Biblioteken i Värmland gör filmer som läggs ut på deras hemsida. Nyligen lade de ut en film om demokratifrågor där man även inkluderat en längre intervju med mig. Jag blev särskilt förtjust över ungdomsbilderna på bröderna Furugård som jag inte hade sett förut. Intervjun genomfördes i biblioteket i Deje som är inrymt i Folkets hus där Birger Furugårds parti genomförde många av sina möten. Strax intill ligger den så kallade veterinärsvillan där Birger Furugård var stationerad som veterinär under de år som han var mest uppmärksammad.
Intresset för Birger Furugård och hur det såg ut med nazismen i Värmland är stort. Flera tidningar har skrivit om min bok ”En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna”. I början av 2022 genomförs en turné i samarbete mellan biblioteken och Författarcentrum öst. Mitt första föredrag hålls i Torsby (24/1) och därefter följer Hagfors (25/1), Karlstad (26/1), Årjäng som ligger i trakterna av där Birger Furugård föddes och växte upp (27/1), Arvika (1/2), Filipstad (2/2) och Forshaga (3/2) – den kommun som idag innefattar Deje.
NYTT: Tre av föredragen i Värmland har flyttats fram. Torsby, Hagfors och Forshaga. Jag hoppas få återkomma senare i vår.
Anna-Lena Lodenius 
Tack för jobbet du har lagt ned. Boken är nu läst. Den var informativ och det fanns väl rätt tragikomiska delar. Från min ungdom minns jag en del äldre personer som hade ett förflutet i nazirörelsen och det verkade finnas någon slags beröringsskräck kring en del av dem. Det verkar ha lett till någon slags isolering.
Tack, och förlåt för att jag missade att lägga ut dina kommentarer, hänt mycket kring helgerna och början av året. Tror du har rätt i dina tankar kring nazisterna. I min bok berättar jag om att människor bemötte Furugård i hög grad med argument, det var ju tidigt och ingen visste vidden av nazismens ondska. Men jag tror det var effektivt, så växte de ju inte sig så starka heller. Fast en del berodde nog på andra saker, som att Furugård själv inte var självklar som ledare och att tiderna i Sverige inte talade för ett nazistiskt parti lika mycket som i Tyskland, det gick ju inget vidare för de andra svenska nazistpartierna heller.