Artikeln publicerades i Ordfront magasin 2008:
Bland skånska slott och herresäten jobbar östeuropeiska arbetare för slavlöner och med arbetsvillkor som ingen svensk skulle acceptera. Gästarbetarna i det svenska jordbruket har blivit som gamla tiders statare. Är det inte dags att införa Rättvisemärkning även på det som odlats i Sverige?
Utländska varor i affären kan vi ofta få miljömärkta med Krav eller Rättvisemärkt, den senare säger också något om arbetsvillkoren. Men köper vi svenska salladshuvuden finns ofta bara vanlig isbergssallad. Intill priset står det ”Sverige” textat med stora bokstäver. Känns tryggt. Korta transporter, mindre gifter, bättre arbetsvillkor? Eller?
Nästan all isbergssallad som säljs i svenska butiker är odlad hos några få stora odlare i Kristianstadtrakten, berättar Ulf Hansson, förtroendevald i Kommunal, för mig när vi kör runt i hans vinröda Volvo på den skånska och blekingska landsbygden i augusti. Ibland viker vi av på leriga småvägar som går mellan åkrarna där sallad, purjolök, gurka och andra grödor växer i prydliga rader. Ofta står det grupper av människor mitt på fälten och plockar, eller bär runt på backar fyllda med grönsaker. De ser påtagligt osvenska ut.
Förklaringen är enkel: Få svenskar kan tänka sig att kröka rygg en hel dag och lossa purjolök med kniv. Framför allt inte för den lön som ett sådant arbete ger och med den arbetsmiljö och de arbetstider som är vanligt förekommande.
Vi passerar genom byar och samhällen som Vanneberga, Nymö, Ripa och Horna där nedlagda handelsbodar och flagnande bensinpumpar vittnar om en annan tid. På gamla gårdar som Trolle Ljungby, där det tidigare arrenderar greven ut delar av sina jordegendomar till andra odlare med sikte på dagens stordrift. Vi åker igenom ett stinkande och bullrigt Nymölla med sitt pappersbruk där en odlare köpt upp alla de minst attraktiva lägenheterna precis intill fabriken för att ha till gästarbetare.
Förr fick man söka särskilda tillstånd för säsongsarbetare inom jordbruket, men sedan kom EU-inträdet och den fria rörligheten. Fram tills den senaste EU-utvidgningen kom flertalet lantarbetare från Polen och Baltikum. Men villkoren i synnerhet i Polen har förbättrats, och idag väljer allt fler att stanna hemma. I stället kommer numera lantarbetare från de nya fattigare EU-länderna, till exempel Rumänien, eller från länder utanför EU som Vitryssland och Moldavien (men då krävs fortfarande tillstånd). Ingen vet hur många de är, tidigare fördes statistik men det behövs inte längre. Många får ut lönen i hemlandet, andra betalas svart. Skattemyndigheten blir sällan inblandad.
Arbetet pågår från runt sex på morgonen till mellan åtta och tio på kvällen, med ett längre avbrott för lunch. Minst sex dagar i veckan. Obetald övertid är vanligt. Dessutom saknas ofta toaletter, omklädningsrum, tvättmöjligheter och liknande. Måltiderna intas direkt på arbetsplatsen, kanske på ett traktorflak eller direkt på marken med något klädesplagg att sitta på. För detta betalas en lön som ligger långt under de svenska avtalen. Nästan inga arbetsplatser i branschen har för övrigt tecknat kollektivavtal.
Ytterst handlar det om ifall vi är beredda att betala mer för att veta att det förekommer anständiga villkor inom lantbruket. Varför finns inte Rättvisemärkning på produkter från Skåne likväl som från Tanzania och Costa Rica?
Med gästarbetarna har vi fått tillbaks ett klassamhälle som många trodde var på väg att försvinna, anser Ulf Hansson och hans kollegor. Ulfs föräldrar var statare fram till dess att statarsystemet försvann 1945 då de fick jobb i en fabrik. Fackombudet Tommy Nilsson, också han verksam inom den del av Kommunal som tidigare hörde till Lantarbetarförbundet, hade en gammelfarmor som såldes på auktion tillsammans med sina sju syskon, hans far växte också upp i ett statarhem. Med gästarbetarna återetableras en struktur som de känner igen från sin egen barndom:
– Det kändes som om arbetarklassen ändå fått lite, att vi jämnat ut skillnaderna lite på 1980-och 90-talen. Sedan kom gästarbetarna och det var som att totalt dra ut proppen igen, konstaterar Tommy Nilsson uppgivet nästa dag, när det är han som styr bilen som jag får följa med i.
– Jag är inne på att statarna hade det bättre än många av våra gästarbetare.
En skillnad är det hårt uppdrivna tempot idag. På en del av fälten vi passerar står så kallade gurkplockare, eller gurkflygare som facket kallar dem. Idag står alla still så det är svårt att få en uppfattning om hur de fungerar. Men Ulf Hansson visar senare foton och förklarar att lantarbetarna hänger i elastiska remmar, själva arbetet går till så att de sträcker ner armarna och plockar gurkor som läggs på ett löpande band vartefter maskinen förflyttas över åkrarna.
– Allt blod rinner ner i huvudet som svullnar upp som en medicinboll, du får en fruktansvärd huvudvärk. Jag vet svenskar som prövat och sagt: aldrig mer, berättar Ulf som påpekar att den som hänger i en sådan här anordning självklart inte heller kan ta pauser när han känner för det utan måste arbeta tills någon annan stänger av maskinen.
Den här maskinen förekommer allmänt hos gurkodlare i Sverige, enligt Ulf Hansson. Vi passerar fler grönsaksodlingar, men också jättelika husvagnsläger där det bott jordgubbsplockare som redan åkt hem för säsongen. Gamla, trasiga och vagnar som står tätt packade. Närmast en ”husvagnsskrot”, tycker Tommy Nilsson. Ibland med ett kvarlämnat kylskåp utanför.
– Det var bara ett enda utedass när vi var här, men sedan fick de hälsovårdsnämnden på sig så de fick lov att ordna vattentoaletter.
Bakom husvagnscampingen ligger direktörens bostad: en stor vit villa.
– Sådär gjorde ju grevarna förr också, de hade statarlängorna strax intill, konstaterar Tommy Nilsson.
En del bönder har dolt husvagnsparken bakom täta stängsel så att de inte syns från vägen. Kommunal fick tips om ett av lägren av en person som cyklat förbi av en ren slump.
– Det är typiskt att de inte vill visa utan bygger murar, någonstans skäms de väl.
Lennart Högberg, fackombud som också som följer med i bilen, säger att han några gånger sett att man till och med kört in husvagnarna i stora lador för att de ska vara totalt kamouflerade.
En odlare hyser in arbetarna i en nedlagd skola med trasiga fönster eller i en byggfutt utanför. En annan erbjuder en röd länga med stort underhållsbehov.
– De brukar kalla den ”Hilton” på skoj, säger Tommy Nilsson och kör runt hörnet där en lång betongmur döljer det påvra boendet och fram till en prydlig relativt nyuppförd mexitegelvilla strax intill. Där bor förmannen som är från Polen, berättar han.
Att få prata själv med gästarbetarna när man kommer från medierna är svårt. Förutom dåliga språkkunskaper är de flesta rädda om jobben. Ryktet sprids snabbt om någon betett sig illojalt och det blir svårt att komma tillbaks nästa år. Lönerna må vara låga efter svenska förhållanden, men i synnerhet de som kommer från de fattigaste delarna av Europa kan klara sig hela året eller ännu längre på inkomster från några månader i Sverige.
På just den här arbetsplatsen har facket gjort vissa försök att prata även med anställda som inte är medlemmar.
– De betedde sig som dresserade papegojor: ”Klockan 7 till 16. Måndag till fredag. 80 kronor i timmen.” Alla svarade likadant. Sedan frågade vi om sjuklön men då svarade de inte, det hade de inte tränat att svara på.
I själva verket är arbetstiderna som nämnts ofta minst 12 timmar per dag upp till 7 dagar i veckan. Alla som arbetar är unga och starka, det måste man vara för att orka.
Allra sämst är förtjänsten inom jordgubbsplockningen. Lönen ligger runt 2,40 litern, en plockare måste få ihop cirka 40 liter i timmen för att få ihop till sin grundlön.
Lennart Högberg berättar om en kvinnlig polsk jordgubbsplockerska och hennes dotter som bodde under fyra SJ-pallar med en presenning över. De arbetade hos en odlare utanför Hörby och visade själva bilder på boendet när han kom i samspråk med dem på Polenfärjan för några år sedan.
Men att arbeta i Sverige är ändå ett bättre alternativ för många än att gå hemma i arbetslöshet. De behöver pengar och jobb, känner tacksamhet och hamnar i samma underläge som gamla tiders fattiga. Som kvinnan som köpt fyra flaskor vodka på Polenfärjan för att ge till sin arbetsgivare.
– Hon tyckte att han var så snäll som anställde henne. För 30 kronor timmen! säger Lennart.
Vad kan man då göra? För något år sedan utsattes ett misskött och omskrivet företag för en bojkott av bland annat Coop och fick svårt att sälja sina produkter. Det visar att medierna kan påverka och att en bojkott kan få effekt.
En del arbetsplatser har en sådan arbetsmiljö att det borde vara en fråga för arbetsmiljöverket. Kommunal har anmält den tidigare nämnda gurkplockningsmaskinen.
– Men Arbetsmiljöverket är ju halvt om halvt nerlagt av den nya regeringen. Och jag vet uppriktigt sagt inte om de gjorde så mycket tidigare heller.
Kommunerna har ett visst ansvar för miljö- och hälsoskydd och har ibland genomfört inspektioner av bristfälliga boenden. Framför allt väcktes intresset i samband med att en polsk gästarbetare dött i en torftig husvagn i anslutning till en arbetsplats i Höganäs 2007. Dödsfallet hade egentligen inte så mycket med lantarbetarnas villkor att göra. Men uppmärksamheten kring händelsen satte ändå fokus på hur villkoren för dem som kommer för att arbeta i Sverige ser ut.
Löner och arbetstider är en ännu hårdare nöt att knäcka. Den fria rörligheten gör att de som kommer kan vara anställda i något annat land, många får inte ens betalt i Sverige.
Bemanningsföretag är vanliga, de både rekryterar och betalar ut lönerna. Ofta vet inte ens arbetsgivaren hur hög lönen är. Så är det till exempel på Anrol AB som är det företag som jag får möjlighet att göra ett studiebesök på tillsammans med facket. Det här rör sig om ett välskött företag som av allt att döma tar hand om gästarbetarna på ett värdigt sätt. Tommy Nilsson och Lennart Högberg berättar på vägen att de tagit med mig för att jag ska se ett undantag till hur det går till i branschen.
Anrol AB drivs av bröderna Roberth och Andrée Olsson i Degeberga utanför Kristianstad. Anrol är en stor leverantör som producerar isbergssallad (2,5 miljoner kilo per år), vitkål (2 miljoner kilo per år), salladskål, purjo och andra grönsaker. Företaget sysselsätter 80-85 personer varav ett femtiotal är inkvarterade i något som närmast kan liknas vid ett enklare hotell eller vandrarhem. Jag blir förevisad ett litet men fräscht rum med tvåvåningssäng och toalett i korridoren, lakan och handdukar byts regelbundet.
Två gånger i veckan får de boende lämna in en tvättpåse som tas om hand av personalen, och de serveras lagad mat samt fika och mellanmål. De som arbetar på fälten äter kvällsmålet på tre rätter i matsalen och får matlåda med sig för övriga måltider. Även här arbetar de anställda från sju till åtta sex dagar i veckan med avbrott för måltider på totalt 1,5 timme. En arbetstid som de enligt Roberth är ”vana vid från hemma”.
Bondsonen Roberth Olsson började redan som 13-åring med en enskild firma där han och den äldre brodern engagerade skolungdomar som plockade grönsaker. Men reglerna ändrades och åldersgränsen för vem som får utföra sådant arbete höjdes successivt. Då gick de i likhet med många andra odlare över till att ta in arbetskraft från Polen och Baltikum.
Numera har de en kontakt i Rumänien som annonserar ut jobb och sorterar ut vem som ska få komma till Sverige. Jobben är populära och nu senaste hade 290 personer sökt till 60 utannonserade tjänster. De som blir utvalda transporteras gemensamt först med buss och sedan med flyg till Sverige. Innan de kommer har de genomgått ett hälsotest och eftersom de är medborgare i ett EU-land kan de uppsöka en svensk vårdcentral och betala samma avgift som svenska medborgare om de blir sjuka.
Trots allt: Få svenskar skulle acceptera villkoren även hos en odlare som Robert Olsson och hans bror. Vilket visade sig när man försökte ta in svenskar på lönebidrag via Arbetsförmedlingen. Då dröjde det inte länge innan lokaltidningen knackade på. Rumänerna däremot är enligt arbetsgivaren nöjda och talar om att de kan tjäna upp till fem årslöner på 5 månaders arbete i Sverige.
Våra villkor ser olika ut i olika delar av det nya Europa.
– Vi behöver inte storstadsmänniskor, säger Robert Olsson. Man ska veta vad det rör sig om. Det är tufft att arbeta ute hela tiden och tufft om det regnar. Det klarar inte en 25-årig student. Det ska vara rätt person på rätt ställe.
Snart är det dags för den vanliga strömmen gästarbetare som brukar komma till Kommunals sektion Djur och natur i Kristianstad framåt höstkanten. De är på väg hem och har inte fått ut hela eller delar av sin lön, många har blivit lovade villkor som inte infriats.
– Ett tag stod vi i hamnen i Trelleborg redan när folk anlände och delade ut broschyrer med våra telefonnummer, berättar Lennart Högberg som tror att facket har förlorat slaget. Men ingen enda kan svara på deras språk om de ringer. Det finns inte ens någon som vi kan koppla dem till. Hur ska vi då kunna hjälpa?
Sedan kan man tycka att skattemyndigheten borde vara mer intresserad av det omfattande svartarbetet, tycker Tommy Nilsson. När varor som säljs via gårdsbutiker eller utanför stormarknader, till exempel jordgubbar, är det ofta helt svarta pengar både vad gäller intäkterna och på lönesidan. Intresset för frågan om gästarbetarnas arbetsvillkor är minst sagt ljumt även från politikernas sida. Han tycker att även vänstersidan står handfallen.
– Ibland känner vi oss som kompletta idioter som håller på med detta. Och ändå kan vi bara skumma på ytan, vi får in anonyma tips som vi går på. Det är bara det att de kränker människor, och det gör mig så satans ont. Att människor utnyttjas på det här sättet.
Men om facket ska kunna agera måste gästarbetarna bli medlemmar. Frågan är hur man motiverar en jordgubbsplockare som tjänare mindre än 2,50 per liter att lägga ut 600 kronor i månaden på en facklig avgift som det är oklart om han har någon nytt av?
Anna-Lena Lodenius 
Pingback: Vad kan vi lära av SD:s skånska historia? | Anna-Lena Lodenius