På fredag har Ella Lemhagens nya film ”Patrik 1,5” premiär. I Svenska Dagbladet berättar hon om hur en del biografägare i mindre städer varit tveksamma att sagt saker som ”vi är ju inte homofober men de som bor här är det och de kommer inte att vilja se filmen”. Det känns idiotiskt att någon ska resonera så 2008. Mina fördomar säger mig att mindre svenska villastäder är fulla av homofober, och jag är ledsen om det visar sig vara sant. Jag föredrar att få mina fördomar punkterade.
Recensionerna som kommit är blandade, men jag gillar att Ella Lemhagen inte direkt arbetat med att det handlar om två män utan att det bara råkar vara så.
”Det är svårt att gå in i adoptionsdebatten eftersom det blir en konstig diskussion om huruvida homosexuella ska få ha barn. Homosexuella har alltid haft barn. Jag ville skildra en typ av familjer som alltid funnits”, säger hon till SvD.
Precis. En del av de som debatterat frågan verkar tro att de har makt att bestämma om homosexuella ska ha barn över huvud taget. Men det föds massor med barn i hem där föräldrarna är homosexuella, alternativt får de uppleva att någon av deras föräldrar kommer ut som homosexuella under deras uppväxt. Antagligen mår de inte sämre än andra barn. Frågan om homosexuellas rätt att adoptera handlar om något annat: om barnens säkerhet och homomsexuellas möjligheter att ta ansvar för barn. I regel handlar det om barn som de redan tar hand om och betraktar som sina. Det är juridiken som släpar efter.
Länkar: Recension i Borås Tidning, intervju i Stockholm City, artikel i Östran (TT),
Anna-Lena Lodenius 
Jag uppfattade att det som var bra med hennes film var just att det inte är en film med ett buskap, att hon inte vill att den ska ses på det viset. Det där med att jämföra hur folk mår är hopplöst. Vi vet ju inte hur de hade mått annars, många adoptivbarn hade kanske mått ännu sämre om de stannat kvar i sina ursprungsländer. Barn har ibland homosexuella föräldrar, det är deras föräldrar, de är inte adoptivbarn. Ibland får de en extra förälder i form av en partner, men det är inte alltid som en föräldern blir juridiskt ansvarig, det är det som en förändrad lagstiftning försöker rätta till. Utlandsadoptioner blir det sällan fråga om, få länder accepterar homosexuella adoptivföräldrar och det är en helt annan diskussion.
"Antagligen mår de inte sämre än andra barn", skriver du. Vad kan du ha för aning om det?Dt bästa måste väl vara att barnen växer upp med sina föräldrar. Eller "biologiska föräldrar" som det idag tydligen kallas.Det är allmänt känt att adoptivbarn har det jobbigare än andra barn och ungdomar. De hamnar oftare i drogmissbruk, i kriminalitet och tar oftare livet av sig än barn & ungdomar som inte är adopterade. Att dessutom växa upp med två homosexuella vårdnadshavare gör ju inte direkt saken lättare för de redan föräldralösa. De blir ännu mer utsatta, ännu mer avskärmade från det naturliga förhållandet.
Det är trist med böcker och film som s.a.s. har ett ”syfte”, ett ”budskap”. Istället för konst så blir det ”moralism”. Motsvarigheten i litteraturen till filmen som diskuteras, är alla dessa ”deckare” som utgivits av Marklund, Stieg Larsson, Mankell etc. I USA brukar man kalla dessa indoktrinerande moralkakor för ”the shit”. I slutet av varje episod i de politiskt korrekta TV-serierna, kommer alltid ”the shit”. Det är då de ”goda” vinner, och de ”onda” får på nöten. Författaren/manusförfattaren utgår inte från att han har en historia att berätta, utan ifrån ett budskap han vill förmedla. Det är det grundläggande felet.
”Nu har du övertygat mig om att jag nog borde se den!”Huh!? Det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig.
Du får tycka vad du vill för min del. Men vadå kritisk mot homosexualitet? Som om det var ett val, något som man kan vara för eller mot. Varför är du kritisk till det? Det är i min värld som att säga att jag är kritisk mot kvinnor eller jag är kritisk mot barn, eller för all del jag är kritisk mot heterosexuella.
Kan man inte få ha en kritisk hållning till homosexualitet UTAN att bli kallad homofob? Det är j-t tröttsamt att tvingas byta åsikt. De vill väl inte du heller uppleva?
Nu har du övertygat mig om att jag nog borde se den!
”Har du sett den?”Ja.”Annars verkar recensenterna väldigt lyriska, nu när fler tidningar skriver om den.” Jo, men jag tror att den åker snålskjuts på ämnet. Lite som att om man säger något illa om filmen så är det ett angrepp på rfsl. Inte riktigt så men lite åt det hållet. Men det är en gissning baserad på att jag inte gillade filmen.”Verkar vara en välgjord komedi som säkert är klart sevärd.”Storyn håller inte hela vägen riktigt tycker jag och då känns det som att filmen är för lång när det börjar bli alldeles för förutsägbart. Men det är komedi och fluffy-bunny-mys-pys (en så kallad må bra film).
Har du sett den? Annars verkar recensenterna väldigt lyriska, nu när fler tidningar skriver om den. Verkar vara en välgjord komedi som säkert är klart sevärd.
Jag vill tillägga att det finns en kul twist i handlingen, eller som kunde varit kul, eftersom det homosexuella paret får en 15 årig ”homofob” att ta hand om istälet för en 1.5 år gammal bebis (ett decimalkomma hamnar fel). Blir filmen så kul som det utlovas då? Nej. Det kunde ha blivit om hon hade tagit ut svängarna rejält och struntat i vad som är samhällskorrekt.
A-L-L:”Kan man inte tycka att både homofobi och det är fel? Det har väl ö h t inget samband.”Inget samband? Homofobi pekar på en gammaldags syn i samhället och det tycker jag att operera mödomshinnor också gör. Men det beror på kvinnosyn förståss och jag vet att operera mödomshinnor ses som något helt naturligt av de som styr för tillfället.
Kul? Tja….Jag tror också att barn till nazister många gånger har det svårare. Men ogillar jämförelser. Som det här med att operera mödomshinnor. Kan man inte tycka att både homofobi och det är fel? Det har väl ö h t inget samband.
Har ingenting emot flator. De är ofta vackra, starka, positiva, intelligenta, bildade, duktiga, vänliga, omtänksamma ochkäcka samt har en allmänt tilltalande framtoning.Det är väl heller inte fel att vara bög. Är man så är man. Talanglösa bögar stör genom att uppträda som narrar. Stoppa den enfaldiga Pride-festivalen, som tyvärr är en utmaning mot all anständighet.
Det finns t o m en chans/risk att barn till nazister mår ännu sämre än barn till bögar och flator.
Filmen handlar om två homosexuella män som lider av sin defekt eftersom dom vill skaffa barn. Ämnet låter så aptråkigt så jag tror faktsikt att homofober har mest utbyte av filmen, det kan ju alltid vara kul att förfasa sig.Fucking Åmål var nydanande, den här filmen är *inte* det. Det kunde ha varit en kul twist om det homosexuella paret inte fattade varför de inte får barn efter att ha haft sex otaliga ggr. Men eftersom regissören inte verkar vara en speciellt kul person så får vi absolut inte se något sådant.Möjligen kan filmen visa att man inte behöver vara helt känslomässigt störd bara för att man är homosexuell, längtan efter barn finns kvar någonstans.”Det känns idiotiskt att någon ska resonera så 2008. Mina fördomar säger mig att mindre svenska villastäder är fulla av homofober, och jag är ledsen om det visar sig vara sant.” Det är väl ändå inte det värsta? Vi lever ju i ett samhälle där det anses naturligt att läkare inom landstinget restaurerar mödomshinnor.