Den här texten publicerades på stiftelsen Dokus hemsida den 18 mars:
Terrordådet på Nya Zeeland förra veckan med femtio döda och lika många skadade sätter åter fokus på den högerextremistiska terrorismen, som ju normalt inte är i blickfånget för Dokus verksamhet. Men det finns ändå anledning att dra några slutsatser från det som hänt.
Ett konstaterande är att olika slags våldsbejakande grupper triggar varandra, och vi kan se hur dådet på Nya Zeeland tycks vara motiverat av en ilska över liknande dåd utförda av militanta jihadister. Brenton Tarrant, den terrorist som låg bakom attackerna mot två moskéer i Christchurch i Nya Zeeland, har uppgett att han i synnerhet var ute efter hämnd för terrordådet i Stockholm i april 2017, och då i synnerhet på Ebba Åkerlund, den 11-åriga flicka som dödades vid detta tillfälle. Han hade till och med hennes namn skrivet på ett av de vapen som han använde.
Det rör sig med största sannolikhet om en ensamagerande gärningsperson, även om det finns några individer som misstänks ha hjälpt honom (det är fortfarande oklart hur). Den typen av gärningsperson har blivit allt vanligare. En enskild individ utan direkt koppling till en organisation kan ha tydliga inspirationskällor, men behöver inte strikt följa någon annans politiska eller religiösa agenda.
Dessutom kan privata motiv få ett större utrymme, och det behöver inte heller finnas någon tydlig gräns mellan de privata och de politiska/religiösa motiven. Ensamagerande terrorister har oftast inte lika god tillgång till vapen och andra resurser, men de har en flexibilitet och en möjlighet att improvisera utifrån förutsättningarna som gör att de ibland kan agera på ett sätt som gör effekterna av våldet extra kraftiga.
Brenton Tarrant har uppgett att han inte är medlem i någon organisation, och inte heller åsiktsmässigt hör hemma i något särskilt läger. Men han har en tydlig agenda som han till stor del hämtat från sociala medier och Internet. Mer traditionella hierarkiska nazistiska och fascistiska organisationer har till stor del ersatts av ett splittrat landskap av nya typer av nätverk och grupper som sprider sin propaganda framför allt nätet. Ensamagerande gärningspersoner är särskilt vanliga just bland högerextremister, men förekommer även bland radikala jihadister.
Även Rahmat Akilov, terroristen på Drottninggatan, var primärt ensamagerande och tämligen oberoende av organisationer. Han hade laddat upp propagandafilmer för IS på sin Facebooksida och gillat bilder på blodiga människor som fotograferats sekunderna efter explosionen vid Boston Maraton i april 2013, ett annat av de senaste årens dåd som begåtts av radikala jihadister. Men han svor IS trohet dagen innan dådet och IS har aldrig tagit på sig Akilovs terrordåd.
Det finns fler likheter mellan Akilov och Tarrant. Både har haft en lös förankring till platsen för dådet. Rakhmat Akilov var en flykting från Samarkand i Uzbekistan med ett utvisningshot över sig, och befann sig vid tiden för dådet i en slags ingenmansland med en tältplats i en Stockholmsförort som tillfälligt nattläger. Brenton Tarrant hade enligt egen uppgift rest runt i världen i flera år, vilket möjliggjorts av att han tjänat pengar på Bitcoin. Han har en bakgrund i Australien, och är australiensisk medborgare, men att han hamnade på Nya Zeeland och att dådet begicks där tycks mest ha varit en slump.
Båda tycks ha drivits av konspirativa tankar som rört tillståndet på hela planeten. Att hämnas på radikala jihadister i Stockholm genom att slå till på andra sidan jordklotet kan tyckas egendomligt. Men Tarrant drevs uppenbarligen av en föreställning om att invandrare, och då i synnerhet muslimer, håller på att ta över genom sin höga nativitet, och att de därmed utgör ett stort hot med den vita rasen och västerlandets kultur. Vid tiden för dådet på Drottninggatan befann han sig sannolikt i Frankrike, som ju drabbats i ännu högre grad av radikala jihadistisk terror än Sverige. Men ändå var det just dådet på Drottninggatan som bröt igenom och nådde fram till hans känslor, och som fick honom att börja planera en motaktion.
En avsikt med ett terrordåd av det här slaget tycks vara att visa upp sig, en slags narcissistisk drivkraft, samt att skapa uppmärksamhet kring åsikter man vill föra ut. Brenton Tarrant hade även inspirerats av Anders Behring Breivik (numera Fjotolf Hansen), och i likhet med Breivik författade Tarrant ett dokument som skickades ut före dådet som riktade en vädjan till de som vill bekämpa samhällsutvecklingen och det som beskrivs som en muslimsk invasion.
Samma vilja att sprida ett budskap har märkts vid många radikala jihadistdåd. Men kanske var det inte ett lika framträdande motiv hos Akilov som skickade en video som han spelat in dagen innan till sina nätkontakter som nog främst var avsedd att nå fram till IS. Däremot kan vi ju påminna oss om en annan terrorist som agerat i Stockholm, Taimour Abdulwahab som utlöste en bomb på Bryggargatan, inte långt från Drottninggatan i december 2010, som skickade ett hotfullt mail till Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som han hoppades skulle spridas.
Det har ofta sagts att ensamagerande terrorister inte planerar sina terrordåd lika noga som de som utförs av en grupp individer. Brenton Tarrant har hävdat att han planerade sitt dåd i två års tid, och hans förebild Anders Behring Breivik ägnade ju flera år av långa förberedelserna och minutiösa studierna före sina dåd. Akilovs planering innefattade däremot mest några dagars promenader i centrala Stockholm där han tog foton med sin kamera och diskussioner över nätet med olika personer.
Trots den ibland långa förberedelsetiden kan man konstatera att det finns uppenbara svårigheter med att avslöja en gärningsperson som agerar mer eller mindre på egen hand och som saknas tydlig förankring i organisationer och nätverk, oavsett vad terrordådet är motiverat av för uppfattningar.
Anna-Lena Lodenius 