En skamfläck i svensk filmhistoria är onekligen 1933 års filmatisering av Waldemar Hammenhögs ”Pettersson & Bendel”. Det fanns ett antisemitiskt drag redan i romanen från 1931, men det förstärktes i den första filmade versionen med Adolf Jahr och Semmy Friedman i titelrollerna. De ene av de två skojarna, Bendel, framstår som penningfixerad och opålitlig, helt enligt den klassiska antisemitiska nidbilden av en jude. Filmen blev en succé både i Sverige och när den så småningom visades i Nazi-Tyskland. Den ska ha varit en av propagandaminister Joseph Goebbels favoritfilmer.
Jag lyckades för något år sedan äntligen få tag i en kopia av denna fram tills nu utomordentligt svåråtkomliga film (tack Peter på Klubb Nostalgia), och fann det mycket intressant att den kunnat passera i stort sett utan allvarlig kritik, trots att den hade premiär samma år som nazisterna tog makten i Tyskland. Många recensenter lade förstås märke till skildringen av juden, men tyckte ofta inte att den var särskilt anmärkningsvärd. Så här skrev t ex signaturen Moje i Socialdemokraten:
”Och hur skulle man nöjaktigt kunna beskriva en kurre som Bendel, den strykrädde lille halvjuden med de kattlika gesterna, det strålande affärsgeniet, den otroliga närigheten och den utsökta fräckheten, som trots allt inte är osympatisk. Han är värd att studeras med ögon, öron och alla sinnen. Det är inte en romanfigur, utan en livs levande inkarnation av sitt släkte. Waldemar Hammenhög säger i en intervju på annat ställe, att Semmy Friedmann i denna roll fullständigt täcker begreppet Bendel, och det kan man nog knappast förneka.” (Citat från Svensk Filmdatabas)
Nu har Studio S gett ut denna film på DVD, och den är klart värd att se. Inte för att det är särskilt bra, utan för att den säger något om sin tid. Jag anbefaller dock alla att börja med den utmärkta introduktionen av filmprofessor Rochelle Wright, författare till ”The Visible Wall: Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film”, som sätter in filmen i sitt sammanhang. Det är också intressant att höra Nils Petter Sundgrens intervju med filmens regissör, Per-Axel Brenner, som kallar sig själv aningslös utan avsikt att sprida antisemitism. Just så tror jag många tänker, både då och nu, att de inte är så påverkade av de fördomar som finns i tiden som de faktiskt är.
Som så ofta när det gäller Studio S-filmer är bonusmaterialet minst lika intressant. Vi får också uppföljaren ”Pettersson & Bendels nya affärer” från 1945, året då andra världskriget tog slut och nazismen föll, som har varit om möjligt ännu mer svåråtkomlig. Här ser vi den folkkäre Thor Modén som Pettersson och Arne Lindblad som juden Bendel. Tiden var nu en annan, kritikerna var medvetna om hur positivt den förra filmen mottagits i Nazi-Tyskland. De noterade att bilden av juden även denna gång var full av klichéer. Trots allt som hänt och kunskapen om förföljelserna av judarna serveras många av de stereotyper om giriga penningfixerade judar som fanns i den tidigare filmen. Men filmen är mer motsägelsefull, och här finns också hänvisningar till att Bendel gått igenom svårigheter som märkt honom vilket gjort honom givmild mot personer i samma situation.
Långt senare, 1983, kom Hasse Alfredssons ”P&B”, vars handling faktiskt ligger närmare boken än i de tidigare filmerna, trots att det rör sig om en i högsta grad uppdaterad version. Hasse Alfredsson var förstås medveten om kritiken mot tidigare filmatiseringar och valde att göra Bendel (Allan Edwall) till en invandrare av oklart ursprung. Pettersson (Stellan Skarsgård) blir här en ranglig haschrökare av 70-talssnitt som åtminstone inledningsvis drar runt i fett långt år och jeanskläder. Jag såg faktiskt inte ”P&B” förrän nu i veckan (fattar inte varför jag dröjt så länge), och jag uppskattade framför allt samspelet mellan huvudpersonerna. Hasses underbara humor i scener som konserten med den falska Rod Stewart varvas med en del svärta och tragik, som så ofta i både hans och Tages filmer. Många bra biroller som t ex Lill Lindfors kärlekstörstande parfymbutiksägare.
Anna-Lena Lodenius 
Pingback: #Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933 | Motargument
Sedan är väl just sammansvärjningar i stort sett den bärande retoriken hos den sk ”antirasist” rörelsen. Enligt dem så har vi alla vita en kollektiv skuld för kolonialiseringar, slavhandel och allt elände som förekommit och förekommer i världspolitiken? Vi är med i sammansvärjningen bara genom att födas. Att påstå att det bara var gårdagens stalinister och nazister och i det gamla romarriket man sysslade med sådant är ju lika logiskt som när man påstår att den (jättelika sammansvärjningen) ”antirasistiska” rörelsen påstår att det all diskriminering och alla trakasserier riktas mot ”ickevita” i förorterna. Sedan är det ju också en lek med ord. Samarbete för en viss grupp, ses som en sammansvärjning för en annan och vice versa.
Den som kritiseras här är du, varken ”judar” eller ”judarna”. När jag utvärderar av dina detektivinsatser för att hitta antipatier mot en viss folkgrupp påpekar jag att densamma folkgrupp är extremt mäktig i den branch där du själv arbetar. Detta är ett sakförhållande och utgör i sig ingen kritik varken mot den folkgruppen eller mot de judar som äger mediebolag. Dessutom måste jag påpeka detta sakförhållande för att frågan skall vara begriplig. Jag ställer om frågan, direkt till dig denna gång, i förhoppningen att du slutar låtsas som om allt detta gäller någon annan:
Är det
a) den tyskjudiska tragedin 1933-1945 eller
b) den därpå följande judiska triumfen inom media och politik
som gör att du flåsar runt på det här sättet för att skydda samma mäktiga och rika folkgrupp från humoristisk kritik, samma folkgrupp som alla västvärldens stater, institutioner, medier och de flesta vanliga människor också faller över varandra för att värna om?
Som du märker tänker jag inte låta dig trassla in mig i diskussionen om huruvuda västvärldens medier domineras av judar eller inte – både du själv och alla som läser så här långt har ju detta fullkomligt klart för sig ändå. Så när du tramsat färdigt om den icke-frågan (och fått slut på saker som jag varken har tänkt eller sagt att kommentera), svara på den ställda frågan.
Då får jag åter upprepa mitt svar: Jag struntar i om det är fler judar än andra folkgrupper som äger medier eftersom jag inte tror på en judisk sammansvärjning. Judar är olika, har olika intressen, precis som individer som tillhör andra religiösa och etniska grupper. Medieföretag fungerar dessutom likartat oavsett vem som äger dem, vi har inte ägarstyrning av innehållet på det sättet så diskussionen är irrelevant. Det kan jag försäkra efter 30 år som journalist på en rad olika medieföretag. Det är journalisterna som sätter agendan! Jag tänkte sätta streck i debatten nu för ditt nästa inlägg innehåller ingenting nytt. Bara svepande kommentarer om att judarnas maktposition är något ”de flesta över 5 år känner till” etc. Sedan förnekar du att du ägnar dig åt kollektiv skuldbeläggning och jag kan bara stå fast vid att det är exakt det du gör.
1933 var tydligen en typisk judekliché ”den strykrädde lille halvjuden med de kattlika gesterna, det strålande affärsgeniet, den otroliga närigheten och den utsökta fräckheten, som trots allt inte är osympatisk”.
2014 är en typisk judekliché den rike finansmannen med bästa politiska förbindelser, som har makt att förfölja sina motståndare genom kontakter i media och kampanjorganisationer. Och vips dyker det upp hundratals Annalenor och fastslår med statlig auktoritet att det är i högsta grad skamligt att befatta sig med några judeklichéer eller kritisera judar överhuvud taget.
Anna-Lena skriver att det som ändrat sig mellan dessa två tidpunkter, som förskjutit perspektivet så totalt i sin motsats, är att judar blev förföljda i Tyskland mellan den första P&B-filmen och den sista. Hon låtsas inte om vad som också har hänt mellan de två årtalen: Judar är numera allmänt kända för att behärska den militära och ekonomiska supermakten USA och, förutom den, massmedierna i hela västvärlden. Eftersom ingen inbillar sig att judar har gjort denna kraftsamling enbart p.g.a. sitt brinnande intresse för trycksvärta, filmkonst och TV-nyheter vet alla att det för deras del handlar om makt. Genom ett indirekt inflytande påverkar (om inte styr) man politiken och därmed administrationen och t.o.m. rättskipningen i våra länder. Penningströmmen från de offentliga kassorna till kultur och vetenskap (den penningström som Anna-Lena själv är beroende av för sitt uppehälle) står under ständig övervakning av både judeägd massmedia och judefinansierade kampanjorganisationer – för att säkerställa att judar framställs på det sätt de själva vill och naturligtvis skonas från kritisk granskning ens i humoristisk form. Anna-Lena Lodenius frågar sig inte om det är den tyskjudiska tragedin eller den därpå följande judiska triumfen som gör att hon och ”alla” andra så självklart ställer sig med båda fötterna och stampar på varje judekritik de kan spåra upp. Vilken sida som denna apparatjik hade stått på om hon varit i sin krafts dagar 1933 är en öppen fråga.
Den här kommentaren lägger jag bara ut för att visa hur antisemitism kan se ut idag. Du som skriver har helt missat min grundinställning: jag säger nej till alla former av gruppfördomar och omfamnar tanken om allas lika värde och rättigheter. Vi har rätt att bli bedömda utifrån vilka vi är, inte utifrån vilken grupp andra hänför oss till. Kommentaren innehåller många av de klassiska antisemitiska föreställningarna om judar som penningfixerade och ute efter att konspirera och skaffa sig makt, belägget som så ofta är att det finns judar som äger medier (precis som det finns personer med annan bakgrund som gör det – vilket inte nämns). Du får självklart gärna kritisera enskilda personer, även sådana som har judisk bakgrund, om du tycker att du har fog för det. Du får absolut kritisera regeringen i staten Israel. Men jag kan inte i något läge gå med på angrepp på ”judarna” och hävda att det finns ett sådant kollektiv som du kan lägga en kollektiv skuld på. Det är lika befängt som att hänga varje svensk för vad Reinfeldt hittar på eller varje annan person eller institution som kan betraktas som svensk. Ingen väljer vad han föds till. Det här är ingenting annat än rasism!
Jag är noga med att skriva ”judar” och inte ”judarna”, av det enkla skäl att detta bäst motsvarar sanningen. Ingen jude som jag känner är det minsta insyltad i den maktkonstellation som nämns ovan eller skulle någonsin vilja bli det. Ändå citerar du mig med ”judarna”. Strunt samma, jag har fått intrycket att du trots allt är en relativt hederlig tjej. Därför tror jag, trots ditt krumbuktande närmast ovan, att du faktiskt funderar lite grann på det som jag verkligen ifrågasatte: Är det verkligen p.g.a. gaskamrarna som kritik mot judar på 2010-talet leder till sådana oproportionerliga reaktioner, eller är det p.g.a. den extrema maktställning som detta lilla folk numera har inom media och politik?
Men det är ju just det som blir så konstigt med ditt sätt att resonera. Att du inte säger judarna fast du menar det. En konspiration måste med nödvändighet bestå av individer, och om du inte träffar några judar som är en del av det väl början till en bevisföring som leder fram till att föreställningen om en judisk konspiration (som t ex har en plan att ta över medierna) är en bluff. Att många judar eller romer eller svarta beter sig på ett visst sätt är inget belägg för att det finns en sammansvärjning och ett högre syfte, väldigt många svenskar beter sig på ett sätt som jag som svensk inte vill eller behöver ha att göra med. Kritisera gärna Israel, eller enskilda judar, men fundera över vad de judar du säger dig ha någon form av respekt för tycker om att bli indragna i den här typen av resonemang. Det spelar väl ingen roll vilken bakgrund folk har, det viktiga är hur de agerar. Det är ganska oväsentligt om det är 100 eller 0 procent judar i medievärlden t ex. Eller 100 eller 1 procent rödhåriga. De judar jag känner är precis lika olika varandra som de svarta eller svenskar eller romer jag träffat. Det är klart att vi präglas kulturellt av vår bakgrund, men människor är lika goda eller onda eller duktiga eller usla på sina jobb oavsett bakgrund. Och även om väldigt många med en viss bakgrund agerar på ett visst sätt kan du inte utgå från att nästa du träffar också gör det. Den du har framför dig har rätt att bli betraktad som en individ.