Sven-Olof Sällström och Mattias Karlsson vid SD:s valupptaktsmöte våren 2014 i Älvsjömässan. Foto: Anna-Lena Lodenius
Turbulensen i Sverigedemokraterna just nu är ganska typisk för den här sortens partier. De flesta av SD:s systerpartier i Europa har i något skede försökt strama åt och centralisera för att framstå som ett trovärdigt alternativ för bredare grupper av väljare. Det gör att de med nödvändighet måste stöta sig med en del av de som varit med och byggt upp partiet. Det gör också att personer som har ett starkt stöd internt ibland kastas ut. Det här skriver jag om i min kommande bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” som kommer i maj.
Jag tar också upp det i morgondagens SvD där jag framför allt jämför med Dansk Folkeparti. Eftersom det är lite som blev konstigt i texten, hoppas de kan rätta på nätet i alla fall (det blev väldigt bråttom och jag stod på Ica och kollade mobilen när jag skulle ge klartecken) lägger jag ut hela texten här på min egen hemsida. Det här en något längre version, innan debattredaktörens strykningar för att få in den på sidan:
NYTT : De har rättat webbversionen på SvD så det går bra att läsa artikeln där också.
***
Hotelser om uteslutningar i toppen av SD följer mönstret i den här typen av partier över hela Europa. I starten kan de ta ut svängarna mer, och har inte så mycket att förlora på att göra det eftersom de saknar makt och inflytande. Men ska partiet växa och få en mer substantiell andel av väljarstödet krävs en stenhård centralisering av makten och många uteslutningar. Alltså just den utveckling som Gustav Kasselstrand och William Hahne, ordförande respektive vice ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund som båda hotas av uteslutning, kritiserar partiet för.
Radikala högerpopulistiska partier, som är en av flera termer som forskarvärlden använder, talar mycket om att ge folket mer makt och påstår sig utmana etablissemanget. Men de kan paradoxalt nog alltså endast bli framgångsrika om de rensar i de egna leden och kör över även vissa personer som varit med och byggt upp partiet. Väljarna är nämligen sällan så radikala som de valt att engagera sig på ett mer djupgående sätt. Om SD har ambitioner att få 15-20 procent av rösterna i kommande val, vilket inte är orealistiskt, är det förmodligen en nödvändighet att partiet genomgår en sådan utveckling.
SD hör hemma i en lös och något spretig partifamilj som omfattar bland andra Dansk Folkeparti, Österrikiska Frihetspartiet och franska Front national. Det är inte alla av dessa partier som har rötter i miljöer med inslag av nazism och fascism, det vanliga är att partierna har en annan bakgrund. Även SD har försökt fjärma sig från detta ursprung. Men att det finns en sådan bakgrund gör det extra viktigt för SD att hålla en tydlig rågång mot grövre former av politiskt extremism.
Den danska forskaren Susi Meret har skrivit en avhandling där hon jämför italienska Lega Nord, Österrikiska Frihetspartiet och Dansk Folkpartis väg till makten. Hon noterar att alla tre partierna genomgått en liknande utveckling och stramat åt tyglarna och slutit leden på vägen mot framgångarna. Mattias Karlsson uttrycker det själv mer drastiskt på sin Facebook-sida: ”Jag har inte offrat 16 år av blod, svett och tårar för att tillbringa min politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex.”
I realiteten pågår ett krig åt två håll, dels mot personer inne i partiet som vill vrida det i en mer radikal riktning, dels mot nya oprövade representanter som inte är förtrogna med det dubbla budskap som förväntas av dem, ett något mjukare tonläge utåt och en större tolerans för lite radikalare tongångar inåt i organisationen (det senare blir dock svårare ju mer partiet växer och ju fler människor som är involverade). Det finns undervegetation av oreflekterade rasistiska åsikter och fördomar i folkdjupet och som släpps fram genom ett parti som presenterar sig med devisen ”Vi säger vad du tänker” (vilket också är titeln på min nästa bok som handlar om europeisk högerpopulism och som kommer i maj). Partiledningen i ett högerpopulistiskt parti måste helt enkelt vara noga med vem som släpps in och vem som tillåts representera partiet, eftersom varje förgripligt uttalande slås upp stort i medierna och kan kosta väljarstöd.
I Dansk Folkeparti, SD främsta förebild, granskas varje medlemsansökan noga på högsta ledningsnivå, och det behövs heller inte mycket för att bli utkastad. Framför allt tillåts ingen kritik av partiledningen. Rent praktiskt går det till så att partiets gruppledare och partiledarens högra hand Peter Skaarup regelbundet får listor och pekar ut vilka som ansökt om medlemskap som han anser bör undersökas närmare. I början av året rapporterade danska medier om personer som blivit uppringda av partisekreteraren som meddelat att deras medlemsansökan avslagits med hänvisning till något gammalt debattinlägg där de inte varit helt överens med DF i någon fråga. Den som vill kandidera för partiet utsätts för ännu hårdare kontroller som kan inkludera att de kallas till ett slags regelrätta förhör.
Dansk Folkeparti styrs liksom SD av en liten hårt sammansvetsad krets, i det danska fallet var det dessa personer som byggde upp partiet i mitten av 1990-talet (efter att flera lämnat det tidigare Fremskridtspartiet och dess ledare Mogens Glistrup). DF har förknippats mycket med tidigare partiledaren Pia Kjærsgaard, men den nuvarande partiledaren Kristian Thulesen Dahl, som efterträdde Kjærsgaard 2011, var också med från starten och står för en kontinuitet som belönats med ett ännu större väljarstöd. Kristian Thulesen Dahl har rankats som den duktigaste av alla danska partiledare, långt före alla andra, två år i rad och mer än var femte dansk kan se honom som statsminister.
I det svenska fallet tog en krets bestående av bland andra Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson över ett parti på fallrepet med en svag ledning. De som trodde att SD skulle rasa samman när Jimme Åkesson sjukskrev sig har fått se hur den väl sammansvetsade partitoppen bara fortsatte i princip som om ingenting hade hänt. Mattias Karlsson har agerat tätt intill Jimmie Åkesson i många år och han styr tillsammans med framför allt partisekreteraren Richard Jomshof, en annan veteran i SD:s toppskikt. Det är en fördom att den här typen av partier är beroende av en enda ledare.
Nu är det inte självklart att partiet lyckas bara för att de gör sig av med de mer extrema elementen. Det löper nämligen också risken att uppfattas som alltför utslätat. En undersökning som presenteras i januari 2015 visar att 13 procent av danskarna kan tänka sig att rösta på ett parti som har en tuffare invandringspolitik än Dansk Folkeparti. Bland de som röstar borgerligt är det var femte väljare som önskar sig ett sådant parti. Än svårare blir det om partiet hamnar i regeringsställning och tvingas ta ansvar på riktigt. Fremskrittspartiet i Norge försöker leva upp till det ansvar som ett antal tunga ministerposter sedan hösten 2013 för med sig, och stödet har rasat till rekordlåga nivåer och har varit nere på under 10 procent.
Ett radikalt högerpopulistiskt parti balanserar på en slak lina, å ena sidan inte för extremt, å andra sidan inte alltför anpassligt. Lyckas de tycks de ha en potential på 20-25 procent av rösterna i nästan alla länder i vår omvärld. Det som talar emot SD är i så fall om väljarna inte tycker att partiet på något trovärdigt sätt gjort upp med sitt förflutna.
Anna-Lena Lodenius 
Experter på högerpopulism, som du Anna-Lena, verkar alltid ha snäva och högst begränsade referensramar. Det är ingeting typiskt för just högerpopulistiska partier med interna konflikter, utbrytningar och centralisering och kontroll från partiledningens sida. Dessa processer präglar alla partier. Minns vägval vänster inom Vänsterpartiet för några år sedan. Minns partisprängningen i VPK då APK bildades. Och vad har hänt med förespråkarna av medborgarpeng och nej till ekonomisk tillväxt inom MP? Har de inte snöpts och marginaliserats av sina partiledningar? Får de stort utrymme att bre ut sig av sin partiledning?
Sanningen är att konfliktlinjer finns inom alla etablerade partier i Sverige. S tampas med sin vänsterfalang och försöker marginalisera dess inflytande så mycket som möjligt. I sin tidiga historia förelåg en konflikt mellan revoltionära socialister och reformsocialister. Detta ledde till en partisprängning och uppkomsten av VPK 1917. Idag har högerfalangen inom S ett markant övertag över vänsterfalangen. S, M, C m.fl. partier är äldre och mer konsoliderade partier än SD och andra nya s.k. högerpopulistiska partier. Utvecklingen inom SD är inte unik eller typisk för högerpopulismen.
Detta är en typisk utveckling för när ett parti går från amatörism till professionalism. Då ett elitskikt av politikerproffs och kanslianställda tjänstemän bildas i ett parti tar det skiktet allt mer makt över partiet. Politikerproffsen i alla övriga partier har snöpt allt internt motstånd inom sina respektive partier och konsoliderat sina maktpositioner. Detts skedde för decennier sedan i våra största och äldsta partier som S och M. Mp är troligtvis det senaste exemplet på ett parti där politikerproffsen bara relativt nyligt snöpte sin mer oborstade, idealistiska och radikala inre opposition. Minns Peter Eriksson och hans prat om vikten av att klä sig i kostym och att slopa de mest utopiska och radikala kraven inom Mp. Sedan slutade han och Maria W att kritisera ekonomisk tillväxt och nedtonade det inom partiet starkt förankrade kravet på medborgarlön.
Högeravvikelserna inom SDU påminner mig om Jenny Lindahl inom Ung Vänster som vägrade ta ner affischen på Lenin i ungdomsförbundets lokaler och stolt proklamerade att hon minsann var kommunist. De mer reformerta företrädarna inom V tog då självklart avstånd från sådana dumheter. Eftersom en mycket stor andel av svensk journalistkår är eller tidigare varit kommunistdårar uppstod dock aldrig ett behov av en så uppslitande konflikt inom V som den inom SD idag. Svenska journalister förlät och kunde förstå personerna inom V som försvarade Lenin och kommunistbeteckningen. De var och är ju vänner med varandra journalisterna och de f.d. kommunisterna. Att större delen av den s.k. antirasistiska rörelsen i Sverige består av kommunister eller f.d. kommunister är ingen nyhet. Stieg Larsson var trotskist. Aschberg är gammal maoist. Så kan man hålla på och påvisa den röda tråden om man vill. Idag kallar sig inte vänsterpartister i allmänhet sig för kommunister och Jonas Sjöstedt, en tidig kritiker av oskicket, har tagit över som partiledare. Så din tes om att detta är en typisk utveckling inom högerpopulistiska rörelser är fel. Utvecklingen är typisk för en rörelse i vilken det uppstått ett skikt av proffspolitiker och tjänstemän. När denna utveckling når in kulmen kan partiledningen, som i mitt gamla parti M, ställa sig frågan om man ska ha en medlemskår överhuvudtaget eller göra om sig till en kampanjorganisation. M har, för syns skull, bestämt sig för att ha en medlemskår. Att skiktet av politikerproffs, tjänstemän och PR-byråer bestämmer allt och medlemskåren intet inom M är dock ingen hemlighet. Partiet är en kampanjmaskin för omval av högavlönade politikerproffs och deras kompisar på tjänstemannabänken och PR-byråerna. Inom M får man vifta med en partiflagga och heja på Freddans team. Man kan dock inte påverka något som medlem.
Jag håller med dig i detta och har heller inte sagt att det är unikt för högerpoulistiska partier att försöka hålla extremister stången. Det som skiljer är väl i så fall att SD och den sortens partier påstår att de är mer demokratiska och representerar folket. Samtidigt som de i de här läget blir elitistiska precis som andra partiet.
Tack ”Anonym” för ditt inlägg ! Det var befriande att kunna läsa en så neutral och saklig redogörelse.
Eivor Ekengren-Lundgren
Definitivt. Den första formuleringen var vagare. Frågan är bara om de som anses ”radikalare” verkligen är det eller om det inte snarare handlar om tämligen subtila nyanser som man borde kunna leva med. De borde, som Sjunnesson uttryckte i Debatt i TV igår, hanteras genom intern demokratisk debatt i ett parti som gör anspråk på att vara demokratiskt. Därtill kommer att SDs interna processer är totalt undermåliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag menar att vi borde ha en partilag i Sverige av det slag som bl a finns i Österrike, där enskilda medlemmar skyddas mot oberättigade uteslutningar ovanifrån. Det måste få finnas ett visst utrymme för avvikelse och opposition i ett politiskt parti inom ett demokratiskt system.
Det är väl paradoxalt nog så att just för att partiet riskerar att vridas i en mer odemokratisk riktning så tar partiet till odemokratiska metoder. Det blir en ond cirkel, men i grunden ofrånkomlig, tror jag.
Om man låter debatten flöda mer fritt leder det ofrånkomligt till att partiet uppfattas som mer rasistiskt, främlingsfientligt och extremt, och antagligen att väljarstödet sjunker. Säkert är det rättsosäkert ibland, eller rentav ofta. Jag tycker det finns problem även med den tyska/österrikiska modellen. Ett parti kan få dras med individer som avviker kraftigt från partilinjen och det är inte heller idealiskt. Det handlar ju inte om subtila saker utan grundläggande ställningstaganden kring demokrati och mänskliga rättigheter, att inte ha en tydlig linje i sådant kan vara ödesdigert för ett parti som vill vara stort och viktigt. Jag misstror många av SD:s grundläggande hållningar i sådana frågor, men ser också att partiet skulle kunna gå åtskilligt längre. Det var just den här kniviga balansgången jag ville peka på.
I Sverige framförs alltid tankar om vikten av solida demkorstiska grundvärderingar som något oerhört viktigt och fundamentalt. I USA och särskilt inom det republikanska partiet återfinner man dock en stark demokratikritisk ådra. Uttalanden från en republikaner om att demokrati innebär att två vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till lunch är inte ovanliga. De republikaner som uttalar sig så är ofta radikala frihetsförespråkare vars viktigaste ärenede i politiken det är att begränsa staten och politikernas inflytande över människor. De kan därför fnysa åt det allmänna och flummiga snack om demokrati som folk alltid sväljer i Sverige. De gör alltid så med hänvisning till sitt lands traditioner och dess konstitution som stipulerar att medborgarna som individer har rättigheter och att staten inte får begränsa dessa rättigheter – inte ens med stöd av löst snack om demokrati. Demokrati fungerar endast i den form där minoritetens, individens, rättigheter skydas framför majsoritetsprincipen. Respekteras inte minoritetens rättigheter, i Sverige och europa trampar vi ofta på individer, är inte demokratin mycket att hurra för. Då blir demokrtin bara ett simpelt pöbelvälde.
Intressant, tack. Du talar om två kategorier som det förs krig emot, jag blir dock inte klok på vad kategori två är för några:
“I realiteten pågår ett krig åt två håll, dels mot personer inne i partiet som vill vrida det i en mer radikal riktning, dels mot nya oprövade representanter som inte är förtrogna med det dubbla budskap som förväntas av dem, ett något mjukare tonläge utåt och en större tolerans för lite radikalare tongångar inåt i organisationen (det senare blir dock svårare ju mer partiet växer och ju fler människor som är involverade). “ ? ? ?
Jag menar att det är viktig, ur partiledningens synvinkel, både att inte partiet radikaliseras inifrån av krafter som har extremare åsikter än den officiella partilinjen och att det inte blir som i Ny demokrati, alltså att partiet befolkat av stollar som säger sitt hjärtas mening i tid och otid i tron att detta är partiet där man kan och förväntas göra just det.
Att det är skillnad på vad som sägs utåt och inåt är väl ganska uppenbart efter reportage som när Kaliber var med på båtresa med ungdomsförbundet, och jag har själv märkt det när jag besökt olika SD-arrangemang. Jag tror att man internt är medveten om att det finns en viss spännvidd åsiktsmässigt, att vissa är extremare än andra, men att det finns en stark önskan att kontrollera de som får märkas utåt eftersom vad de säger sänder signaler till väljarna som kan skrämmas bort, och de som inte fogar sig i detta kan sitta löst till.
Blev det klarare?
Definitivt. Den första formuleringen var vagare. Frågan är bara om de som anses ”radikalare” verkligen är det eller om det inte snarare handlar om tämligen subtila nyanser som man borde kunna leva med. De borde, som Sjunnesson uttryckte i Debatt i TV igår, hanteras genom intern demokratisk debatt i ett parti som gör anspråk på att vara demokratiskt. Därtill kommer att SDs interna processer är totalt undermåliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag menar att vi borde ha en partilag i Sverige av det slag som bl a finns i Österrike, där enskilda medlemmar skyddas mot oberättigade uteslutningar ovanifrån. Det måste få finnas ett visst utrymme för avvikelse och opposition i ett politiskt parti inom ett demokratiskt system.
Att snacket går annorlunda internt inom ett parti än vad som kommuniceras utåt – vilken nyhet. Jag råkar veta att många politiker inom M inte alls delar sitt partis syn på migrationspolitiken. Dessa politiker kan dock inte påverka politiken i sitt eget parti eller vad partiledningen kommunicerar utåt. De skämt och andra småsaker som Kaliber avslöjade var skitsaker. Dessa skämt hörde jag i mellanstadiet på min skola. Sången om Olof Palme står för fan med i sånghäften utdelade på MUF-kongresser på 80-talet. Det var skitsaker som avslöjades.
Ja fast skillnaden är ju att avvikelserna kan gå långt ut i nazistisk eller fascistiskt anfrätt extremism i fallet med SD och liknande partierna. Det måste därför framstå som ännu viktigare att hålla borta de personer det gäller. Skillnaden mellan väljarna och de grövsta extremisterna är rimligen större än i andra partier.
Det som det nu talas om som nazistisk och fascistisk anfrätt extremism är gods som också funnits inom S, M och KD. I Aftonbladet skriver de om att vissa ska ha varit dubbelorganiserade och påverkade av s.k. identitärt och radikalkonservativt tankegods. Men låt oss då först konstatera att det var gamle socialdemokraten Tage Lindbom som från sin bas som chef för Arbetarrörelsens arkiv introducerade det traditionalistiska tankegodset i Sverige.
Sedan han bestämde sig för att lämna S och arbetarrörelsen publicerade han sig i många fall i högerns organ (Svensk Tidskrift m.fl). KDU valde på 2000-talet en ungdomsordförande som i tonåren var influerad av identitärt tankegod (Charlie Weimers och Konservativa nätverket Engelbrekt). Radikalkonservatismen var också i svang inom den borgerliga sfären under 90-talet. Tankegodset stöttes och blöttes inom ramen för Cityuniversitetets verksamhet på 90-talet. Förlaget Atlantis har gett ut verk av Oswald Spengler, Ernst Junger och faktiskt hade DN en kulturskribent som skrev mycket om detta för en 15-20 år sedan: Per Landin. Johan Tralau, Johan Hakelius och liknande profiler är väl bekanta med tankegodset. Johan Tralau skrev sin doktorsavhandling om utopibilder hos Junger och Marx exempelvis.
Nu när detta tankegods diskuteras inom SDU och SD förvandlas det och blir toxiskt. Det blir plötsligt nazistiskt och extremistiskt anfrätt att diskutera materialet och denna idéhistoriska strömning som oproblematiskt diskuteras inom etablerade borgerliga för bara 10-15 år sedan inom den ”ansedda borgerligheten”. Sedan dog ju konservatismen inom svensk etablerad borgerlighet där istället nyliberalismen har blivit enda gud och religion. Det är krämarfilosofen Ayn Rand som gäller inom M och på Timbro med sin sterila och andefattiga nyliberalism. Men att hävda unicitet i vad slags radikal litteratur och tänkare som diskuterats inom etablerad borgerlighet och SD idag tror jag inte går.
Allt handlar väl om hur stark och betydelsefull en strömning är i ett parti, och hur starkt den kan påverka den bredare fåran av partiet. Uppenbarligen finns en stark oro för identitära strömningar i SD.
Kanske till viss del. Men det handlar också om en glidning i den offentliga diskursen och hur diverse experter som letar extremism inte lämnar något okommenterat om de har material som kan användas för att attackera SD. I sak är inte SDs politik inom migrationsområdet så avvikande som det görs gällande.
Skulle M idag ha samma politik som år 2000 skulle det vara tydligt att klara likheter står att finna i argument och sakpolitik mellan partierna. Ingvar Carlsson och flera höjdare inom S på 80-talet kan i en nutida kontext läsas och förstås som socialfascister som fiskade i grumliga vatten. Göran Perssons varningar för social turism för 10 år sedan måste väl nu, uppdaterat till nutida syn, anses som fascistiskt anstrukna.
Tack för din opartiska och logiska redogörelse om SD och andra partier!
Intressant, tack. Du talar om två kategorier som det förs krig emot, jag blir dock inte klok på vad kategori två är för några: ”I realiteten pågår ett krig åt två håll, dels mot personer inne i partiet som vill vrida det i en mer radikal riktning, dels mot nya oprövade representanter som inte är förtrogna med det dubbla budskap som förväntas av dem, ett något mjukare tonläge utåt och en större tolerans för lite radikalare tongångar inåt i organisationen (det senare blir dock svårare ju mer partiet växer och ju fler människor som är involverade).” ? ?