Den här artikeln publicerades på Expressens debattsida den 7 december 2025 med anledning av att Marianne Sandström, oppositionsråd i Kalix, någon vecka tidigare meddelat att hon lämnar Sverigedemokraterna. Såhär lyder hela min artikel:
”Det är sorgligt att se hur ännu en kvinna lämnar Sverigedemokraterna med berättelser om sexism och toppstyrning. Men det som Marianne Sandström, numera oberoende oppositionsråd i region Norrbotten, kritiserar är tyvärr varken något nytt eller unikt utan ligger djupt rotat i partiets historia.
Visst är det som Sandström skriver att SD ställer majoritetsbefolkningen och samerna mot varandra i norra Sverige. SD:s politik handlar om att försvara svenskhet och svenskar och till den gruppen räknar de inte nationella minoritetsgrupper som samerna.
I SD:s landsbygdsprogram står att rennäringen bromsar företags- och landsbygdsutveckling i Norrland och inte borde ha den särställning den har i dag.
Att SD skulle vara en folkrörelse som bryr sig om hela landet är också något som många SD-representanter genom åren ifrågasatt. Jag har fört åtskilliga samtal med människor som tvärtom sett svaga demokratiska strukturer och hur besluten tas i små slutna kretsar. Numera har ju SD väldigt många kommunala representanter, men det är tämligen vanligt att lokalpolitiker hamnar på kollissionskurs med partitoppen och väljer att bryta sig ur.
Det tog lång tid innan SD överhuvudtaget formulerade en särskild kommunal politik, och det är fortfarande oklart vad som skiljer den från andra partiers. Fortfarande är partiet nämligen uteslutande centrerat kring den centrala frågan om att göra Sverige mer etniskt homogent genom att minska invandringen och organisera ett återtåg av de som redan kommit. Även andra för partiet centrala frågor som att minska kriminaliteten fokuseras ofta på den del av problemet som just invandringen står för.
Många kvinnor har genom åren rapporterat om en tystnadskultur och liknande sexuella trakasserier och övergrepp som Sandström tar upp. De har också ofta blivit skuldbelagda och kritiserade internt. Jag tänker till exempel på kvinnan som trakasserades av EU-ledamoten Peter Lundgren (han dömdes senare i hovrätten).
2013 avskedades två tjänstemän i SD:s riksdagskansli efter anklagelser om våldtäkt och sexuella trakasserier. I partiets interna rapport skuldbelades kvinnorna medan båda männen snart var tillbaka i olika funktioner.
2017 gick ett antal andra SD-kvinnor ut i TV4 och berättade om sexövergrepp, utfrysning och hot under en lång följd av år. Åkesson hävdade att de förde en kampanj mot partiet och en riksdagskvinna tvingades avgå.
Det är inte förvånande att SD är och förblir Sveriges utan jämförelse mest mansdominerande parti och att det också framför allt får manliga röster.
Det finns en utbredd föreställning inom SD om att medierna är lögnaktiga och bara svartmålar partiet. Sandström är sannolikt varken den första eller sista SD:aren som lämnar partiet med insikten att det kanske låg något i kritiken. Mycket av ifrågasättandena har handlat om främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Men SD har med rätta också ofta beskrivits som Sveriges mest antifeministiska parti.”
Fotnot: Min rapport ”Antifeministerna” ger en bakgrund till Marianne Sandströms kritik av Sverigedemokraternas kvinnosyn. Jag har även lagt ut hela min Expressen-artikel på den här bloggen (eftersom deras artiklar kan försvinna från deras sajt efter en tid).
Anna-Lena Lodenius 