I en värld av män – samtal med Gertrud Sigurdsen

Den här intervjun publicerades i LO:s tidning Alla i mars 2003 under vinjetten ”Mentorn”:

***

Gertrud Sigurdsen började som kontorist och slutade som stadsråd. En unik karriär för en ensamstående mamma från fattiga förhållanden och utan högre utbildning. Hennes råd till dagens kvinnor är: Våga tro på dig själv och se till att andra människor backar upp dig.

– Jag sa att jag ville se ut som Kajsa Bergqvist.

Gertrud Sigurdsen buffar till sin nyklippta korta frisyr. Likheten är inte direkt slående, frånsett hårlängden då. Trots allt fyller hon ju 80 år nästa gång.

Förre partisekreteraren Sten Andersson brukar säga att Gertrud har en huggorms blick och en kaktus röst. Det har säkert gått om kring en och annan man med liknande egenskaper i maktens korridorer utan att omgivningen gjort någon affär av det. Men en kvinnlig urkraft som Gertrud Sigurdsen är något som väcker respekt, förvåning och beundran.

Kanske är det inte så konstigt egentligen. Hon tog sig ju fram i en tid då kvinnor normalt inte gjorde karriär. I synnerhet inte de som började som kontorister och därtill blev ensamstående mödrar tidigt i livet.

Att även andra motgångar kantat hennes liv har få känt till. Hennes norskfödde make var alkoholist och hade varit nazist under Hitlers ockupation av Norge. Han hade ingått i ett stridande tyskt förband och varit fängslad för sitt samröre med tyskarna och det norska nazistpartiet, vilket Gertrud Sigurdsen fick reda på långt senare. Senare blev hennes yngste son tung narkoman och kriminell (först på 80-talet hamnade han på ett behandlingshem och lyckades få ordning på sitt liv).

Detta och mycket mer kan man läsa om i den bok som hon skrev tillsammans med Lena Näslund (»I en värld av män«, Hjalmarsson & Högberg, 2000). En bok som väckte en viss uppmärksamhet när den kom. Få hade anat, inte ens hennes vänner inom arbetarrörelsen.

Men varför skulle jag sitta där och gråta, säger Gertrud Sigurdsen krasst och förklarar att till arbetarekommunen och andra av arbetarrörelsens mötesplatser gick hon ju för att få styrka och kraft att gå vidare.

IFRÅGASATT AV PARTIETS KVINNOKLUBB
Gertrud Sigurdsen var inte den första kvinnan som vandrade från LO till riksdagen. Men hon var definitivt den första kontoristen.

Normalt var även ombudsmannavägen stängd för sådana som henne. Men Gertrud Sigurdsens smala lycka var att hon arbetade för LO:s första kvinnliga ombudsman Sigrid Ekendahl, grundare av det s k kvinnorådet. Sigrid Ekendahl hade fullständigt förtroende för sin sekreterare och saknade inte heller ambitioner för henne. Gertrud Sigurdsen kom att följa tätt i hennes fotspår.

Den stora kampen var att få in Sigrid Ekendahl i riksdagen. När hon lämnade riksdagen ansågs det mer eller mindre självklart att jag skulle efterträda henne.

– Sigrid Ekendahl var oerhört generös mot mig. Ibland upplever man ju att kvinnor inte är så solidariska med varandra. Män har ett annat sätt. Men man måste få någon som tror på en och uppmuntrar en om man ska uppleva att man betyder något.

Däremot ifrågasattes fackets kvinnor ofta av de som kom via partiets kvinnoklubb, enligt Gertrud Sigurdsen.

Nancy Eriksson hörde till dem som ifrågasatte min lämplighet. Det var oerhört förnedrande. De socialdemokratiska kvinnorna i partiet accepterade aldrig fackliga kvinnor som politiker. Trots att vi hade en enorm erfarenhet. Men jag är en motvallskärring så jag menade att ville inte de ha mig så ville inte jag heller skolas i kvinnoklubben.

Men när Gertrud väl var vald till riksdagen gjorde LO:s starka ställning att man lyssnade på henne.

– Jag talade för LO, och det hjälpte mig eftersom jag representerade denna maktfaktor. Men det gav mig också en tillhörighet.

MENTORSKAP
Sigrid Ekendahl förde inte bara fram Gertrud. Hon startade 1946 det s k kvinnorådet som 1948 började ordna kurser för att få kvinnorna att bli aktivare i facket.

Kurserna var ofta upplagda med praktiska övningar, kvinnorna fick delta i fingerade möten, de fick lära sig att skriva stolpar i förväg och inte vara rädda för att begära ordet. De fick också träna sig i att skriva protokoll, för kvinnor kunde sekreteraruppgiften vara biljetten till den fackliga karriären.

Många kvinnor som gått kvinnokurserna blev sedan aktiva i facket på olika sätt, Gertrud stötte på någon i riksdagen men framför allt syntes de i olika fackliga sammanhang.

– Mentorskapet är oerhört viktigt för kvinnor, menar Gertrud Sigurdsen.

– Det Sigrid gjorde för mig har jag velat göra för andra, säger hon och berättar att hon hade ett litet kartotek där hon antecknade namn på kvinnor som hon trodde kunde ha något att tillföra och något om deras bakgrund och historia.

I kortlådan hamnade exempelvis Marit Paulsson som Gertrud Sigurdsen träffade första gången hon själv höll sitt första stora tal i Folkets Hus i Smedje- backen.

– Redan då kunde hon fånga människor och när hon talade var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla, säger Gertrud Sigurdsen.

Då var Marit Paulsson helt okänd och kom direkt från valsverket. Men Gertrud tipsade media och sedan blev hon snabbt kolumnist i Metallarbetaren och Aftonbladet. Sedan har det som bekant rullat på.

En annan gång som Gertrud tittade i sin låda var när Olof Palme satte samman den första jämställdhetsdelegationen 1972. Han frågade LO efter lämpliga kvinnor i facket och Gertrud hade inga problem med att förse honom med namn.

GILLA LÄGET
Vilka svårigheter som LO:s kvinnor hade att åstadkomma förändringar inser man om man läser Ylva Waldemarssons bok om kvinnorådet som kom ut i samband med LO:s 100-årsjubileum (»Mjukt till formen, hårt till innehållet«).

Där berättar hon hur kvinnorna hade som taktik att aldrig »reta gubbarna« utan snarare låta dem tro att de i själva verket bestämde. Denna metod gick under benämningen »en typisk ekendahlare«.

Gertrud Sigurdsen har ofta fått frågan om det inte kändes förnedrande att behöva hålla tillbaka sig själv på det sätt som LO:s kvinnor tvingades göra. Men hon tyckte inte det var någon stor sak, det viktigaste var ju att uppnå resultat.

– Jag skäms inte. Något annat hade inte varit möjligt.

Samtidigt påpekar hon att kvinnorna även hade sina gunstlingar. Tre namn som hon särskilt vill framhålla är Rudolf Meidner, Gustav Persson och Per Holmberg, samtliga anställda vid LO:s utredningsavdelning. De gav sitt stöd till kvinnorna i den mansvärld som LO var vid den här tiden.

Idag ser hon med tillfredsställelse hur kvinnor vågar ta plats på ett annat sätt. Hon menar att man idag kommit så långt att kvinnor är mycket nära någon slags slutmål. Hon säger att hon kan irritera sig på de som tycker att det går för långsamt och att ingenting händer. Sett ur hennes perspektiv har det hänt enorma saker på några få årtionden.

BARA EN HEMMAFRU
Barnomsorgsfrågan var kanske den viktigaste nöten att knäcka på vägen mot en relativ jämställdhet mellan kvinnor och män. Till en början var kvinnorådet ganska ensamma om att driva kravet på barnomsorg hela dagarna för yrkesarbetande mammor.

Gertrud Sigurdsen säger syrligt att LO-ordföranden Arne Geijer insåg behovet av daghem först när han fick barnbarn. LO-kvinnorna blev beskyllda från olika håll för att de körde ut småbarnsmammor på arbetsmarknaden.

– Men vi svarade: De finns ju redan där. Skillnaden var bara att deras barn inte hade någonstans att ta vägen.

En undersökning av 57 orter från 1954 visar att det fanns 284 000 kvinnor i förvärvsarbete varav 124 000 under 30 år. De flesta av dessa hade barn och de delade på 5 755 dagisplatser.
På 19 orter saknades daghem helt och hållet.

Tage Erlander, Olof Palme och de andra politikerna hade förvärvsarbetande kvinnor. Men i LO såg det annorlunda ut, där ville männen helst ha hemmafruar om de hade råd. De ville att deras kvinnor skulle få det bättre än deras mödrar och såg inte kvinnors yrkesarbete som något framsteg.

Men även de socialdemokratiska kvinnorna bromsade. Nancy Eriksson, som satt i S-kvinnornas styrelse, gav ut boken »Bara en hemmafru«. Där förde hon fram tanken att kvinnorna skulle ha »friheten« att välja om de ville arbeta eller vara hemma med barnen. Lösningen var att införa ett slags vårdnadsbidrag, en idé som således först kom från socialdemokratiskt håll även om den numera tagits över helt av de borgerliga partierna.

Frågar man Gertrud Sigurdsen om vad som varit den viktigaste förändringen för kvinnorna är det ändå inte några lagar och reformer som hon nämner.

– Det viktigaste var att få kvinnor accepterade. De måste våga driva på själva och inte överlåta det åt männen.

I början handlade kvinnorådets arbete mycket om att få kvinnor att ta ton. Hon tycker det finns en övertro på att lagar och reformer ska göra jobbet. Jämställdhetslagen var hon till en början inte alls någon anhängare av.

Jämställdhetsfrågorna löstes bättre genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, SAF och LO, ansåg Gertrud.

– Jag tyckte det var ett spel för gallerierna. Det krävs ändrade attityder för att skapa förändringar, blir det en lag kanske folk slår sig till ro.

Hon är heller ingen anhängare av kvotering, hon menar att kvinnorna ska ta sig fram på sina meriter. Idag tycker hon dessutom att frågan är överspelad.

– I Stockholms arbetarekommun borde de snarare diskutera att få in varannan man.
– Det enda som återstår är i så fall näringslivet, där skulle det definitivt behövas fler kvinnor, tycker hon.

LO har ju fått en kvinnlig ordförande och henne öser Gertrud Sigurdsen lovord över. Wanja Lundby Wedin är en modern och ny typ av facklig ledare, hon har tillfört en helt annan ledarstil. Mycket mjukare och hon vågar vara sig själv. Det är skönt och skapar en helt annan atmosfär.

Barn, arbete och en makalös karriär. Jag frågar henne om hon aldrig varit utbränd, modeordet för dagen.

– Det var jag säkert, men vi kände inte ens till ordet.

Gertrud Sigurdsen förklarar att hon aldrig hade något val. Hon var tvungen att försörja sig, hon var ju ensamstående. Och om hon inte fått arbeta hade hon blivit odräglig, eftersom hon upplevde arbetet som så stimulerande. Det måste gå helt enkelt, och det gjorde det. Hon framhåller att hon är fysiskt och psykiskt stark.

Men vännerna har också spelat en viktig roll.
– Så länge Sigrid levde hade jag henne att prata med och be om råd. Där kunde jag lätta på bördan, berättar Gertrud som också hade flera väninnor att tala med.

DAGHEM PÅ ALLA FACKLIGA KURSGÅRDAR
Men svårast var egentligen att få livet att fungera rent praktiskt. Gertruds syster Karin tillbringade många timmar på tåget från Nyköping för att kunna hjälpa till och dessutom fanns en »tant Signe« som kunde rycka in på helgerna.

– Karlarna kunde bara titta i sina almanackor och bestämma ett möte. Jag måste alltid fundera ett steg till.

I likhet med Gudrun Schyman, en annan frånskild politiker, valde hon att bo i kollektivhus (eller familjehotell som det hette på den tiden). En boendeform som aldrig riktigt slagit igenom i Sverige men som visade sig vara en lyckträff.

Bostaden i Fredhäll blev mer än ett hem, där fanns dagis och fritids, lekplatser och dessutom alla barnens kompisar och deras föräldrar. När Gertrud blev sen kunde sönerna själva gå ner till matsalen och få ett mål lagad mat. (Annars förberedde Gertrud ofta en skål med kräm, helst rabarberkräm, som de kunde äta av om hon dröjde.)

Fanns det inga barnvakter fick pojkarna följa med, Gertrud köpte kritor och papper på vägen. (Senare när det blev vanligare med barn såg hon till att ordna daghem på alla kursgårdar inom LO och på SSU:s Bommersvik).

Hur kommer det sig att hon har ett sådant självförtroende, trots sin bakgrund?
Gertrud Sigurdsen nämner sin mor som en viktig förebild. Hon var aldrig politiskt aktiv men däremot starkt engagerad i missionsförsamlingen i sörmländska Nävekvarn där Gertrud växte upp. Det var moderns förtjänst att Gertrud fick läsa in realen på korrenspondens (bruksbarnen hade aldrig råd att gå på läroverket).

Dessutom förmedlade hon både styrka och trygghet till sina barn. Frågade man pappa sa han alltid att jag skulle gå till mamma. Hon var inte dominerande men det var ändå hon som var centrum.

Gertruds far var ende traktorföraren på bruket i Nävekvarn och även han en engagerad person som var kassör i Lantarbetareförbundets avdelning 70.

– Vi led ingen nöd, vi hade mat för dagen och kläder. Men vi hade det knapert.

Familjen bodde i ett rum och kök med dass och de hade eget potatis- och grönsaksland. Gertrud minns hur kallt och otrevligt det var att sätta potatis på våren.

På somrarna lade fadern ständigt påsar i hennes fickor som hon skulle plocka lingon i (potatis och lingonmjölk var vardagsmat för barnen). Fortfarande har Gertrud svårt att uppamma något större intresse för att plocka bär och påta i trädgården.

Gertrud tycker ändå inte att hon lidit så mycket av komplex för sin bakgrund. Första gången hon kände sig i underläge var när hon blev biståndsminister 1973 och tog plats i Arvfurstens palats där även utrikesdepartementet är placerat.

– Då, bland all elegans och fina mattor, kände jag mig verkligen som en främmande fågel. Folk bockade och sa »Fru stadsrådet«. På LO gick man bara in till Arne Geijer om det var något. Här var det mycket mer formellt.

En dag gick Gertrud själv ner och hämtade kaffe i lunchmatsalen. Det hade aldrig något stadsråd gjort tidigare och hon minns hur människor tittade.

Gertrud Sigurdsen har aldrig velat vara förmer än någon annan. När hon blev erbjuden ett kulturhus på Söder som bostad tackade hon nej, för att det inte skulle heta att hennes kontakter och ställning haft någon betydelse.

Nu bor hon i en hyresrätt som väl ändå måste beskrivas som klart ståndsmässig med sina 124 kvadratmeter i två etage och en magnifik utsikt över Stockholm med Västerbron och vattnet på södra sidan. Där finns Josef Frank-gardiner i vardagsrummet och en stor målning av Erland Cullberg. Men också praktiska blå-vita plastmattor i hallen. Nästan en hel bokvägg med arbetarrörelselitteratur pryder vardagsrummet.

– Arbetarrörelsen har varit mitt universitet. Det jag gjort har känts meningsfullt och viktigt och det har gett styrka. Ända från SSU och framåt.

 

En kommentar till I en värld av män – samtal med Gertrud Sigurdsen

  1. Ping: Gertrud tar strid – nu som då | Anna-Lena Lodenius

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s