Jag kände mig måttligt nyfiken när jag såg att SVT:s ”Uppdrag granskning” utlovat ytterligare en omfångsrik granskning av vad som egentligen hände i Knutby-församlingen. Men mina farhågor kom på skam. Äntligen får man hela historien, från början till slutet för församlingen. Det är en långsamt berättad skildring som inte väjer för komplikatoner och nyanser, det känns ovanligt, och där många av de centrala personerna kommer till tals. Serien på sex avsnitt om drygt en halvtimme vardera, om man väljer SVT Play, är en lågmäldare svensk variant av ”Wild Wild Country” på Netflix som berättade historien om Bhagwan-sekten. Samma gradvis upptrappning där galenskaperna bara blir mer framträdande vartefter nya ledare träder in och vrider budskapet ytterligare några varv.

Det finns stora likheter mellan olika typer av sekter, politiska likväl som religiösa. En del av de som går med är människor med höga ideal som kan vara väldigt sårbara, vilket kan vara skälet till att de söker ett begränsat sammanhang. Andra har bisarra drivkrafter och böjelser som de knappast hade fått utlopp för på sammma sätt någon annan stans. Våld, psykiskt likväl som fysiskt, och sexualitet, används för att utöva makt och kontroll. Det finns tydliga hierarkier där det finns en vinst i att vara lojal med ledarna och slå neråt, straff och belöningar fostrar följarna till ”rätt beteende”. Steg för steg byggs förtrycket upp, det som varit omöjligt i början accepteras vartefter.

Det är fascinerande när man får följa en sekt så länge som i UG-programmen, och det är möjligt eftersom reportern Anna Lindman bevakat Knutby så länge och byggt upp ett förtroende hos de inblandade. Det handlar om många år, stora delar av människors liv. Det unika med historien om Knutby-församlingen är att den inte gick under efter Helge Fossmo och mordrättegången. Det bara fortsatte. Först idag kan även ledande personer berätta vad det var som egentligen hände, och de kan också vara självkritiska.

Till det starkaste i UG:s granskning hör berättelserna från de unga som vuxit upp i församlingen, till exempel den idag vuxna sonen till Åsa Waldau/Kristi brud. Han säger att det stora problemet, som han ser det, är att hans mamma fick för mycket uppmärksamhet. Det visar på något som jag funderat mycket över: att ledare i sekter också tilldelas en makt av andra som gör att de växer.

Jag sitter just nu och skriver på min nästa bok om Sveriges första nazistledare Birger Furugård som var verksam från början av 1920-talet och fram till krigsslutet. Han var en på många sätt hopplös ledare om vi ser till hans förmåga och karaktär, men som ändå fördes fram genom andras drömmar om en upplyst ledare som skulle ge dem något helt nytt, ett annat samhälle, idéernas förverkligande. Självklart utnyttjade han positionen, men det är ett växelspel där följarna spelar en viktigare roll än vad vi kanske tänker.

Det sätter fingret på individens ansvar: hur vi hjälper människor att våga lita på sina instinkter och ha självförtroende nog att inte låta sig förtryckas utan resa sig upp och ifrågasätta. Det må sedan vara ett äktenskap, en vänskapsrelation eller arbetsplats, ett politiskt parti, en församling eller vad som helst. Det är aldrig för sent att göra slut och gå vidare. Det gäller för övrigt även den som själv varit en stor del av problemet, som i fallet med en del av de som intevjuades i Uppdrag granskning.