Kriser drar väljarna mot mitten

I samband med nyvalet i Nederländerna september 2012 skrev jag ett debattinlägg på Svenska Dagbladets hemsida som puffades för i tidningen (13 september 2012):

—-

Det är en vanlig slutsats att finanskriser, arbetslöshet och allmän utsatthet leder till politisk extremism. Ibland kan det vara precis tvärtom. Ett tydligt exempel på att en kris verkar gynna ytterkanterna är läget i den grekiska politiken som verkar stärka både extremhöger och extremvänster. Men sedan är det svårt att hitta fler aktuella exempel. För det vanliga är nämligen att osäkerhet får människor att uppsöka trygga alternativ. Rädsla gynnar mitten snarare än extremerna.

I onsdags gick holländarna till valurnorna i ett nyval som utlösts av att högerpopulistiska partiet PVV med partiledaren Geert Wilders i spetsen vägrat gå med nedskärningar i budgeten.

Innan valet talades om väntade framgångar för ytterkanterna, framför allt för Socialistiska partiet som i likhet med PVV satsade på hård kritik av EU och euron. Men resultatet blev i stället att mitten gick kraftigt framåt. Socialistiska partiet ser ut att få ungefär lika många röster som sist och stannar på 15 mandat. PVV backar kraftigt och går enligt sena preliminära beräkningar från 24 till 9 mandat.

När 90 procent av rösterna räknats hade liberala VVD fått 41 mandat, vilket var två mer än socialdemokratiska PvdA. VVD:s ledare Mark Rutte bildade 2010 en minoritetsregering bestående av VVD och kristdemokratiska CDA med PVV som stödparti. Mark Rutte har nu åter fått i uppdrag att bilda en regering men har inte berättat vilka partier han tänker sig ska ingå. Klart är i alla fall att det kommer att bli en EU-vänlig regering, så en försiktig gissning är att Geert Wilders inte bör hysa särskilt stora förhoppningar.

Hur ska man nu tolka det här resultatet? Egentligen stämmer det med slutsatsen från många statsvetare som länge talat om att det inte är arbetslöshet och finanskriser i sig som frambringar politisk extremism utan snarare att det politiska fältet konvergerar, partierna blir allt mer lika, populistiska partier kan framstå som det enda alternativet. När det uppstår allvarliga situationer som rubbar grundvalarna för samhället går människor till de etablerade partierna som upplevs som tryggare. Även i det senaste valet i Danmark valde fler att rösta med etablerade partier snarare än med Dansk Folkeparti.

Det ska sägas att det finns alternativa förklaringar till resultatet i det senare danska valet. Danska debattörer har pekat på att danskarna var trötta på den enorma fixeringen vid integration, islam etc. som fanns i de danska medierna i många år. Detta berodde förvisso inte bara på Dansk Folkeparti, men de var en del av förklaringen. I förra valet fick ekonomin och arbetslösheten en ovanligt stor plats i debatten jämfört med tidigare och det ska ha missgynnat Dansk Folkeparti. Har en liknande mättnad inför massiv kritik mot islam drabbat holländarna? Det kan i så fall förklara varför Geert Wilders var så försiktig med sådana utspel i valrörelsen jämfört med tidigare. Men uppenbarligen hjälpte inte den omstuvningen i retoriken för att övertyga väljarna.

Jag skulle hävda att dessa två förklaringar, tröttheten och längtan till trygghet, mycket väl kan ha gått hand i hand både i Danmark och i Nederländerna. Mark Rudde vill att Nederländerna så snart som möjligt ska få en stark och handlingskraftig regering som bland annat kan ta itu med det finansiella läget, och uppenbarligen är det vad väljarna vill ha.