Det finns en definition av begreppet högerpopulism

Trots att populism är ett så ofta använt begrepp är det många som inte vet hur de ska använda det. I dag pratar vi ju mest om högerpopulism, och det finns otroligt mycket forskning som studerat den typen av partier ur alla aspekter. Jag kan därför bli förvånad över hur slarvigt begreppet populism använts i medierna.

I höstas publicerade tidningen Connaisseur en artikel där jag gick igenom läget för högerpopulistiska partier i Europa. Jag har nu lagt ut hela artikeln. Den är lång, en del har hänt sedan i somras när den skrevs (t ex med Salvini och hans tidigare regering). Men jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på det avsnitt tidigt i texten där jag ägnar mig just åt att försöka beskriva orden och begreppen som jag ska använda i artikeln:

”Att vara populist betyder att man anser att den väsentliga klyftan i samhället är den mellan folket och eliten, och till eliten räknas bl a alla de andra partier. Det är vi eller dom, populister framställer sig gärna som folkets tystade röst och de som vågar säga sanningen som de andra förtiger. Budskapet är att röstar ni på oss får ni en förändring, röstar ni på de andra blir det status quo.

Populism har inget ideologiskt innehåll, det är en strategi, eller politisk stil om man så vill, som kan låna sig till olika syften. En del populister är vänster vilket betyder att de har en radikalt annan agenda, i Europa är det främst Podemos i Spanien och tidigare regeringspartiet Syriza i Grekland som brukar beskrivas så. Dessa lämnar jag därhän i den här texten.

Högerpopulism är vanligare. Extremliberala populister som danska Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister hör det förflutna till. Liberalismen anklagas numera för att ge upp nationella värden för den gränsöverskridande kapitalismen samt alltför mycket fokus på modernitet och uppluckring av traditionella normer och värderingar. I stället hyllas konservatismen och föreställningen om att framtiden ligger i att blicka bakåt, mot ett gyllene förflutet som man menar håller på att gå förlorat på grund av mångkulturalism och politikernas svek. Till bilden hör också en nostalgisk skönmålning av detta förflutna, 1950-talets etniskt homogena hemmafrugeneration har aldrig framstått som så harmonisk och blomstrande som i högerpopulisternas propaganda.

Dagens högerpopulister är nationalister, nativister – alltså fixerade vid var människor kommer ifrån, samt i auktoritära, vilket betyder att de ofta lyfter frågor om lag och ordning och strängare straff. Trots att de talar så mycket om folkets röst är sådana här partier ofta extremt toppstyrda. Det är inte säkert att deras väljare bryr sig, de uppskattar protesten mot de andra partierna som de inte heller uppfattar som särskilt demokratiska (ett löst antagande som sällan bygger på att de faktiskt prövat på någon annan partitillhörighet). Men framför allt tycks många tro att högerpopulisterna sitter inne med sanningen och lösningen, och ser inte nödvändigheten av att dra frågorna i någon slags demokratisk långbänk.

Högerpopulisternas ”lösningar” är ofta förenklade och inte särskilt konstruktiva, men de framförs med en slagfärdig retorik, förledande attraktiva argument som är lätta att sprida i sociala medier. Invandrare och muslimer kan utmålas som skyldiga till snart sagt allt, från kriminalitet och våldtäkter till arbetslöshet och hål i stadsbudgeten, och politiker från andra partier lyfts fram som medlöpare. Högerpopulister är vinnare i dagens snabba medieklimat där en dräpande replik eller en formulering som lockar till skratt är så mycket mer värt än ett långsiktigt och genomtänkt förslag.

Partier av det här slaget har fått en maktposition i många länder. De är långtifrån några outsiders längre, även om de gärna vill framställa sig så. Men det ligger en motsättning i att både vilja vara i ständig opposition och den som de facto sitter på makten. Bristen på kompromissvilja gör det svårt för den här typen av partier att leverera vad de lovat till väljarna, och flera regeringssamarbeten har snart havererat av den anledningen.

Med detta sagt har högerpopulistiska partier varit med och styrt länder vid många tillfällen och ibland har deras styre varit långlivat, som Silvio Berlusconis allians med nyfascisterna MSI och Lega Nord som varade i stort sett utan avbrott i bortåt 15 år. Eller varför inte nämna Norge där Fremskrittspartiet är inne på sin andra mandatperiod och tycks samarbeta väl med Högerpartiet. Fremskrittspartiet beskrivs ofta som ett normalare och anständigare parti än de flesta övriga jag tar upp i texten, och det stämmer i viss mån. En del av hemligheten är att partiets ledning, med partiledaren och finansministern Siv Jensen i spetsen, har en dubbel strategi där de agerar mer sansat i regeringen för att sedan åka ut och argumentera mycket hårdare i kommunerna och i mötet med väljarna.

Nästan alla länder i Europa har numera tre politiska block: ett borgerligt, ett vänsterblock dominerat av socialdemokrater, ibland med inslag av gröna partier, samt ett högerpopulistiskt som de andra partierna måste förhålla sig till om de ska ha en chans att bilda regering. Dessa tre block kan vara någorlunda jämnstora, men just att de är tre gör det svårt att få till en majoritetsregering. Att inleda ett blå-rött samarbete kan tillfälligt hålla högerpopulisterna borta från makten. Men ofta blir dessa stärkta av sådana överenskommelser eftersom de kan peka på att de utgör den enda oppositionen. Att ta med högerpopulister i en allians är inte heller oproblematiskt eftersom de genomgår en slags normalisering i väljarnas ögon, och dessutom kan de ju få igenom mer av sin politik än om de är isolerade.”

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ja, SD:s första ordförande var verkligen med i ett nazistparti!

Det finns mycket i Sverigedemokraternas historia som de inte borde känna sig stolta över. Samtidigt har jag alltid varit tydlig med att jag ser att SD har förändrats sedan starten, och det vidhåller jag. Är det då meningsfullt att gräva i det som varit? Ja det tycker jag, historien berättar ändå något viktigt om ett parti. Särskilt viktigt blir det om allt fler börjar ägna sig åt whitewashing, alltså försöker skriva om historien och mörka vissa delar av den.
På senare tid har en del velat diskutera SD:s första ordförande Anders Klarström (han började som en av två talespersoner men blev sedan ensam ordförande) och ifrågasatt hur hans bakgrund beskrivs. Därför tänker jag återigen försöka sammanfatta det som är känt. Mest för att jag känner att det är ganska döfött att fortsätta den här diskussionen i olika sociala medier: Det råder ingen tvekan om vad Klarström tyckte och gjorde på den tiden.

extremhöger 001Jag skrev om Klarströms samröre med nazistpartiet Nordiska Rikspartiet, NRP, och en stor rättegång i Göteborg 1986 redan i min andra bok ”Extremhögern” som kom ut 1991 (jag skrev den med Stieg Larsson). Vi skriver att Anders Klarström erkände en rad brott i polisförhören, t ex att han ringt hotsamtal till revykungen och TV-personligheten Hagge Geigert och hade varit med och vandaliserat flera vänstergruppers lokaler. Men eftersom han var ung och tidigare ostraffad blev domen villkorligt och dagsböter. I förhören visade han att han var väl införstådd med vad ledningen för partiet krävde av honom. När Klarström fick frågan om hur han uppfattade att partiets tidning ständigt lämnade ut Hagge Geigerts telefonnummer svarade han: ”Det uppfattade jag som att terror ska besvaras med terror.”

Häromdagen flöt pärmen med research till det här avsnittet i boken upp när jag letade efter något annat (den har inte direkt legat överst i mina lådor). Jag har blivit ifrågasatt av personer som påstår att Klarström inte var medlem i NRP. Men av domen framgår klart och tydligt att han deltog vid ett partisammanträde för NRP i en lägenhet. I samma förhör som ovan förtydligar Klarström sitt uttlande med att ”han själv och alla andra uppfattade det som om att man avsåg att Hagge Geigert skulle ringas upp av NRP-medlemmar och sedan hotas. Även om det inte stod klart uttryckt i texten i tidningen så var det underförstått.” (Min fetstil) Här inkluderar alltså Anders Klarström sig själv i begreppet ”NRP-medlemmar.” Att Klarström faktiskt var medlem styrks också av att andra nazister säger i förhören att Klarström var med och anordnade möten tillsammans med den lokale nazistledaren. Han ska också själv ha producerat klistermärken med Hagge Geigerts telefonummer och satt upp på stan.

20181110_140211

Vill man ha Klarströms egen version av vad som hände så kan man läsa hans självbiografiska bok ”Prima Victoria” (2018) där han nämner dessa händelser i kortfattade ordalag. Han skriver att han ”kände sig vilsen i tillvaron” efter att han muckat. Han återförenades med några ur ”NRP-gänget” som han umgåtts med innan lumpen. Efter en efterfest då det dracks mycket vin och öl var han med om att kasta sten på ett skyltfönster till en lokal tillhörandes KPML(r) som enligt Klarström ”är en kommunistisk sekt som bland annat hyllar Stalin och de massmord på miljoner med människor som hans regim gjorde sig skyldig till”. Att han själv var med i en sekt som hyllade Hitler och de massmord som nazisterna gjorde sig skyldiga till förbigås helt.

Under samma fest ska han ha varit med om att ringa de tidigare nämnda hotsamtalen. Vid en annan fest stod han bredvid i telefonkiosken när någon annan ringde Folkets Hus och meddelade att han hade en bomb i en väska. Klarström tyckte det var obehagligt, men han förstod syftet: Folkets Hus hycklade när de påstod sig vara mot att odemokratiska rörelser fick hyra lokaler hos dom, samtidigt som de lät ett revolutionärt kommunistparti vistas där: ”Men jag tyckte samtidigt att det var mycket obehagligt detta med att han ringt upp och uttalat ett hot. Jag bestämde mig för att bryta med detta gäng och förstod att NRP inte var något för mig.”

Skärmklipp

Klarström skriver i sin bok att han inte vill bedömd idag för den livssyn han hade som 17-18-åring. Han lämnade nazismen för att han var övertygad om att ”Nationalsocialismen inte var där jag hörde hemma!”. Men varför gick han då till ett parti som vid den tiden kryllade av nazister och fascister? Steget var ju trots allt inte så långt, om han nu verkligen insett att han hade hamnat fel. (Han blev SD-ledare ganska kort tid efter, domen föll 1986 och SD startade 1988.)

Av intervjun nedan framgår att Klarström i sin roll som SD-ledare inte tyckte att det var några problem med att det kom medlemmar från Vitt Ariskt Motstånd, VAM, till SD:s demonstrationer.

 

Jag hoppas att vi efter detta kan lägga ner whitewashing-operationen av Anders Klarström. I mina ögon har det aldrig funnits några oklarheter kring hans historia, var han står idag får han själv redogöra för. Han har ju inte varit med i SD på länge, och boken handlar i de avslutande delarna mer om hans rockstjärnedrömmar än om hans politiska inställning.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Påskens soundtrack – från Blåkullajazz till Kycklingpolka

2017-04-03 16.27.35-1Jag och Fredrik Af Trampe har tidgare gjort två påskprogram med mycket musik i P4 med titeln ”Från Blåkullajazz till Kycklingpolka”. Men i år står vi över. Utbudet av påskmusik är trots allt mindre än julmusiken som vi också gör program om i P4.

För er som misströstar kommer i alla fall en Spotify-lista med mycket av den musik som vi tidigare spelat i programmet  (musiken är från både 2017 och 2019, det står fel i presentationen). Vill varna för att allt inte är direkt njutbart. Men vem har sagt att livet ska vara lätt? Påsken är kyrkoårets deppigaste helg, men vill betona att vi mest spelat profan musik. Är så ledsen över att jag inte kan erbjuda de program som vi sänt, och inte heller udda inslag som när Skurt tar sig an ämnet Kristi lidande på korset. Men efter låtlistan får ni alla fall ytterligare några av låtarna som vi kört som finns på Youtube.

Publicerat i påsk, Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar