En aspekt som kommit upp nu efter valet är det faktum att högerpopulistiska partier ofta har de mest lojala väljarna. De står oftare fast vid sitt parti, och tenderar ogärna att återvända till sina gamla partier. Det här sa jag i en intervju med SVT med anledning av valresultatet, och jag stödde mig på vad jag läst av forskning kring högerpopulistiska partier generellt. (Här är artikeln om SVT-inslaget, det sändes igår – den 11 september – i Rapport och Aktuellt på kvällen och ligger på SVTPlay någon månad till.)
Det här stämmer förstås inte överallt och alltid, högerpopulistiska partier är olika i sin framtoning, på rak arm erinrar jag mig t ex Frihetspartiet i Nederländerna gått mer upp och ner kraftigt mellan valen beroende på tillståndet i landet och hur valdebatten sett ut. Mer klassiska populistpartier som danska Fremskrittspartiet och Ny demokrati i synnerhet hade mer av en dagsländekaraktär och hade inte heller lika trogna väljare, vilket visade sig genom att de plötsligt störtdök och tappade sin ställning. Men mer nationalistiska och auktoritära högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna bygger oftast upp en stark lojalitet hos väljarna med så väl partiet/organisationen som saken, det handlar om ett ”vi eller dom”, eliten och de politiskt korrekta mot förnyarna/”den enda oppositionen” etc. Har man väl gått in i ett sådant tänkande blir det nästan ett sektbeteende, valet står inte mellan de andra och SD utan mellan soffan och SD i så fall.
Jag kollade även SVT:s vallokalsundersökning, VALU, som bekräftar den här tesen. Hela 85 procent av SD:s väljare i valet 2014 har stannat kvar hos partiet, siffrorna för de andra partierna ligger långt under. M och S har tappat absolut mest till SD, 14 procent av de som röstade på M i förra valet valde SD det här valet, och 13 procent av KD väljarna gjorde samma byte, 11 procent gick från S till SD. Däremot är strömmarna från SD till andra partier blygsamma, som syns på bilden intill. Flest gick till M, fyra procent av de röster som tillfallit M har kommit från personer som tidigare röstade med SD. (När jag får tid ska jag leta fram källor på det här fenomenet mer generellt, men ser på Twitter att statsvetaren Marie Demker skriver att hon hävdade något liknande i valet 2010 och att hon tycker att det fortfarande stämmer, och har ett minne av att även t ex Jens Rydgren och utländska forskare resonerat i liknande banor.)
Anna-Lena Lodenius 
Tror du har alldeles rätt i att vi pratar om två delvis olika slags partier, vilket jag också försökt förklara för journalister som intervjuat mig. Att Ny demokrati och Mogens Glistrup inte hade den här typen av väljare, medan SD och Marine Le Pen har det t ex.
Tror man måste skilja på missnöjespartier och invandringskritiska/nationalistiska partier. De förstnämnda saknar ofta ideologisk förankring och är beredda att driva lite av varje som de tror kan generera röster. De senare är mer principfasta och ideologiskt orienterade. Vilket också medför att de lämnar åsiktskorridoren och verkar utanför den. Har man en gång lämnat åsiktskorridoren, och nu talar jag utifrån egen erfarenhet, så finns det knappast någon väg tillbaka. Eller som en känd bloggare uttryckte det: ”Har man en gång kommit ut ur dimmorna finns det ingen väg tillbaka”. Fjällen faller helt enkelt från ögonen och man ser saker som man inte sett förut. Det är väl det som du och många andra uppfattar som sektbeteende. Men som så ofta annars finns det olika infallsvinklar på saker och ting.