Det har framkommit att den man som sköt ner besökare på en klubb för homosexuella i Orlando häromdagen själv varit där några gånger, och även synts på sajter för dating för homosexuella (se t ex SVT). Vi kan förstås inte veta varför han var där. Kanske ville han studera motståndaren, eller skapa oro bland människor han i grunden hatar (hans beteende vid besöken på klubben lämnar en rad frågetecken). Mycket tyder på att han är en störd person som kan tänkas agera irrationellt. En annan möjlighet, inte alls otänkbar, är att han faktiskt är homo- eller bisexuell men med svårigheter att acceptera den sidan av sig själv.

Det får mig att minnas flera nazister som jag fått kännedom om genom åren med en liknande historia. De har varit de mest homofoba och de har ibland även utsatt andra för hatbrott på grund av deras sexuella läggning. Men sin egen läggning har har de dolt in i det längsta, ibland även för sig själva. Den mest kända är nog den brittiska skinnskallen Nicky Crane (BBC) som kom ut som homosexuell i ett TV-program innan han dog 1993 i en Aids-relaterad sjukdom. Crane var dömd för flera hatbrott med våldsinslag riktade mot bland andra svarta och antirasister. Men han hade också levt ett dubbelliv där han gått på gay-klubbar, och till och med arbetat vid en Pride-festival i London 1986 (inför andra nazister kunde han hänvisa till behov av att hålla koll på miljön som en del av sin politiska gärning).

Affischen föreställer Nicky Crane, men hans tatueringar har tagits bort eftersom han här ska representera främst skinheads i allmänhet.

Den så kallade Vit makt-rörelsens grundare och informella ledare Ian Stuart Donaldsson kommenterade: ”Jag känner mig mer sviken av honom än någon annan. Det här visar att nationalism och homosexualitet inte passar ihop, för nationalism är ett sant ideal och homosexualitet är en perversion.”

Nazismen är, bland mycket annat, en rörelse som hyllar manlig styrka, manliga kroppar och mäns arbete. Det är därför inte otänkbart att någon kan dras hit i akt och mening att sublimera något i sig själv som han inte förmår att hantera på andra sätt. Man kan förstås gå ännu längre bakåt i tiden och fundera kring homosexuella medlemmar i nazityska SA kring början av 1930-talet. När den mest kände Ernst Röhm tog över SA ersatte han den tidigare ledningen med vänner som delade hans homosexualitet. Hitler lät först detta passera, men ändrade  inställning och meddelade att homosexualitet måste utrotas. Röhm mördades 1934 i den utrensningsaktion som fick namnet ”de långa knivarnas natt”.

Ett senare fall är österrikiske högerpopulisten Jörg Haider (Guardian , Telegraph, New York Times) som smög med sin bisexualitet väl medveten om att hans många konservativa väljare aldrig skulle acceptera den. Efter att han omkommit i en trafikolycka 2008 visade det sig att han varit på väg från en gayklubb, och hans manlige partner trädde fram (Haiders fru stämde tidningar som skrev om detta ).

Jag dristar mig till att fundera över hur stigmat kring homosexualitet gör så mycket skada att människor ibland helt enkelt inte tycks hantera skammen och den bild av sig själva som de pådyvlas av det omgivande samhället. Med detta sagt: Dessa fall uppvisar stora olikheter, det vore fel att dra några stora slutsatser. Framför allt måste vi invänta mer information om Omar Mateen som låg bakom terrordådet i Orlando.

Fotnot: Ian Stuart citatet ovan från Kershaw, Alex  ”A HATE THEY COULD HUM: Ian Stuart, Nazi, believed that a song was worth a thousand pamphlets. By the time he died, his music had left a trail of racist violence across Europe”, The Guardian, 1993-10-30.