Det här talet skrev jag till en debatt om högerextremistiska hot som arrangerades av organisationer för författare och konstnärer (Svenska PEN, Sveriges Författarförbud och Konstnärernas Riksorganisation, KRO) i Kulturhuset i Stockholm den 14 februari 2014. Det är inte exakt det jag sa, jag har svårt att hålla mig till skrivna manus. Eftersom jag tycker att min skrivna text egentligen var bättre än det tal jag höll lägger jag ut det något korrlästa manuset. Som torde framgå uppehåller jag mig ganska lite vid just de högerextremistiska hoten, det gjorde alla andra desto mer (vilket inte var så konstigt eftersom det var utannonserat så). Men jag kände ett behov av att bredda frågan. När några av oss gått vidare för en gemensam fika kom nyheter om terrordåden i Köpenhamn som gör frågorna mer relevanta än någonsin:
***
Som skrivande författare debattör och journalist måste jag tycka att all slags terror och extremism är ett stort hot för att jag ska kunna leva, andas, agera, tänka och framför allt sprida det jag skriver. För det krävs ett öppet demokratiskt samhälle.
En del har oturen att leva i ett land där åsiktsförtrycket är normen, alltså där staten sanktionerar förtryck och begränsar demokratin. Andra av oss, som verkar i demokratier, kan ändå drabbas av att olika intressen, personer och organisationer som tycker att vi säger sådant som inte bör sägas, som försöker tvinga oss att hålla tyst.
Extremism betyder att någon tycker sig ha mer rätt än någon annan att gå förbi demokratin och agera i strid med lagarna. Vi som drabbas pratar inte alltid om det, av väl insedda skäl. Rent privat är det bekvämast. Men om vi nu ska prata om det, och det finns nog skäl att göra det ibland, så är det för att visa varandra att vi har liknande villkor och behov, och för att visa på att vi ibland behöver samhällets hjälp och stöd.
Det krävs en stenhård nolltolerans mot alla former av hot, trakasserier, våld i samhället, allt sådant som följer med ett mer auktoritärt och antidemokratiskt sätt att se på tillvaron. Både från statsmakterna och rättsväsendet, och från andra individer.
Det där senare kan vara det mest problematiska. Jag tycker mig se ibland att en del tycker att vissa har rätt att gå lite längre – enligt devisen idag terrorist i morgon frihetshjälte. Jag är uppvuxen i den generation som blev svansen till 68-vänstern, och jag sympatiserar i stort sett med målen för vänstern. Men det finns grupper på den kanten också som hotar andra, och som i extremfallet använder våld. Det finns inslag av samma förakt för yttrandefrihet och en stark rättsstat även i dessa läger. Vi får inte låsa oss vid en uppfattning om vem och vad som är problemet.
Det spelar ingen roll om det är våldsbejakande islamister, högerextremister eller vänsterextremister eller vad slags extremister det än handlar om. Jag tycker inte man kan tala om ”det värsta hotet” – det ändrar sig hela tiden. Vem som är värst i morgon vet vi inte. För den som drabbas är det som hänt hela problemet, vilka andra hotbilder som finns är just då ganska irrelevant.
Det kan handla om allt från det fruktansvärda som drabbade tecknarna på Charlie Hebdo till mer subtila påtryckningar som gör att vi inte skriver vad vi har på hjärtat och censurerar oss själva. De öppna hoten är bara en sida av saken. Mycket har blivit värre med alla sociala medier som ökar möjligheterna att sprida hot anonymt vilket ökat utsattheten.
Vi måste vara öppna för att våra förutfattade mening leder oss fel: Exempel: Efter bomber i Oslo 22 juli 2011 trodde alla först att det var islamister, sedan kom en blond norrman och kullkastade föreställningarna. I Paris missade nyhetsrapporteringen först att delar av terrorn riktade sig mot judar, för islamister kan väl inte vara antisemiter? Trots att antisemiter även i Sverige idag ofta är personer med rötter i Mellanöstern.
Alla former av våldsbejakande extremistiska grupper existerar parallellt, men de kan vara olika viktiga vid olika tidpunkter och mer eller mindre militanta. Jag har skrivit om nazister och högerextremister i 30 år, jag tror alla som gör det drabbas av någon form av hot. Väldigt många tröttnar och börjar skriva om annat, de flesta skulle jag tro. Delar av extremvänstern agerar framför allt med målmedvetna trakasserier där de tar heder och ära av personer de inte gillar och bombarderar människor med kränkande och hatiska påståenden. Men det förekommer även direkt våld. Jag skriver inte mycket om Al Quaida-orienterade grupper, men efter händelserna i Paris kan vi inte blunda för att det är sådana grupper som står för några av de värsta dåden.
Jag känner jag att jag måste uppehålla mig något vid frågan om yttrandefrihet som är så essentiell för det här som vi pratar om. Det är så lätt att man samlas här och tänker att vi här har ju rätt, och därute är alla de som har fel, de som har ondsinta tankar. Jag skulle önska att vi inte fastnade i sådant ryggdunkande. Vi måste förstå att det viktiga, och det enda som betyder något, är att vi är ense om att vi ska försvara demokrati mot alla former av angrepp. Vi behöver inte gilla varandras texter, konstverk, musikstycken eller vad vi nu ägnar oss åt.
Orwell har sagt: om det ska vara någon mening med yttrandefriheten måste den omfatta även det som ingen vill höra. (If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear.) Det är här det börjar bli komplicerat.
Vi måste få säga vad vi vill, så länge vi inte hotar och hetsar mot någon, och så länge uttalandena inte kan klassas som lagbrott, t ex hets mot folkgrupp. Andra må tycka att vi har fel, det spelar ingen roll om någon tycker det vi gör är totalt undermåligt, meningslöst eller anstötligt. Jag behöver inte titta, läsa, eller lyssna om jag inte vill. Inte minst det anstötliga är viktigt att värna om – det är mått på en demokrati att vi skyddar framför allt de som gör saker som väcker starka känslor.
Vi behövs alla – vi ska alla få finnas. Vad jag tycker – rent personligen – om någons verk är ointressant. Jag har noterat i debatten hur det finns de som undrar om det Vilks gör är konst och hur rolig Charlie Hebdo är, utan att fatta att det spelar faktiskt ingen som helst roll.
Och vem är jag att bedöma. Vad vet jag om vad vi ser som sanningen i morgon, kanske något helt annat än vad vi tror idag. Historien är full av omvärderingar. Det är sådana som kulturarbetare, fria konstutövare, som vågar gå före, det är bland folk som oss som det finns individer som vågar säga det där som inte andra säger.
Konstnärlig utövning som inte lätt får allmänhetens stöd, och konstnärer och författare som inte är populära och publika, är de mest utsatta. Inte minst dessa kan behöva samhällets stöd för att kunna fortsätta verka om de utsätts för hot.
Vi är några av de allra mest ensamma yrkesutövarna. Vi saknar ofta arbetskamrater, strukturer för säkerhet, fattiga är vi också. Men vårt arbete är en avgörande hörnsten i en demokrati, och vi behövs. Jag skulle säga att utan oss, ingen fungerande demokrati. Det är vi som lyfter taket och breddar horisonten, som visar på saker som går andra förbi. Vi som törs vara obekväma.
Vi kan vara de verkliga förkämparna, de som står fria och som verkligen säger sanningar. Vi kan komplicera frågor som inte enkelt låter sig reduceras till twitterinlägg, belysa saker från olika håll. Vi kan vara besvärliga, gå emot trender och föra upp nya debatter.
Vi kan brösta oss och säga att vi är viktiga, ovärderliga, alla vi på olika sätt. Men vi behöver stöd, vi behöver ett samhälle som förstår vår betydelse och ser att det ibland behövs åtgärder för att vi ska våga och orka fortsätta.
Vi behöver också samla oss ibland på det här sättet. Känna att vi är många med ett gemensamt intresse. Vi kan ha olika politiska åsikter, vi kan ha olika religioner. Men vi får banne mig verka och yttra oss. Och vi ska banne mig kunna våga yttra oss. Och rättsstaten ska stå upp för oss, och ge oss det stödet.
***
Här kommer en videoupptagning från själva mötet på Kulturhuset, jag börjar prata efter 14,45 minuter.
Anna-Lena Lodenius 
Det är knappast särskilt givande att blanda ihop helt väsensskilda rörelser och samla dem under det påhittade epitetet ”våldsam extremism”. Högerextremister, nazister, islamister, vänsterextremister, antifeminister och andra mer ”extrema” rörelser har helt olika bevekelsegrunder, mål, arbetssätt, osv. Att klumpa ihop dem är bara anti-intellektuellt.
Menar att det är ok att vissa får använda våld och att vi inte ska bry oss om det? Utredningen och sidan buntar inte alls ihop extremister, den beskriver till stor del just olikheter, vilket är en del av vitsen med materialet.
Anna-Lena
Först skall jag säga att jag i likhet med Lappalainen uppskattar att du för en blogg där dessa saker kan diskuteras. Det kommer säkert någonting gott utav det.
Jag håller inte med signaturen Ronny om att attentaten skulle bero på Israel-Palestina konflikten eller liknande. Mördandet av judar och kristna har en lång historia och går tillbaka 1400 år ända till Mohammed, som i mer än hundra verser uppmanade sina anhängare att skära halsen av ”de otrogna” (=judar, kristna, buddhister, hinduer etc.) ”varhelst man träffade på dem” (Sura 9:5 = Mohammeds sista ord). Detta mördande gjorde ett litet uppehåll på några hundra år med industrialismens framväxt då muhammedanerna blev väldigt underlägsna ur vapensynpunkt men har tagit ny fart igen med arabländernas oljeinkomster.
Och detta mördande skall icke upphöra förrän alla underkastat sig Allah och hans Sändebud Mohammed. Intill dess tar de varje tillfälle i akt att känna sig ”kränkta” och hämnas varje ”oförrätt”. Detta har ingenting med Lars Vilks rondellhundar eller Jyllandspostens Mohammed-teckningar att göra. Fanns inte dessa skulle man hitta på någonting annat. Detta är bara förevändningar för att ytterligare flytta fram sina positioner i samhället. Och de lyckas. De äter sig långsamt in i samhällskroppen och har kommit oerhört långt om man jämför med 9/11. Jag håller inte heller med om att de judiska nationalisterna skulle vara särskilt farliga, däremot de judiska globalisterna och ”Den Nya Världsordningen”. Men det är en annan fråga som jag inte vill gå in på här.
När det gäller yttrandefriheten så tror jag att du Anna-Lena möjligtvis missförstår Ronny. Efter vad jag förstår så menar Ronny att vissa har yttrandefrihet medan andra inte har det, beroende på åsikt. Och din ståndpunkt är att alla skall ha lika tillgång till yttrandefrihet oavsett åsikt, eller hur?
Anna-Lena, du skriver: ”Extremism betyder att någon tycker sig ha mer rätt än någon annan att gå förbi demokratin och agera i strid med lagarna.” Jaha, det var en bra definition ty nu kan du aldrig mera hävda att SD eller Front National är extremistpartier. Inget av dessa partier anser att de har rätt att sätta sig över landets lagar eller gå förbi demokratin. Eller hur ?
Jag kommer ihåg första gången jag diskuterade Front National med mina grannar, som var VPK:are. De var alldeles bestörta över ”högerextremisterna” i Frankrike. Jag sade, ”hur kan du veta det, du kan väl inte franska?” Således, allt de tyckte om Front National kom från svenska journalister som till 100% avskydde och smutskastade Front National, men som inte till 100 % talade franska. Hur trovärdigt var det på en skala? Jag hade visserligen läst 3 år franska i realskola och gymnasium men kunde inte följa debatten. Däremot insåg jag att Jean-Marie Le Pen var modig som vågade gå emot hela franska pressen. Och mod uppskattar jag. Det är en bristvara idag.
Jag är också uppvuxen i generationen efter 68-vänstern och jag förstår inte hur du, Anna-Lena, kan ”sympatisera i stort sett med målen för vänstern”. För vad är dessa mål? Målen är att förtrycka och bestämma över andra människor, och det har också visat sig överallt i alla socialistiska/kommunistiska länder. När jag var ung läste jag all marxist-litteratur, inklusive Marx 3 band av sitt ekonomiska verk Kapitalet (dessutom flera gånger). Inte många ”marxister” orkade med det. Men några år senare läste jag också dissidenterna och historikerna, sammanlagt ett 20-tal dissidenter och 10-tal historiska böcker, där man redogjorde för vad som hänt. Med detta var jag botad från min ”marxism”. I valet mellan kartan och terrängen valde jag terrängen och det borde du också göra.
Den ”röda terrorn” började inte med Stalin utan omedelbart efter bolsjevikernas statskupp 1917 med Lenin och Trotsky. De utrotade i stort sett hela den ryska intelligentian – vilket var meningen med statskuppen. Stalin har gjorts till syndabock för någonting som ligger i den socialistiska/kommunistiska ideologin och som också kommer till uttryck i hela världen och även i vänsterextremisternas våldsamheter idag.
För övrigt tycker jag att det du säger om vikten av att ta vara på avvikande och obekväma åsikter är insiktsfullt och det hedrar dig att du tog upp detta på ert möte.
Olle:
jag har aldrig läst Koranen. Började några gånger på den första men fann den svårläst och svårförståelig ur mitt sekulära perspektiv. Jag har dock läst återberättelser av gamla testamentet och med samma logik som du använder när du läser Koranen kan man kalla moseböckerna för en enda stor våldsorgie med uppmaning till folkmord på icke-judar. Nu är ju så inte fallet. Religiösa texter måste man läsa i sin kontext och förstå i sitt sammanhang. Det är just gamla berättelser. Historiskt sätt har det inte funnits mer våld i muslimska länder, det är en etnocentrisk eftertolkning. Du anser säkert inte att den tyska nationalsocialismen och deras folkmord grundade sig i västerländsk kultur eller att stalins folkmord grundade sig i kristna ortodoxa värderingar. Trots att det var de ideologierna som genomsyra samhället under århundraden och format människor. Det följer ett väldigt typiskt mönster att uppfatta fenomen i andra kulturer som typiska för just den kulturen samtidigt som man uppfattar avvikande fenomen i den egna kulturen som just avvikande och finner andra förklaringar till dem än den egna kulturen.
Jag kan för lite om Islam för att i övrigt kommentera det du skrivit. Jag skulle dock snarare vilja se problemen i arabvärlden som ett resultat av att länder med olika grupper (låt oss säga använda begreppet stamsamhälle) med djup ingrodd misstänksamhet mot varandra lyckats få enorma inkomster. De har därför kunnat bygga upp stater utan att behöva engagera och ta hänsyn till den övriga befolkningen. Missnöje har grott men de odemokratiska staterna/regimerna har kunnat fortleva. Du kan se hur oljefattiga stater som Marocko, Tunisien, Egypten och Jordanien har kunnat bygga upp mer fungerande stater. Medan Det varit stora inbördeskrig i oljerika stater som Algeriet, Libyen, Irak osv.
Visst har den salafistiska ideologin som spridits genom Saudiarabien sin betydelse för våldet. Men i grunden vill jag ändå se samhällets orättvisor som avgörande för både krig och terrorism. Någonstans ser jag det även som positiv att man bekänner sig till en ideologi/religion som säger att det är fel att göra uppror mot orättvisor. Problemet kommer när man ser våldet i sig som ädelt och inte i första hand försöker att med fredliga medel ändra missförhållanden. Säkert har flertalet jihadister hamnat just där. Det är djupt olyckligt.
Ronny,
jag uppskattar verkligen din reflekterande och resonerande ton. Dina åsikter är dessutom intelligent uttryckta och välskrivna. Ja, Koranen är svårläst, kanske främst därför att den inte är kronologiskt organiserad utan efter surornas längd, med de längsta först och de kortaste sist. Däremot vet imamerna mycket väl i vilken ordning de olika surorna skrevs. Den nionde suran anses t. ex. var den sist skrivna (läs vers 9:5). Detta har betydelse eftersom mycket av Koranens texter är motsägelsefulla beroende på Mohammeds tidiga period i Mecka (före år 622) med ”milda” verser och hans senare period (år 622 till hans död år 632) med de våldsamma verserna. Regeln är denna: Om det finns två olika verser som motsäger varandra, så gäller den som skrevs sist, medan den andra anses överspelad och därför inte gäller (ganska logiskt, faktiskt). Före detta muslimen och PLO-terroristen Walid Shoebat räknade till 140 våldsamma verser (liknande dem som jag angav i ett tidigare inlägg) och 120 ”milda”, som således inte längre gäller.
Jag kan naturligtvis också alldeles för lite om Islam. Men jag har under de senaste år läst 25 böcker om Islam, och alla utom en bok skrivna av muslimer eller f. d. muslimer, inklusive stora delar av Koranen (= vad Mohammed sade) och haditherna (=vad Mohammed gjorde). Och dessa böcker har redogjort för deras syn på och erfarenheter av Islam. Närmare än så kan jag faktiskt inte komma – med min icke-muslimska bakgrund. Det gäller att gå till källorna och att lyssna på dem som har något att berätta – naturligtvis med ett kritiskt sinnelag. Så gör vi ju också inom vetenskapen, dvs. läser originalartiklarna och lyssnar på dem som har något att berätta (=vetenskapliga konferenser). Ingen människa har möjlighet att själv uppleva alla vetenskapliga experiment, men kan ändå skaffa sig en god uppfattning om faktaläget.
Hej igen Olle,
du missar att det i den muslimska värden alltid bott kristna och judar. I det ottmanska riket fick de i stort sköta sig själva. Visserligen var kristna och judar diskriminerade jämfört med muslimer på flera områden. De kunde dock i vissa fall uppleva en stor välfärd (större än muslimer) genom att nischa sig inom samhällsproduktionen, tex. som handelsmännen. Trots dina kontextlösa korancitat så har alltså judar och kristna kunna leva i muslimska samhällen utan att någonsin utsättas för något folkmord. Du gör dig dock skyldigt till den nedan nämnda felet att ologiskt och utan direkt kunskap om den muslimska värden tolka skeenden utifrån deras kultur. Man skulle kunna säga att du ”läser bibeln som satan” eller kanske ”talmud som en nazist” eller för den delen ”koranen som breivik”, om liknelserna tillåts.
Hej Ronny
Du tar upp helt nya frågeställningar i ditt svar till mig på vilket jag kan ge långa svar. Detta tänker jag dock inte göra här eftersom den post som Anna-Lena har skrivit skall handla om yttrandefrihetens gränser och vilka som skall sätta dessa. Jag nöjer mig därför med att säga att jag inte håller med dig på en enda punkt och hoppas kunna återvända till frågan när den kommer upp.
Det yttrandefrihets-debatten handlar om idag är vad man får säga om Mohammed utan att muslimerna skall känna sig ”kränkta”. Då måste man naturligtvis först ställa sig frågan vem Mohammed var. Och det skall jag belysa med två exempel. Den syriska kvinnliga och muslimska läkaren Wafa Sultan berättar i sin bok ”A God who Hates” hur alla skolbarn i Syrien fick lära sig att Mohammed vid det berömda ”Slaget vid diket” år 627 på egen hand lyckades hugga huvudet av 700-800 judiska män inom loppet av ett dygn. Några har gjort gällande att det tog längre tid, kanske ett och ett halvt dygn. Han kanske inte ens var helt ensam, vem vet. Men det är ju inte intressant. Det betydelsefulla är att det betraktades och för skolbarnen berättades som ett ”hjältedåd”, som sätter exemplet för hur en god muslim skall bete sig mot ”de otrogna”. Samma historia återberättas i boken ”Now they call me infidel. Why I renounced Jihad for America, Israel and the War on Terror” av Nonie Darwish, som är dotter till Palestinas första militära ledare, men som nu konverterat till kristendomen.
Vid ett annat av Mohammeds överfall på judiska stammar berättas hur han efter att ha besegrat stammen och tagit fångar bytte till sig den absolut vackraste judiska kvinnan Safia bint Huyai mot fem andra judiska kvinnor som tilldelats honom (det skall ju gå rättvist tillväga). Han gifte sig med henne samma dag och hade samlag med henne (dvs. våldtog henne) samma kväll som han halshuggit hennes make, bror och fader. Hur tror vi att hon kände sig? Detta säger lite om hans karaktär. Och detta är en människa som man alltså absolut inte får kritisera för att inte ”kränka” muslimerna. Däremot går det alldeles utmärkt att arrangera konst-happenings där man pinkar på Jesus Kristus eller hånar och smädar honom på alla upptänkliga sätt. Detta snarast uppmuntras. Har man dessutom gjort ett fotomontage, som Elisabeth Ohlsson, där Jesus framställs som en bög eller transvestit med högklackade rosa skor med rosetter, så kan man ställa ut i riksdagen. Ingen, jag säger ingen, har rätt att känna sig kränkt för detta. Lever vi inte i en upp- och nervänd värld idag ?
Jag är tacksam om ni inte skriver så långt, och jag publicerar inte inlägg som jag inte läst igenom och vill också kommentera det jag tycker är felaktigt och när jag inte håller med. Jag hinner just nu inte läsa långa och många texter, ni får därför vänta orimligt länge. Har ni skrivit flera gånger i samma sträng så kanske det räcker så. Ska nog lägga upp en information om kommentarer på första sidan som jag hade tidigare där det står ungefär detta (och lite till).
Det här med Muhammeds historia finns oerhört många myter kring och jag tänker inte slå upp och kolla alla, hellre att inte publicera. Det står mycket i Bibeln som ingen bryr sig om också.
Det viktiga är inte historien utan vad människor tror och tänker idag.
Jämfört med befolkning i Palestina, Syrien eller Irak så är alla europeiska journalister fantastiskt trygga. Kan inte annat än att förvånas över hur det helt plötsligt blivit fart på europeiska massmedier när några franska journalister dödas. Flera av satirtecknarna vid Charlie Hebdo var vidriga rasister som tecknad bilder av svarta människor som apor. Dessa människor är inte viktiga för demokratin, snarare tvärtom. Som mördade individer ska de ha all sympati, precis som de över 2000 terrormördade palestinierna 2014. Som redaktionsmedlemmar vid Charlie Hebdo hyser jag dock bara förakt för dem. Med bakgrund i att det pågår krig inte långt utanför EU:s gränser och stora delar av den europeiska, antingen stammar från områden där krig pågår eller känner sympati för befolkning där så är attentaten inte alls förvånande. Krig har en tendens att sprida sig utanför det ursprungliga konfliktområdet. Förövrigt är Frankrike än av världens fjärde största vapenexportör. Många syrier och irakier har mördats med franska vapen. Det finns därför ingen som helst anledning att förvåna sig över ett och annat terrorattentat, hur fel de än är.
Jag tycker du drar upp en massa saker som inte har med saken att göra. Det handlar om yttrandefrihet, och vi kan inte tolerera att tidningar och tecknare utsätts för terror. Ingen konstnär, kulturarbetare, skribent etc
De var satiriker. Det finns lagar för hets mot folkgrupp t ex som man får rätta sig efter. Vad som i övrigt är handlar om tycke och smak. Man kan låta bli att köpa Charlie Hebdo om man inte gillar den. Vi har Lars Vilks som förföljs år efter år, vi behöver inte åka till Paris för att hitta egna exempel. Sverige exporterar för övrigt också vapen, och jag gillar det inte. Men det är en helt annan fråga.
Yttrandefrihet är ett osedvanligt relativt begrepp. För tillfället förföljs konstnären Dieudonné M’bala M’bala av Frankrikes pro-sionistiska inrikesminister, Manuel Valls, som förövrigt officiellt sagt att han genom sin judiska hustru i evigheten är förbunden med staten Israel. Det senaste draget av det franska rättsväsendet är att åtala Dieudo för att ha skrivit ”je me sens Charlie Coubaliy”, fritt översatt ”jag känner mig som både Charlie Hebdo och Amedy Coubali (alltså attentatsmannen med judebutiken)”. De här lagarna och rättssystemet som ger staten möjligheten att helt godtyckligt och utifrån egna värderingar fritt tolka konstnärers gärningar som olagliga medan de samtidigt ser genom fingrarna på andra värre övertramp, är yttrandefrihetens verkliga gissel. Våra länder börjar bli totalitära, odemokratiska och rättsosäkra. De judisk nationalisterna har givetvis sin givna ansvar för denna djupt oroande samhällsutveckling. De judiska nationalisterna skrämmer mig betydligt mer än någon enstaka militant islamist.
Det är inte enkelt, jag är den förste att medge det. Men jag tycker fortfarande att du missar min poäng.
Jag menar att alla former av angrepp på yttrandefriheten ska bekämpas, och jag anser inte att du kan lägga skulden på någon grupp.
Om vi föröker hålla oss till att lagarna är lika för alla ska det inte spela någon roll vilka vi är. Det är åtminstone det vi måste kämpa för. Att pressa rättsväsendet och lagstiftarna, politikerna, i stället för att kritisera enskilda grupper och individer.
Du skriver: ”Jag menar att alla former av angrepp på yttrandefriheten ska bekämpas, och jag anser inte att du kan lägga skulden på någon grupp.” Du har ju själv just skuldbelagt islamister. Jag skuldbelägger sionister.
Redan före den 11 september 2001 försökte jag arbeta politiskt för en offensiv mot hatets och våldets upptrappning på politikens arena. Som riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna bjöds jag in till en debatt om FN:s konvention från 1965 – en konvention om etnisk diskriminering, rasism och fascism. Medan jag studerade detta dokument kom jag till slutsatsen att vi behöver en ny och mycket bredare konvention. Jag presenterade detta krav inom partiet och sedan under en av Interparlamentariska Unionens (IPU:s) kongress i mars 2003 i Stantiago de Chile. Mitt förslag fördes in i kongressens resolution: IPU ska arbeta vid FN för en omarbetning av konventionen från 1965. Så här beskrev jag denna tanke i mitt tal vid IPU:s sammankomst:
”Nyfödd och spädbarn i den rumänska extremnationalismens diktaturer, elev först i fascismens och direkt därefter i stalinismens skola, student i Östeuropa under de blodiga repressalierna mot ungerska och polska uppror, journalist i begynnelsen av Ceausescus terror, senare politisk flykting, så småningom svensk medbogare och politiker i den svenska demokratins tjänst – en av världens äldsta demokratier: mitt liv har lärt mig att ständigt tänka på ett aktivt försvar demokratin.
Om vi verkligen vill förebygga konflikter som hotar demokratin måste vi vörja med de första impulserna. Att sätta stopp för våldsamma konflikter och blodiga sammanstötningar betyder att på allvar ta itu med hatpolitik och våldsromantik. I upprinnelsen till nutidens elände står politiska myter som pekar ut vissa människor som fiender, lovliga byten, självklara mål för aggressivitet.
Den 21 december antogs i New York en internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskrimnering. Denna konvention behöver revideras och vidgas. De senaste årens våldsamma händelser har inte burit exklusivt rasistiska och fascistiska förtecken, det är inte enbart högerextrema hot som underminerar demokratin i världen…
Det röda våldet är inte annorlunda än det svarta våldet, den våldsamma klasskampen är inte i något sammanhang ”bättre” än raskriget..Till listan av ideologiska förintelsemaskiner måste man lägga den religiösa och den ateistiska intoleransen.
FN:s konvention mot rasdiskriminering behöver alltså omarbetas så att den inbegriper alla arter av hatpolitik, alla politisk aktiviteter som bygger på våldsamma angrepp mot vissa grupper eller mot vissa politiska , sociala, religiösa eller ekonomiska strukturer…Alla former av politik som bygger på rashat, klasshat, religiös eller ateistisk intolerans bör bekämpas av FN:s och EU:s medlemdsländer.”
Mitt förslag blev antaget i IPU:s resolution om försvar av demokratin i mars 2003 och blev så snabbt det antogs bortglömt. IPU är en gammal och trött organisation och mitt parti hade aldrig vissat intresse för mitt ständigt upprepade krav. Jag vet att en förändring av en FN-konvention kräver långvarigt kollektivt arbete .Tanken om en konvention som fördömer alla arter av politik som bygger på hat och våld – rasism, etnisk diskriminering, våldsam klasskamp,fanatisk kommunism ,religiös och ateistisk intolerans – kan med tiden slå rot. Yngre och starkare människor kan engagera sig i denna ansträngning. Kärnan i detta arbete bör vara politikens syn på ”de andra”, de som inte delar tro eller ideologi med oss, de som har annan hudfärg eller andra kulturella rötter än vi. Demokratin fungerar bara så länge som politiken inte beskriver de andra som fiender.
Ana Maria Narti
f.d. riksdagsledmot FP
Värna demokratin genom ett förbud mot alla åsikter som ligger för långt till höger eller vänster, med andra ord. Pervers idé, och förhoppningsvis en som inte tas allt för mycket på allvar. Förbud mot EXPLICIT våldsbejakande grupperingar – alltså sådana som ser våld som en strategi bland andra eller vill omstörta statsskicket genom revolution eller kupp – får nog sägas ligga inom ramen för det rimliga. På så vis gör man det också svårare att sprida våldspropaganda i organiserad form, utan att begränsa enskildas rätt att uttrycka kontroversiella åsikter. Att förstärka enskildas skydd när det gäller förtal, hot och påhopp är även det ett utmärkt alternativ till konventioner, förbud och ”bekämpande” av folk.
Det är bara så bra Ann-Lena att du håller igång en intellektuell diskussion om den här problematiken. Tack!
Tack för ditt stöd!
Fina ord. Visst – vi kan ”samla oss”, tänka över våra egna fördomar, förstå att det enda viktiga är att försvara demokratin. Men när alla gamla klyschor ar sagda …vad gör vi då?
Ja det var ju inte riktigt det jag skrev.
Läste du texten?