När den sexuella frigörelsen nådde vita duken

Den här artikeln pulicerades på Filminstitutets hemsida i april 2021:

Det fanns en tid då det ansågs modernt, frigjort, och framför allt helt naturligt att medverka i mer eller mindre pornografiska filmer.

Skådespelare som Tor Isedal, Kim Anderzon, Stellan Skarsgård, Ulf Brunnberg, Gio Petré och Sven-Bertil Taube kastade av sig kläderna på vita duken. I påklädda biroller kunde till exempel Hjördis Petterson, John Harryson och Barbro Hiort af Ornäs dyka upp för att leverera de mer eller mindre torftiga replikerna som förde den tunna handlingen framåt.

Nakna bröst och en friare sexualitet hade förknippats med svensk film ända sedan Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, 1951) och Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Men från mitten av 1960-talet började det produceras filmer i en rasande takt som mycket tydligare gjorde sex till huvudtemat. Dessa genomfördes ofta med låga budgetar och ambitioner. Filmerna gick upp på vanliga biografer och recenserades i pressen, där de ofta sågades rejält. Filmkritikerna uttryckte både ilska och sorg över att så mycket talang slösades bort på så usla filmer, och hånade vad de såg som vinstintressets seger över de konstnärliga ambitionerna.

Det är lätt att hålla med recensenterna. Men i bästa fall präglades dessa verk också av en viss underhållande lekfullhet. Det är filmer som inte tar sig själva på särskilt mycket allvar, och som just därför kan ha en viss charm. Största värdet för dagens publik är den påtagliga tidskänslan som förmedlas i allt från kläder, scenografi och dialoger till ramhandlingen. Sedan ligger det förstås en viss humor i paraden av kända ansikten som passerar i ett oväntat sammanhang. Tämligen aparta med dagens ögon ter sig också de emellanåt förekommande försöken att parera oblyg spekulation i sex med seriösa försök att diskutera allvarliga ämnen.

Det förekom kända namn i alla delar av produktionen. Musiken kunde vara komponerad av Björn och Benny, Georg Riedel, Berndt Egerbladh eller Janne Schaffer. Filmteamen kunde bestå av samma personer som tidigare arbetat med Ingmar Bergmans filmer. Flera filmfotografer blev regissörer av porr i eget namn, som Mac Ahlberg och Gustav Wiklund. Till och med Bergman själv skrev manus till en mjukporrfilm, ett projekt som han av olika skäl valde att skrinlägga. (I sanningens namn hade det blivit en film som inte liknade någonting annat i samma genre.) Andra etablerade regissörer testade genren och kom faktiskt till skott, såsom Arne Mattsson.

Merparten av de skådespelare som medverkade var antingen alldeles i början av sin bana eller mot slutet av en dalande karriär, i båda fallen säkert motiverade av en anspråkslös födkrok. Men även uppburna namn som Keve Hjelm kunde varva TV-teater och roller i pjäser av Shakespeare och Euripides på nationalscenerna med att klä av sig i spekulativt erotiska versioner av filmatiserade romanklassiker. Det hindrade inte Bo Widerberg, som medgav att han hade svårt med den förväntade nakenheten, från att beordra en tjock ylletröja i en sexscen i Kärlek 65 med hänvisning till Keves fula kropp.

I början handlade det oftast om en mer oskyldig form av mjukporr, alltså inga explicita samlag, men gränsen försköts successivt för hur mycket som visades. Här spelade bland annat upplysningsfilmen Ur kärlekens språk (Torgny Wickman, 1969) och dess uppföljare en viktig roll. De totalt fyra filmerna byggde på idén att experter, ibland i vita rockar, gravallvarligt diskuterade sexualitet varvat med filmade sexscener som ofta var mer vågade än i samtida spelfilmer. En brytpunkt var 1971 då lagen mot sårande av tukt och sedlighet försvann. De kända namnen i rollistorna blev färre i takt med att de pornografiska inslagen blev fler och råare.

Även om filmerna visades på bio var det först när de gick på export som de stora pengarna började rulla in. I samband med lanseringen utomlands fick de nya titlar som tydligt visade vilket land de var producerade i: Swedish Sex Games (Inkräktarna, Torgny Wickman, 1974), One Swedish Summer (…som havets nakna vind, Ulf Palme, Gunnar Höglund, 1968), Anita – Swedish Nymphet (Anita – ur en tonårsflickas dagbok, Torgny Wickman, 1972), etc. Det blev så småningom allt vanligare att filmerna spelades in på engelska redan från början, och även att det klipptes in fler sexscener med andra skådespelare. Den svenska synden fortsatte att locka och sälja. Även filmer som knappt någon hann se innan de försvann från svenska biografer kunde därmed få ett långt liv.

Jag tipsade också om ett antal filmer som finns beskrivna i Filminstitutets katalog:

Ett urval filmer producerade under den sexuella frigörelseperioden

Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.

  • Jag – en kvinna (1965)Mac Ahlberg, Danmark m.fl., 98 min LångfilmFilmatiseringen av Siv Holms succébok var en dansk-svensk samproduktion och blev den etablerade filmfotografen Mac Ahlbergs regidebut. Den kan också sägas ha startat den sexuella frigörelsen i svensk film. I huvudrollen som den sexiga, men strängt kristet uppfostrade sjuksköterskan Siv, syntes debutanten Essy Persson. Filmen fick kritik för att ha visat onani och simulerade samlag.
  • Någon att älska (1971)Joseph W. Sarno, Sverige m.fl., 97 min LångfilmDen amerikanska porrfilmsregissören Sarno spelade in flera svenska filmer. I den här möter vi den unga Inga som anställs av en välbärgad författare som visar sig ha ett incestuöst förhållande med sin dotter, vilket leder till svartsjuka och förstås mycket sex i olika konstellationer. Tommy Blom, känd från popgruppen Tages, spelar en flirtig sångare som Inga förälskar sig i. Han umgås i filmen med Göran Lagerberg och Lasse Svensson från samma band. Vi ser även Lissi Alandh som bordellmamma. Musik: Björn Ulvaeus och Benny Andersson.
  • Eva – den utstötta (1969)Torgny Wickman, Sverige, 95 min LångfilmDen fjortonåriga Eva (Solveig Andersson) blottar sig och har sex med många män. Hon beskrivs som ett rousseauanskt naturbarn bortom all moral, övertydligt understruket i en scen där Eva och hennes väninna halvnakna dansar framför en spegel och sjunger Povel Ramels ”Naturbarn”. Filmen låtsas stå på Evas sida mot männen som utnyttjar henne, men exponerar hennes nakenhet på ett voyeuristiskt dubbeltydigt sätt. I rollistan återfinns även Hans Wahlgren, Göte Grefbo, Barbro Hiort af Ornäs, Arne Ragneborn, Jan-Olof Rydqvist samt Charlie Elvegård.
  • Ann och Eve – de erotiska (1970)Arne Mattsson, Sverige m.fl., 110 min LångfilmArne Mattsson ville både surfa på mjukporrvågen och sparka på kritikerkåren som han menade hade förstört hans karriär. Mellan de många samlagsscenerna förs därför seriösa samtal om filmkritik. I den kändistäta rollistan återfinns Gio Petré, Heinz Hopf, Birger Malmsten, Tord Peterson och Agneta Prytz. Musik av trumpetaren och kompositören Bengt-Arne Wallin.
  • Som hon bäddar får han ligga (1970)Gunnar Höglund, Sverige m.fl., 86 min LångfilmEn tysk sociolog besöker Sverige för att försöka avslöja att den svenska synden är en myt. Manusförfattaren Nine-Christine Jönsson såg framför sig en erotisk komedi som också skulle driva med den sexuella frigörelsen och dess ideologer samt 68-vänstern, men det mesta av de seriösare ambitionerna försvann längs vägen. Denna västtysksvenska samproduktion marknadsfördes med ”skrattgaranti” men överlevde bara en vecka på biorepertoaren. I rollistan: Lissi Alandh, Lil Terselius och Sune Mangs.
  • Exponerad (1971)Gustav Wiklund, Sverige, 92 min LångfilmWiklund hade en bakgrund på den experimentella Pistolteatern och hade arbetat med Ingmar Bergman vid flera filminspelningar samt på Dramaten. I hans debutfilm spelar Christina Lindberg en fantasifull tonårsflicka, som slits mellan den vanliga, men stundtals hårda pojkvännen och den depraverade fotografen Helge (Heinz Hopf). I mindre roller ser vi Tor Isedal, Bert-Åke Varg, Siv Ericks, Håkan Westergren, Margit Carlqvist, samt Janne ”Loffe” Carlsson. Musik av jazzpianisten Berndt Egerbladh.
  • Anita (1973)Digitaliserad film Torgny Wickman, Sverige m.fl., 95 min LångfilmEn ung nymfoman (Christina Lindberg) vill ha sex med alla hon möter, från stråkorkestrar till uteliggare. Den unge psykologistudenten Erik (Stellan Skarsgård) inser att Anita haft en kärlekslös uppväxt, och efter att hon botats inleder de ett mer normalt sexuellt förhållande. Filmen lär ha inspirerat Lars von Trier till Nymphomaniac (2013), även den med Skarsgård. I övriga roller syns en ung Per Mattsson samt svensk films ofta förekommande ”bad guys” Arne Ragneborn och Jan-Olof Rydqvist.
  • Thriller – en grym film (1974)Digitaliserad film Alex Fridolinski, Sverige, 82 min LångfilmBoarne Vibenius, som hade arbetat som inspelningsledare för Ingmar Bergman, gjorde under pseudonymen Alex Fridolinski detta sällsynt brutala hämnddrama med ett stiliserat och närmast estetiskt skildrat våld. Madeleine (Christina Lindberg) kidnappas av en hallick (Heinz Hopf) och pumpas full med heroin för att sedan tvingas arbeta i en bordell (samlagsscenerna visar andra skådespelare som klippts in efteråt). Filmen totalförbjöds först. Hämndtemat och Christina Lindbergs ögonlappsförsedda rollfigur inspirerade Quentin Tarantino till Kill Bill. Musik av elektronmusikern Ralph Lundsten.
  • Sängkamrater (1975)Gustav Wiklund, Sverige, 102 min LångfilmWiklunds andra film innehåller minst två anmärkningsvärda scener, båda med Christina Lindberg: en där hon har samlag i en lagård betittad av råmande och nyfikna kor, och en där hon dammsuger utan kläder och blir nersparkad av den svinaktige Peter (Leif Ahrle, senare känd från TV:s Varuhuset). I övrigt syns bland andra Tor Isedal, Åke Fridell och Jan-Olof Rydqvist.
  • Fanny Hill (1968)Mac Ahlberg, Sverige, 101 min LångfilmTitelrollen i Mac Ahlbergs filmversion av John Clelands roman spelas av Diana Kjaer. Fanny blir förförd av en slipprig, rik och konstintresserad man (Keve Hjelm) som ges rika tillfällen att smeka nakna bröst och framföra repliker som knappast hade platsat på Dramaten. I rollistan finns även John Harryson, Gio Petré och Jarl Borssén. Mona Seilitz medverkar vid en midsommarfest på en skärgårdsö där alla blir fulla, hånglar och badar nakna, sinnebilden för den svenska synden. Musik: Georg Riedel.