Den nya Åsa-Nisse filmen har mer handling än alla tidigare filmer tillsammans. De gamla filmerna, jag har genomlidit ett antal, var påfallande långtråkiga. De masar sig fram i maklig takt med konstiga uppfinningar, tjat med fruarna och besök i lanthandeln hos Sjökvist. I synnerhet de senare som utvecklades från dåligt till ofattbart uselt. Bottennoteringen nås med den sista, ”Åsa-Nisse i rekordform” från 1969, där Åsa-Nisse själv, i alla tidigare filmer spelad av John Elfström, bytts ut mot Arne Källerud. Dessutom har Klabbarparn försvunnit, och i stället introduceras en ny figur som kallas Sven. Handlingen får rum på ett frimärke: de kör båt, mer båt och ännu mer båt. Någon gång skymtar lite naket helt omotiverat, en annan nyhet i denna jämfört med de tidigare filmerna. Det är väl det.

Med detta vill jag ha sagt att jag varit skeptisk till om det går att göra en ny Åsa-Nisse-film. Ingen skulle idag acceptera sådana filmer, vi har höjt våra krav enormt. ”Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult” är i alla fall en kärleksfull lek med förlagan. Kjell Bergquist är inte någon perfekt Åsa-Nisse, för ung, inte tillräckligt tunn och gnällig. Johan Rabeus är magnifik som Sjökvisten, klart bäst. Michael Segerström är helt ok som Klabbarparn men det blir aldrig någon riktigt kemi mellan de båda huvudpersonerna vilket var drivkraften i de tidigare filmerna.

Man skrattar, men det mesta är lätt glömt. De flesta hade väntat sig mer av Henrik Dorsins medverkan i manusarbetet, men jag tycker nog han gjort vad som går att utvinna av idén att återuppväcka Åsa-Nisse (se Dorsins egna tankar kring projektet i Aftonbladet).

Det är lite kul när USA invaderar den lilla oljerepubliken, och svensk pilsnerfilm går igen i skildringen av överheten i Skånska petroleum och statsministern med tyskklingande namn. Trädgårdstomtarna hos tyska sommargästen som gör Hitlerhälsningar är en annan småkul detalj, och kanske en blinkning till att Åse Nisses skapare Stig Cederholm påstås ha varit nazist, något filmaren Roy Andersson är upprörd över, se Expressen. (Mer om Stig Cederholms nazistförflutna i Fokus och Svd, jag reagerar bland annat över uppgiften att fascisten Per Engdahl höll tal på hans begravning 1980).

I övrigt är det rätt jämtjockt, men som sagt kärleksfullt. Vet inte vad man ska jämföra med: Klart bättre än Göta Kanal, ettan, och väldigt mycket bättre än Göta Kanal 2 och 3. Jag hade inte väntat mig mer.

Tips om Åsa-Nisse: Nya filmen har en Facebook-grupp, Henrik Berggren i DN Kultur, Martin Aagård i Aftonbladet Kultur, läs allt om inspelningarna av de tidigare filmerna i  Anders Nordqvists ”Åsa-Nisse – Var ligger Knohult?” Norlén & Slottner 2008.
Läs framför allt min vän Martin Kristensons underbara artikel ”Knohults värmedöd”, en gång publicerad i nyligen avsomnade Kapten Stofil, men fortfarande tillgänglig på tidningen hemsida. Där hittar man även en längre artikel, ”Åsa-Nisse och den stora kalibaliken”, som är en grundlig introduktion till filmerna och som bland annat försöker reda ut orsaken till deras popularitet och eventuella verklighetsbakgrund. Båda texterna finns omarbetade och utvidgade i hans bok ”Vårt kära strunt” som går att köpa i de flesta nätbokhandlar.