Jag deltog i en debatt i Almedalen den 6 juli 2017 om droger, trafficking och terrorism. Hela seminariet finns utlagt på webben.
Här följer en utskrift av det jag tänkt säga, jag hann inte riktigt med allt och sedan blir det ju alltid så att man säger andra saker vid det aktuella tillfället:
Jag tänkte inte säga så mycket om terrorism på makronivå, det har andra pratat om. Redan 2005 kom Loretta Napoleoni med sin bok ”Oheligt krig” som handlar om den svarta ekonomin bakom terroristerna i världen. Dagens terrororganisationer är minst lika styrda av pengar och intäkterna kommer i hög grad från illegal verksamhet.
Vi har ett färskt fall: När Johan Gustafsson kidnappades av terrorgruppen al-Qaidas nordafrikanska gren Aqim handlade det om en önskan att få ut stora summor för hans frigivande. Lösensumman låg först på 200 miljoner men förhandlades ner till 80 miljoner och 2016 var det nere på drygt 40 miljoner. Hur mycket som i slutänden betalades är okänt.
Kidnappning har lyfts fram som den främsta inkomstkällan även för IS. I viss mån trafficking, och en hög andel av intäkterna kommer från att de tvingar stater och civila att betala skatt. Men handel med droger och vapen är en annan viktig inkomstkälla.
Heroin från Afghanistan smugglas av så väl al-qaida som talibanerna, och al-qaida-grupper i nordafrika har kopplats till kokainsmuggling i samverkan med Colombianska terrorister. Det som tilltalar med droghandeln är säkert också att den precis som terrorgrupperna står för en parallell ekonomi utanför den vanliga där alla pengar är svarta.
Men mitt fokus idag ligger framför allt på de individer som begår terrordåd:
Jag har tänkt att nihilismen är en viktig del i terrorideologin, det finns en slags dödskult, gärningspersonen blir oerhört betydelsefull – han är både frälsare, en slags Jesus, och ett offer på samma gång. Terroristen begår paradoxalt nog både en narcissistisk handling och drivs av en längtan efter utplåning i enlighet med en föreställning om plikt och att visa trohet och lydnad inför den rätta idén.
Jag har tänkt mycket på att döden också är ständigt närvarande i drogmissbrukarens liv, det är ett spel där insatsen är livet, det ger en närvaro och intensitet som förstärker alla sinnen. Jag föreställer mig att det är en del av lockelsen.
Drogerna kan vara en del av en kriminell livsstil. Men de hör också intimt samman med att gå över gränsen över huvud taget, att driva sig själv till sådant som annars kanske varit omöjligt, och då menar jag inte bara sådant som är negativt. Droger bryter ner och förstör, men kan också vara ett åtminstone tillfälligt svar på ett sökande, de kan verka identitetsskapande, en grund för alternativa livsstilar, en symbol för en protest. Det har vi sett i alltifrån 20-talets jazzdiggande flappers via jazzen över huvud taget, 60-talets hippiekultur till dagens hiphopare.
Men hur ser kopplingen ut mellan drogerna och en disciplinerad våldsrörelse? Likheterna är egentligen större med hur droger har använts i samband med krigshandlingar. Terroristen anser att vi befinner oss i ett krig, och att extraordinära åtgärder är nödvändiga. Våldet är ett resultat av planering och kalkylering. Terroristen tränar på att gå över gränsen, och drogen kan spela en roll i den processen.
Vi kan följa Anders Behring Breivik i Åsne Seierstads bok ”En av oss” och hur han mycket medvetet sänker sin känslighet och förbereder sig med olika droger innan dåden. Det finns också enstaka rapporter som talar om hur IS-krigare använder droger och även uppmuntras ibland av sina ledare att göra det. Det är inte ett obekant fenomen. Men det är förhållandevis lite undersökt.
I min nästa bok ”Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist” går jag igenom en rad terrordåd i historien från 1880-talet till idag, utförda av olika slags organisationer med skilda motiv, religiösa och politiska. Jag följer vägen till dådet, radikaliseringsprocessen, beskriver tiden, det omgivande samhället, individens utveckling. Det finns stora skillnader mellan dåden, men också likheter.
Vi måste förbereda oss på död – sa högerextremisten Timothy Mc Veigh som bombade en byggnad i Oklahoma City 1995 då 168 personer dog varav många barn. Återigen denna dödskult, att förbereda sig på döden är att göra sin plikt ansåg McVeigh som gick från att vara en renlevnadsperson till att använda en del kokain-produkter. Men det är inte känt att han ska ha gjort det på något mer medvetet sätt i sina förberedelser inför dådet. I hans fall handlade det nog mest om att han ställde sig allt mer utanför samhället och inte tyckte att han behövde vara trogen de ideal som han växt upp med.
Terrorismen har löpt i olika perioder. Kring 1880-talet och framåt var det anarkister som låg bakom de flesta dåden, senare kom befrielserörelser mot kolonialismen och separatister som IRA och ETA samt förstås olika former av statsterrorism. Ett helt fält som vi inte ska fördjupa oss i.
På 70-talet var det stora hotet vänsterextremismen och de mest kända grupperna hette RAF i Tyskland och Röda brigaderna i Italien. I boken beskriver jag den mer okända gruppen 17 november som utförde 23 mord och ett oräkneligt antal väpnade rån i Grekland åren 1975-2001.
Hippie-eran präglades av droger, så även terrorgrupperna. I den miljö där RAF uppstod fanns även en grupp som kallade sig ”De omkringströvande haschrebellernas centralråd” en skämtsam anspelning på Mao Tse-tungs verk ”Om de omkringströvande rebellgruppernas mentalitet” som handlade om problemet med rebellgrupper som förgrep sig på civilbefolkningen.
En liknande drogromantik hittar man även i Weather Underground. Såhär skrev Bernadine Dohrn i en kommuniké 1970: ”Vi slåss på många sätt. Droger är ett av våra vapen./…/ Vapen och gräs är förenade i den unga underjordiska rörelsen.”
Nya medlemmar i Weather Underground testades genom att tvingas ta LSD, det ansågs vara ett säkert sätt att upptäcka att de inte var polisspioner.
Jag skulle inte säga att drogromantiken den här perioden ökade våldsanvändningen, snarare tvärtom. Många av grupperna, t ex Weathermen, agerade mest med materiell förstörelse, bombdåd mot byggnader. I andra grupper som RAF förekom kalkylerat våld riktat mot makthavare där visserligen ett antal andra människor strök med, men inte ett totalt urskillningslöst våld som det vi ser idag. Därmed inte sagt att jag har särskilt mycket till övers för de här organisationerna.
Idag är det stora hotet, helt uppenbart, den radikala jihadistiska miljön. Tre fjärdedelar ungefär av världens terrordåd begås av IS, al-Qaida, Boko Haram och talibanerna. I takt med att kalifatet utmanas och situationen för IS försvåras ökar det våld som utförs i andra länder, bland annat i vårt eget.
Färska rapporter från Säpo talar om att det finns cirka tre tusen våldsbejakande aktivister – märk väl inte bara individer som är beredda att begå terrordåd utan en bredare grupp – och då är hela 2 000 av dessa radikala jihadister. Siffran 1 000 för andra miljöer – främst höger- och vänsterextremister – har legat ganska konstant i många år. Det betyder att det är ett nytt hot vi ser och det växer. Dådet i centrala Stockholm i början av juni är ett av många tecken på detta.
Terroristorganisationer rekryterar brett, men det är inte ovanligt att de som går med har en bakgrund inom annan slags kriminalitet, och då ofta drogrelaterad. Enligt statsvetaren Oliver Roy har nästan hälften av alla radikala jihadister i hans databas varit inblandade i någon form av brottslighet, ofta mindre brott relaterade till droger, någon gång har brotten involverat våld och i enstaka fall även väpnade rån. Liknande siffror finns från Tyskland och USA. Akilov som begick terrordådet i Stockholm i år umgicks med kriminella, det har förekommit uppgifter om att han använde narkotika, och han brukade inte be. Men han önskade ändå bli en del av IS.
Det vi missar i beskrivningen av många terrororganisationer är att de med tiden blir närmast en slags professionella maffiasyndikat som lever på brott. Det kan man se oavsett vilken ideologi de drivs av. Det gäller dagens radikala jihadister likväl som senare generationer i RAF. Men också den tyska nazistgruppen NSU som det gått en TV-serie om helt nyligen, och som mördade 10 personer och rånade minst ett 80-tal banker. De levde underjordiskt i 13 år, drivna av en föreställning om ett uppror mot det rådande samhället som de inte ville se sig som en del av, och en av de stora förebilderna var just RAF.
Alkohol var för övrigt den stora drogen i de kretsar som NSU var en del av, precis som i de flesta nazistgrupper med rötter i skinheadsrörelsen. Alkohol och anabola steroider samt i viss mån amfetamin är de droger som oftast förekommer.
Med tiden blir våldet en livsstil, och en alternativ karriärväg. Vänsterintellektuella vill ofta se att vänstervåldet är annorlunda än det som kommer från extremhögern, men i realiteten finns stora likheter mellan grupperna, och de ökar ju längre de agerar. Vänsterextremisterna talar om rån som ett slag mot kapitalismen, högerextremister om ett angrepp på den judiska maktbasen. Men i grunden handlar brotten allt oftare om ren överlevnad, och med tiden är det oftast försvinnande lite av det som rånen inbringar som används för politiskt arbete.
I terrororganisationer möts de som har en tydlig ideologisk inriktning med de som har kunskaper i brottsutövning eller bara vill ha ett nytt liv och lämna andra destruktiva vägar bakom sig. Det sista kan framstå som märkligt, men är icke desto mindre förekommande. Terroristen är ofta en person som drivs av en desperat längtan efter en uppgift som svarar mot en inre upplevelse av ångest, otillfredsställelse eller brist på mening i tillvaron. Jag föreställer mig att de som lockas av den här leken med döden ofta inte mådde så bra från början.
Det finns flera terrordåd där man resonerat kring om det i själva verket handlat om ett förtäckt självmordsdåd – t ex bilbomben i Nice sommaren 2016 som jag också skriver om i boken. Gärningspersonen var en individ med en bakgrund som småkriminell och drogmissbrukare, men som redan i tonåren haft problem av psykiatrisk natur. I en del fall kan man spekulera kring om inte drogerna varit någon form av försök till självmedicinering.
Experterna har varit oeniga om Breiviks psykiska status, men åtminstone en expert ansåg att han lider av paranoid schizofreni, en diagnos som har diskuterat även kring andra terrorister. Jag tror kanske inte att man ska fixera sig vid en detaljerad diagnos i ett så omdiskuterat fall. Men helt uppenbart finns hos vissa terrorister en empatistörning och en oförmåga till ett samspel med omgivningen som kanske snarare erinrar om neuropsykiatriska diagnoser.
Sambandet mellan kriminalitet och ADHD är väl belagt, det finns siffror som pekar på att det kan röra sig om närmare hälften av de som sitter på svenska fängelser. Jag vet inte om personer med ADHD skulle vara mer benägna att begå terrordåd, och har inte sett någon sådan forskning.
Individer med vissa autistismspektra-diagnoser som det som tidigare kallades Aspberger är inte generellt mer kriminella eller mer dragna till droger än andra, snarare tvärtom. Men det förekommer att sårbara individer som lider av psykisk ohälsa, funktionshinder eller har ett pågående drogmissbruk utnyttjas av våldsbejakande grupper. I min bok beskriver jag flera sådana fall, bland annat personer med någon form av autism.
Terroristbekämpning handlar om ett effektivt polis- och underrättelsearbete. Men också om att fånga in de som riskerar att bli offer för terrorgruppernas rekrytering, de som rör sig i utkanten av samhället utan en naturlig plattform och som har någon form av utsatthet. Denna utsatthet kan manifestera sig på olika sätt, det behöver inte bara handla om social och ekonomisk marginalisering även om den gruppen nog oftast är lättast att få syn på.
Det effektiva arbetet bedrivs alltså på flera olika fronter samtidigt. Det polisiära är uppenbart. Men det andra uppdrag tycks många kommuner idag famla kring, och de ser inte att mycket av det som redan sker ute i kommunerna där socialtjänsten spelar en viktig roll också är en form av terrorbekämpning. Där finns arbete mot drogmissbruk med som en viktig del eftersom drogerna ofta förhindrar en positiv förändring av människors liv.
Anna-Lena Lodenius 