Kulturen kan vara ett kraftfullt påverkansmedel, det har olika aktörer insett i historien, från marxisten Antonio Gramsci, som myntade begreppet ”den kulturella hegemonin”, till den nya franska högerns Alain de Benoist som inspirerar dagens extremhöger. Framgång för en politisk agenda handlar om så mycket mer än valresultaten för vissa partier. Ska man uppnå verklig förändring måste man förändra människors värderingar på ett mer djupgående plan, och här kan kulturpolitiken spela en viktig roll.
På liknande sätt resonerade nazistpartiet i Tyskland åren före och under det andra världskriget. Det fanns en tanke om att den nordiska rasen var västerlandets räddning, och de nordiska länderna sågs därför som viktiga strategiska mål för partiets politik. I nazisternas propaganda framställdes Sverige ofta som det viktigaste av dessa länder med formuleringar som ”nordiska stamfränder av germansk ras”. Samtidigt var Sverige ett av de länder där bilden av Tyskland var allra mest negativ. Det tvingade nazisterna till att välja andra mer subtila vägar att försöka påverka svenskars uppfattningar om landet och regimen. Av detta följer också att deras intresse för de illa sedda svenska nazistpartierna var måttligt.
Jag har just recenserat en bok av Birgitta Almgren i tidskriften Respons om Hermann Kappner, en av tjänsteman som agerade i Sverige under 1930- och 40-talen för Nazi-Tysklands räkning: ”Krossade illusioner – fallet Hermann Kappner och nazistisk infiltration i Sverige 1933–45”, Carlssons 2019. Birgitta Almgren har grävt i tyska arkiv, bland annat det tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amts, omfattande samlingar. Hon visar det fanns långtgående planer på en nazistisk kulturoffensiv i Sverige. Kulturen var ett sätt att kamouflera maktambitionerna, en väg som skulle framstå som mjukare och där avsändaren inte var lika uppenbar. Förhoppningen var att påverka det svenska samhället via personer som ofta hade en odiskutabel ställning i den svenska kulturdebatten, och som inte uppfattades som hårt kopplade till någon politisk ideologi.
En mycket läsvärd bok, men tyvärr är innehållet nästan identisikt med hennes tidigare bok ”Drömmen om Norden – Nazistisk infiltration i Sverige 1933–45” (Carlssons 2005) som jag läste alldeles nyss fast den kom för rätt länge sedan. Om man inte har läst den rekommenderar jag absolut den nya! Läs hela recensionen på Respons eller här!
Planera är en sak, göra något annat. Riksföreningen Sverige-Tyskland hade resurser och en elegant tidskrift. I allo ett nazityskt initiativ. Föreningen hade framgång under några år. Den blev dock aldrig något praktiskt redskap som skulle kunna gynna försöken att förmå Sverige att än mer rätta in sig på den tyska sidan. Som jag minns var tidskriften (och väl även verksamheten) barnslig och presentationen av tysk kultur minimal och ytlig.
Har ännu inte läst Almgrens bok/böcker, så vet inte om det är någon överlappning med P2 Dokumentär som för ett halvår sedan kom med ett intressant program om kontakter mellan Sverige och Nazityskland inom musiken, ”Hitlers svenska musiker” https://sverigesradio.se/avsnitt/1382385
Det borde jag förstås kolla upp! (Förlåt att jag missade kommentaren, får skylla på att coronaeländet gör mig mindre effektiv)