Tidningen Contra sålde ävenpiltavlor med Olof Palmes ansikte.
Hatet mot Mona Sahlin har varit särskilt framträdande.
Efter mordet på Jo Kox inför Brexit-omröstningen i Storbritannien finns anledning att på nytt fundera över hatet mot socialdemokrater. Inte bara är det mer omfattande än hatet mot de flesta andra politiker. Det har också vid flera tillfällen haft fatala följer, vi i Sverige minns förstås Anna Lindh. Vi får förstås invänta mer information om motiven för den person som mördade Jo Kox. Men jag vill ändå passa på att tipsa om en artikel som jag skrev 2011 i Ordfront magasin med anledning av händelserna på Utöya och mordet på många unga socialdemokrater. Här följer ett utdrag:
”Även i Sverige finns det ett känt hat mot arbetarrörelsen och Socialdemokratrin.
‘Allah ska med’ står det på klistermärken och flygblad som sprids av unga sverigedemokrater och andra med liknande uppfattningar, en travesti på det socialdemokratiska slagordet ‘Alla ska med’. Intill syns bilder av socialdemokraternas röda ros och Mona Sahlin, i nätkommentarerna ofta kallad Måna Muslim, iklädd sjal och i sällskap med en manlig muslim. Budskap: Socialdemokraterna säljer ut Sverige till muslimerna, snart tar de över.
1984 sålde den högerextremistiska tidningen Contra piltavlor med en bild av Olof Palmes ansikte på. Under samma period spred Europeiska Arbetarpartiet, EAP, nidskrifter med kroknäsekarikatyrer på Olof Palme – så avbildades han ofta i olika sammanhang av politiska motståndare. En inte långsökt tolkning är förstås att de försökte antyda att han hade ett judiskt påbrå. Juden beskrivs i hatpropaganda bland annat som girig, konspiratorisk och utan hemland, en internationalist. Det senare är något som i hög grad gällde Olof Palme.
Sverigedemokraternas starke man i en västsvensk kommun är gift med en kvinna som sitter i moderaternas lokala ledning, en omständighet som gjorde att han drog tillbaks sin kandidatur strax före valet 2010 av ‘personliga skäl’. I stället skriver han hotbrev till andra politiker, i mejlet till den lokale socialdemokraten Krister Kronlid i en grannkommun skrev han följande:
‘En parasit som lever utav vad dom arbetande människorna i Sverige skrapat ihop, har egentligen inget existenberättigande./…/ Jag får sån lust att bränna ner din bil, lägenhet, när jag läser om dej!’
Mejlet var anonymt, men brevskrivaren har erkänt i ett polisförhör. Det inleddes en polisutredning om hatbrott, men den lades ner eftersom det obegripligt nog inte ansågs tillräckligt grovt för att falla under ‘allmänt åtal’. SD har tagit avstånd men bara efter direkta frågor från journalister och med hänvisning till att han inte kandiderade i valet 2010. Mannen är efter vad som är känt kvar i partiet. SD:s avdelning i Uddevalla skriver på sin hemsida att detta visserligen är ‘fullständigt oacceptabelt’, men ‘inget ont utan det har något gott med sig’ eftersom det ‘kanske kan få Kronlid att förstå vad SD-politiker mer än några andra lever med dagligen’.
Norge är det senaste exemplet på ett besinningslöst hat som fick ofattbara följder. Anders Behring Breivik hade synts på den islamkritiska sajten Document.no där han kallat tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland från Arbeiderpartiet för landsförrädare. Liknande omdömen använde han om samtliga av vänsterns ungdomsorganisationer på samma sajt två år tidigare. Då skrev han att ‘vi kan inte acceptera att Arbeiderpartiet subventionerar dessa våldsamma Stoltenberg-jugend som systematiskt terroriserar politiskt konservativa’. Observera att han liknar de socialdemokratiska ungdomarna vid en nazistisk organisation. Bara några timmar innan massakern på ungdomslägret på Utöya hade Gro Harlem Brundtland talat där, och statsminister Jens Stoltenberg skulle ha gjort det dagen efter.
Hatet mot socialdemokratin har många rötter och orsaker. Det har alltid funnits ett hat från högerns sida mot den socialdemokrati som skördat segrar och tog över makten i många länder, inte minst vårt eget. Sedan finns det förstås olika slags höger. Den totalitära naziströrelsen satte nationens intressen före arbetarklassens och står självklart ljusår ifrån de värden som arbetarrörelsen slåss för.
De svenska nazisterna uttryckte sig på ett sätt som liknar det hat som fortfarande riktar sig mot arbetarrörelsen. Organisationen Nationalsocialistiska Industriarbetarförbundet (NSIAF) skrev under slutet av 1930-talet upprop med rubriker som: ‘Industriarbetare! In i NSIAF till kamp för socialistisk rättvisa, mot kapitalism och LO-påvevälde’. I flygbladen användes ord som ‘förräderi’ och ‘facklig diktatur’. Organisationen fick aldrig särskilt många medlemmar men hotet från nazister är något som inte minst många fackliga vid den här tiden vittnat om.
Hatet mot Olof Palme kom även från organisationer närmare den etablerade högern. Ingvar Carlsson berättar i sin bok Ur skuggan av Olof Palme (1999) om ett MUF-möte i en biolokal där man visar en videofilm i jätteformat med Olof Palme i olika situationer till suggestiv discomusik, ljus och rökeffekter ackompanjerat av taktfasta publikrop: ‘Palmebusters’ (ung. Palmejägarna). I lokalen förekom även T-tröjor med nidporträtt av Palme.
/…/ SD ägnar inget annat parti samma uppmärksamhet som Socialdemokraterna. Partistrategen Mattias Karlsson, författare till de flesta av de programdokument som tas fram och numera riksdagsman, har författat tjocka luntor med angrepp. I ‘Socialdemokraternas sanna natur’ radar han upp exempel på hur socialdemokratiska företrädare uppvisat en tveksam inställning till demokratin genom samröre antingen med nazism eller med kommunism (mestadels gamla exempel, rasistanklagelserna är från 1920- och 1930-talen). Uppsåtet är självklart att visa på att SD inte är det enda partiet som har en otvättad byk och medlemmar som uppträder klandervärt.
Många, kanske de flesta, av anklagelserna är säkert riktiga. Men det finns egentligen betydligt allvarligare anklagelser som hade kunnat riktas mot flera av högerpartierna. Högerns ungdomsförbund tog ställning för nazisterna 1933 och Centerpartiets föregångare Bondeförbundet var öppet antisemitiskt för att ta två exempel.
Mattias Karlsson kommer också med det häpnadsväckande påståendet att svenska socialdemokrater inspirerat de tyska nazisterna. Ett påstående helt utan belägg.
‘Socialdemokraternas vurmande för rasbiologin var /…/ så omfattande, att man i vissa fall fungerade som inspirationskälla för de tyska nationalsocialisterna.’
Brist på källor och fakta är genomgående för hela dokumentet.”
Anna-Lena Lodenius 
Ang. Engdahl och socialdemokratin, lite senkommet kanske, men i alla fall: Har kollat i Erlanders dagböcker och hittat två möten med Engdahl. Ett 1946 när PE vill överklaga att Nysvenska rörelsen stoppats från att framträda på skolor i Göteborg, och ett 1951 när han försökte utverka inresevisum för besökare till den internationella Malmökongressen. Det framgår inte om PE hade med sig sällskap, eller något PM. I och för sig finns det luckor i dagböckerna, så helt kanske det inte kan uteslutas att de sågs fler gånger. Dock: I Engdahls memoarer Fribrytare i Folkhemmet (s. 169-71) beskrivs några möten med Ernst Wigforss, och ett med Per Edvin Sköld. Tidpunkter anges inte, men av sammanhanget gissningsvis 1945-46. Och här ser någon form av PM eller textutkast ut att ha förekommit. Engdahls syfte ska ha varit att få synpunkter på Nysvenskarnas efterkrigsprogram, som var inspirerat av socialdemokraternas 27 punkter, vilka Engdahl hävdar i sin tur var påverkade av tysk nationalsocialistisk litteratur. Engdahl framställer det som att han blev väl mottagen av Wigforss, och att de träffades flera gånger. Även den omvittnat argsinte Sköld ska ha mjuknat efter att i början ha varit avvisande.
Intressant! Jag har lärt mig att man inte alltid ska ta allt Engdahl sagt och skrivit bokstavligt. Tack för din research!
Jag överväger att skriva en bloggtext med utgångspunkt från din ganska förfärliga text ovan.
Två saker så länge:
1. Det är ju helt poänglöst att antyda, att Contra skulle avbilda Palme som ”kroknäst jude”. Contra har aldrig någonsin haft en antisemitisk agenda utan tvärtom alltid haft en positiv uppfattning om judarna och staten Israel. Vilket för övrigt är en förutsättning för att jag skulle engagera mig i gruppen.
2. Det är inte särskilt ”häpnadsväckande”, att svensk socialdemokrati inspirerat tyska nazister. Rasbiologiska institutet i Uppsala, som till en del bar socialdemokratins signum (Branting hade undertecknat riksdagsbeslutet som ledde till dess upprättande), besöktes före kriget frekvent av nationalsocialister från Tyskland som gillade vad de såg.
Inom s-rörelsen var tankar om eutanasi och rashygien mycket gångbara på 1920- och 1930, talet, t ex hos Artur Engberg men även hos makarna Myrdal. Det är meningslöst att söka förneka detta, allt finns dokumenterat.
Nej, Anna-Lena Lodenius, det är inte ett dugg synd om socialdemokratin. Den har gjort sig synnerligen förtjänt av kritiken!
Här några exempel från min blogg på Förintelsens svenska kopplingar, förvisso inte bara socialdemokratiska sådana:
https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/forintelsens-svenska-koppling/
Om du läser ordentligt så skriver jag att EAP publicerade kroknästa karikatyrer, inte Contra (som dock otvetydigt står bakom den smaklösa piltavlan). Alla partier var influerade av rashygien etc, det var inte ett socialdemokratiskt projekt utan något det fanns bred enighet om.
Nja, både Erlander och Palme kan man nog påstå att de företrädde en politik i arbetarklassens intresse. Sahlin däremot…där kan man ju undra om hon inte mer verkat för både moderater och Saudi-Arabien? Arbetarklassen har hon aldrig brytt sig om.
Loddan:
”Nu gör du dig dummare än du är. De har röstats fram att företräda ett parti i demokratisk ordning. Om inte det räcker så undrar jag ju lite”
Jag har inte ifrågasatt att Måna och andra populistiska yrkespolitiker i SAP varit politiskt valda. Men jag ifrågasätter vad detta skulle ha med några någon arbetare att göra.
Som född av arbetare tillbaka sedan 1400-talet (på båda delarna av min släkt) så blir jag faktiskt jävligt provocerad när Måna och andra yrkespolitiker påstår sig företräda någon samlad arbetarrörelse (som aldrig funnits).
Loddan, kan du inte din Marx? Arbetarnas frigörelse skall vara deras egen handling. Undra just vad han tyckt om en människa som Måna som aldrig arbetat en sekund i sitt liv, använt sin position för att mygla till sig fördelar till sig själv och sina kompisar. Och sedan kräver hon 3.5 miljoner i ”pension” för några månaders jobb som ”exytremistbekämpare” där hon vad vi väljare inte vet om hon ens varit på arbetet alls.
”Arbetarrörelse”, jojo. Palme, också yrkespolitiker som aldrig hade ett arbete i hela sitt liv, var väl också ”arbetarklass” i dina ögon va? Du borde fan skämmas när du förnedrar svenska RIKTIGA arbetare med sådana här resonemang!!!!
Den vanliga berättelsen om Palme lyder ungefär så här. Han skulle ha varit flitig, intelligent, målmedveten, djärv, rättrådig, bildad, talför, lättretlig, envis, samarbetsvillig.
Inte osympatisk men heller inte riktigt sympatisk. En duglig egocentriker som hade svårt för att älska och bli älskad. Palme blev löjtnant i reserven, juris kandidat och byråsekreterare.
Att Palme klarade av det socialdemokratiska studentförbundet galant är väl närmast självklart. Värre var det med SSU, där gick han ibland till löjliga överdrifter i sina försök att vara folklig. Svor, gormade osv.
Jo, det är den bilden jag har också. Jag vill dock nog lägga till arrogant och dra bort samarbetsvillig, se hur han satte landet i politisk kris för sitt eget egos skull efter valet 1973.
Jag undrar dock hur det hade gått för hans politiska karriär om han inte haft Elander som skyddsängel (oj, det hann nog Tage ångra många gånger innan han lämnade jordelivet). Man kan ju säga att Palme inte valdes av partiets medlem mar utan av just Elander.
Fast lite haltar resonemanget. Inte är Sahlin illa omtyckt för att hon skulle företräda några socialistiska ideer. En mer högerliberal socialdemokrat är svår att hitta. När hon lanserades var hon moderathögerns favoritsosse som inte önskade några skattehöjningar, förde fram strejkförbudstanken och inte så litet föraktfullt utropade att ”godiset är slut” till de väljare som undrade över alla nedskärningar och ”besparingar”. Sedan är ju en stor del av SD:s väljare just fd socialdemokrater och det förklarar det sk sossehatet på ett annat sätt än att det skulle handla om högerextremism. Det är beklämmande att se hur en sk ”vänster” försökt pracka på sina väljare det mångkulturella samhället, som de flesta av deras kärnväljare fått känna av i negativa former. Sahlin har varit en av de främsta påskyndarna, samtidigt som hon i likhet med sina likar, verkligen håller sig på behagligt avstånd från bilbränder, skolbränder, gangsterstyrda stadsdelar,mm. När hon sedan använder våra skattepengar för att leva lyxliv och nu har mage att begära en förmögenhet i pension, förstår ju alla att ”godiset” aldrig tar slut för hycklande makthavare. Där har vi en verklig orsak till det sk ”sossehatet”.
Jag tror ju hatet mot just Sahlin handlar om något mycket mer intrikat. Hon är kvinna, hon är oerhört liberalt frihetlig i synen på muslimer, hbtq-rörelsen m m och rätt höger i ekonomiska frågor. Hon står därmed väldigt långt från de konservativa män som lockas till SD. Hatet blir ju inte mindre av affärerna, men det började inte där.
Men när menar du att ”hatet” (där nationella bara utgör en liten meningslös del av det folkliga föraktet) mot Mona började då? Som jag minns det så kan man säga att det började sommaren 1995 då Socialdemokraterna själva började släppa alla pinsamheter om hur hon använt sina riksdagskort som en del av sin privata ekonomi (för att den stor del av partiet ville förstöra henne möjligheter att bli partiledare).
Var det innan dess någon utanför SAP som tog notis om henne? Så, om inte mitt minne sviker mig helt, var det Socialdemokraterna själva som skapade detta ”hat” mot Mona.
eller?
Nej jag tror faktiskt det började tidigare. Bör undersökas men så minns jag det. Hon mötte motstånd både i och utanför partier. (Och förstås stöd också)
Nog var det dags för en kvinna när Mona Sahlin lanserades? Gudrun Schyman hade lyckats utomordentligt väl med att skaffa nya väljare åt Vänsterpartiet. Ett stort steg på vägen var att Sahlin blev partisekreterare. I den rollen fick hon förmåner som ingen annan hade haft, varken före eller efter. Hon slapp nämligen de med partisekreterarskapet förenade bestyren som kanslichef. Kontoret fick andra sköta och Mona Sahlin kunde koncentrera sig på politiken. Så gynnad utsattes hon för fortsatt intern kritik. Denna hindrade i förstone Sahlin från att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare. Istället efterträdde hon Göran Persson.
Tombleroneaffären var ett påhitt av Monas vänner. Det omtalade godisköpet på fel kort syftade till att bagatellisera, inte att skandalisera.
Som politiker var Mona Sahlin färgstark, hon har min sympati.
Det är nog i och för sig en bra idé att dela på tjänster i utsatta positioner. Det borde man göra oftare. En mer utåtriktad person och en mer administrativt ansvarig, tror många organisationer skulle vinna på det.
Mona Sahlin har så länge jag varit med uppfattats som kontroversiell i vissa läger och varit oerhört hyllad i andra. Exakt vad som fick henne att agera som hon gjorde den här gången anar jag inte. Hon borde väl ha vetat, hon som varit med så länge och genomlevt så många blåsväder. Har tyckt att hon var rätt person för att företräda den här kommittén, det är frågor hon alltid brunnit för. Så synd både för kommittén och i viss mån för de saker som hon arbetat för att det gick som det gick.
Det hatet som blivit typ folkligt i Sverige mot S-politiker som Mona och Palme handlar nog mest lika mycket om deras personer som deras politik. Andra ledare, Carlsson, Lindh, Persson, Juholt eller Löfven har ju inte behandlats alls på samma sätt. Ibland är det inte bara andras fel att man inte är omtyckt.
Karlsson hållning här är lite ambivalent, på min tid i SD:s styrelse drev han linjen (med bland annat mig) att om vi fick välja skulle vi generellt välja SAP före det som blev Alliansen när SD väl fick makt. Han var inte ensam, min kamrat Tommy Funebo talade länge (efter han tvingades lämna SD) om att helt enkelt förbjuda SAP, slutade med att man sökte medlemskap hos dom (vilket iofs kan ha haft att göra med att han då tvingats lämna nästan alla andra partier i Sverige, han tvingades lämna SAP också).
Så överlag tycker jag att du blandat äpplen och päron lite orättvist här. Contra och EAP kan verkligen som sagt sägas ha haft riktiga hatkampanjer mot Palme, även om de nog var mycket kopplat till hans arroganta stil och barnsliga översittarfasoner. Men SD hade ju politiskt från starten, till viss del ända in i dag, det Socialdemokratiska Folkhemmet som en politisk förebild.
Skulle jag själv nämna en svensk politisk ideolog som betytt mer än någon annan så skulle det nog bli Ernst Wigforss.
Bonusmaterial: Det är inte bara en myt att NSDAP såg upp på den svenska socialdemokratiska staten. Vilket inte är konstigt med tex det Rasbiologiska Institutet (som ju var först i världen och ett politiskt föredöme på området för bla NSDAP). Nu var detta inte en genuint Socialdemokratisk skapelse, men SAP får faktiskt ta huvudansvaret rent politiskt. Att sedan detta både överdrivits och missförståtts av NS-folk idag är ju inte rätt, men ibland kan det nog handla om att man mer vill avslöja (och överdriva) SAP:s politiska arv än att lägga fram en historisk tes. At ha kul med sossar som idag vill leka ”goda” i en roll som man inte riktigt har moralisk rätt till.
Man skulle också kunna nämna Per Engdahls fascination för SAP efter kriget, det handlade nog inte bara om ett (mycket misslyckat) försök till normalisering.
Fil. lic. Per Engdahl gjorde många politiska hyss. Ett var att tillsammans med två andra nysvenskar uppvakta Erlander med ett PM. Engdahl bekymrade sig över att SAP under resans gång hade förlorat sin marxism och behövde något nytt. Jag tycker att episoden var ett för Engdahl och hans rörelse typiskt försök utan morgondag.
Känns som ytterligare en historia där jag antar att vi har Engdahls version men inte Erlanders, eller?
Jag har träffat Per Engdahl vid några tillfällen. Vid ett av dem berättade han om mötet med Erlander. Engdahl föreföll övertygad om att statsministern i grunden såg positivt på Nysvenska Rörelsen och dess korporativistiska partiprogram. En av Engdahls båda följeslagare var Bengt O. Ljungberg, som jag träffade vid samma tid. Denne hade en annan syn på saken.
Ljungberg var då sedan några år ovän med Engdahl och hade – utan byte av ideologi – lämnat rörelsen. Ljungberg återgav de yttre omständigheterna lika med Engdahl. Han mente dock, att uppvaktningen hade misslyckats och att Erlander hade verkat besvärad och uttråkad.
Den senare versionen låter mer trolig. Jag träffade också Engdahl flera gånger, han ägnade sig rätt mycket åt önsketänkande var mitt intryck. Träffade aldrig Bengt O Ljungberg, men läste ofta hans tidning Aktinform som brukade vara välinformerad om vad som tilldrog sig runt organisationer som jag skrev om.
Kanske Erlanders memoarer skulle kunna ge något?
Har bara 2 band. Inte de åren. Men säkert värt att testa
Tage Erlanders dagböcker har – redigerade av sonen Sven – utkommit hos Gidlunds förlag.
Jo jag vet, och har som sagt nappat åt mig 2 band i olika sammanhang (tror faktiskt via dödsbon). Mycket intressanta!
Jag tycker nog att du har bra koll. Mitt inlägg drevs av tanken att du inte skulle ha det. Så här är det. a) Memoarerna, skrivna ihop med Björn von Sydow och utgivna hos Tiden öch b) Dagböckerna, redigerade av sonen Sven och utgivna hos Gidlunds (många volymer). Detta kärvar ej mot vad du själv nu skriver.
Vad bra!
Erlanders dagböcker och memoarer är två skilda publikationer. De förra har haft en begränsad spridning och finns väl mestadels endast hos en del specialbibliotek. Saken aktualiserades i detta forum när Per Engdahls besök hos Erlander var på tapeten.
Jag blir lite osäker nu på om du menar att det finns ytterligare något publicerat. Jag har alla hans dagböcker, sedan kom ju de här tjocka med röd ram som jag vet har sålts på bokmässan och som jag har 2 band av, som jag skrev. (När jag tänker efter är jag ganska säker på att de härör från en släkting till en släkting, en äldre man som dog häromåret och som hade ett stort intresse för arbetarrörelsen) Finns det något ytterligare? De här böckerna såldes inte i lika stora upplagor antar jag, men inte är de väl så exklusiva?
Är det inte så att sverigedemokraterna själva var hatade och att deras eget hat sålunda var och är förklarligt eller rent av ursäktligt? Tarvliga påhopp är i dag lika vanliga som för hundra år sen. Den liberale statsministern Karl Staaf utsattes omedelbart före det första världskriget för ryktesspridning av gement slag. Staaf påstods gå ryssarnas ärenden.
Detsamma ryktades om Olof Palme. Det är svårt att veta om dessa politiskt intresserade personer själva trodde på sitt konstiga snack. De två av det här slaget som jag har träffat kunde emellanåt vara sympatiska och intressanta människor. Alkohol och grubblerier gjorde dem otillräkneliga.
Jag tror inte att pilkastningstavlorna med Olof Palmes ansikte är unika. Jag kan nämna ytterligare ett exempel. Nämligen Göran Greider, som syndikalistiska ungdomar misstänkte för klassförräderi. En tavla hängde länge på en vägg i en partilokal på Sveavägen. Denna togs ner först sen Greider själv hade slagit larm.
Är det sant? Det där med Greider har jag inte hört.
Ska vi snacka piltavlor så fanns det två sådana där när jag besökte Kafé 44 (läs min politiska biografi) på två tidigare ledande SDU:are. SSU besöker gärna Kafé 44 och ger dem material att sälja.
Så ska vi bara snacka piltavlor är det väl snarare SSU idag och inte Contra 1981 vi ska snacka om va?
Viss skillnad dock på piltavla i ett hörn av en lokal som vissa besöker och sälja och marknadsföra den brett som i Contras fall. Ogillar starkt båda
Togs detta inte upp i en av böckerna om Juholts fall? (minns tyvärr inte vilken bok dock).
Finns väl 2 som jag vet om, borde vara Suhonens i så fall. Känns som jag borde minnas en sådan sak men kan ju ha läst slarvigt. Återkom om du hittar stället!
Jodå, det är sant såtillvida att jag läste om saken i dåtida media. Det var Göran Greiders och andra intellektuellas uttåg från Arbetaren som orsakade de unga anarkisternas missnöje. Särskilt minns jag att Greider (och väl andra) påtalade att SAC:s lokal hade använts och att pilkastningen hade pågått under lång tid utan effektivt ingripande från någon klok person.
Varför inte ringa Greider och lyssna?
Det är det här med Greider jag inte känner igen. Jag har däremot hört historien om SAC och pilar mot listan över de som kritiserade förändringen av Arbetaren i ett debattinlägg i AB, men det var väl just en lista på en massa folk och inte ett ansikte? Dåligt det med i och för sig. Kom gärna med boktitlar och sidor om ni hittar så slipper jag leta.
Jag är villig medge att det finns risk för fel – jag själv, Greider eller andra kan ha fått något om bakfoten. Jag minns det som enstaka notis utan fortsättning. Man ska nu inte tro allt som man hör eller läser.
Ska försöka efterforska, vet att någon berättade om piltavla mot namnen. Möjligen själva debattartikeln, men minns inte var jag hörde det. Vet inte heller om någon skrivit om det. Någon som läser detta och vet bättre: upplys mig gärna!
En lysande analys och mer än viktig. Hoppas den når längre än bara som en angelägen artikel.
Kommer ut i debatt. De krav arbetarrörelsen ställt och ställer svarar ju mot djupt mänskliga behov Inget annat.
Det här hackandet på socialdemokrater och personer har fatala konsekvenser. Vi måste ta ansvar i vår åsiktsutövning. Inte personförföljja . Tala i sak.
Eva-Mari i Lund.
Ursäkta, men du kan väl inte påstå att Måna eller Palme någonsin företrädde någon ”arbetarrörelse”?
Nu gör du dig dummare än du är. De har röstats fram att företräda ett parti i demokratisk ordning. Om inte det räcker så undrar jag ju lite…