För yngre generationer är Per Meurling knappast ett känt namn och de politiska rörelser han tillhörde håller inte heller hans minne särskilt högt. Därtill var han alltför spretig i sin ideologiska inriktning, hela hans livsprojekt ångade av bångstyrighet och ovilja att gå i någons ledband.

Jag träffade Per Meurling många gånger när jag var i drygt 20-årsåldern, utan att förstå vem han var. Då var han en svårt sjuk äldre man som mest av allt väckte känslor av medlidande. Han brukade sitta på en stol i ett hörn vid bjudningar i en villa i Älvsjö hemma hos en kvinna som jag kände, och deltog i samtalen genom att kasta ur sig sarkastiska men emellanåt underhållande kommentarer. Ofta med lärda referenser som gick mig helt förbi på den tiden. Senare dök hans namn upp när jag studerade den svenska kommunismens historia inför boken Tvåfrontskrig, och då läste jag en del av det han skrivit om sina egna erfarenheter i den svenska kommunisiska rörelsen.

Det var därför med stort intresse som jag igår lade jag vantarna på en sprillans ny bok, knappast ute i handeln än, om denne särling i svensk politik. Det är Ordfront som snart släpper ”Per Meurling – en intellektuell vildhjärna” av Hans Lagerberg. Boken presenteras som en biografi och den verkar ha försökt fånga in alla olika aspekter av ett brokigt liv fullt av motsägelser. Från försvar för Stalins utrensningar till antikommunism, från politiska fejer på 1930-talet till vänsterdebatterna med 1970-talsvänstern, både politiska stridsskrifter och pornografi. Ser bland annat fram emot att läsa mer om hans relation till Johnny Bode, en annan särling fast på musikens område, för senare generationer mest känd för skivorna ”Bordellmammas visor”.

SENARE TILLÄGG: Jag återkom aldrig med en recension, inser jag långt senare. Men boken är tyvärr väldigt fokuserad på författaren snarare än föremålet vilket är trist. Meurling hade förtjänat en mer stringent skildring med en tydligare form, hans liv och gärning hade förtjänat det.