SD:s populistiska rötter finns i Skåne

Den här artikeln publicerades i Dagens Nyheters kulturdel den 20 mars 2017:

”När de borgerliga partierna gjorde upp med SD om de tunga posterna i kommunledningen i Hässleholm var det bara fortsättningen på en lång historia. Visserligen sjönk Alliansens entusiasm inför de tilltänkta SD-kandidaterna efter bara några veckor, men vi lär få se mer.

Redan 2015 valde en moderatledd allians i Gävle att ta stöd av SD. Men det är i Skåne som den verkliga jordmånen för sådana lösningar finns, och hade inte partiernas centrala organisationer markerat så hårt centralt hade det hänt på fler platser för länge sedan.

SD:s nazistiska rötter tröskas ofta, mer sällan SD:s populistiska sydsvenska rötter. Därmed missar vi en möjlighet att förstå partiet och dess väljare. Vi odlar också en tro på att Sverige är så väsensskilt från resten av Norden. Men i åtminstone ett svenskt landskap har den politiska debatten varit ganska lik den som förts i Danmark.

I Skåne fanns tidigt många lokala missnöjespartier, och även företrädare för de etablerade partierna, som med en lätt touch av populism á la Trump slogs mot statlig styrning och kritiserade Stockholms­eliten, som de förknippade med PK och konformism. Det har också i högre grad varit en normal och accep­terad del av skånsk politik att kritisera invandring och lokalt flyktingmottagande.

Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och några till tog över ett parti som stod och stampade och inte kom någon vart. De såg hur SD:s centrala ledning tryckte i det som kallades bunkern i källaren på ett nergånget miljonprogramshus på Södermalm i Stockholm, med igensvetsade fönster till skydd mot atten­tat från politiska motståndare. Samtidigt fanns politiker med ungefär samma åsikter som var ganska accepterade, eller åtminstone inte totalt utfrusna, i just Skåne.

Dessa fokuserade mest på kostnader för invandring och oro för ökad kriminalitet, och mindre på att rangordna kulturer och religioner. De kallade sig Kommunens väl eller hade ortnamnet i partinamnet, och skapades ofta av tidigare representanter från högerpartier, men även någon gång från vänstersidan, som valt att gå sin egen väg. I några kommuner som Skurup hörde de till de största partierna, och vissa satt till och med i kommunstyrelsen och nämnderna, utan att det utbröt någon offentlig debatt.

De skånska populisterna hade inte heller någon lust att umgås med nazister. Men i takt med att SD tonade ner den mest högstämda nationalismen, och förändrade partiets retorik och framtoning, började de känna igen sin egen agenda och såg potentialen i ett nationellt parti. Närmande gick stegvis, och ju fler som gick över till SD, ju mer odramatiskt blev det att vara sverigedemokrat.

Regionalisterna och lokalpatrioterna, varav några gick så långt som att vilja bryta loss Skåne från Sverige, blev nationalister. En utveckling som inte känns helt logisk på pappret, men som i realiteten innebar att mycket av de lokala missnöjesyttringarna i Skåne formerades till ett mer spetsigt uttryck. Vi kan se samma mönster i Italien med Lega Nord och i Belgien med Vlaams Belang.

SD får avsevärt mycket fler röster proportionellt i Skåne än i resten av landet. När SD kom in i riksdagen i valet 2010 fanns det hela 26 kommuner där SD fick mer än 10 procent av rösterna, och 22 av dessa låg i Skåne (snittet i riket var 5,7 procent). Först i valet 2014 skedde en liten utjämning, även om den sydsvenska tyngdpunkten i väljarkåren kvarstår.

Med detta sagt har inte de bångstyriga lokalpolitikerna alltid varit någon lätt nöt att knäcka för det hårt centralstyrda SD. Ett exempel är skånska Bjuv som i valet 2010 blev Sverigedemokraternas starkaste fäste med nästan en femtedel av rösterna. Men 2014 hoppade avdelningens starke man Allan Jönsson av efter en flera år lång konflikt med partiledningen. Det gjorde att SD-avdelningen raderades i ett slag, och SD tvingades gå ut och annonsera efter nya kandidater.

Det är inte första, och säkert inte heller eller sista, gången som SD-ledningen får brottas med lokala ledare. Så länge det går bra för partiet håller nog SD ihop, men börjar stödet vika är det inte otroligt att missnöjet med centralstyrningen och den bristande medlemsdemokratin ökar, och inte bara i Skåne.”