Hälften av facken stoppar SD

SONY DSC

SD:are på valupptakten på Långholmen i Stockholm 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Nästan vartannat fackförbund vill inte att medlemmar i Sverigedemokraterna blir valda till olika förtroendeuppdrag, rapporterade DN igår.  Allra tydligast märks detta i LO-förbunden. 12 av 14 LO-förbund säger nej till SD:are. Det är en väldigt tydlig markering, och den ger eko från förr. (Observera att det i det här fallet inte handlar om rätten att vara medlem i facket utan om det är rätt att SD:are får representera andra och bli valda till olika fackliga uppdrag).

Jag skriver i min bok ”Tvåfrontskrig” om hur facket stred mot nazister och kommunister (boken täcker perioden från början av seklet fram till cirka 1960). Fackförbunden, framför allt just LO-familjen som är de jag skriver om, tog tydlig ställning mot alla former av antidemokratiska ideologier.  Det var dels ett ideologiskt ställningstagande, men handlade också om tron på att det reformistiska arbetet lönade sig bättre och gav större framgångar för de anställda. Nazisterna sågs som en fiende till facket mot bakgrund av hur de trakasserade och förföljde fackliga i Tyskland. Stödet var stort framför allt för fackliga i de ockuperade länderna som Danmark och Norge, men några nazister syntes sällan i facket. Kommunisterna var ibland bröder i det fackliga arbetet, men drev också på om vilda strejker i sin iver att skynda på revolutionen, vilket försvårade förhandlingarna med arbetsgivarna.

SD är ju inte något nazistiskt parti. Men det finns en ideologisk skillnad mot arbetarrörelsen både vad gäller människosynen och synen på fackligt arbete. Det fackliga löftet som utgör grundvalen för det fackliga arbetet,vi ska inte sälja vårt arbete till ett lägre pris, bygger på en enad front, betyder att inte göra skillnad på olika anställda och att etnicitet, sexuell läggning, kön, ålder etc ska vara betydelselöst. Det här är självklart inte enkelt, minns striden för kvinnors lika rättigheter i arbetslivet. Men SD synsätt svär på många punkter mot fackets grundläggande värderingar. Partiet genomsyras av en nationalistisk syn på ett enat folk och en oförståelse för det klasskampsdrivna arbete som facket för. (Den här skriften sammanfattar väl LO:s inställning, den har getts ut inom ramen för ”Alla kan göra något-projektet”)

SD:s synsätt kan illustreras med ett citat från ett tal av Björn Söder, idag partisekreterare i SD, som han höll i skånska Perstorp 1 maj 2004:

”I kraft av vårt gemensamma öde, vår gemensamma forntid och vår gemensamma framtid vill jag mana till nationell enighet och solidaritet. […] i stället för klasshat vill jag mana till klassförbrödring, i stället för könskamp vill jag mana till kärlek mellan män och kvinnor, istället för mångkultur vill jag återskapa en gemensam identitet.”

Tanken att inte godta SD-representanter svär förstås mot yttrandefriheten, även i facket har man ju rätt att ha en åsikt. Många i facket sympatiserar dessutom med SD. 12 procent av LO-medlemmarna röstade på SD i EU-valet 2014. I vissa förbund som Byggnads och andra manligt dominerade LO-förbund ligger stödet för SD ännu mycket högre. Det sticker förstås i ögonen på medlemmarna att deras fackförbund vägrar låta dem representeras av medlemmar i samma parti som man själv röstar på.

Frågan är långtifrån enkelt. Kan allt stöd för SD verkligen ses som att någon ägnar sig åt fackföreningsskadlig verksamhet? Att centralt placerade SD:are med fackföreningsfientliga åsikter stoppas är en sak, men gäller det SD:are på alla nivåer och var går gränsen? Även under den tid jag skrev om i min bok ”Tvåfrontskrig” fanns det många kommunister som agerade utifrån en egen uppfattning, ibland på tvärs med ett parti. Även då (nu talar jag främst om början av 1940-talet) blev det diskussioner kring olika cirkulär som slog fast att kommunister inte ska få ha förtroendeuppdrag.  Jag förstår fackets ställningstagande, men tror att man måste fördjupa diskussionen. Att  tänka att det handlar om att brännmärka ett visst parti har genom historien visat sig föra väldigt fel, i stället måste varje individs åsikter och ageranden vara  i centrum.

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hälften av facken stoppar SD

  1. Håkan Rohdin skriver:

    Det ironiska i det hela är förmodligen att SD:s politik är den som har störst chans att stärka fackets makt, men trots detta motarbetas partiet av facket. För svara mig, vilka tjänar på att människor får lättare att komma hit och jobba, att fler lågkvalificerade tävlar om de fåtal enkla jobb som finns kvar i vårt samhälle? Det är företagen och den ekonomiska eliten, inte städerskan som hela tiden tvingas till allt hårdare villkor därför att gnäller hon alltför mycket står 1000 arbetslösa thailändskor på kö som är beredda att jobba längre pass för lägre lön. Och nej, facket har ingen magisk förmåga att upplösa sambandet mellan tillgång och efterfrågan.

  2. axelwkarlsson skriver:

    Jag är ingen anhängare av SD men anser också att vi måste fördjupa diskussionen. Svenska staten har i sin lagstiftning gett fackliga organisationer arbetsrättsliga befogenheter som inga andra föreningar har: att förhandla om uppsägningar, arbetsmiljö, utnämna skyddsombud, få del av viss information, sitta i företagsstyrelser och annat. Facket har ansetts vara en ändamålsenlig organisation för att tillvarata såväl enskilda anställdas som hela arbetarkollektivets gemensamma intressen gentemot arbetsgivarparten. Det har hittills fungerat bra i Serige och skapat stabilitet och ordning. Att fackliga organisationer av staten fått detta ansvar kan se som en form av delegering av myndighetsutövning, eller i vart fall av uppgifter i myndighetsutövningens förlängning. Det första kravet på myndighetsutövningen, rätt att fatta beslut som är tvingande för den enskilde, är att den skall vara objektiv och opartisk och inte får ta irrelevanta hänsyn. Är diskrimineringen av vissa partiers medlemmar något annat än att man utnyttjar sin ställning i en maktkamp för att missgynna och förtrycka misshagliga? Lagstiftningen måste enligt min mening ändras så att en fackförening ej kan ha rätt att utöva arbetsrättsliga uppgifter på statens uppdrag och samtidigt diskriminera. Saken torde kunna prövas med avseende på om enskilds medborgerliga rättigheter kränks. Lagprövning har mig veterligen ännu inte skett, men torde kunna ske: om saken inte leder till framgång i svensk domstol, torde den kunna överklagas till i Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s