Jag skrev och uttalade mig mycket i samband med att åtal väckte mot den s k Malmöskytten Peter Mangs i mitten av maj 2o12.
Först skrev jag ett debattinlägg på SVT Debatt om vad som kan ha inspirerat Peter Mangs till mord och mordförsök under rubriken ”Peter Mangs hat göddes av nätet”.
Att leva eller inte leva. Vilken maktkänsla det måste ha ingett Peter Mangs. Han är en person som tidvis saknat både bostad och arbete och med psykiatriska problem, lägst på alla värdeskalor, ingen alls egentligen. Ändå har han haft makten att beröva andra människor det viktigaste de äger.
Sedan skrev jag ett till på Svenska Dagbladets debattsida om vilka motiv som Peter Mangs kan ha haft för motiv. Den fick rubriken ”Två mördare gör ingen rörelse”:
Egentligen påminner Peter Mangs mest av allt om personer ur filmens värld. Tankarna går till Taxi driver med Robert de Niro eller Falling down med Michael Douglas. En dag spricker fasaden, tålamodet är slut, något måste göras. Kriget kan börja. Till bilden, både på film och i verkligheten, hör också att en seriemördare har narcissistiska personlighetsdrag, en fixering vid sin egen uppgift och dess betydelse. Tillgången till vapen förstärker denna känsla av makt och kontroll.
Jag var också intervjuad i Godmorgon världen den 13 maj, inslaget om Peter Mangs börjar 19 minuter in i sändningen. Det görs jämförelser mellan Lasermannen och Peter Mangs, de har även intervjuat journalisten Kerstin Weigel.
Den 14 maj intervjuades jag av Sveriges Radio International. Där säger jag bland annat följande:
Det är väldigt lätt att koppla samman Peter Mangs med Anders Behring Breivik därför att de har agerat vid ungefär samma tidsperiod och vi har haft mycket diskussioner om högerextremism. Men man måste se varje sådan här person som en enskild individ. Om vi jämför Breivik med Peter Mangs och den tidigare kände lasermannen John Ausonius på 90-talet, så har de på sätt och vis agerat på liknande sätt men det finns ändå stora skillnader mellan dem. De är väldigt udda och speciella individer.
Pingback: Tre år sedan terrordåden i Norge | Anna-Lena Lodenius