Det har idag gått tre år sedan Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd i Oslo på på Utöya. Med anledning av det skriver många tidningar om framför allt offren, och det känns på alla sätt bra att inte gärningsmannen är i centrum en dag som denna. Jag blev djupt gripen av SvD:s möte med syskon till unga människor som offrade sitt liv för andra på Utöya och de som överlevde för att andra gick emellan skotten.

Mina artiklar om terrordåden finns samlade här, och de handlar tyvärr mest om gärningsmannen. Jag läser med viss förvåning min egen text som skrevs dagen efter och publicerades den 24 juli i DN och inser hur mycket som hänt på den korta tiden, hur de första tvärsäkra uttalandena om att det var ett islamistiskt dåd avlösts av insikten att det rörde sig om en norrman och hur tankarna snarare gick till lasermannen, Oklahomabombarna och Peter Mangs. Mina artiklar (det blev flera även i andra tidningar) handlar bland annat om fenomenet störda män som tilldelar sig själva rollen som frälsare för planeten där spillda människoliv ses som triviala offer i kampen. En arketyp som är vanlig även i filmens värld.

Vi ägnar Anders Behring Breivik några tankar kring frukosten och konstaterar att vi inte har så mycket mer att säga just nu, antalet böcker om honom har vuxit lavinartat, antalet artiklar är omöjligt att överblicka, han lär sitta där han sitter och vi är helt enkelt väldigt trötta på honom. Någon konstaterar att han inte heller verkar ha fått någon rörelse kring sig, enstaka personer har fascinerats men det rör sig verkligen i marginalen tack och lov. Desto mer tänker vi på tillståndet i Norge och hoppas såren ska läka.