politiska framträdandet förvandlas till ett skådespel där framställningen blir en viktig del av budskapet.

Populisterna passar vår snabba tid där media spelar en stor roll. De förmår göra uttalanden i form av färdiga rubriker, och de har en särskild faiblesse för spektakulära upptåg som gör sig bra i TV-mediet.  Därför får de också stor uppmärksamhet.  Man kan säga att media och populisterna lever i en slags symbios, media kan skapa säljande nyheter genom att uppmärksamma populistiska utspel samtidigt som populisterna tjänar på uppmärksamheten.

Den starka personcentreringen i de populistiska partierna passar i synnerhet kvällspressen och TV-mediet. Många ledande populister haft en sällsynt talang för att hantera media. Mycket av Front Nationals framgångar kan tillskrivas det faktum att Le Pen gör sig bra i  TV. Det dröjde innan han släpptes fram, men sedan blev han ganska omgående en regelbunden gäst i olika program. [29]

Även framgångarna för det norska Fremskrittspartiet kan till stor del tillskrivas ledaren Carl I Hagens sätt att handskas med TV-mediet.  Hagen såg till att utnyttja möjligheten att skapa en bild av sig själv som en trygg och pålitlig landsfader, vilket omedelbart höjde partiets opinionssiffror.  Hagen har själv berättat hur han som flitig TV-tittare visste att presentationen är viktigare än innehållet. [30]

Det endimensionella populistiska budskapet lämpar sig väl för att framföras i media eftersom det kan framföras i stort sett i oredigerad form. Populisterna slipper därför förenkla och förklara på samma sätt som andra partier måste göra.

Vanliga partier förlitar sig på ett flertal arenor, det finns organisationer, möten, kongresser, egna tidningar och tryckt material där man på olika sätt presenterar sin vision av samhället. För dessa partier är mediaframträdandet aldrig mer än en liten del av helheten.

Populistiska saknar en hetäckande ideologi och nöjer sig med formulera slagord. Därtill är media ofta den enda spelplanen som används för partiets utspel. Sådana partier vore omöjliga om det inte vore så att så mycket av människors verklighet numera skapas av media.

Populisterna står för en slags syntetisk version av vad politik handlar om. De förhåller sig till verkligheten på samma sätt som TV-såpan Rederiet förhåller sig till trafiken på Ålands hav. Frågan är om människor alltid förstår skillnaden mellan populister och andra politiker. De upplever att de vanliga toppolitikerna är frånvarande och otillgängliga, och gräsrotspolitikerna har inte heller längre någon naturlig förankring till sina väljare. I det sammanhanget uppfattas populistiska politiker i alla fall som mänskliga i så måtto att de är tillgängliga, om sedan bara via media.

Journalisten och författaren Björn Elmbrant kritiserar i sin bok “Dom där uppe – dom där nere“ mediautvecklingen som han menar är ett hot mot demokratin. Han menar att personjournalistiken och fixeringen vid politikens yta gör det svårt för väljarna att ta till sig vad partierna står för.  Politikerna hinner inte arbeta långsiktigt eftersom de hela tiden måste svara på olika utspel, dementera osanna rykten och påhopp från andra partier samt ställa upp på allehanda jippon. Detta ger, enligt Elmbrant, väljarna en känsla av att deras verklighet inte går att påverka och att det inte är meningsfullt att engagera sig. [31]

Elmbrant är också kritisk mot medias sätt att sätta rubriken “gräl“ så fort det finns oenigheter i ett parti:  “Man kan ana att ängslan för den komplexa, moderna världen gör att vi oftare än förut driver bort från demokratins grundläggande kärlek till att olika åsikter bryts mot varandra. Och att vi – utan att inse det – medverkar till att skapa ett klimat som gör ‘starka män ‘, expertregeringar och ännu värre totalitära ideal mer rumsrena.“  [32]

Även fixeringen vid kändisar i media utnyttjas av de populistiska partierna.  Ian Wachtmeister och Bert Karlsson drog nytta av att de båda var kända sedan tidigare i media, vilket gjorde ny demokrati till en riksangelägenhet långt innan det var uppenbart att det fanns ett väljarunderlag. I likhet med andra populistiska partier försöker man ofta hitta kändisar som företrädare, och till skillnad från andra partier handlar det inte bara om att de ska fungera som underhållare vid valupptakter och liknande. I diskussionerna kring nya företrädare för ny demokrati har figurerat namn som sångaren Owe Törnqvist, diskuskastaren Ricky Bruch och före detta ishockeyspelaren  Börje Salming.

I 1998 års valrörelse fick ny demokrati draghjälp av sjungande modellsystrarna Graaf, tidigare mest uppmärksammade för att de fyllde sina bröst med silikon. Men såvitt bekant tillfrågades de inte om andra tjänster än att uppträda på partiets valmöten.

Rätten till en hembygd

Det finns en längtan efter tillhörighet hos de flesta av oss, och den tycks snarare öka i en tid när världen växer. Människor studerar historia, bryr sig om vikingatiden och börjar värna mer om Sverige och de svenska. Inga av de vanliga partierna fångar upp dessa stämningar, vilket lämnar fältet öppet för nationalistiska och främlingsfientliga partier. [33]

De populistiska partierna har som tidigare nämnts ofta börjat som frihandelseinriktade och nyliberala. I takt med att Europa har förändrats har partierna blivit mer protektionistiska och nationalistiska. Det tydligaste exemplet på denna omsvängning är Front National i Frankrike. I dag uppfattar många människor populisterna framför allt som försvarare av nation och nationell identitet, först i andra hand som försvarare av den personliga äganderätten och som småföretagarnas röst.

Denna utveckling sammanhänger förmodligen med att människor uppelever ett allt större hot från det globaliserade samhället. Många blir arbetslösa för att företag flyttar utomlands till länder där arbetskraften är billigare, de upplever att politiker och inhemska makthavare har lite att säga till om jämfört med det internationella storkapitalet.

Globaliseringen är också i mångt och mycket en vinst för den som är stark och framgångsrik. Arbetskraft kan numera flytta inom EU utan problem. Detta är självklart en möjlighet för den som studerat, kan språk och är i rätt ålder.  Men den som saknar sådana kvalifikationer, eller av olika skäl är bunden till att stanna på en viss plats, känner snarare att möjligheterna minskar.

Tidigare kände många att alltför mycket av resurserna kanaliserades till svenska storstäder, nu har centrum flyttat utanför Sveriges gränser. Den svenska landsbygden blir än mer perifer och eftersatt, liksom de människor som bor där.  [34]

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson har i flera studier visat på hur det folkliga motståndet i Skånepartiet på 80-talet och inför folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo 1988 mycket handlade om en protest mot ett upplevt förtryck från samhällets maktelit. De som agerade drevs inte främst av främlingshat. De ville hävda rätten att ha en åsikt som gick på tvärs med etablissemanget.

Det finns en klyfta mellan den politiska eliten som ofta förespråkar mångkulturalism och överstatliga projekt som EMU och det stora folkflertalet som mer vill värna om den plats de bor på och nationella eller regionala intressen.  Denna klyfta innebär en gigantisk möjlighet för  populistiska och andra partier med tveksam inställning till demokratin att vinna stöd. [35]

Nationalismen kan ses om en motkraft mot kapitalets försök att lägga världens regeringar under sig.  Småföretagare och enskilda näringsidkare har här ett gemensamt intresse med anställda i storföretag som ser arbetslösheten som det stora hotet. Globaliseringen tycks framför allt gynna storkapitalet, inte i första hand lokala industrier och små och medelstora företag.

Det stora hotet från globaliseringen är maktkoncentrationen och att klassklyftorna ökar. Men sådana aspekter tycks inte uppröra populisterna i någon högre grad, sannolikt beroende på att de tror så starkt på kapitalets frihet och näringslivets möjligheter att fritt styra ekonomin.  I den populistiska propagandan är det snarare andra avigsidor med gobaliseringen som lyfts fram. Man menar att samhället är hotat av moralisk upplösning eftersom gamla värderingar överges till följd av utländsk påverkan.

Den som ser detta som ett problem kan ha olika idéer om orsakerna. En kraftfull maktfaktor för att påverka hur vi lever och vilka värderingar vi har är de multinationella företagen som styr vår klädstil, nöjeskonsumtion, matvanor och mycket annat mot en total likriktning världen över. Detta hör man dock sällan populisterna tala om. De oroar sig mer för invandringen av i regel maktlösa medborgare på flykt, och tror att dessa håller på att förstöra “svenskarna Sverige“.

Den som är anställd kan lockas att se invandrarna som konkurrenter om jobben. Men i takt med den ökade arbetslösheten har invandrare i stort sett inga andra möjligheter än att bilda småföretag, vilket gör att de egentligen blir minst lika mycket konkurrenter till andra småföretagare. Även här kan man se hur arbetare och populismens traditionella väljarunderlag kan ha gemensamma intressen.

Eftersom populisterna är mer eller mindre ensamma om att våga ta i frågan om invandringen blir de lätt redskap för personer och grupper som vill sprida nattståndna uppfattningar om att behålla rena nationer och folkslag. Sådana tankar har inget som helst stöd hos vetenskapen. Den brittiska historikern Roger Griffin är en av många som debatterat frågan. Han hävdar att ingenting uppstår ur ett vakuum, all utveckling sker genom folkförflyttningar, sammansmältningar och blandningar av olika kulturer och folk. Mänskligheten har en enda vagga  i vilken hela den mänskliga mångfalden har sin grund.

Vid ett besök i Stockholm i december 1997 raljerade Griffin över de rörelser i hans eget hemland som pratar om “Keep Britain British“. Han påpekade att hans hemlands tungomål är en blandning av alla upptänkliga språk samt att landet invaderats av i stort sett alla makter som passerat genom århundradena. Samma beskrivning kunde göras av vilket annat land som helst, ingenstans finns den rena, oförstörda nation som nationalisterna drömmer om.

Populisterna sprider åsikten att det goda alltid är att hålla fast vid det gamla och motarbeta förändringar, medan ondskan alltid kommer utifrån. Ett sådant synsätt är vanligt bland alla människor med en konservativ grundsyn, och den låg också till grund för utformningen av nazismen, menar Roger Griffin.  Han hävdar att nazismen kunde skapa mänskliga monster människor eftersom människor trodde att fienden per definition var en främling och att allt gott sprang ur det egna folket. [36]

Vad kan man göra

Framväxten av populismen är som synes ett mångfacetterat problem, och det är svår att se några enkla lösningar. För ögonblicket finns inte något aktuellt parti som har förutsättningar att bli ett nationellt hot, vilket innebär att det finns goda möjligheter till eftertanke. Men  populismen är större i andra länder än i Sverige, därför borde vi ta chansen och förbereda en strategi .

Samtidigt kan inte hotet från populismen inskränkas bara till eventuella framgångar för populistiska partier. Som tidigare nämnts kan den beskrivas som flera saker: som ett sätt att argumentera, en politisk stil och strategi samt en ideologi.   Det är viktigt att diskutera på vilket sätt populismen påverkar hela den politiska debatten och vad man kan göra åt det.

Många av förklaringarna kring fenomenet populism handlar om arbetslöshet, samhällsekonomi och andra stora frågor som knappast är möjliga att lösa i ett kort perspektiv. Flera av de följande punkterna rör också svåra och komplicerade förhållanden som inte kan åtgärdas omgående. Följande sammanställning ska snarare ses som förslag till utgångspunkter för diskussion och aktion mot populismens utbredning.

• Populismen är i grunden ett demokratiproblem. Den vanligaste förklaringen till varför populismen växer i vår tid är att människor är missnöjda med hur demokratin fungerar. Det är en angelägen uppgift för andra politiska partier att bevisa för sina väljare att denna bild är felaktig, och försöka skapa nya former för att öka gräsrotsinflytandet i partierna och i samhället i övrigt. Problemet är tudelat, dels borde människor informeras om vilka rättigheter de faktiskt har, dels borde makten också öka reellt.
• Populisternas saknar så väl klassanalys som en ekonomisk ideologi till grund för sina påståenden.  Det borde vara en huvuduppgift för socialdemokraterna och facket att öka medvetenheten i dessa frågor och stärka klassmedvetenheten i sina väljargrupper. Det finns en utbredd uppfattning att partierna blivit så lika att det inte spelar någon roll längre vilket parti man röstar på. Socialdemokraterna borde visa tydligare att de är ett alternativ som syftar till att utjämna sociala och ekonomiska klyftor.
• Populisterna säger att de talar för folket, men framför förslag som skulle gynna kapitalet. Denna inkonsekvens är säkert inte uppenbar för alla väljare, i synnerhet inte de LO-anställda som nappar på den upproriska appellen och trott att de stött ett gräsrotsalternativ. Här har facket en uppgift att visa på konsekvenserna av olika populistiska förslag. Vad händer om förslagen genomförs, vem tjänar på att byråkratin urholkas, att politikens makt minskar och företagen får mer fritt spelrum? Finns det några bevis för att lägre skatter ger fler jobb?
• Populisternas angrepp invandringspolitiken grundar sig delvis på diffusa uppfattningar om nationen och språket som en ren enhet som hotas av främmande inflytande. Sådana tankar har vunnit insteg hos många, vilket visas i opinionsundersökningar.  Det borde vara en uppgift för ledande opinionsbildare och politiker att skingra mörkret i denna fråga.  Informationen är viktig framförallt för att vaccinera unga människor för rasistisk propaganda, något som de möter allt oftare i sin vardag.  [37]
• Populismen lockar med konkreta, enkla lösningar och bygger mer på känsla än logik i sin argumentation. Det är inte säkert att information och debatt är rätta vägen att övertyga någon. Dessutom är säkert information som leveras uppifrån, från professionella debattörer och politiker, säkert till stora delar bortkastad.  Det finns allt för mycket förakt för personer som uppfattas tillhöra en elit för att de som lockas av populismen ska lyssna. I stället är det nog människor på deras arbetsplatser, i deras bostadsområden och i andra näraliggande sammanhang som har den viktigaste uppgiften att fylla när det gäller praktiskt politisk indoktrinering.
• Medias ges ofta skulden för de populistiska partiernas framgångar. De vanliga politikerna borde lära något av populisternas taktik och sätt att på ett enkelt och slagfärdigt sätt få ut sitt budskap. Media är en oundviklig del av vår verklighet, men uppfattas av många politiker som en ständig fiende. De känner sig hunsade, jagade och förföljda vilket ger läsarna en känsla av avstånd. De politiker som lär sig tala på vanliga människors sätt har alla möjligheter att få människor att lyssna. Detta borde vara möjligt även för den som har ett i grunden mer humant och rättvist budskap. Politiker borde se media som en länk mellan partierna och väljarna och lära sig använda media på ett bättre sätt.

Populistiska myter

Invandringsfrågan intar en särskild position i den populistiska propagandan. Det finns därför anledning att redovisa några av de viktigaste myterna kring denna fråga, och berätta hur det verkligen förhåller sig. De åsikter som redovisas nedan förekommer inte bara hos populistiska partier utan är vanliga även bland andra debattörer som vill minska flyktingmottagandet.

Myt: De som kommer hit är inte riktiga flyktingar.

Verklighet: Det finns en utbredd föreställning att de som flyr gör det enbart av ekonomiska skäl. Men även om sådana motiv finns med i bilden så måste det också finnas andra skäl för att någon ska beviljas asyl i vårt land. I själva verket är kraven för att få stanna så höga att kritiken snarare borde riktas mot att vi faktiskt skickar tillbaks människor som riskerar våld och förföljelser om de återvänder.

Ofta framförs åsikten att vi bara borde ta emot flyktingar enligt FN:s Genevekonvention. Detta är ett avtal som Sverige undertecknat och som innebär att vi ska ta emot en viss mängd flyktingar årligen som uppfyller kraven att de ska hysa välgrundad fruktan för förföljelse på grund av politiska, religiösa eller etniska skäl. Men de flesta som flyr är inte personligen förföljda utan vill undkomma krig eller inbördeskrig. Dessa kan ha mycket goda skäl för att få asyl, och i praktiken är det endast fem procent av de som får uppehållstillstånd i Sverige som kvotflyktingar.

Myt: Vi är utsatta för en massinvasion av främlingar som hotar att ta över vårt samhälle.

Verklighet: I själva verket har antalet flyktingar som söker asyl minskat drastiskt på senare år. Detta beror på ändrade regler, att vi infört visumtvång för nya länder samt att situationen stabiliserats i områden från vilka vi tidigare tog emot stora mängder av flyktingar, exempelvis länderna på Balkan.

Myt: Vi borde hjälpa flyktingarna i deras hemländer i stället för att ta emot dem i vårt land.

Verklighet: En del av den internationella hjälpen till flyktingar sker just i närområden, men detta handlar främst om att undsätta människor efter katastrofer av olika slag. All sådan hjälp kan dock inte ske i närområdena, bland annat för att det ibland är politiskt instabilt även i länderna kring. Dessutom är det inte säkert att hjälpen blir billigare för att den är närmare, det kostar stora summor att hålla säkerheten och bekosta mat, bostäder och annat i ett område som befinner sig i krig eller som är mycket oroligt av andra skäl.

Myt: Vi borde satsa på svenska barn och pensionärer först, innan vi har råd med flyktingarna.

Verklighet: Svenska barn och pensionärer kostar betydligt mer än flyktingarna, bland annat eftersom de är så många fler. Den svenska välfärden är ingenting som ägs av svenskarna, den är en produkt av många människors arbete, även invandrarnas. Tidigare importerade vi arbetskraft eftersom de svenska industrierna behövde expandera, och så länge arbetslösheten var låg kunde de flesta som kom arbeta och betala skatt.

Sverige är fortfarande ett rikt land i en lugn och stabil del av världen. Flyktingpolitiken är något vi måste ha råd med, vi kan inte ställa kostnader för barnomsorg och höftledsoperationer mot att vi tar emot människor från andra länder flyr för sitt liv. Det ena är inte mindre viktigt än det andra.

Myt: Vi borde hjälpa flyktingarna att återvända.

Verklighet: Många flyktingar återvänder redan nu av egen fri vilja, ungefär hälften gör det någon gång och cirka en tredjedel inom tre år. En förutsättning för att någon ska kunna återvända är dock att läget i landet har stabiliserats. Om detta tar lång tid är det möjligt att flyktingen hunnit rota sig i Sverige och fått barn som hunnit växa upp. Det är knappast svårt att förstå att många tvekar att vända hem igen efter många år i exil.

Redan idag får många flyktingar stöd och hjälp för att kunna återvända. Sådana ansträngningar har intensifierats eftersom så många flyktingar numera går arbetslösa vilket gör att de har svårt att finna sig till rätta. Det handlar dock inte om att övertyga någon om att återvända utan snarare att stödja den som vill men inte har resurser att själva klara av det.

Myt: Flyktingar som begår brott ska vi inte dalta med, de bör utvisas genast.

Verklighet: Redan idag utvisas den som inte är svensk medborgare och som begår brott. Den som redan har fått medborgarskap har inget annat land att återvända till, han straffas enligt de lagar och regler som gäller andra svenska medborgare.

Det är sant att invandrare begår fler brott än infödda svenskar, men skillnaden är betydligt mindre än många föreställer sig. Närmare nio av tio invandrare lagförs aldrig för några brott. Att andelen kriminella invandrare är högre beror inte på att vissa kulturer främjar brottslighet. I stället är det sannolikt en följd av att invandrare stöts ut ur samhället, har högre arbetslöshet, sämre ekonomi och inte samma möjligheter till ett gott liv.

Fotnoter: