Det finns en definition av begreppet högerpopulism

Trots att populism är ett så ofta använt begrepp är det många som inte vet hur de ska använda det. I dag pratar vi ju mest om högerpopulism, och det finns otroligt mycket forskning som studerat den typen av partier ur alla aspekter. Jag kan därför bli förvånad över hur slarvigt begreppet populism använts i medierna.

I höstas publicerade tidningen Connaisseur en artikel där jag gick igenom läget för högerpopulistiska partier i Europa. Jag har nu lagt ut hela artikeln. Den är lång, en del har hänt sedan i somras när den skrevs (t ex med Salvini och hans tidigare regering). Men jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på det avsnitt tidigt i texten där jag ägnar mig just åt att försöka beskriva orden och begreppen som jag ska använda i artikeln:

”Att vara populist betyder att man anser att den väsentliga klyftan i samhället är den mellan folket och eliten, och till eliten räknas bl a alla de andra partier. Det är vi eller dom, populister framställer sig gärna som folkets tystade röst och de som vågar säga sanningen som de andra förtiger. Budskapet är att röstar ni på oss får ni en förändring, röstar ni på de andra blir det status quo.

Populism har inget ideologiskt innehåll, det är en strategi, eller politisk stil om man så vill, som kan låna sig till olika syften. En del populister är vänster vilket betyder att de har en radikalt annan agenda, i Europa är det främst Podemos i Spanien och tidigare regeringspartiet Syriza i Grekland som brukar beskrivas så. Dessa lämnar jag därhän i den här texten.

Högerpopulism är vanligare. Extremliberala populister som danska Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister hör det förflutna till. Liberalismen anklagas numera för att ge upp nationella värden för den gränsöverskridande kapitalismen samt alltför mycket fokus på modernitet och uppluckring av traditionella normer och värderingar. I stället hyllas konservatismen och föreställningen om att framtiden ligger i att blicka bakåt, mot ett gyllene förflutet som man menar håller på att gå förlorat på grund av mångkulturalism och politikernas svek. Till bilden hör också en nostalgisk skönmålning av detta förflutna, 1950-talets etniskt homogena hemmafrugeneration har aldrig framstått som så harmonisk och blomstrande som i högerpopulisternas propaganda.

Dagens högerpopulister är nationalister, nativister – alltså fixerade vid var människor kommer ifrån, samt i auktoritära, vilket betyder att de ofta lyfter frågor om lag och ordning och strängare straff. Trots att de talar så mycket om folkets röst är sådana här partier ofta extremt toppstyrda. Det är inte säkert att deras väljare bryr sig, de uppskattar protesten mot de andra partierna som de inte heller uppfattar som särskilt demokratiska (ett löst antagande som sällan bygger på att de faktiskt prövat på någon annan partitillhörighet). Men framför allt tycks många tro att högerpopulisterna sitter inne med sanningen och lösningen, och ser inte nödvändigheten av att dra frågorna i någon slags demokratisk långbänk.

Högerpopulisternas ”lösningar” är ofta förenklade och inte särskilt konstruktiva, men de framförs med en slagfärdig retorik, förledande attraktiva argument som är lätta att sprida i sociala medier. Invandrare och muslimer kan utmålas som skyldiga till snart sagt allt, från kriminalitet och våldtäkter till arbetslöshet och hål i stadsbudgeten, och politiker från andra partier lyfts fram som medlöpare. Högerpopulister är vinnare i dagens snabba medieklimat där en dräpande replik eller en formulering som lockar till skratt är så mycket mer värt än ett långsiktigt och genomtänkt förslag.

Partier av det här slaget har fått en maktposition i många länder. De är långtifrån några outsiders längre, även om de gärna vill framställa sig så. Men det ligger en motsättning i att både vilja vara i ständig opposition och den som de facto sitter på makten. Bristen på kompromissvilja gör det svårt för den här typen av partier att leverera vad de lovat till väljarna, och flera regeringssamarbeten har snart havererat av den anledningen.

Med detta sagt har högerpopulistiska partier varit med och styrt länder vid många tillfällen och ibland har deras styre varit långlivat, som Silvio Berlusconis allians med nyfascisterna MSI och Lega Nord som varade i stort sett utan avbrott i bortåt 15 år. Eller varför inte nämna Norge där Fremskrittspartiet är inne på sin andra mandatperiod och tycks samarbeta väl med Högerpartiet. Fremskrittspartiet beskrivs ofta som ett normalare och anständigare parti än de flesta övriga jag tar upp i texten, och det stämmer i viss mån. En del av hemligheten är att partiets ledning, med partiledaren och finansministern Siv Jensen i spetsen, har en dubbel strategi där de agerar mer sansat i regeringen för att sedan åka ut och argumentera mycket hårdare i kommunerna och i mötet med väljarna.

Nästan alla länder i Europa har numera tre politiska block: ett borgerligt, ett vänsterblock dominerat av socialdemokrater, ibland med inslag av gröna partier, samt ett högerpopulistiskt som de andra partierna måste förhålla sig till om de ska ha en chans att bilda regering. Dessa tre block kan vara någorlunda jämnstora, men just att de är tre gör det svårt att få till en majoritetsregering. Att inleda ett blå-rött samarbete kan tillfälligt hålla högerpopulisterna borta från makten. Men ofta blir dessa stärkta av sådana överenskommelser eftersom de kan peka på att de utgör den enda oppositionen. Att ta med högerpopulister i en allians är inte heller oproblematiskt eftersom de genomgår en slags normalisering i väljarnas ögon, och dessutom kan de ju få igenom mer av sin politik än om de är isolerade.”

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politiskt våld och extremism, både på höger- och vänsterkanten, skriver även om bl a högerpopulism och terrorism.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det finns en definition av begreppet högerpopulism

  1. Tomas Johansson skriver:

    I princip är väl alla partier toppstyrda, annars skulle de inte fungera eller ens överleva över tid. De flesta etablerade partierna har eller har haft populistiska inslag. I större eller mindre omfattning. Vi är många som fortfarande minns den socialdemokratiska ”buskagitationen” och demagogiska utspel i valrörelserna. Med de mest fantastiska påståenden.. Folkpartiets återkommande utspel om språktest för erhållande medborgarskap, som snabbt glömdes bort efter varje val, kan väl också hänföras till den kategorin. Listan kan göras lång men detta räcker nog för att få fram min poäng.

    • annalenalod skriver:

      Det är förstås så att alla partier har populistiska inslag, det är ju poängen med att skilja på populism och populistiska partier. Talar vi högerpopulism menar forskningen populism i ett visst bestämt avseende. Men populism generellt är också intressant att titta på som politisk strategi och hur den används.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s