Blir Breivik en profet för fler?

Följande artikel publicerades den 18 april 2012 på Svenska Dagbladets Brännpunkt:

***

Ska man vara rädd för att släppa fram Anders Behring Breivik och hans åsikter? Eller är det som Jens Stoltenberg sagt att trollen spricker om man släpper fram dem i ljuset?

Den norska domstolen agerar vankelmodigt, kan man tycka. Det Breivik säger får till största delen inte tv-utsändas, bara refereras till av medier som erbjuder skriftliga sammanfattningar. Samtidigt ger rätten honom utomordentligt stora möjligheter att ge sin version av de fruktansvärda händelserna i Oslo och på Utöya den 22 juli förra året.

Hela fem dagar har avsatts till förhören av Breivik. Försvaret har dessutom kallat inte mindre än 29 vittnen som vi får höra senare under rättegången, en egendomlig blandning av så väl personer som han ser som inspiratörer som bloggaren ”Fjordman” och personer han menar utgör hot i samhället som muslimske ledaren Mullah Krekar, som nyligen dömdes till fem års fängelse. Därtill svenske forskaren och islamkännaren Mattias Gardell, som till skillnad mot andra vittnen hade kunnat tacka nej till att vittna eftersom han inte är norsk medborgare.

Kan Breivik bli en profet för andra som inspireras av hans världsbild och försöker kopiera dåden? Några omständigheter talar för att det finns en sådan risk. Han finns kvar och kan berätta själv, det är unikt att en terrorist överlever efter att ha begått så fruktansvärda brott. Och Breivik är en kommunikatör, även om informationen bara går i ena riktningen: från honom till resten av världen.

Han tillrättavisade rätten när det hävdades att han för närvarande är arbetslös. Han är skribent, säger han. Resultatet av denna skribentgärning mötte vi redan under rättegångens andra dag när Brevik läste ur ett helt nyskrivet dokument.

En gissning är att Breivik kommer att ägna mesta delen av tiden under de kommande åren, efter avkunnad dom, åt att förfärdiga ännu fler omfångsrika politiska pamfletter. Precis som i fallet med David Lane, en amerikansk nazist som avled 2007 efter många år i fängelse, kan hans texter bli upphöjda till nödvändig litteratur av anhängare som underkänner domsluten och ser honom som den frihetshjälte han själv vill bli betraktad som.

Mot detta talar den relativt begränsade litterära talang som de alster som vi hittills fått ta del av uppvisat. Men personer med dragning åt politisk extremism är inte alltid så nogräknade när det kommer till sådana kvaliteter, det är innehållet som räknas.

Erfarenhetsmässigt kan politiska extremister både vara personer som söker en ideologi utifrån sina behov (kanske i ett försök att rättfärdiga brottsliga handlingar inför sig själva) och teoretiker som finner en ideologi som motiverar till brottsliga handlingar. En vanlig kriminell karriär går oftast stegvis, få börjar med ett riktigt allvarligt brott. Övertygade politiska extremister är ett undantag, idéer kan övertyga till en mycket snabbare brottskarriär, något vi sett exempel på även i Sverige, exempelvis i samband med olika nazisträttegångar.

Med detta sagt måste man ändå komma ihåg att den islamofobiska ”counterjihad-rörelsen”, som Brevik inspirerats av, är något helt annat än den nazistiska vit makt-rörelsen som härjade på 90-talet. De nätforum som Brevik har besökt befolkas till stor del av sympatisörer till partier som vuxit till en verklig maktfaktor i europeisk politik. De har knappast har något till överst för den sortens terrorhandlingar som han gjort sig skyldig till, det rabiata tonläget till trots.

Breiviks försök att väcka intresse för sitt manifest hos partier som Sannfinländarna och Sverigedemokraterna gav klent resultat, och de och andra liknande partier har av förståeliga skäl senare försökt distansera sig från hans handlingar. Han försökte även kontakta mer våldsinriktade islamofobiska organisationer som English Defence League, men inte ens de nappade på hans budskap.

Allt tyder på att Breivik är en solitär, även om han klippt och klistrat ur dokument som sprids av andra grupper. Det räcker gott att vara ensam för att åstadkomma en oerhört stor skada. Typiskt nog nämner han den så kallade Malmöskytten och John Ausonius i rätten, två personer som i likhet med honom själv verkar ha agerat på egen hand. En uppenbar skillnad är att de inte haft några större behov av att förklara sig för omvärlden på det sätt som Breivik har.

Avslutningsvis kan förstås Breivik även bli en förebild för människor som söker frånstötande idoler i största allmänhet, liknande de som inspireras av till exempel Charles Manson. De är inte många, men de finns. Det är knappast den typen av efterföljare han själv skulle vilja ha.

Allt detta är förstås gissningar, men hittills har intresset för Breivik varit anmärkningsvärt lågt bland andra extremister. Trots att hans 1 500 sidor långa dokument har legat länge på internet och att det åtminstone tidigare gick att se den film han producerat på Youtube. Vi har inte sett några Breivik-sekter eller partier växa fram, och rättegången lär knappast ändra på detta. Men risken för att extremister i framtiden inspireras av Breivik är tyvärr ett faktum man inte kan förbise.