Risk att högerblocket släpper in högerpopulisterna

Högerpopulistiska partier går framåt i många länder, men deras betydelse ska inte övervärderas. Nazister och radikala högerextremister står för våld, men de förändrar inte politiken.

Det är de vanliga partierna som styr politiken, och i hög grad även debatten. De kan välja att låna sig till främlingsfientliga strömningar, eller låta bli.

—

När jag byter flyg på Kastrup får jag som vanligt chansen att läsa danska dagstidningar. I Berlingske intervjuades i början av veckan Martin Geertsen, liberala Venstres nya ansvarige för integrationsfrågor, som sa att han skulle överväga att flytta sina döttrar till ett annat dagis om det visade sig att personalen uteslöt fläskkött på menyn av hänsyn till vissa, läs muslimska, barn.

Invandring vill han ha, men gärna fler av dem som ”der er brug for”. Ett exempel på hur debatten ser ut i ett nära grannland, och här kommer inte tillstymmelse till den kritik som när vår integrationsminister Tobias Billström mötte när han i veckan i SvD krävde att alla elever (underförstått även muslimer) ska delta i sim- och sexualundervisningen, ett ickeproblem i dagsläget eftersom ingen tagit reda på hur många som uteblir och varför.

EU-valet närmar sig, och för första gången ser Sverige ut att skicka minst en representant för ett högerpopulistiskt parti till EU-parlamentet i Bryssel, att döma av opinionssiffrorna. I medierna berättas om en rörelse på stark frammarsch. Högerpopulismen har på några decennier gått från att vara en ytterst marginell företeelse till att spela en betydligt större roll i Europeisk politik, och det är just kritiken av invandringen från muslimska länder och hur det påverkar samhället som är den stora frågan för de flesta av dessa partier.

Vi lever i en allt mer globaliserad värld där allt fler flyttar för bättre jobb, och där möjligheten att söka skydd undan krig och förföljelser för människor längre bort än tidigare.  Även i det vidgade EU märks stora ekonomiska skillnader och allt fler börjar ifrågasätta att utsatta grupper som romer från östeuropeiska länder tar chansen att utnyttja den fria rörligheten. Att det växer fram partier som gör politik av människors oro inför dessa stora samhällsomvandlingar är förstås djupt oroande.

Men det viktiga är trots allt inte bara vilka partier som väljs in i parlamenten utan vilken politik som vi får tillbaks. Där visar det sig ofta att de andra partierna är minst lika drivande. Det var inte bara Dansk Folkeparti som stramade åt den danska integrationspolitiken, och att landet senare fick en vänsterregering innebar inga förändringar. I Frankrike stal dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy showen från främlingsfientliga Nationella fronten genom att lansera lagförslaget mot heltäckande slöjor på allmän plats.

Så vilken betydelse har då de partier som fokuserar särskilt på att skapa ett mer uppdelat samhälle där etnicitet får en av görande betydelse? Kanske framför allt genom att de triggar igång debatten. Deras utspel gör att vi så småningom vänjer oss vid vissa ordval och sätt att se på saker som vi tidigare hade reagerat på. Här spelar de en viktig roll.

Men en minst lika viktig sida av högerpopulistiska partier är kritik av etablissemanget. Så vad händer då med partierna när deras åsikter fångas upp av etablissemanget och inte längre ses som särskilt kontroversiella? I början uppfattar nog väljarna att de trots allt ”äger frågorna” och har större trovärdighet eftersom de var först. Men på sikt kan det säkert minska deras betydelse när andra partier börjar genomföra den politik de slagits för.

Mycket av debatten om främlingshat i Europa fokuseras på betydligt extremare partier som Gyllene gryning i Grekland, ungerska Jobbik och på sistone även Svoboda i Ukraina. Gyllene gryning är ett högerextremistiskt parti med starka inslag av fascism och nazism, och Jobbik och Svoboda är liksom andra liknande partier i östra Europa präglade av dessa länders historia där så väl antisemitism som antiziganism har en starkare folklig förankring. Men i västra och norra Europa är det oftast inte de mest extrema partierna som har mest framgång, trots det brutala våld som vi sett exempel på i Malmö och Kärrtorp på sistone.

Högerpopulistiska partier accepterar parlamentarismen, men kan ha mer eller mindre skev syn på mänskliga rättigheter i form av t ex religionsfrihet och asylrätt, och ofta en njugg inställning till jämställdhet och HBTQ. Det finns stora variationer inom gruppen, vilket är en viktig förklaring till svårigheterna att samarbeta t ex i EU-parlamentet. Det är också stora skillnader mellan länderna om man ser till debattklimat och tolerans för hårdföra budskap.

Vägen till framgång går ofta genom att tona ner de extrema uttrycken. I Belgien har Vlaams Belang, som varit utfrysta av övriga partier allt sedan starten, passerats av mer nertonade Nya Flamländska Alliansen. Fremskrittspartiet i Norge, som för första gången hamnade i regeringsställning i höstas, ser sig inte ens som en del av den europeiska högerpopulismen, och faktum är att forskarna också börjar gå på den linjen. Det parti som de anser sig stå närmast är snarare danska Venstre, vars integrationsansvarige citerades tidigare i texten.

I andra länder håller högerpopulisterna på att ersättas av ett EU-skeptiskt parti som ofta framträder som populister, med samma kritik mot det politiska etablissemanget och eliterna, men som inte alls behöver ha nationalism och främlingshat på agendan. UKIP i Storbritannien och Alternativ för Tyskland uttalar sig visserligen emellanåt i invandringsfrågan, men inte tillnärmelsevis lika direkt och plumpt som vissa av de högerpopulistiska partiernas representanter.

Återstår då vårt eget SD som är ett av få högerpopulistiska partier som har rötter i nynazistiska miljöer, och det är en viktig orsak till att det tagit så lång tid att vinna förtroende hos väljarna. Att partiet idag försöker sig på en annan framtoning (låt vara med en och annan backlash i form av järnrörsskandaler och annat) är en viktig anledning till riksdagsinträdet i förra valet.

Att SD växer gör att Sverige håller på att få en situation som liknar den som finns i andra länder med tre jämstora block. Hela den parlamentariska situationen blir oklar och svårnavigerad, och det kan göra att partierna till sist ändå tvingas ta in i SD i någon slags förhandling även kring för partiet viktiga frågor.