NYTT: Nationalismens framfart i Europa

Den här artikeln publicerades i tidningen Connoisseur hösten 2019 som delas ut till den ekonomiska eliten i landet, människor som tjänar mer än 2 miljoner om året. Eftersom jag anser att mina texter ska få läsas även av de som tjänar mindre än så får ni här hela artikeln (med viss fördröjning, den gick till läsarna i slutet av oktober):

Trycket på Europa att ta emot allt fler flyktingar har ökar. Det är en utveckling som kräver mer samarbete, inte mindre, mellan länderna och inte minst inom EU. Situationen underlättas inte av att det finns en ofta högljudd grupp nationalistiska och invandringskritiska partiers vars betydelse ökat de senaste decennierna. De kan beskrivas med ord som högerpopulister, nationalkonservativa eller möjligen radikalkonservativa, och det verkar som de kommit för att stanna.

I juli 2019 vände sig Matteo Salvini, minister i den italienska regeringen och ledare för uttalat främlingsfientliga och högerpopulistiska Lega, till den tyska regeringen med ett tydligt besked:

“Jag tänker inte öppna hamnarna igen. Om något så ska vi sätta dem (flyktingarna) i en bil och köra dem till tyska ambassaden. Det måste vara slut med att se Italien som en dumpingplats för alla problemen i Europa, den tiden är över.”

Den regering som Salvini varit en del av, tillsammans med populistiska Femstjärnerörelsen, hade bara hade suttit i ett drygt år och trädde på plats först efter segdragna förhandlingar. Salvinis parti Lega har minskad invandring och EU-motstånd på agendan, och partiet låg vid den här tidpunkten kring 37 procent i opinionsmätningarna, vilket var väsentligt högre än i det senaste valet. Detta stöd ville nu Salvini omvandla till mer makt vilket kunde bli följden av ett nyval. Den icke partianknutna premiärministern Giuseppe Conte avgick, men återkom i slutet av augusti på posten för att bilda en ny regering, den här gången med Femstjärnerörelsen och det socialdemokratiska partiet Demokraterna. Lång näsa åt Lega, men nya regeringskriser lär följa.

Historien säger något om hur turbulent det kan vara i italiensk politik. Men den visar också hur en del partier som vill framstå som mot etablissemanget också kan vara väldigt makthungriga, och också har skaffat sig en hel del makt. Det gäller även Femstjärnerörelsen som startades av en komiker och en webbdesigner och som ofta utmanat de politiska konventionerna. Lega hette tidigare Lega Nord och var ett regionalt protestparti i norra Italien. Namnbytet var en följd av drömmar om väljarstöd från italienare i hela landet. Lega har växt kraftigt, för sex år sedan fick partiet bara fyra procent i ett nationellt val.

Italien är på sätt och vis yttersta utposten på den politiska utvecklingen i Europa. Här har den nya tidens högerpopulistiska, ofta nationalistiska och främlingsfientliga, partier ofta helt dominerat politiken. De är sinsemellan ganska olika och drar inte alltid jämnt. Men man kan ändå säga att italienarna röstat fram ett nytt politiskt etablissemang som består av idel missnöjespartier och provokatörer som på olika sätt försöker motverka den parlamentariska demokratin i den form vi känner den.

Salvini leder även en ny grupp i EU-parlamentet, Identitet och demokrati, till vilken han fått med sig bl a Marine Le Pens Nationell samling (tidigare Nationella fronten), Frihetspartierna i Österrike och Nederländerna, Alternativ för Tyskland, Dansk Folkeparti och Sannfinländerna. Det här betyder Salvini samlat kring sig några av de mest extrema partierna i parlamentet vad gäller synen på invandring, mänskliga rättigheter och EU:s ställning, men också några nordiska som tidigare inte kunnat tänka sig att befinna sig i det här sällskapet. (Sverigedemokraterna har dock, trots täta band till framför allt Dansk Folkeparti, valt att stanna i den konservativa gruppen ECR.)

De högerpopulistiska partierna är en brokig familj, men med några gemensamma nämnare. De vill ge mer makt åt nationerna och hålla borta invandringen, främst den muslimska. Eftersom de hatar överstatlighet vill de helst reducera EU:s makt. Men numera kan de också tänka sig att agera inom ramen för EU för att driva igenom sin politik. Det vore fel att tala om en framgångssaga, alla partier växer inte, och framför allt inte hela tiden. Men går vi några decennier bakåt i tiden har högerpopulistiska partiers betydelse ökat väsentligt.

Den högerpopulistiska familjen

Det finns inga partigrupper som det forskas så mycket kring som de högerpopulistiska partierna. En stridsfråga är vilka som ska räknas in i gruppen, här finns olika modeller. Själva brukar de sällan definiera sig som just högerpopulister, det är andra, ofta belackarna, som sätter den etiketten.

Att vara populist betyder att man anser att den väsentliga klyftan i samhället är den mellan folket och eliten, och till eliten räknas bl a alla de andra partier. Det är vi eller dom, populister framställer sig gärna som folkets tystade röst och de som vågar säga sanningen som de andra förtiger. Budskapet är att röstar ni på oss får ni en förändring, röstar ni på de andra blir det status quo.

Populism har inget ideologiskt innehåll, det är en strategi, eller politisk stil om man så vill, som kan låna sig till olika syften. En del populister är vänster vilket betyder att de har en radikalt annan agenda, i Europa är det främst Podemos i Spanien och tidigare regeringspartiet Syriza i Grekland som brukar beskrivas så. Dessa lämnar jag därhän i den här texten.

Högerpopulism är vanligare. Extremliberala populister som danska Mogens Glistrup eller Ian Wachtmeister hör det förflutna till. Liberalismen anklagas numera för att ge upp nationella värden för den gränsöverskridande kapitalismen samt alltför mycket fokus på modernitet och uppluckring av traditionella normer och värderingar. I stället hyllas konservatismen och föreställningen om att framtiden ligger i att blicka bakåt, mot ett gyllene förflutet som man menar håller på att gå förlorat på grund av mångkulturalism och politikernas svek. Till bilden hör också en nostalgisk skönmålning av detta förflutna, 1950-talets etniskt homogena hemmafrugeneration har aldrig framstått som så harmonisk och blomstrande som i högerpopulisternas propaganda.

Dagens högerpopulister är nationalister, nativister – alltså fixerade vid var människor kommer ifrån, samt i auktoritära, vilket betyder att de ofta lyfter frågor om lag och ordning och strängare straff. Trots att de talar så mycket om folkets röst är sådana här partier ofta extremt toppstyrda. Det är inte säkert att deras väljare bryr sig, de uppskattar protesten mot de andra partierna som de inte heller uppfattar som särskilt demokratiska (ett löst antagande som sällan bygger på att de faktiskt försökt prövat på någon annan partitillhörighet). Men framför allt tycks många tro att högerpopulisterna sitter inne med sanningen och lösningen, och ser inte nödvändigheten av att dra frågorna i någon slags demokratisk långbänk.

Högerpopulisternas ”lösningar” är ofta förenklade och inte särskilt konstruktiva, men de framförs med en slagfärdig retorik, förledande attraktiva argument som är lätta att sprida i sociala medier. Invandrare och muslimer kan utmålas som skyldiga till snart sagt allt, från kriminalitet och våldtäkter till arbetslöshet och hål i stadsbudgeten, och politiker från andra partier lyfts fram som medlöpare. Högerpopulister är vinnare i dagens snabba medieklimat där en dräpande replik eller en formulering som lockar till skratt är så mycket mer värt än ett långsiktigt och genomtänkt förslag.

Partier av det här slaget har fått en maktposition i många länder. De är långtifrån några outsiders längre, även om de gärna vill framställa sig så. Men det ligger en motsättning i att både vilja vara i ständig opposition och den som de facto sitter på makten. Bristen på kompromissvilja gör det svårt för den här typen av partier att leverera vad de lovat till väljarna, och flera regeringssamarbeten har snart havererat av den anledningen.

Med detta sagt har högerpopulistiska partier varit med och styrt länder vid många tillfällen och ibland har deras styre varit långlivat, som Silvio Berlusconis allians med nyfascisterna MSI och Lega Nord som varade i stort sett utan avbrott i bortåt 15 år. Eller varför inte nämna Norge där Fremskrittspartiet är inne på sin andra mandatperiod och tycks samarbeta väl med Högerpartiet. Fremskrittspartiet beskrivs ofta som ett normalare och anständigare parti än de flesta övriga jag tar upp i texten, och det stämmer i viss mån. En del av hemligheten är att partiets ledning, med partiledaren och finansministern Siv Jensen i spetsen, har en dubbel strategi där de agerar mer sansat i regeringen för att sedan åka ut och argumentera mycket hårdare i kommunerna och i mötet med väljarna.

Nästan alla länder i Europa har numera tre politiska block: ett borgerligt, ett vänsterblock dominerat av socialdemokrater, ibland med inslag av gröna partier, samt ett högerpopulistiskt som de andra partierna måste förhålla sig till om de ska ha en chans att bilda regering. Dessa tre block kan vara någorlunda jämnstora, men just att de är tre gör det svårt att få till en majoritetsregering. Att inleda ett blå-rött samarbete kan tillfälligt hålla högerpopulisterna borta från makten. Men ofta blir dessa stärkta av sådana överenskommelser eftersom de kan peka på att de utgör den enda oppositionen. Att ta med högerpopulister i en allians är inte heller oproblematiskt eftersom de genomgår en slags normalisering i väljarnas ögon, och dessutom kan de ju få igenom mer av sin politik än om de är isolerade.

I Sverige ledde SD:s framgångar i valet 2014 till Decemberöverenskommelsen som ju var ett försök att bemöta SD:s hot att fälla varje budget som inte ledde till minskad invandring. De borgerliga partierna lovade då att låta den socialdemokratiskt ledda regeringen få igenom sin budget. Efter valet 2018, där SD gick ytterligare framåt, fick Sverige en form av blocköverskridande överenskommelse som handlar om att några av de borgerliga partierna får igenom delar av sin politik om de backar upp ännu en socialdemokratiskt ledd regering.

Europeisk politik blir allt mer splittrad. Den som vill vara framgångsrik med att genomföra politiska löften måste se pragmatiskt på möjligheterna och sluta överenskommelser över parti- och blockgränserna. Sverige har numera en politisk situation som liknar den som funnits i andra europeiska länder i många år.

En vanlig utveckling är att de andra partierna i stället börjar ta över högerpopulisternas agenda för att locka tillbaka väljarna. Men få som tagit steget och börjar rösta på högerpopulistiska partier ser längre de gamla partierna som ett alternativ. Resultatet kan bli som i Danmark att samma nationalistiska invandringskritiska politik dominerar i stort sett i hela det politiska fältet.

Tre faser i utvecklingen

Ofta när medierna ska beskriva den politiska utvecklingen i Europa målas en karta med ett tjockt lager brun färg, brunt som är nazismens färg, och tankarna går till 1930- och 40-talen och den diktatur som startade krig och försökte förinta hela folkgrupper. Det finns paralleller, men bilden är inte helt sann. Vissa av partierna har sådana rötter, andra har en annan historia. Vissa genomgår stora förändringar, partier som varit mer extrema kan mildras medan de som inledningsvis uppfattas som mer harmlösa kan radikaliseras. Rötterna har betydelse, men säger inte allt.

Man kan grovt dela upp perioden efter andra världskriget på följande vis, årtalen är ytterst ungefärliga:

  • 1945–1955 Övervintrad och/eller återuppväckt fascism
  • 1955–1980 Populistisk protest
  • 1980 och efter: Ökat väljarstöd och ökat fokus på invandringskritik.[1]

 

Övervintrare

Nazismen led ett fruktansvärt nederlag, och efter andra världskriget hade nazistpartier svårt att överleva, inte minst i Tyskland. Vetskapen om de fruktansvärda konsekvenserna av den nazistiska ideologin gjorde det i praktiken omöjligt att starta nya partier som öppet associerade sig med denna. I synnerhet i de länder som varit ockuperade, t ex Norge och Danmark, bedrevs en intensiv jakt på kollaboratörer.

Fascismen kunde däremot övervintra, t o m i Italien fortsatte den fascistiska rörelsen att förvalta arvet från tidigare diktatorn Benito Mussolinis rörelse. Redan 1946 startade tidigare Mussolini-anhängare Movimento Sociale Italiano, MSI med ledaren Giorgio Almirante som sedan existerade i flera decennier. Under 1950–60-talen tog mer moderata falanger över, men 1969 återvände Almirante med en mer klassisk fascistisk inspirerad politik. MSI levde vidare och slukades till sist upp av Silvio Berlusconis parti Forza Italia.

Ett annat exempel är Österrike där det bildades en organisation som fick namnet Verband der Unabhängigen (Förbundet för de självständiga) 1949 som fångade upp en del tidigare medlemmar av nazistpartiet. Partiet slets snart sönder av en strid mellan liberaler och nationalister. 1956 föddes i stället Frihetspartiet, FPÖ, som kan ses som en arvtagare. Den första partiledaren var Anton Reinthaller som var tidigare nazist och hade gjort karriär i Nazi-Tyskland inom Waffen SS. FPÖ blev under en period mer liberalt, men gled i en högerpopulistisk riktning efter att Jörg Haider blivit partiledare på 1980-talet.

Först 1964 föddes det nationaldemokratiska partiet NPD i Tyskland som aldrig har blivit förbjudet, även om det finns en tydlig sådan lagstiftning (till skillnad mot i t ex Sverige). Men partiet har bara haft mindre framgångar i regionalvalen, efter att Tyskland enats har det varit framför allt i de östra delarna. Däremot har NDP ofta förknippats med politiskt våld. NPD hade en representant i EU-parlamentet förra mandatperioden.

Det gjordes tidigt försök att skapa nya internationaler för fascister i Europa. En av dessa var Malmörörelsen, också känd som Europeiska Sociala Rörelsen (ESB) på 1950-talet. Initiativtagare var den svenske fascisten Per Engdahl. Här deltog bl a MSI. Rörelsen lade ner mot slutet av decenniet.

Det finns fler partier och organisationer som fortfarande kallar sig nazister eller fascister i Europa. Men deras politiska framgångar är obetydliga. De främsta undantaget är Grekland där Gyllene gryning suttit i parlamentet, men partiet förlorade alla sina platser i det senaste parlamentsvalet. Vare sig NPD eller Gyllene gryning har bjudits in till samarbetsgrupper inom ramen för arbetet i EU-parlamentet. Däremot förknippas sådana här partier ofta med om våld, terror och kriminalitet. 1980 inträffade två allvarliga dåd: nazister genomförde ett sprängdåd på oktoberfesten i München då tretton människor dog och fascister placerade en bomb på järnvägsstationen i italienska Bologna som dödade 85 människor. Ett senare exempel är en liten grupp som kallade sig NSU som låg bakom tio mord och ett mycket stort antal väpnade rån i Tyskland under perioden 1998–2011.

Populistisk protest

Poujadisterna rörde om i den franska politiken på 1950-talet, och det var där Jean Marie Le Pen, som senare grundade sitt parti Front national, tog sin första stapplande steg inom politiken. Ledaren Pierre Poujade var en klassisk vältalig populistpolitiker som sade sig föra de vanliga människornas talan mot landets skattemyndighet, som utmålades som en mäktig elit som förtryckte den lilla människan. Poujade hade under andra världskriget varit med i ett franskt fascistiskt och nazistiskt parti vars ledare fungerat som kollaboratörer under den nazistiska ockupationen.

Partiet organiserade framför allt ägare av små butiker och affärsrörelser, jordbrukare, hantverkare av olika slag och andra som var missnöjda med statens pålagor och byråkrati. Poujadistpartiet ställde upp i valet första gången 1956 och lyckades få cirka 12 procent av rösterna, men stödet dalade redan mot slutet av 1950-talet. Det här var den första rörelsen i Frankrike som vände sig mot globaliseringen, och förutom de vanliga angreppen på politikerna fanns även skarp kritik mot multinationella företag, banker och teknokrater som enligt Poujadisterna sålde ut det franska samhället på den globala arenan.

Under 1970-talet uppstod populistiska partier i flera av de nordiska länderna och här var kopplingarna till nazismen och fascismen i stort sett frånvarande. I Danmark grundade skattejuristen Mogen Glistrup Fremskrittspartiet med syftet att för att minimera de statliga utgifterna, t ex ville partiet skrota de flesta former av bidrag, den fria skolundervisningen och därtill reducera den offentliga administrationen med 90 procent. Nästan sexton procent av väljarna lade sin röst på Fremskridtspartiet i valet 1973 vilket gjorde det näst störst i Folketinget efter de regerande socialdemokraterna.

I Norge dök en liknande politiker vid namn Anders Lange upp samma år med ett parti som han döpt till ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Både Glistrup och Lange fick en stark draghjälp av medierna, vilket berodde på att de hade en säregen och frispråkig stil som passade i TV-debatter och formulerade sig på ett sätt som enkelt förvandlades till slagkraftiga rubriker. Anders Langes ville ta bort u-hjälpen och socialbidragen, sänka priset på vin och sprit och bekämpa socialismen. Partiet kom in i det norska stortinget med fem procent av rösterna.

Lange hade en bakgrund som fascist, men hade aldrig varit positivt inställd till Quisling och de norska nazisterna under den tyska ockupationen. Ändå lockade hans parti en del gamla nazister redan från starten. Det dröjde dock inte länge innan Lange avled, och nästa partiledare Carl I Hagen att prägla partiet i flera decennier. Det nya partinamnet blev Fremskrittspartiet, och Hagen kämpade hårt för att göra partiet mer respektabelt. Vartefter rensades också de extrema elementen ut. Fremskrittspartiet kom med tiden att uppfattas som ett tämligen vanligt, om än invandringskritiskt, parti.

I Finland fanns Landsbygdspartiet som även satt i regeringen vid några tillfällen. Veikko Vennamo var också en typisk populistpolitiker som valde en alternativ stil där han utmanade etablissemanget. Landsbygdspartiet gjorde konkurs på 1990-talet och kom senare att ersättas av Sannfinländarna.

En motsvarande regional utveckling i Sverige skedde under 1970-talet i Skåne då det föddes många kommunala missnöjespartier som inte sällan hämtade inspiration från Glistrup, ett av de mer omtalade var Skånepartiet. Populistpartierna i Skåne förde framför allt en kamp mot centralmakten i huvudstaden, men tog även upp frågor som reklam i TV och ifrågasatte Systembolagets vin- och spritmonpol.

Ökat väljarstöd

Under 1980-talets ökade asylinvandring till Europa, och i början av 1990-talet utbröt kriget på Balkan som ledde till ännu större flyktingströmmar. Under den här perioden växte många av de högerpopulistiska partierna och kom att uppfattas som ett mer permanent inslag i europeisk och nationell politik, och de började allt oftare profilera sig på kritik av invandringen.

1987 valdes nyfascisterna i italienska MSI Gianfranco Fini till ledare och några år senare bytte partiet namn till Alleanza Nazionale, AN. 2001 hamnade MSI som nämnts i regeringen tillsammans med Silvio Berlusconis parti Forza Italia och Lega Nord. Partierna regerade Italien under en svår period av allt sämre ekonomi när börsen kollapsade och statsskulden ökade, och de bidrog till ett hårdare politiskt klimat med en betydligt strängare invandringslagar och ett hårdare tonläge inte minst mot den romska minoriteten.

FPÖ i Österrike fick ett kraftigt uppsving uppåt efter att Jörg Haider valts till partiledare 1986. I valet 1999 lade nästan 27 procent av väljarna sin röst på FPÖ som blev näst störst och hamnade i regeringen, vilket ledde till kraftiga protester över hela Europa. Regeringssamarbetet utföll dock inte så väl och i nästa val rasade väljarstödet. Haider lämnade FPÖ och bildade ett annat parti, BZÖ, som blev mer liberalt och som de senaste tio åren saknat representation på nationell nivå (Haider dog i en olycka 2008).

Haider efterträddes av Hans-Christian Strache som förde FPÖ mot nya framgångar. FPÖ har profilerat sig framför allt genom att kritisera den muslimska invandringen i hårda ordalag. I valet 2013 fick partiet mer än var femte röst och efter valet 2017 blev FPÖ regeringspartner till konservativa ÖVP. I maj 2019 avslöjades Strache i en smyginspelad film som visade att han var positiv till investeringar från en kvinna som uppgav sig vara dotter till en rysk oligark. I filmen säger Strache dessutom att han vill införa censur med hänvisning till de nya mediereglerna i Victor Orbans Ungern. Avslöjandet ledde till att Strache fick avgå och regeringssamarbetet bröt samman, ett nyval har utlösts till hösten 2019.

Det franska valsystemet gör det svårare för nya partier att ta sig fram, men 2002 lyckades Jean Marie Le Pen med att gå vidare till andra omgången av presidentvalet. Det samma lyckades hans dotter och efterträdare på partiledarposten Marine Le Pen med i presidentvalet 2017. Partiets kurvor har gått upp och ner genom åren men Front nation, eller Nationella rörelsen som är det nya namnet, har haft drygt 13 procent av rösterna i de senaste nationella valen, och 2015 röstade nästan 28 procent på partiet i de regionala valen. Front national har även haft borgmästarposten i många kommuner, framför allt i syd-Frankrike.

I Norden sitter Fremskrittspartiet i Norge i regeringen för andra mandatperioden, vilket som nämnts tycks fungera väl. Även Sannfinländarna har suttit i regeringen, men missnöjet växte bland partimedlemmarna som inte ville acceptera att partiet var med och administrerade ett betydligt större flyktingmottagande än tidigare, en konsekvens av de stora flyktingströmmarna från 2015. Kritiken ledde till en splittring där de som suttit som ministrar, med tidigare ledaren Timo Soini i spetsen, bildade ett nytt parti som redan har förlorat nästan allt väljarstöd. Den gren som har behållit partinamnet leds av den tidigare EU-parlamentarikern och hets mot folkgrupp-dömde Jussi Halla-aho. Sannfinländarna blev näst största parti i valet 2019 med 17,5 procent, obetydligt mindre än Socialdemokraterna som fick 17,7 procent.

Mogens Glistrup anammade flyktingfrågan först på 1980-talet när partiet var på fallrepet, och ungefär samtidigt tog Carl I Hagen i Norge samma steg. Fremskridtspartiet fick en fortsättning i Danskt folkeparti, DF, som gjorde upp med de mer vildsinta populistiska dragen som kännetecknat partiets första historia. DF är mer konservativt och mer inriktat på att samverka med andra partier och har periodvis varit det största borgerliga partiet, men har ändå inte velat sitta i någon regering. Däremot var DF stödparti till en högerregering i elva år. Väljarstödet minskade i senaste valet, delvis som ett resultat av att det kommit flera nyare mer extrema partier.

I Sverige märktes den nya inriktningen på ett ökat invandringsmotstånd t ex i folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo kommun 1988. De olika lokala missnöjespartierna, som fanns i minst varannan kommun i Skåne, lyckades åtminstone delvis enas i alliansen Skånes väl i Region Skåne. 1991 tog sig det kortlivade populistiska partiet Ny demokrati, med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, i den svenska riksdagen, men stannade bara i en mandatperiod. Nyd kan beskrivas som ett småföretagarparti som utvecklade en allt mer invandringskritisk inriktning.

Senare har Sverigedemokraterna övertagit de flesta av de populistiska småpartiernas roll i Skåne och även ersatt Skånes väl i regionfullmäktige. SD har alltid varit starkare i södra Sverige, men i senaste valet 2018 skedde en viss utjämning med fler röster även i resten av landet.

Sverige utmärker sig genom att det var först 2010 som ett nationalistiskt högerpopulistiskt parti, SD, röstades in i det nationella parlamentet. I Tyskland hände det till och med ännu senare: när Alternativ för Tyskland röstades in 2017. Men innan dess har det funnits andra ofta mer kortlivade partier med en nationalistisk, populistisk och invandringskritisk profil som haft framgångar i regionala val i Tyskland precis som i Sverige. En förklaring som framförts är att det funnits en så stark närvaro av högerextremism i form av nazistiska och fascistiska grupper i dessa två länder. Men det är osäkert om det är just därför som framgångarna för högerpopulismen dröjt.

Olika slags partier

Som framgått finns en rad olika slags högerpopulistiska/radikalkonservativa/nationalkonservativa partier.

Regionalister – Vissa partier har börjat som en regional proteströrelsen och ut ur detta utvecklat en nationalistisk och invandringskritisk position. Det gäller tidigare nämnda Lega men även belgiska Vlaams Belang som ingår i samma grupp i EU-parlamentet och haft för Flanderns talan mot Vallonien i det tudelade Belgien. Vlaams Belang tog i princip över efter Vlaams Blok som förbjöds, det har varit tämligen utfryst i nationell politik, men på senare år delvis ersatts av likaledes regionalistiska men mer nertonade Ny-Flamländska Alliansen.

Populistiska rötter – I synnerhet flera av de nordiska partierna har en bakgrund i populistiska protester som kan han handlat om skattefrågan, rättigheter för småföretag, landsbygdens befolkning eller något annat, och har först sekundärt från 1980-talet anammat invandringsfrågan. Hit kan räknas främst Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna och Dansk Folkparti med rötter i Glistrups Fremskridtspartiet. Även Schweiziska folkpartiet var tidigare ett landsbygdsparti, men har inte lika tydliga populistiska rötter, snarare var det ett traditionellt konservativt parti i starten.

Nazistiska- eller fascistiska rötter – SD har en tämligen ovanlig historia med rötter i grupper med starka nazistiska inslag. De fall som tagits upp tidigare i texten med MSI och FPÖ har handlat om en transformering över en betydligt längre period med större samhällsomvandlingar, Sverigedemokraternas föddes 1988 och kom in i riksdagen 2010.

Östeuropeiska ultranationalister – I östra Europa finns ett antal starkt auktoritära antiliberala partier som ungerska Fidesz (nästan 50 procent i senaste valet) och Polska Lag och rättvisa, PIS, (nästan 38 procent) som båda har en förödande maktställning i sina respektive länder som de använt till att krympa mänskliga fri och rättigheter. PIS har band till katolska kyrkan, är för dödsstraff och mot aborter. Victor Orbans Fidesz började som ett liberalt ungdomsparti men gled sedan i EN mer konservativ riktning. Partiet har en så dominerande ställning att det ensamt kan ändra lagar och en del lagändringar har tillkommit för att försvåra för oppositionen.

EU eller Euro-motstånd – Brittiska UK Independence Party, UKIP, hade länge bara en fråga på dagordningen och det var att få Storbritannien ut ur EU. Men partiet gled i riktning mot de högerpopulistiska partierna och kom även att propagera allt mer mot invandring. Partiet är idag i praktiken nedlagt, men tidigare ledaren Nigel Farage har bildat Brexit-partiet för att driva på Brexit-processen. Alternativ för Tyskland bildades 2013 av ett antal högutbildade män och kvinnor med syftet att få Tyskland att lämna euron. De få år som partiet existerat har varit turbulenta med stora interna strider, ledarbyten och ideologiska oenigheter. Partiet ingår idag Salvinis grupp i EU-parlamentet.

Personal parties/entreprenörspartier – Det finns ett antal högerpopulistiska partier som startats av personer med mycket pengar och inflytande som de vill omvandla till politisk makt. Silvio Berlusconi var ursprungligen affärsman inom byggbranschen med ett växande medieimperium och ett fotbollslag. Partiet Forza Italia styrdes i hög grad utifrån hans egna personliga preferenser. Andrej Babiš är ensam ägare till ett framgångsrikt företag inom jordbruks- och livsmedelssektorn och en av Tjeckiens rikaste män. Han grundade populistiska ANO2011 och sedan 2017 sitter han som premiärminister i landet, trots anklagelser om att ha förskingrat EU-pengar och många andra skandaler.

Politik som underhållning – Det har blivit allt vanligare att underhållare och komiker involverar sig i politiken och kan då dra fördel både av tidigare berömmelse och en förmåga att göra politiken mer underhållande. Komikern Beppe Grillo var en av medgrundarna till det EU-skeptiska och populistiska partiet Femstjärnerörelsen och tillsammans med en webbdesigner involverade han partimedlemmarna i olika omröstningar på nätet som skulle slå fast partiets inriktning. Volodymyr Zelenskij hade spelat rollen i en populär tv-serie som en historielärare som en dag vaknar till nyheten att han blivit just president. Sedan blev han president på riktigt. Eftersom Zelenskiljs politiska konturer är så vaga är det svårt att veta om han hör hemma i den här sammanställningen eller inte. Men han har i vart fall fört fram det för populister så viktiga kravet att det ska bli fler folkomröstningar.

Varför växer högerpopulismen?

Hur kommer det sig att sådana här partier har sådana framgångar? En del av förklaringen kan spåras i förändrade väljarbeteenden. Väljarna har blivit mer otrogna, de byter oftare partier och bestämmer sig allt senare inpå valdagen, inte ens ett byte mellan höger- och vänster känns längre lika dramatiskt. Väljarna bryr sig mer om enstaka frågor än ideologier och mer om enstaka politiker än om hela partier. Antalet politiska partier växer, och stödet för dessa kan variera snabbt. Även de traditionella partierna kan åka snabbt upp och ner i opinionsmätningarna och mellan valen.

Högerpopulistiska partier har ett försprång eftersom de är duktiga på att hantera medier, inte minst sociala medier. Deras förenklade och polariserade världsbild passar bra i vårt snabba medieklimat, och deras ofta karismatiska partiledare förmår att bryta igenom bruset. I viss mån lär sig traditionella partier att agera på ett liknande sätt, personfixeringen och de snabba utspelen har blivit en del av hela politiken.

Konfliktlinjerna i politiken har förändrats, något som i många TV-program illustreras i vad som kallas ”GAL-TAN-skalan”. Alltså ett kors i stället för som förr då vi nöjde oss med en linje från höger till vänster som visade hur partierna såg på ekonomi och arbetsmarknad (storleken på offentlig sektor, skattetrycket, lagstiftningen kring näringslivet etc). Idag anses det minst lika viktigt om ett parti står närmare GAL – Global, Alternativ och Liberal (eller frihetlig) eller TAN – Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Familjepolitik, genusdebatt och invandringspolitik har i praktiken sopat undan mattan för maktanalyser, klasskamp och plånboksfrågor som var själva essensen av politiken för inte alls länge sedan.

Det här betyder att högerpopulisternas ställningstaganden ständigt befinner sig i fokus. Ska det vara nationens bästa i fokus eller globalisering? Ska vi luckra upp samlevnadsformerna eller satsa på kärnfamiljen? Ska vi öppna landet för flyktingar eller satsa på vår egen befolkning? Ska verkligen feministerna få sätta agendan och utmana den traditionella kvinnorollen? Håller islam på att ta över västvärlden? I sådana frågor ligger stoff för otaliga TV-debatter.

Högerpopulister varnar för islam i koppling till våld och terror, och avser då alla muslimer, trots att problemet är en liten grupp radikalt våldsbejakande jihadister som inte kan anses representera islam generellt. De fångar upp radikalfeministiska ibland verklighetsfrånvända förslag som tas som intäkt för att arbeta mot jämställdhet, vilket verkligen inte är något som kvinnor generellt är betjänta av. Det talas om problem med invandringen. Trots att det finns många olika grupper av människor som byter hemland. Människor flyttar för jobb, studier, kärlek eller söker äventyret. En mindre grupp flyr krig och förföljelser, men inte ens dessa är särskilt lika och långtifrån alla utgör något problem.

Motstrategier

Frågan om vilken som är den bästa motstrategin mot den här typen av partier sysselsätter många av deras politiska motståndare. Forskningen visar att det inte tycks finnas några säkra vägval, det verkar inte spela någon större roll vad andra partier gör, högerpopulistiska partier tenderar att växa oavsett om det blir utfrusna eller inbjudna, talade med eller bemötta med tystnad.

I starten kan väljarna rata de högerpopulistiska partierna för att de ses som så små att de inte anses utgöra ett realistiskt alternativ. Inte minst kvinnor är ofta känsliga för partier som har en skamstämpel och som väcker negativa reaktioner hos omgivningen. När högerpopulisterna närmar sig etablissemanget kan fler tänka att sig att rösta på dem. Därför anser man i vissa länder att bästa motmedlet är det som brukar kallas cordon sanitaire, att frysa ut partierna så länge det är möjligt. Risken är att en sådan behandling slår tillbaka på övriga partier när isoleringen måste brytas, vilket sker om inte förr när partiet vuxit sig för stort för att negligeras.

Även om väljarna är överens med de högerpopulistiska partierna är det inte säkert att de röstar på dessa. Det räcker inte med att många vill minska invandringen, det måste också vara den viktiga frågan, den som avgör partivalet. Framgångar för högerpopulister beror på om de lyckas sätta sina frågor till överst på dagordningen. Det händer att den här typen av partier rasar i opinionsmätningarna och försvinner ut i periferin. Det kan bero på interna strider, partisplittring eller att populära ledare avgått. Men minst lika ofta är orsaken att de frågor som högerpopulisterna för fram av någon anledning uppfattas som mindre viktiga.

Partiernas framgångar bygger mycket på föreställningen om att de varit först med att ta upp invandringsfrågan, och därmed i någon mån äger den. Andra som följt efter kan uppfattas som kopior och ses som mindre trovärdiga. Så länge debatten handlar mycket om migration kan högerpopulistiska partier sätta agendan och andra partier svårare att ta plats med en mer nyanserad syn på frågorna.  Om debatten i en valrörelse handlar mindre om invandringen och i stället domineras av debatter kring säg arbetslöshet, skatter eller miljöfrågor blir det betydligt svårare för högerpopulister att nå ut. Går det rentav att återerövra den klassiska höger-vänsterskalan? Vad skulle hända om partierna började markera tydligare om de är höger eller vänster?

Rent teoretiskt skulle ett brett genombrott för klimatfrågan eller något annat som ligger i tiden faktiskt kunna radera en stor del av stödet för högerpopulistiska partier. Men för det krävs att det är en fråga som har samma emotionella laddning som migrationsfrågan har, vilket möjligen just miljö- och klimatfrågorna skulle kunna få.

Framtid

Tittar vi ut i världen, utanför Europa, ser vi just nu politiska ledare som Donald Trump i USA, Jair Bolsonaro i Brasilien, en f d militär som hyllat tortyr och dödsstraff och som gjort sig känd för homofoba, rasistiska och sexistiska uttalanden, eller Rodrigo Duerte på Filippinerna som en slags Asiens Trump som gör utspel om ”fake news” och gödslar med hot och obsceniteter så fort det är något han inte gillar.

I samklang med den högerpopulistiska vågen finns som nämnts några länder vars regimer driver sina länder i en extremt ultranationalistisk riktning. Det gäller främst Ungern med regeringspartiet Fidesz och Polen med Lag och rättvisa, två partier som liknar varandra och två länder som framhålls som förebilder för åtminstone vissa av de högerpopulistiska partierna och som kan ses som en skräckbild för vad sådana här partier kan åstadkomma om de får chansen.

Det kan verka som om nationalismen och populismen är ett tåg som rasar fram över klotet, och inte minst Europa. Men riktigt så illa är det inte, tack och lov. Däremot finns många oroande tecken. Om vi håller oss till de europeiska högerpopulisterna är de som framgått tämligen splittrade, och alla har inte bara seglat på en framgångsvåg. Det gick sammantaget sämre än många befarat för de här partierna i det senaste EU-valet. De är ense om mycket, men där finns också viktiga stötestenar.

En sådan är synen på Ryssland. Putin står för en auktoritär och nationalistisk politik som tilltalar vissa högerpopulister. Ryssland ger ekonomiskt stöd åt flera av partierna, det sker på olika vägar t ex via banker och oligarker, men med det uttalade syftet att stärka de EU-skeptiska partierna, och det är uppenbart att högerpopulistiska partier ofta röstat i EU mot t ex olika sanktioner mot Ryssland. Men för andra länder vore ett närmande till Ryssland omöjligt, om inte annat av historiska skäl.

Högerpopulism tycks vara ett fenomen som företrädesvis märks i någorlunda välmående länder, även om det finns undantag. Det finns teorier om att det är tryggheten och tron på samhället som gör att människor vågar slåss mot ett etablissemang. Men de önskar inte rasera systemet, bara markera sitt missnöje. Om det blir en allvarlig kris tenderar människor att välja trygga alternativ, då växer snarare de traditionella partierna.

Å andra sidan finns det vissa tecken som tyder på att om krisen permanentas och människors misstro mot samhället fördjupas ytterligare kan väljarna till sist gå ännu längre ut på ytterkanterna. Då väljer de kanske inte i första hand högerpopulistiska partier utan snarare öppet fascistiska eller kommunistiska partier som har en vision om ett helt nytt samhällssystem. Det hände på 1930-talet, vilket banade väg för nazister i Tyskland. På senare år har vi möjligen sett en sådan utveckling i Grekland. Men andra krisdrabbade länder som Spanien och Island har inte gått i samma riktning, och frågan är om teorin håller på ett generellt plan.

De är uppenbart att högerpopulisterna inte längre driver frågan om att lämna EU lika hårt. Exemplet med Storbritanniens segdragna Brexit avskräcker. Många har pekat på att den största faran inte vore om de högerpopulistiska partierna enades och blev en enda kraftfull röst. Deras makt ligger snarare i att de förmår att lyfta frågor och sätta agendan för debatten, och framför allt om de förmår att påverka andra partier och partigrupper. Om hela etablissemanget glider i högerpopulisternas riktning är frågan om de ska isoleras eller inte i praktiken överspelad. Så ser det redan ut i en del europeiska länder.

De högerpopulistiska partierna tycks här för att stanna, som en tredje partigrupp. Men det är svårt att sia om deras framtid. Kommer de att normaliseras ytterligare och smälta ihop med ett föränderligt etablissemang? Eller radikaliseras de i stället och börjar närma sig de fascistiskt och nazistiskt orienterade partierna, och vad skulle det i så fall betyda för väljarstödet? Man kan förstås också tänka sig att väljarna av någon anledning tröttnar och går i en annan riktning, vilket kanske är den troligaste förutsägelsen. Men någon sådan tendens märks ännu inte av.

[1] Beyme, Klaus von. Right-wing Extremism in Western Europe. Routledge; 1988