Terroristen lever inte i ett vakuum

Att Stockholm drabbats av ännu ett terrordåd visar än en gång att vi inte är isolerade från resten av världen. Det här händer numera ofta i liknande städer som Stockholm, och i regel på centrala platser som just Drottninggatan. En gata som väl alla, vare sig vi bor i Stockholm eller reser hit från andra håll, någon gång vandrat på. Det är typiskt att två av de fyra som dödades är medborgare i ett annat land än Sverige. Terrorn slår till mitt i stadens hjärta och längs dess centrala pulsådror.

Vi rustar oss mot terrorn på alla de sätt, men den finner nya vägar. Flygkapningarna försvann när man började röntga bagaget, när dynamiten blev svårare att komma åt började man framställa bomber av konstgödsel eller hårblekningsmedel. Nu är det lastbil som gäller. Metoderna varierar, våldet består.

De som agerar med terrorvapnet befinner sig sällan i ett vakuum på det sätt som det ibland framställs initialt efter ett dåd. Även när IS och al-Qaida mest fungerat som inspirationskällor för olika dåd finns olika miljöer bestående av individer och sammanhang som har betydelse för radikaliseringen. Ingen människa är en ö, för att citera 15-1600-talsskalden John Donne. Frågan är hur vi får syn på dessa mönster innan det är för sent? Var finns de som uppviglade, lärde ut och propagerade? De kan finnas i eller utanför landet,  på nätet eller i verkliga fysiska miljöer. Redan anar vi att det funnits sådana kretsar kring Rakhmat Akilov, vilket den fortsatta polisutredningen kommer att titta närmare på.

Mycket pekar på att det finns en övervikt för personer med kriminell belastning och psykiska diagnoser i de här nätverken. Men terroristen kan också vara en påfallande välfungerande person, en fritidsledare, granne eller arbetskamrat. Det handlar om människor som med vett och vilja begår grova brott, och de gör de för att de tror att det i slutänden kommer att leda till något gott. Det är en myt att terroristen generellt skulle vara någon slags ”dropout” som främst behöver vård och behandling.

Jag hoppas också att människor inte börjar misstro alla som stannar efter en avvisning. Det kan finnas många goda skäl att inte återvända till sitt hemland trots att de svenska myndigheterna inte beviljat uppehållstillstånd.

Det vore förmätet av mig att hävda att jag vet vad man ska göra. Men jag tror att vi ska akta oss för att precis som terroristerna frammana känslan av att vi lever i den yttersta av tider, och laborera med extraordinära åtgärder. Våldet har alltid funnits, och det kommer säkert alltid att göra det. Jag tror i första hand att vi ska förbättra det vi redan gör, d v s skapa förutsättningar för ett ännu effektivare polis- och underrättelsearbete, byggt på täta kontakter med polisen i andra länder och med förmåga och resurser att ta tag i varje misstanke om pågående terrorbrott.

Sedan behöver vi nog ytterligare stärka de lokala samarbetsnätverken mellan olika aktörer i lokalsamhället (polis, räddningstjänst, socialtjänst etc). Det är ute i kommuner, och i vissa fall snarare bostadsområden, som kunskaperna finns om vad som händer i Sverige. Det är också här som de första insatserna, framför allt de som riktar sig mot yngre, ska ske. Men igen vill jag betona: terroristen är knappast generellt någon förvirrad ung person som vi kan undervisa så han eller hon kommer på bättre tankar.

Sist men inte minst: Bättre nationell samordning har nämnts av många de senaste dagarna. Jag tror tyvärr inte att det är tillräckligt med en myndighet som Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som i projektform ska försöka kicka igång andra aktörer under några få år. Vi behöver en organisation med hög kompetens som har ett mer långsiktigt ansvar, och som kommuner och lokala aktörer med förtroende kan vända sig till. Det kan vi lära av hur man arbetar med terrorfrågor i andra länder. Om uppdraget kan inlemmas i en befintlig organisation som MSB eller BRÅ har jag ingen uppfattning om, men det torde vara uppenbart för alla att det inte räcker med vackra ord om demokratiarbete och förebyggande.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Ohelig allians mellan feminism och kvinnoförtryck

Veckans Kalla fakta-program ”Flykten från moralpolisen”, och debatten som följt, gör mig bekymrad. Det visar sig än en gång att mänskliga rättigheter inte gäller för alla. Många har reagerat på hur nya Fi-ledaren Victoria Kawesa kommenterar det faktum att skolpersonal delar upp lågstadieelever efter kön i Vällingby, och en rad andra exempel ur programmet, med att tycka att det talas för mycket om den här formen av könsförtryck. Hon hävdar att det är kulturrasism att peka ut det patriarkala förtrycket just i förorterna, och något som förvärrar problemen. I stället ska vi bekämpa det patriarkala samhället överlag. (Se hela debatten mellan Victoria Kawes och Hanif Bali i Expressen.)

Men lika anmärkningsvärt är att så många i sociala medier jämför med att det ju bara är killar på fotbollsplan, och att eleverna föredrar väl att sitta längst bak i bussen, att sitta längst fram är mer av ett straff. De gör det utan att se skillnaden på frivillighet och tvingande normer eller regler. Därmed trivialiserar de också ett system som i sin förlängning skapar en hederskultur där det begås brott mot kvinnor som försöker frigöra sig och leva ett fullvärdigt liv.

Många verkar inte heller vilja erkänna att det faktiskt skett en stor utveckling till det bättre vad gäller jämställdhet mellan könen i vår del av världen som vi ska vara glada och stolta över, och att det är inte särskilt länge sedan som det såg annorlunda ut även i Sverige. Förändringarna hade inte kommit till stånd utan den intensiva kamp som bedrivits från politiskt och feministiskt håll.

Utvecklingen i vissa bostadsområden har snarare gått i motsatt riktning på senare år, det har blivit mindre frihet för kvinnor. Men det är inte självklart att kvinnor som trätt fram på senare år och talat om att den lokala moralpolisen har rustat sig får stöd från andra feminister. Det var flera år sedan som jag och en del andra hörsammade uppmaningen från kvinnor i Tensta att vi skulle resa ut till deras centrum på helgerna, gärna ta med oss män och barn, och fika på ”männens sida”. Just för att motverka könsuppdelningen. De berättade att kvinnorna i centrum även hade blivit färre, de doldes allt oftare i hemmen.

Det hände även att kvinnor i området särskilt framhöll att de ville att jag skulle ta med mig min frimodiga, dataspelstokiga dotter, som länge var totalt ointresserad av smink och kläder. De ville att deras söner skulle få chansen att umgås med en svensk tjej och lära sig att respektera henne. De ville att de skulle förstå att svenska tjejer är olika och inte överensstämmer med de schablonmässiga föreställningar som de visste underblåstes av vissa grupper i lokalsamhället.

Många kvinnor som kommer hit, eller växer upp i områden där fundamentalismen breder ut sig, hade hoppats på mycket mer stöd från det svenska samhället. Att ett parti som kallar sig feministiskt gör sig till språkrör för uråldriga föreställningar om könsseparering är fullständigt absurt. Men Fi är en liten aktör, det är alla andras blindhet som är det stora problemet. Det går inte att bryta loss vissa stadsdelar och tro att det som händer där inte angår oss andra, och låter vi bli att agera kommer det förr eller senare drabba oss alla.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Från Blåkullajazz till kycklingjoddel

2017-04-03 16.30.24 HDR

Paus i arbetet med påskprogrammet. Foto: Lars Truedsson.

Påsken närmar sig, och på påskafton kl 17-19 kan man höra mig och Fredrik af Trampe i P4 i programmet ”Från Blåkullajazz till kycklingpolka”. Programmet ligger kvar en månad på nätet om ni vill höra det senare.

Vi ställer frågan: Finns det någon profan påskmusik, och hur låter den i så fall? Resultatet presenteras i form av en två timmars äggande blandning av sällan spelade påsklåtar. Vi frossar i allt från påskpussar, glada harar och påsksmällare till riktigt tung långfredagsdepp, och resan går från Tyrolen via Karibien till en potatisfarm i Idaho.

Dessutom berättas vem Sanna Bråding ville pussa i påsk när hon var 18 år och vilken alkoholdryck som är sämst om man ska hoppa stavhopp. Därtill kommer vi in på nyheter i påskhelgen som vegosill och påsktofu. Helt enkelt ett perfekt program att ha som tillbehör till sillen och godisäggen. Liksom med våra tidigare jul-musikprogram är det här ett samarbete med Tredje statsmakten, och förutom att vi får stöd av Lars Truedson och Martin Wicklin är vi extremt lyckligt lottade som har Fredrik Nilsson som sköter ljudet och mixar.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer