I morse diskuterade vi Sverigedemokraternas historia i Skåne i TV4, och vad vi eventuellt kan lära av den. En central fråga är, som jag ser det, vad som händer om SD fortsätter att vara utestängda trots allt större väljarbas. Det kan gå åt två håll: antingen kämpar de ännu hårdare för att bli mer etablerade för att till sist ingå i någon slags maktkonstellation, eller så radikaliseras partiet och blir extremare för att ändå markera för väljarna att partiet existerar och har ett berättigande.

Jag medverkade även i Studio 1 i P1 igår (intervjun med mig börjar 25 minuter in i programmet) för att analysera SD:s valresultat, och vi berörde då också de stora valframgångarna i Skåne.

Apropå Skåne vill jag tipsa om några tidigare texter som jag skrivit om SD:s skånska historia. Jag skrev om SD:s populistiska rötter i Skåne i DNs kulturdel i mars 2017. Längre tillbaks i tiden finns en lång artikel om populistiska missnöjespartier i Skåne i Ordfront magasin 2008 som ger en del av bakgrunden till SD:s nuvarande framgångar. Men framför allt vill jag rekommendera en text som jag skrev 1999 för den då sittande Demokratiutredningen (SOU 1999:10) som handlade om hur främlingsfientliga och populistiska partier bemöttes i kommunerna. SD var då fortfarande ett litet parti med representation på några få platser, men det fanns en rad andra lokala partier med liknande inriktning och många av dessa fanns just i Skåne. De lade grunden för SD:s senare framgångar.

Av intresse vad gäller skildringen av den skånska politiska myllan är förstås även folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo 1988. Sven-Olle Olsson var en legendarisk före detta Centerpartist som blev utesluten, bildade lokalpartiet Sjöbopartiet som fortfarande existerar, och som senare även ställde upp för Sverigedemokraterna. Sjöbo är den kommun i Sverige där SD har flest röster. Läs min minnesruna över Sven-Olle som publicerades i samband med hans död i tidningen Fokus 2005.