Dokument: Terrorism på 1970-talet

populärhistoriapopulär2

 

 

 

 

 

 

Den här artikeln om terrorism på 1970-talet publicerades i tidningen Populär historia nr 2012:10. Den version som jag lägger ut på webben är den sista jag skickade in till tidningen, det kan ha gjorts mindre redigeringar och framför allt är den här texten något längre. Den innehåller flera avsnitt som saknas i tidningen, exempelvis ett avsnitt om Abu Nidal.

Innehållsförteckning:

Vänstervåldet föddes ur studentrevolten

I skuggan av diktaturerna

Olika världar – samma mål?

Mellanöstern visade vägen

Våldsromantik blandas med drogkult

Det folkliga stödet försvann

Stegrat våld i Italien

Nya generationer tar över

Vänsterterroristerna fortsätter att fascinera

Terror på svensk mark

Några kända namn ur terrorismens 1970-tal: Leila Khaled, Carlos, eller Schakalen, Abu Nidal och Patty Hearst.

Några av de mest kända terrordåden under 1970-talet

***

Baader-Meinhofligan, kidnappningar, flygkapningar, dramat på västtyska ambassaden i Stockholm och vid OS i München 1972. Få perioder har varit så präglade av spektakulära terrordåd som just 1970-talet. Många av de mest omtalade begicks av radikala vänstergrupper.

Men även högerextremister och nationalistiska grupper stod bakom en mängd terrordåd. Andra terrorister hade anknytning till situationen i Mellanöstern.

***

1970-talet präglades av terrordåd av många olika slag, både i Västeuropa och i andra delar av världen. Bland annat genomfördes ett stort antal spektakulära flygkapningar och kidnappningar.

Lite statistik: Kidnappningar förekom i 73 länder, särskilt i Italien, Spanien och Latinamerika. Från 1968 till 1982 förekom 409 internationella kidnappningar och 951 personer togs som gisslan.

1969 stod flygkapningar för nästan hälften av alla internationella terrorattacker. När man började installera metalldetektorer på flygplatserna kring 1973 minskade antalet kapningar med över 90 procent.

Den moderna terrorismens historia består i princip av 4 olika vågor som var och en omfattar ungefär en generation enligt David C. Rapoport, professor i Statsvetenskap vid UCLA-universitetet och en verklig veteran inom terrorismforskningen. Han betonar dock att vågorna överlappar varandra och att det sker många dåd som inte passar in i den bild som dominerar perioden: Den anarkistiska vågen som inleddes kring 1880-talet följdes av den anti-koloniala vågen. Därefter följde den nya vänstervågen som hade sin starkaste period kring 1970-talet som avlöstes av den religiösa vågen som pågår för närvarande.

Perioden kring 1970-talet förknippas alltså framför allt av en våldsam våg av aktivism från vänsterextremistiska grupper, exempelvis RAF (Röda Armé Fraktionen/Baader-Meinhof-ligan), vars vänsterintellektuella idéer blandades med drog- och revolutionsromantik, och minst lika våldsamma Röda brigaderna i Italien. Antiimperialism och protester mot Vietnamkriget var starka drivkrafter.

Det hindrar inte att det även förekom högerextremistiska dåd, inte minst i Italien. Andra grupper som trappade upp våldet var nationalistiska grupper som PLO, IRA och ETA.

Många trodde att de nordirländska terroristerna i IRA var uträknade kring slutet av 1960-talet. Att så inte var fallet blev klart 1969 när gruppen bröt med sin antivåldslinje som en konsekvens av sammandrabbningar mellan katolska och protestantiska demonstranter i Derry/Londonderry. Den katolske aktivisten Samuel Devenny överfölls i sitt hem av en polisstyrka och avled senare av skadorna.

Under de följande åren skulle britterna allt oftare ställa sig på de protestantiska gruppernas sida. I januari 1972 inträffade den ”blodiga söndagen” då tretton katoliker sköts ner av brittiska fallskärmsjägare, ytterligare en fredlig demonstrant dog på sjukhus. Den blodiga söndagen följdes av en ”blodig tisdag” i februari samma år då sju civila dog i ett bilbomsattentat genomfört av IRA. Det bör påpekas att även protestanterna stått för våldsdåd och att andra grupper agerat, vid sidan av IRA.

Även Palestinafrågan drevs på av ett antal terrorinriktade grupper, inte minst Palestinska befrielsefronten PFLP som dessutom tränade terrorister i flera av de radikala vänsterorganisationerna. Därtill finner vi närmast skugglika gestalter som Abu Nidal och Carlos, även kallad ”Schakalen”.  I vårt land drabbades vi av att den tyska terrorismen tillfälligt flyttades över på svensk mark i samband med dramat på den västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

Hur kommer det sig att 1970-talet var en så turbulent period?  En faktor som definitivt inverkade var att mediebevakningen intensifierades under den här perioden och att TV fick en allt större betydelse. Det medförde en stor exponering av vissa av terrordåden som kan ha verkat uppmuntrande för de terrorgrupper som agerade för att de vill vinna stöd för sin sak eller sätta press på olika aktörer att agera på ett visst sätt. Medierna blev medspelare på olika sätt i vissa av terrordåden. En del av terroristerna blev mediekändisar.

Mer sårbara transporter som den fortsatta expansionen av det internationella flyget som allmänt transportmedel är en annan faktor, liksom globaliseringen över huvudet taget. Ett ökat intresse för vad som händer i andra länder, inte minst bland yngre, fick framför allt positiva konsekvenser. Men är en bakgrund till att det uppstod revolutionära grupper som förklarade sitt stöd för rebeller i tredje världen. Terrororganisationer i fattiga länder genomförde också ett stort antal spektakulära dåd.

Vänstervåldet föddes ur studentrevolten

Studentprotesterna kring 1968 och protesterna mot Vietnamkriget drog igång en intensiv aktivitet på politikens vänsterkant. Bilden av hur det vietnamesiska folket med primitiva metoder vågade sätta sig upp mot Goliat, i form av det amerikanska krigsmaskineriet, inspirerade grupper i väst till att tänka att det fanns blottor i systemet. Det manade till efterföljd. En antiauktoritär tidsanda, där många gamla föreställningar ifrågasattes, bidrog också till en ökad tro på folkliga protesters möjligheter att lyckas.

Benno Ohnesorg var en fredsaktivist som del­tog i sitt livs första demonstration i samband med ett statsbesök i Västberlin av shahen av Iran i juni 1967. Han var då 26 år och det slutade så olyckligt att han blev nerskjuten av polisen i samband med oroligheter som uppstod. Denna händelse kan ses som startskottet för ett upptrappat vänstervåld som präglade Västtyskland i många år framöver.

Inledningsvis riktade vänsterextremister sitt våld i synnerhet mot rättsväsendet och polisen.  Sammanlagt dödades ett dussintal personer, och ett flertal poliser och aktivister skadades i sammandrabbningar. Åren ef­ter, 1968, inledde polisen inte mindre än 900 förundersökning­ar mot medlemmar av utomparlamentariska grupper inom vän­stern bara i Västberlin. Redan ett och ett halvt år efter att gruppen bildats satt hälf­ten av den första generationens medlemmar i fängelse.

Röda Armé Fraktionen, RAF, bildades 1969. Grundarna var paret Andreas Baader och Gudrun Ensslin som kom i kontakt med den 6 år äldre och väletablerade journalisten Ulrike Meinhof, verksam sedan länge på vänstertidningen Konkret. RAF låg bakom ett stort antal bombattentat och mordbränder under början av 1970-talet, främst mot amerikanska militära mål i Tyskland men andra måltavlor var den tyska polisen och Springer-koncernen, ett stort medieföretag.

Italienska Röda brigaderna uppstod också i studentmiljö, som en liten marxist-leninistisk grupp under ledning av den radikale studenten Renato Curcio i Trento. Han flyttade 1969 med sin fru Margherita (Mara) Cagol till Milano där de lärde känna Alberto Franseschini. Året därpå bildade de formellt Röda brigaderna (Brigate Rosse) med målet att störta kapitalismen i en arbetarrevolution.

Gruppen utlovade att skaka om det italienska samhället. Förutom en hårdför retorik genomfördes en rad rån för att finansiera kampen, kidnappningar, mordbränder och mord på politiska motståndare. Andra attentat riktade sig mot olika företag.

The Weatherman, senare Weather Underground uppstod som en fraktion i Students for a Democratic Society (SDS), men bröt sig ur 1969.  Tanken var att synliggöra kriget på hemmaplan och att inleda en revolution med alla nödvändiga medel, även våld. Gruppen tog sitt namn från en textrad ur Bob Dylans ”Subterranean Homesick Blues”: ”You don’t need a weatherman to know which way the wind blows”. Dessa rader tolkades som att världsrevolutionen var nära förestående.

Misslyckade förberedelser till ett bombdåd 1970 gjorde att tre medlemmar i gruppen dödes, nästan en hel fastighet förintades av den enorma sprängladdningen som detonerade i förtid. Det hindrade inte gruppen att fortsätta genomföra ytterligare ett antal sprängningar, ofta riktade mot statliga byggnader och i regel med omfattande materiella skador, men inga där människor kom till skada. Däremot låg gruppens medlemmar bakom en lång rad bankrån som kunde resultera i skottlossning och i några fall dödades poliser eller personer som bara råkade komma i vägen för rånarna.

I skuggan av diktaturerna

Vänstervåldet var särskilt framträdande i länder med erfarenhet av diktaturer, som Tyskland, Italien och Spanien. I tredje världen var det snarare så att terrorvåldet från enskilda organisationer. Att en del gamla nazister återupprättats i det tyska samhället var ett starkt motiv för vissa av terrordåden som begicks av RAF-anhängare. Efter nerskjutningen av Benno Ohnesorg 1967 meddelade Gudrun Ensslin: ”De kommer att döda oss allihop! Det är den sortens svin vi kämpar emot. Det går inte att diskutera med Auschwitz-generationen. Vi måste beväpna oss.”

I september 1977 kidnappades Hanns-Martin Schleyer, på 1930-talet medlem i så väl SS som det nationalsocialistiska partiet, senare chef för den västtyska arbetsgivarföreningen. Det framställdes krav på att tio namngivna fångar skulle friges med 100 000 tyska mark vardera och möjlighet att flyga vart de ville.  Schleyer hittades skjuten i en bil i Paris i oktober samma år.

Många av Röda brigadernas attentat riktade sig mot landets nyfascister och deras organisationer. I juni 1974 stormade Röda brigaderna exempelvis MSI:s (Movimento Sociale Italiano) partihögkvarter i Padua och sköt ihjäl två högt uppsatta personer. Även ETA i Spanien såg Francodiktaturen som en viktig måltavla.

Det är möjligt att baskiska ETA:s sprängattentat riktat mot landets blivande premiärminister Carrero Blanco i december 1973, väntad efterträdare till landets fruktade diktator Franco (Fransisco Franco Bahamonde), skyndade på Spaniens utveckling mot demokrati. En sprängladdning i en bil dödade inte bara premiärministern utan också ytterligare två personer. Carrero Blanco ersattes av en mindre brutal och inte fullt så handlingskraftig permiärminister, Carlos Arias Navarro. Även Franco själv var påtagligt berörd av attentatet och framstod som betydligt mindre kraftfull under slutet av sin levnad.

Övergången till demokrati blev relativt smärtfri, 1977 – cirka ett halvår efter Francos död – hölls det första fria valet i Spanien på mer än 40 år. Men våldet fortsatte. ETA beräknas ha mördat mer än 800 personer från 1968 och de närmaste tre decennierna. Bara under 1980, det blodigaste året i ETA:s historia, dödade gruppen 118 personer.

Även om vänstervåldet dominerade är det viktigt att inte glömma att även högerextremistiska grupper stod för en stor mängd terrordåd under 1970-talet, inte minst i Italien. Det italienska samhället hade aldrig helt gjort upp med det fascistiska arvet efter andra världskriget, både idéer och organisationer har kunnat överleva och hade fått en fortsättning i modern tid.

Den nyfascistiska gruppen Ordino Nuovo stod bakom inte mindre än 145 terrordåd enbart under 1969, ungefär ett var tredje dag. Det mest omfattande dådet var den så kallade Milanomassakern 1969 då 16 personer dog och 68 skadades. Under perioden 1969-72 sprängde gruppen över 300 bomber som dödade totalt 57 personer.

Det allt mer omfattande vänsterextremistiska våldet i Italien måste åtminstone delvis ses som en reaktion på detta. Efter Milanomassakern försökte nyfascisterna att sätta dit anarkister och vänsterextremister, flera dömdes också för dådet innan det visade sig att det var Ordino Nuovo som låg bakom.

Högerextremister ska ha stått för 83 procent av alla terroraktioner i Italien åren 1969-74 och 63 av 92 politiska mord. Åren 1975-80 hade andelen dåd som utförts av högerterrorister minskat till 35 procent, då dominerande framför allt Röda brigaderna. Under 1980-talet svängde det igen och högerterrorismen blev mer framträdande.

Samtidigt är det ibland inte lätt att skilja mellan om de som begår ett terrordåd står till höger eller vänster. De italienska vänsterextremisterna infiltrerades vartefter både av högerextremister och av polisagenter. Dessutom tog den nya generationen av högerextremister som växte upp på 1970-talet till sig en ideologi som kallades Tredje positionen (Terza Pozione) som innehöll en del vänsterretorik, de var inspirerad av bröderna Gregor och Otto Strasser som både kom på kant med Hitlerregimen på grund av att de drev en mer antikapitalistisk linje (Gregor Strasser avrättades och Otto tvingades i exil).

Sammanlagt utfördes ofattbara 14 500 terrordåd i Italien åren 1969 till 1988.

Olika världar – samma mål?

Länder som Sovjetunionen, Kina eller Albanien sågs som föregångare både av fredliga och mindre fredliga vänstergrupper under 1970-talet. Där ansågs människor ha brutit sig fria från det kapitalistiska oket.  Att de i stället fått andra förtryckare var något som ofta förbisågs.

Organisationer som RAF, Röda brigaderna, amerikanska Weather Underground och franska Action Directe ansåg sig föra en kamp för tredje världens folk. Att ta till våld för att genomföra en ny världsordning framställdes närmast som en plikt:

”Vita ungdomar måste välja sida nu. Antingen måste vi slåss på de förtrycktas sida, eller stå på förtryckarnas sida”, sa ledaren för Weather Underground Bernadine Dohrn.

Vänsterextremisterna försökte vända på begreppen, det var inte de som stod för våldet utan stadsmakterna, inte minst polisen och militären, och i synnerhet de som agerade i Vietnamkriget. Såhär uttryckte sig Naomi Jaffe, medlem i samma grupp, i en dokumentär om gruppen från 2002:

”Vi kände att göra ingenting i en period av repressivt våld är i sig en form av våld. Det är verkligen den del som jag tycker är det svåraste för folk att förstå. Om du sitter i ditt hus, lever ditt vita liv och gå till ditt vita jobb och låter det land som du bor i att mörda människor och att begå folkmord, och du sitter där och inte gör något åt det. Det är våld.”

1989 avslöjades en dittills helt okänd vänsterextremistisk grupp i Danmark som av medierna döptes till Blekingegadebanden efter den adress där gruppens högkvarter låg. Avslöjandet var en direkt följd av ett en medlem råkat krocka med en bil strax efter att gruppen skjutit ihjäl en polis i samband med ett väpnat rån. I lägenheten på Blekingegaden i Köpenhamn fann polisen en vapengömma och förberedelser för ett stort antal brott.

”Blekingegadebanden” hade rötter i Kommunistisk Arbejdskreds, KAK, som var Danmarks första renodlat maoistiska organisation. Grundaren Gotfred Appel var en dansk marxist och socialistisk teoretiker med rötter i det danska kommunistpartiet, DKP, som uteslutit honom för hans allt för entusiastiska och distanslösa förhållande till det kommunistiska Kina. Under slutet av 1960-talet utarbetade han den så kallade snyltarstatsteorin som går ut på att arbetarklassen i Västeuropa och USA aldrig kan vara förtrupper i revolutionen eftersom den är mutad med de vinster som kapitalisterna skapat genom kolonialismen och rovdriften i tredje världen, och därmed själva är en del av imperialismen.

Under 1970-talet kom Appels anhängare att inrikta sig allt mer på kriminell verksamhet, samtidigt som de slöt sig mot omvärlden. Under en övergångsfas fanns en legal fasad, men när den försvann antogs det allmänt att gruppen inte längre existerade.

RAF kallade sig för en stadsgerilla, ett begrepp som utvecklats av den brasilianske revolutionären Carlos Marighella. Befrielserörelserna i tredje världen skulle bekämpa imperialismen utifrån och på landsbygden medan stadsgerillan skulle bekämpa den inifrån, i metropolerna i den rika världen. Den stadsgerilla som framför allt inspirerade RAF var Tupamaros i Uruguay som protesterade mot USA:s inblandning i regionen, den första beväpnade grenen av organisationen i Tyskland kallades därför Tupamaros West-Berlin. Begreppet Röda armé-fraktionen visade på gruppens bild av att de ingick i en större marxistisk kamporganisation.

Ulrike Meinhof skrev:

”Att vara stadsgerilla innebär att föra den antiimperialistiska kampen offensivt. Röda arméfraktionen upprättar förbindelser mellan legal och illegal kamp, mellan nationell och internationell kamp, mellan politisk och väpnad kamp, mellan strategisk och taktisk stämning av den internationella kommunistiska rörelsen.”

En intressant kollision mellan två världar, den rika och den fattiga, uppstod vid en ofta omtalad resa som RAF gjorde till ett träningsläger i Jordanien 1970 för den palestinska befrielserörelsen PFLF (Popular Front for the Liberation of Palestine). Tyskarna tog det hela närmast som en turistutflykt, de var mer intresserade av fri sex och haschrökning än att träna sig till att bli goda soldater.

I Stefan Austs bok om gruppen (som ligger till grund för den film som gick upp på biograferna 2008) kan man följa den bitvis dråpliga historien om klagomål på den torftiga maten, unga flickor som på fullt allvar begärde att det skulle ställas upp en Coca-Cola-automat i ökenlägret för att de bortskämda västerlänningarna skulle kunna släcka sin törst samt kvinnliga medlemmar som solade nakna på ett tak, väl synliga för de betydligt prydare palestinska männen som reagerade starkt negativt. Diskussionen i den tyska gruppen blev livlig. Antiimperialistisk kamp och sexuell befrielse är ju samma sak, hävdade tyskarna.

Men alla vänstergrupper var inte lika okänsliga för villkoren i den fattiga världen, i sammanhanget framstår ”Blekingegadebanden” som betydligt seriösare. Redan 1969 tog Gottfred Appel kontakt med PFLP som året innan uppmärksammats genom en flygkapning i Jordanien. De följande åren kom flera av KAK:s medlemmar att besöka palestinska träningsläger och 1970 började de även att ge ekonomiska bidrag till PFLP.

Danskarna tycks ha funnit sig rätt väl tillrätta på träningslägret i Jordanien. De uppvisade en målmedvetenhet och disciplin som tyskarna i RAF saknade. Men de båda grupperna liknade också varandra. Kort efter att tyskarna återvänt hem genomförde de tre bankrån i Västberlin och inledde den period av våld och kriminalitet som de mest kommit att förknippas med. Även danskarna gav sig så småningom på liknande brott. Man räknar med att deras rånturnéer inbringade hela 30 miljoner danska kronor som mer eller mindre oavkortat skickades till den palestinska kampen.

Mellanöstern visade vägen

PFLP hade till skillnad mot andra palestinska grupper en uttalad målsättning att internationalisera kampen med syfte att driva igenom en revolution som skulle skapa socialistiska styren i hela arabvärlden. Fatah, den andra viktiga palestinska befrielseorganisationen, var länge mer inriktad på gerillakrig från baser i Jordanien in i Israel.

PFLP utförde många internationella terrordåd från 1968, bland annat flygkapningar. Detta väckte även intern kritik och krav på förändrade strategier och 1971 togs ett beslut att organisationen skulle ändra strategi. Men en militant fraktion insisterade på att fortsätta. De kallade sig PFLP-EO, External Operations, och opererade under några år innan gruppens ledare Wadie Haddad blev utesluten ur PFLP. Den ökände Carlos (se separat text) som utbildats av PFLP, agerade vid några tillfällen på Haddads kommando. Men 1970 kastades Fatah ut ur Jordanien samtidigt som kung Hussein satte in militärstyrkor, tusentals palestinier fick sätta livet till. Efter detta drogs även Fatah in i den internationella terrorismen, även om det i regel inte skedde i eget namn.

När en PFLP närstående grupp genomförde en av sina många flygplanskapningar av ett Air France-plan på väg till Uganda 1976 framställdes krav på frigivning av fyrtio terroristdömda palestinier samt tretton andra fångar. Men också hela ledningen i RAF, vilket är värt att notera. Dramat slutade med att israeliska kommandosoldater flög in och dödade de sju kaparna, samtidigt som de drygt 100 passagerarna frigavs. Kaparna fick inte igenom några av sina krav den gången.

PFLP lierade sig även med en asiastisk terrororganisation: Japanska Röda Armén, JRA, en väpnad grupp som startades 1971 av Fusako Shigenobu som tidigare varit med i Japanska kommunistförbundets röda armégren. De runt 40 medlemmarna sågs som en av de mest fruktade terrorgrupperna i världen. Gruppen genomförde en stor mängd terrordåd, bland annat en attack på Lod-flygplatsen sydost om Tel Aviv på uppdrag av PFLP. Det tre attentatsmännen hann skjuta ihjäl 24 personer och såra ytterligare 78 innan de begick självmord eller sköts ner av säkerhetspersonal på flygplatsen.

Den omfattande polisutredningen kring ”Blekingegadebanden” gav långtifrån svar på allt vad gruppen haft för sig genom åren. Mycket tyder på att de även deltog i planeringen och genomförandet av åtminstone ett uppmärksammat terrordåd utanför Danmarks gränser. I oktober 1977 kapade en grupp irakier ett Boeing 737-plan som just lyft från Palma på Mallorca och det framställdes krav på frigivningen av de ledande i RAF. Kapningen slutade i ett blodbad på flygplatsen i Mogadishu i Somalia. I stället för frigivna terrorister hade de tyska myndigheterna skickat kommandosoldater som sköt och dödade tre av kaparna.

Det fanns också misstankar om dansk inblandning i ett trippelmord i Paris som kopplades till den beryktade terroristen Carlos. Men inte heller i det här fallet hittades tillräckligt för en rättsak. De ledande reste med flera pass och det visade sig svårt att följa deras rörelser, de har visat sig att de kunde besöka Mellanöstern flera gånger per år utan att den danska polisen kände till det.

Våldsromantik blandas med drogkult

En effekt av att många av de vänsterextremistiska grupperna stod nära hippierörelsen var romantiseringen av droger. ”High sein, frei sein, Terror muß dabei sein” (ungefär vara påtänd, vara fri, terror måste till), hävdade Andreas Baader. Att knarka sågs som en politisk handling, och en konse­kvens av att man var i opposition mot det borgerliga samhället. I den miljö där RAF uppstod fanns även en grupp som kallade sig ”De omkringströvande haschrebellernas centralråd” hämtade sitt namn från Mao Tse-tungs verk ”Om de omkringströ­vande rebellgruppernas mentalitet” som handlade om problemet med rebellgrupper som förgrep sig på civilbefolkningen.

”Vi sa att det var viktigt för oss att knarka. Och rebeller, det var vi ju, och centralråd var helt enkelt ironi. Alla politiska grup­per på den tiden kallade sig nämligen centralråd”, förklarade Bommi Baumann i sin bok om tiden i RAF.

En liknande drogromantik hittar man även i Weather Underground. Såhär skrev Bernadine Dohrn i en kommuniké 1970: ”Vi slåss på många sätt. Droger är ett av våra vapen./…/ Vapen och gräs är förenade i den unga underjordiska rörelsen.”

Nya medlemmar i Weather Underground testades genom att tvingas ta LSD, det ansågs vara ett säkert sätt att upptäcka att de inte var polisspioner. I september 1970 hjälpte gruppen till att frita hippiepoeten Timothy Leary från ett fängelsestraff som han avtjänade efter att ha gripits med marijuana.  Leary flydde därefter till Algeriet. Efter fritagningen ändrade Leary sin tidigare antivåldslinje till att acceptera ett visst mått av väpnat våld.

Våldet, även det som saknade all relevans för den politiska kampen, kunde romantiseras och trivialiseras på ett sätt som väckte reaktioner. Bernadine Dohrn gjorde positiva uttalanden om Charles Manson, vars anhängare genomfört en rad uppmärksammade mord, bland annat på filmaren Roman Polanskis gravida hustru skådespelerskan Sharon Tate. I ett tal i december 1969 ska hon ha sagt följande: ”Först dödade de de där grisarna, sedan åt de middag i samma rum som dem, de stack även en kniv i magen på grisen Tates mage! Wild! ”Anhängare till gruppen började därefter forma sina fingrar till en gaffel som en slags intern hälsningskod.

RAF:s våldshyllningar var emellanåt så överdrivna att de antog närmast parodiska propor­tioner. Andreas Baader kom med uttalanden som: ”Puffran löser upp stelheten. Den koloniserade europén vaknar upp…” och ”Knulla och skjuta är samma sak”.

Det var omfattningen av våldet, inte arten, som visade på den ideologiska inriktningen.  Något som Ulrike Meinhof uttryckte på följande sätt:

”Kastar man en sten, så är det en straffbar handling. Om tusen stenar kastas, då är det en politisk aktion. Sätter man eld på en bil, är det en straffbar handling. Om hundra bilar brinner, då är det en politisk aktion”, hävdade Ulrike Meinhof .

Det folkliga stödet försvann

Nationalistiska grupper har generellt lättare för att vinna stöd för sin sak än extrema politiska grupper. De krav som ställs är enklare att förstå, synen på samhället och vad som är problemet mindre intellektuell. Det fanns ett stort missnöje bland katoliker på Nordirland med protestanternas vanstyre. Även om inte alla var positiva till IRA:s metoder fanns en viss förståelse för gruppen, och så är det i viss mån fortfarande. Sinn Fein, som kallats IRA:s politiska gren, dröjde länge med att ta avstånd från våldet .

Framväxten av terrorism i Argentina och Uruguay skedde mot bakgrund av ekonomiska kriser och stora klassklyftor. Både Tupamaros i Uruguay och ERP i Argentina försökte inledningsvis att undvika våld för att inte bli isolerade från de grupper de kämpade för, däremot var våldet mer framträdande hos det vänsterperionistiska Monteneros i Argentina. Bankrån och kidnappningar av representanter för multinationella företag, mot lösensummor som betalades in, kunde försvaras så länge inga civila drabbades och pengarna gick till landets fattiga. Det gjorde att det fanns ett relativt stort folkligt stöd.

Både Tupamaros och ERP blev med tiden fångade i en våldsspiral, aktionerna vann därmed allt mindre stöd. Det demokratiska styret ersattes i både Uruguay och Argentina med militärdiktaturer. Men kan förstås fundera över vilken betydelse terrorhandlingar utförda av enskilda grupper hade för att bana väg för den statsterrorism som följde.

Både höger- och vänsterextremister är oftast mer präglade av ett elittänkande, en liten grupp medvetna aktivister ska gå före och visa massorna vad som är vägen och riktningen. Folket ska försättas i en revolutionär situation genom att utsättas för elitens handlingar och där spelar våldet en viktig roll. Poliska terrorgrupper har inte någon målsättning att bli massorganisationer, det skulle förfela hela tanken.

Den italienska vänsterterrorismen kan möjligen förstås mot bakgrund av en historisk kompromiss när det italienska kommunistpartiet inledde ett samarbete med de regerade kristdemokraterna. Detta gjorde att kommunistpartiet förvandlades till ett ganska nertonat reformparti mitt i en tid då vänstervågen drog över världen och många unga hade romantiska föreställningar om revolution.

Vänsterterroristerna hade ett tydligt klassperspektiv där folket ställdes mot vad som beskrevs som en rå kapitalistisk stat, även om den ofta försökte maskera sig som välfärdsstat. Aktivisterna ville slita av masken, blotta det rätta ansiktet.  Attackerna på samhället skulle blotta en svaghet i systemet som gjorde människor beredda att se nödvändigheten av en revolution. En inte alltför realistisk förutsägelse.

Man kan tycka att så väl RAF som Röda brigaderna, som agerade i ett land som endast några decen­nier tidigare upplevt totalitära våldsregimen, hade en naiv övertro på människors förmåga att resa sig och slå tillba­ka när staten agerar på ett orättfärdigt sätt.

Även i västvärldens demokratier brukar terrordåd och politiskt våld regelmässigt göra att människor ropar på hårdare lagstiftning och fler poli­ser. Väldigt få ställer sig på extremisternas sida, och det gjorde de inte heller i Västtyskland under dessa turbulenta år.

RAF hade ett förhållandevis starkt folkligt stöd under de första åren. Något som endast kan förklaras med tidsandan och att omfattningen av våldet och hur långt gruppen var beredd att gå ännu inte var uppenbart för alla. 1971 gjordes en opinionsundersökning som visade att 40 procent av de tillfrågade uppfattade RAF:s motiv som politiska och inte kriminella. Var femte tillfrågad förklarade att de hade förståelse för dem som hjälpte efterspanade att undkomma polisen. Hela 6 procent var till och med villiga att själva gömma någon medlem i RAF.

Men RAF:s utveckling påverkades starkt av att de flesta av de ledande, bland andra Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin, greps redan 1972. De följande åren agerade de från fängelser och i domstolar, de hungerstrejkade och försökte på olika sätt att vinna stöd för sin sak. Terrordåden utfördes av andra. Allt fler av dåden kom att handla om att frige ledarna, kampen blev inåtvänd.

I början hade Röda brigaderna en tydligare inriktning på aktioner med politiska syften. I december 1973 kidnappades exempelvis en hög chef inom FIAT-koncernen samtidigt som Röda brigaderna krävde att företaget skulle återanställa 600 avskedade arbetare.

Många av vänsterpartierna, inklusive det italienska kommunistpartiet, PCI, förnekade länge att Röda brigaderna varit inblandade i mord. Röda brigaderna bestod av fler aktivister och hade inledningsvis ett långt större stöd bland landets studenter och arbetare jämfört med RAF, man räknar med runt 300 medlemmar och 2-3 000 medhjälpare. Men stödet minskade successivt även i Italien vartefter dåden blev allt mer våldsamma.

Weatherman gick under jord redan efter det olycksaliga sprängattentatet 1970 som dödade tre medlemmar, det var då gruppen bytte namn till Weather Underground. Anhängare sade adjö till släkt och familj och höll sig undan, i vissa fall i årtionden, innan de gav upp. Redan då började stödet för verksamheten att svikta, och när Vietnamkriget tog slut upphörde gruppen i praktiken att existera.

Stegrat våld i Italien

Röda brigaderna fortsatte i likhet med RAF att agera trots att en lång rad av de ledande, bland andra grundarna Curcio och Franceschini, greps av polisen hösten 1974. Organisationen växte de följande åren och expanderade till Rom, Genua och Venedig. Antal anhängare ökade liksom bredden på de kriminella handlingar som gruppen låg bakom, förutom bankrån och kidnappningar blev handel med droger och vapen allt viktigare.

Nu tog Curcios hustru Mara över ledarskapet. Hon dirigerade organisationen i en spektakulär fritagningsaktion som slutade i att Curcio kunde lämna fängelset i februari 1975. Mara Cagol dödades i skottväxling senare samma år i samband med att polisen stormade en bondgård där gruppen höll en industriman (Vallarino Gancia) fången. Under samma ingripande dödes även två poliser.

Curcios tid i frihet blev inte lång, han arresterades tillsammans med en rad andra av organisationens ledare i januari 1976. Även under rättsprocessen fortsatte det brutala mördandet, den här gången riktat framför allt mot höga jurister. Även några journalister dödades och sårades eftersom de ansågs ha spridit lögner om gruppen, en bild av gruppens syn på yttrandefrihet. I november 1977 sköts Carlo Casalegno, vice VD på dagstidningen La Stampa, ihjäl.

Röda brigaderna hade kvar ett visst folkligt stöd förvånansvärt länge, men en vändpunkt för många var kidnappningen av kristdemokraten och före detta premiärministern Aldo Moro i mars 1978. Moro attackerades i sin bil på sin väg till parlamentet, kidnappare prejade bilen av vägen, han slets ut honom ur fordonet och hans fem livvakter sköts ihjäl. Bakgrunden till dådet var att det italienska kommunistpartiet inlett ett samarbete med kristdemokraterna.

Även den här gången var kravet frigivning av organisationens ledare, men regeringen vägrade att ens inleda några förhandlingar. Moro vädjade för sitt liv, han skrev brev till alla han trodde kunde påverka hans sak, bland annat till påven som var en av hans nära vänner. Moro avrättades med elva skott i bröstet efter att han suttit 55 dagar i fångelskap. Bilen placerades sedan mitt i centrala Rom, bara 100 meter från kristdemokraternas högkvarter.

Mördaren, Moretti, skrev efteråt att mordet var det ultimata uttrycket för en Marxist-Leninistisk revolutionär aktion. Röda brigadernas grundare Alberto Franceschini höll inte med, han förklarade att ingen av de fängslade medlemmarna kunde förstå varför just Moro valts som måltavla. Mordet trappade upp rättsväsendets jakt på Röda brigaderna. Det fick i stort sett oinskränkta befogenheter att ingripa, allt för att få de ledande bakom lås och bom. Samtidigt fortsatte Röda brigaderna att mörda politiker och jurister.

Kulmen kom med mordet på kommunisten Guido Rossa i Genua den 24 januari 1979. Röda brigaderna ansåg att Rossa förrått arbetarklassen genom att samarbeta med kommunistpartiets ledare Enrico Berlinguer som var en uttalad motståndare till Röda brigaderna. Dådet ska också se mot bakgrund av det tidigare nämnda samarbetet mellan kommunistpartiet och kristdemokraterna. Mordet på Rossa väckte kraftiga reaktioner och ledde till omfattande strejker och demonstrationer i Genua.

Nya generationer tar över

I mitten av oktober 1977 hittades flera av de ledande i RAF döda i sina celler, däribland Andreas Baader och Gudrun Ensslin. Det mesta pekar på att de tog sina liv, men det är en seglivad myt inom vänstern att de blev dödade. Ulrike Meinhof hade hängt sig i sin fängelsecell redan i maj 1977. En era av RAF:s historia var slut, men det betydde inte att våldet upphörde. Nya generationer följde i deras fotspår.

Japanska röda armén var en liten organisation som i likhet med flera västerländska liknande grupper tränades av PFLP. Men från början av 1980-talet var hela verksamheten förlagd till utanför Japan och gruppen var helt och hållet beroende av PFLP som finansierade och stod för vapentillgången.

Förvånansvärt få i Weather Underground hamnade i fängelse efter att ha trätt fram. Ett skäl var att FBI använt sig av sådana metoder i jakten på gruppen, bland annat infiltration, att bevisläget var problematiskt.

Katherine Ann Powell var i 14 års tid en av USA:s mest efterspanade brottslingar. Hon visade sig ha levt under falskt namn i Oregon, drev en tesalong och hade man och barn som inte visste att hon hade ett förflutet som terrorist. 1993 bestämde hon sig för att träda fram och erkänna och ta sitt straff för 2 bankrån och medverkan till dråp på en polis 1970. Rånet genomfördes för att skaffa pengar till Svarta pantrarna.

Flera av de som var ledande i Weather Underground har deklarerat att de fortfarande har kvar sina åsikter, andra tar avstånd från bombdåden. Idag är många väl etablerade i samhället, men de händer att de uttalar sig, skriver böcker eller på andra sätt deltar i debatten. Många har fortsatt att engagera sig politiskt i andra rörelser.

RAF existerade ända fram till slutet av 1990-talet och fortsatte att agera på ungefär samma sätt, även om nya personer tog vid. Attentaten riktade sig fortfarande mot amerikanska intressen, men nya måltavlor blev rustningsindustrin och finansvärlden.

Efter Tysklands återförning öppnades arkiv som visade sig att den östtyska säkerhetspolisen Stasi stött RAF på olika sätt, även ekonomiskt. Efterspanade RAF-medlemmar hade kunnat gömma sig och få nya identiteter i DDR. Totalt beräknas gruppen har mördat 34 personer.

De som överlevde RAF-åren har i regel frigivits ur tyska fängelser och lever anonyma liv, någon har antagit ny identitet. 2007 meddelades att Brigitte Mohnhaupt, drivande i den andra generationen som agerade från 1977, skulle få villkorlig frigivning. 70 procent av tyskarna var enligt undersökningar som genomfördes motståndare till detta.

Advokaten Horst Mahler, som en gång var med och bildade RAF i Tyskland, framstår allt mer som någon slags vänsterna­tionalist. Hans åsikter refereras även på svenska nazistsidor på Internet, exempelvis när han kallar fängslade nazister för ”po­litiska fångar” och martyrer i kampen mot det mångkulturella samhället.  Mahler själv ser det inte som att han gjort någon hel­omvändning, utan snarare som att förändringen är en naturlig följd av hans motstånd mot alla former av imperialism.

RAF inspirerade rörelser även i andra länder. Action Directe, AD, var en fransk revolutionär grupp som genomförde ett antal våldsdåd perioden 1979-1987. AD bildades 1977 genom en sammanslagning av två äldre vänsterextremistiska grupper, två år senare förvandlades AD till en stadsgerilla och proklamerade stöd för RAF.  Under de följande åren genomförde gruppen ett femtiotal attentat riktade mot regeringsbyggnader, försvaret, organisationer samt företag med koppling till militär verksamhet eller staten Israel. Även rån och mord ingick i gruppens brottskatalog.

De ledande arresterades i februari 1987, dömdes till fängelse. De mest extrema delarabn av den franska vänstern fortsätter att hävda att de är politiska fångar som borde friges.

Nätet kring Röda brigaderna drogs åt efter kidnappningen av en högt uppsatt amerikansk NATO-officer i Verona, general James L. Dozier, 1981. Ett skäl var att allt fler angivare trädde fram och berättade om organisationen. Samtidigt fortsatte de kvarvarande ”brigadisterna” att döda och lemlästa politiker, militärer och jurister. Men från 1982 gick aktivitetsnivån ner även om det förekom flera mord även under 1980-talet. Ett av de mest uppmärksammade var mordet på den kristdemokratiske politikern Roberto Ruffilli tio år efter mordet på Moro.

Den intensive jakten på militanta vänsteraktivister i Italien gjorde att rörelsen decimerades. Under 1980 arresterades 12 000 militanta vänsteranhängare, men många valde också att lämna Italien, de flesta flydde till Frankrike eller Sydamerika. Röda brigaderna uppges fortfarande existera, rent formellt, men verkar sakna resurser och låter sällan tala om sig.

Medan vänstervåldet minskade ökade i stället det högerextremistiska. Ordino Nuovo avlöstes av Nuclei Armati Rivoluzionari (De väpnade Revolutionära Cellerna), NAR, vars första terrordåd misstogs för aktivister från Röda brigaderna. Gruppen låg bakom ett trettiotal bombdåd 1977-1985. Under 1980 inträffade två fruktansvärda dåd i Europa som kopplats till högerextremister: Bombdådet på Oktoberfesten i München som tog livet av 13 och sårade inte mindre än 312 personer samt Bolognamassakern på järnvägsstationen i Bologna då 85 personer dödades av en sprängladdning (cirka 250 skadades).

Blekingegadeligan, vars brottsliga verksamhet snarast trappades upp under 1980-talet, dömdes till långa fängelsestraff efter gripandena 1989 som satte en definitiv punkt för gruppens historia. Peter Øvig Knudsen, som skrivit två prisbelönta böcker om gruppen, pekar på att de flesta hade en trygg medelklassbakgrund, en kärna i gruppen växte upp i mönsterförorten Gladsaxe utanför Köpenhamn. Flera hade civila yrken, äktenskap och barn. Få, om ens någon, anade vad de ägnade sig åt vid sidan av sina vanliga liv.

Jan Weimann, den äldste bland dem som härdade ut ändra till slutet, hade en Che Guevara-bild på sitt kontor och stack inte under stol med sina vänstersympatier. Men han var också en högt betrodd medarbetare som gjorde karriär inom datautveckling vid den danska statens viktigaste leverantör av datasystem. En del uppfattade honom som lite sluten och distanserad, men det var allt. I övrigt verkar ingen ha misstänkt något trots att han deltog i avancerade kriminella aktiviteter under 15 år.

Vänsterterroristerna fortsätter att fascinera

Baader-Meinhof-ligan har fått en närmast mytisk status. Böcker om olika aspekter av gruppen fortsätter att publiceras, inte bara i Tyskland. 2008 kom filmen ”Der Baader Meinhof Komplex” som bygger på Stefan Austs bok om gruppen.

Särskilt stort intresse tilldrar sig Ulrike Meinhofs person, delvis för att hon var en skrivande person som förmedlade sina tankar till världen. Hennes texter fortsätter att ges ut och läsas och hon är fortfarande en inspirationskälla för några av de mer militanta vänstergrupperna.

Flera avdelningar av den antifascistiska gruppen AFA:s avdelningar i Sverige har publicerat RAF-texter på sina hemsidor. Framför allt låter de sig inspireras av kon­ceptet stadsgerilla som utvecklades inom RAF. Däremot har ingen gått ut och försvarat morden, de berörs över huvud taget inte i texterna.

Den anarkistiska tidningen Brand 4:1998 publicerade ett långt tyskt dokument som över­satts i samband med att RAF bestämt sig för att lägga ner verk­samheten. Gruppen såg tillbaka på nästan 30 år av politisk verk­samhet där den väpnade kampen stått i centrum. I någon mån idkas självrannsakan, det var ett strategiskt misstag att inte ock­så bygga upp en ”politisk-social organisation bredvid den illega­la, väpnade organisationen”. Det antyds att värdet av politiskt-militära attacker kanske övervärderats. Men texten andas inte med en stavelse någon ånger över de effekter för enskilda män­niskor och för samhället som denna väpnade kamp förde med sig. Brand-redaktionen gör inte heller några försök att motive­ra varför texten publiceras.

Såhär skriver RAF:

”Vi står för vår historia. RAF var det revolutionära försöket av en minoritet människor att göra motstånd mot utveckling­en i det här samhället och bidra till att omvandla de kapitalis­tiska förhållandena. Vi är glada över att ha varit en del av det försöket”

Att just Baader-Meinhofligan blivit särskilt mytomspunna har möjligen att göra med att de framträdande personerna profilerade sig så starkt redan under sin levnad och att de sedan avled under dramatiska former. Gruppen kan också kopplas samman med särskilt många och grova våldsdåd vilket gör att den oftare skildrats även i dramatiserad form, till exempel på film, teater och TV.

Det säljs fortfarande knappar, T-shirts och dekaler med RAF:s symbol på olika nätsajter. Vad gör gruppen till något som närmast liknar idoler, än idag? Något motsvarande intresse finns inte för t ex Röda Bri­gaderna och deras verksamhet som ju pågick under samma period. Ett visst intresse visas även The Weather Underground som var föremålet för en dokumentärfilm som Oscarsnominerades 2002.

TEXT B

Terror på svensk mark

Även Sverige drabbades av flera terrordåd under 1970-talet. Den jugoslaviske ambassadören i Stockholm sköts ihjäl av kroater som påstods vara medlemmar i nationaliströrelsen Ustasja i april 1971, en organisation som är känd för att begå våldsdåd och som i historien samarbetat med nazister och fascister. Det var första gången ett terrordåd utfördes på svensk mark av personer som rest in i landet.

Ambassadören Vladimir Rolovic hade varit partisan under kriget och sågs som en hjälte i sitt hemland. Gärningsmännen, Miro Baresic och Andjelko Brajkovic ingick i ett nätverk som bedrev en slags maffialiknande verksamhet, de kartlade jugoslaver i Sverige och hotade människor. Samma krets utförde även bombdåd i andra länder i Europa.

Som en följd av dramat på den jugoslaviska ambassaden kapade andra Ustasja-anhängare ett svenskt inrikesplan på Bulltofta i Malmö i september 1972, passagerare och besättning hölls som gisslan i ett försök att tvinga de svenska myndigheterna att släppa Baresic och Brajkovic. De svenska förhandlarna gav med sig och mördarna frigavs, de fördes till Paraguay som styrdes av diktatorn Strössner. Ett beslut som kritiserades hårt av den jugoslaviska regeringen.

1975 ockuperade en grupp med anknytning till Röda Arméfraktionen, RAF, den västtyska ambassaden i Stockholm.  Aktörerna bakom hörde delvis till SPK, ”socialistiska patientkollektivet” – en grupp patienter från psykiatrin som politiserat av vänsterradikala läkare i Heidelberg.  Grundtanken var att det inte är individen som är sjuk utan samhället, patienten ska bota samhället, inte tvärtom. Förutom medicinsk vård bestod behandlingen av ideologiska diskussioner och praktiska kunskaper som bombtillverkning och kampsport.

Aktionen, som inleddes mitt på dagen torsdagen den 24 april 1974, utfördes av en grupp som kallade sig Kommando Holger Meins. Ockupanterna, Hanna Krabbe, Karl-Heinz Dellwo, Lutz Taufer, Bernhard Rössner, Ulrich Wessel och Siegfried Hausner, tog ambassadpersonalen, däribland ambassadören Dietrich Stoecker, som gisslan, totalt tolv personer.

Kravet från kidnapparna var frigivning av 26 fångar ur RAF, bland andra Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof. Kaparna krävde också fri lejd ut ur landet. Men den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt meddelade statsminister Olof Palme att man inte under några omständigheter kunde tänka sig att ge efter för kraven. Efter det beskedet sköt kidnapparna ner två personer ur gisslan för att visa att de menade allvar. Dessutom meddelades att ytterligare en skulle skjutas varje timme tills kidnapparna fått igenom sina krav.

Dåvarande rikspolischefen Carl Persson skriver i sina memoarer:

”I praktiken var vi chanslösa. Vad vi än tog oss till skulle några ur gisslas dödas, kanske samtliga. Jag behöver inte tala om att situationen var desperat.”

Strax för midnatt detonerade en sprängladdning inne på ambassaden, möjligen utlöstes den av misstag. Bomben skadade ockupanterna som försökte fly, Ulrich Wessel hade hållit i en handgranat som exploderade och slet honom i bitar. Två skadade kidnappare, Hanna Krabbe, dotter till en fabrikör med nazistiskt förflutet, och Sigfried Hauser, kollektivets lärare och sprängämnesexpert, transporterades ut ur landet. Hausner dog strax efteråt. De överlevande dömdes i Västtyskland till långa straff, de benådades och släppte kring mitten av 1990-talet.

RAF var missnöjda med att svenska myndigheter skickat en döende medlem ut ur landet. De ville hämnas och planerade en kidnappning av statsrådet Anna-Greta Leijon, hon skulle placeras i en låda som byggts särskilt för ändamålet. Tanken var att även ställa krav på frigivning av åtta personer som satt fängslade. Operationen gick under namnet ”Operation Leo” (Leo är lejon på latin). Men polisen avslöjade planerna och grep de inblandade innan de hunnit agera.

En av de drivande i Operation Leo var Norbert Kröcher, född 1950 och med en bakgrund i ”De kringströvande haschrebellernas riksråd”. Han hade i likhet med tusentals andra deltagit i den stora demonstrationen 1968 som berövat Benno Ohnesorg livet, och i samband med denna förlorat medvetandet en stund efter att ha fått en polisbatong in huvudet.

Operation Leo väckte mycket uppmärksamhet och den tyske riksåklagaren Siegfried Buback skrev brev till den svenske rikspolischefen och tackade för insatsen. Buback hade varit ansvarig för åtalet mot Kröcher och de andra västtyskarna som utvisats ur Sverige. Men innan brevet nått mottagaren var avsändaren död, RAF hade attackerat åklagarens bil och samtliga tre personer i bilen dödats.

Kröcher dömdes för händelserna i Stockholm och satt i fängelse till 1989 , han lever numera under nytt namn i Berlin.

Text C

Några kända namn ur terrorismens 1970-tal

Leila Khaled

En av de mest kända och oftast publicerade bilderna på en terrorist föreställer Leila Khaled, känd flygkapare som deltog i flera kapningar kring 1969-70. Bilden togs i samband med att Khaled ingick i en grupp som kapade ett Boeing 707-plan på väg från Rom till Aten den 29 augusti 1969. Kaparna lyckades ändra riktningen mot Damascus.

Flygplanet sprängdes, men först sedan samtliga passagerare fått lämna det. Enligt vissa uppgifter trodde kaparna att Israels ambassadör i USA Yitzak Rabin skulle vara ombord, men det var han inte.

Leila Khaled föddes i Haifa, henne s familj hörde till de tusentals som tvingades fly i samband med att området ockuperades av Israel 1948. Hon blev politisk aktivist redan vid 15 års ålder då hon följde sin bror in i den radikala arabiska nationaliströrelsen.

Den 6 september 1970 deltog Leila Khaled i ett försök att kapa ett plan från Amsterdam till New York, kapningen var en i en serie om fyra som genomfördes under fyra dagars tid. Tre av planen tvingades ner i öknen i Jordanien, ett fjärde landade i Kairo. De tre planen som landat i öknen hade sammanlagt 409 passagerare, förhandlingarna kring deras öde pågick i en vecka. PFLP krävde frigivning av palestinska fångar i israeliska fängelser. Samtliga fyra plan sprängdes, men först efter att passagerarna fått lämna planet.

Leila Khaled agerade tillsammans med Patrick Argüell från Nicaragua, han hann skjuta en i flygplanets besättning innan han själv sköts ner. Planet återvände till London där Khaled greps av polisen. Hon frigavs i oktober samma år som en del av en fångutväxling.

Våren 2011 bjöds Leila Khaled in till Sverige för att hålla en föreläsning. Hon talade på 1 maj för Kommunistiska partiet och syndikalisterna. Dessutom höll hon föredrag för ABF.

Av hennes uttalanden framgår att hon fortfarande tycker att terrorism är legitimt

Khaled har fortsatt med politiken, hon sitter med i Palestinas nationalförsamling. 2005 kom en film om hennes liv, ”Hijacker – The Life of Leila Khaled”, av den palestinska filmaren Lina Makboul.

Carlos, eller Schakalen

En av 1970-talets mest illa beryktade terrorister är Carlos, eller Ilich Ramirez Sánchez som är hans rätta namn. Namnet Schakalen fick han efter att Frederick Forsyths roman med samma namn som polisen hittades i samband med en misslyckad razzia på ett hotellrum där han bott 1974.

Det var under 1975 som Carlos började uppmärksammas mer internationellt. Polisen försökte arrestera honom i en lägenhet i Paris, och i samband med detta dödes tre personer varav två poliser. I december samma år ledde Carlos en grupp västtyska och palestinska terrorister mot ett OPEC-möte i Wien. Under attacken dödade tre personer. 40 personer, varav 11 OPEC-ministrar, togs som gisslan. Kaparna krävde fri lejd ut ur landet och redan nästa dag lyfte en DC9 mot till Algeriet, gisslan släpptes efter ankomsten.

Carlos föddes i oktober 1949 i Caracas, Venezuela. Hans far, som var en framstående jurist, var en övertygad kommunist som döpte alla sina söner efter kommunistiska ledare. Han fik därför heta Illich efter Vladimir Illitj Lenin (de två andra bröderna fick namnen Vladimir och Lenin). Det finns tecken på att han blev värvad av olika underrättelsetjänster redan under sina universitetsstudier, eventuellt både KGB och DGL, den kubanska underrättelsetjänsten. 1968 började han studera på Patrice Lumumba-universitetet i Moskva, döpt efter den första fria presidenten i Kongo som blev mördad.

Carlos ska tidigt ha besökt ett träningsläger i Mexico och även tränats av PFLP. Han utförde flera attentat för PFLP:s räkning åren 1973-1975 både i London och i Paris, exempelvis ett bombattentat mot en judiskägd bank, flera olika tidningar samt mordförsök på en judisk affärsman. Carlos ska också ha deltagit i att avfyra robotar riktade mot två passagerarflygplan på Orly-flygplatsen i Paris.

Senare började han ta uppdrag för i stort sett vem som helst som betalade för hans tjänster. Östtyskland och Rumänien är två länder som han tjänade i utbyte mot pengar, vapen och falska identitetshandlingar.  Sedan blev det ganska tyst om honom i ett antal år, många trodde han var död. Det visade sig senare att han haft en fristad i Budapest. Det dröjde till murens fall 1989 innan allt fler började berätta hur han exempelvis hållit östtyska säkerhetstjänsten Stasi  i skräck.

Han tillfångatogs 1995 i Sudans huvudstad Khartum av fransk säkerhetspolis och dömdes därefter till livstids fängelse för mordet på de tre franska poliserna 1975. Sedan dess har han suttit fängslad, men rättsprocesserna kring de dåd där han varit inblandad fortsätter.

I november 2011 stod han inför rätta igen i Paris. Den här gången handlade det om fyra blodiga bombdåd som ska begåtts åren 1982-83, de flesta riktade mot tågstationer eller tåg och med sammanlagt 11 dödsoffer. Carlos förklarade att han inte hade någon kunskap om dessa dåd.

Däremot sa han sig nu vara villig att erkänna att han legat bakom ett hundratal andra attentat som krävt sammanlagt närmare 2 000 dödsoffer. Brott som det självklart blir svårt att döma honom för eftersom det saknas alla former av påtagliga bevis.

Abu Nidal

”Jag är den onda ande som bara flyttar runt på natten och som orsakar mardrömmar.” Så beskriver terroristen Abu Nidal sig själv i en av hans sällsynta intervjuer i Der Spiegel 1985.

Abu Nidal betyder ”kampens fader”, egentligen hette han Sabri Khalil al-Banna. Han ska ha fötts någon gång kring mitten av 1930-talet i Jaffa i dåvarande Palestina . Abu Nidal växte upp som en av sju söner till en på sin tid rikaste männen i Palestina, plantageägare och en stor exportör av bland annat apelsiner med villor i flera länder. I likhet med Leila Khaled tvingades Abu Nidal fly med sin familj i samband med 1948 års krig.

Under det tidiga 1960-talet anslöt han sig till den palestinska befrielseorganisationen  Fatah som grundats av Yassir Arafat. Men 1974 bröt han sig ur för att bilda den betydligt extremare gruppen Fatah-Revolutionära rådet (Fatah RC), också känd som Abu Nidal-Organisationen (ANO). Denna grupp gjorde sig snabbt känd för terrordåd riktade mot flygplatser, fartyg och andra mål och arbetade under olika perioder för Libyen, Irak och Syrien. Nidal blev en efterlyst person i många länder.

Abu Nidal ska ha planerat att mörda Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som uppmuntrat Egyptens president Anwar Sadat att sätta sig vid förhandlingsbordet med Israel. Till bilden hörde också att Sadat hade vänskapliga förbindelser med PLO och ansågs ha ett visst inflytande över organisationen. Abu Nidal blev med tiden en allt mer hätsk motståndare till Yassir Arafats nya organisation PLO, han anses ligga bakom morden på flera PLO-ledare.

Abu Nidals organisation ska ha sprängt en bomb i Paris 1980 med fyra dödsoffer och en synagoga i Wien med två dödsoffer och 10 skadade. Även ett mord på fyra personer varav två nynazister på en restaurang i Paris 1982 har tillskrivits Abu Nidals organisation. Det kanske värsta dådet utfördes i december 1985 då fyra unga palestinier ur Abu Nidals organisation attackerade ett israeliskt flygplan på Leonardo da Vinci-flygplatsen i Rom. Handgranater kastades in ibland människor som väntade på att gå ombord, 18 dödades och 111 skadades.

Ett Abu Nidal-attentat kännetecknades, enligt Interpol, av en sällsynt brutalitet, att det använts sovjetiska handgranater samt det polska maskingeväret WZ-63. Dessutom följdes det av likartat formulerade kommunikéer.

Under 1980-talet blev Abu Nidals organisation allt mer inåtvänd. De egna anhängarna torterades för att erkänna olika brott, många mördades, organisationen förstördes inifrån. Sett över hela perioden anses Abu Nidals Organisation ha utfört fler terroraktioner mot andra palestinska och arabiska mål än mot iraeliska och västerländska mål.

Den amerikanska säkerhetstjänsten har beräknat att Abu Nidal låg bakom attacker i 20 länder som skadat över 900 personer, andra talar om 300 dödsfall och 600 skadade. Uppfattningarna går således isär, mycket beroende på att så få av dåden har blivit ordentligt undersökta i rättsliga instanser.

Abu Nidal blev beskjuten och avled i augusti 2002 i Bagdad, förmodligen på order av Iraks regering och Saddam Hussein även om regimen där hävdade att det rörde sig om ett självmord.

Patty Hearst

Den amerikanska terrorgruppen The Symbionese Liberation Army bestod av både svarta och vita ungdomar och uppstod i ghetton i Kalifornien, kanske hade den ett ursprung i Svarta pantrarna. I februari 1974 kidnappar gruppen Patty Hearst, barnbarn till den store tidningskungen, dådet sker i hennes lägenhet i San Fransisco. Gruppen idkar utpressning mot familjen som skickar 6 miljoner dollar till välgörande ändamål, bland annat till matutspisning av hemlösa, för att få tillbaks sin dotter. Men hon förblir försvunnen.

I april samma år fotograferas hon under ett rån mot Hibernia Bank i San Fransisco. Det visar sig att hon blivit en hängiven medlem av gruppen. Hon kallar sig numera Tania, ett namn hämtat från en av Che Guevaras  kompanjoner i gerillakriget i Bolivia. På bilden bär hon ett automatgevär. Hennes nya yrke är urban gerillasoldat.

De flesta av medlemmarna i gruppen dödades i en eldstrid med polisen i San Franscisco, men Patty Hearst överlevde. I domstolen hävdade hennes försvarare att hon blivit hjärntvättad. Hon dömdes ändå till sju år i fängelse men benådades efter 22 månader. Hon återgick därefter till sitt gamla liv och gifte sig med sin tidigare livvakt.

Text D

Några av de mest kända terrordåden under 1970-talet

1970 –Tre medlemmar i PFLP försöker kapa ett israeliskt flygplan på Münchens flygplats, en israelisk medborgare dödas och elva skadas. En bomb exploderat på en flygning med Swiss Air, planet störtar och hela besättningen och samtliga 38 ombord dödas. PFLP tar på sig dådet.

Högerextremistiska Ordino Nuovo attackerar järnvägen i Kalibrien, sex dör och 72 skadas efter att ett tåg spårat ur. Samma år mördas fem anarkister, två av dem vittnen i den stora Milanomassakern 1969, i en arrangerad bilolycka.

1971 – Den palestinska befrielseförelsen PFLP kapar tre flygplan

En palestinsk grupp som kallade sig Svarta September dödar Jordaniens premiärminister Wasfi Tal i Kairo, Egypten.

Svarta September lurar två engelska kvinnor att ta med sig vad de tror är en radioapparat, men som är en sprängladdning, ombord på ett flygplan mellan Rom och Tel Aviv. Bomben sprängs när planet är i luften, men piloten lyckas nödlanda.

ETA mördar den spanske premiärministern.

Ustasjaanhängare mördar den jugoslaviska ambassadören i Stockholm.

1972 – Svarta september tar Israels trupp i OS München som gisslan, det slutar i mord på 11 idrottsmän.

Gisslandrama på Bulltofta i Malmö för att befria de två morddöma för ambassaddramat på jugoslaviska ambassaden i Stockholm 1971.

PFLP involverade i en massaker på Tel Avivs flygplats som genomförs tillsammans med japanska vänsterterrorister som kallade sig Röda armén.

USA:s arméhögkvarter i Frankfurt am Main attackeras av RAF, en död och 13 skadade. RAF attackerar också en rad andra mål, bland annat LKA i München och polishögkvarteret i Augsburg, 5 poliser skadade. RAF attackerar också en lång rad andra mål under året, bland annat USA:s arméhögkvarter i Heidelberg, tre soldater dödas och fem skadas. Sprängattentat mot åklagare Wolfgang Buddenberg i Karlsruhes bil, hans fru som kör skadas.

Ordino Nuovo spränger en bil och dödar fyra poliser i italienska Peteano.

1973 – Röda brigaderna kidnappar en hög chef inom Fiat-koncernen med krav på återanställning av 600 avskedade arbetare.

Ordino Nuovo kastar en handgranat mot en folksamling utanför polishuset i Milano, fyra döda och ett trettiotal skadade.

1974 – Röda brigaderna kidnappade domaren Mario Sossi i Genua som hålls fången i 35 dygn. Kravet är en fångutväxling, men den genomförs inte trots att Sossi släpps.

Senare samma år stormar Röda brigaderna det nyfascistiska partiet MSI:s (Movimento Sociale Italiano) partihögkvarter i Padua och skjuter ihjäl två högt uppsatta personer.

Miljonärsdottern Patty Hearst kidnappas av The Symbionese Liberation Army, senare samma år deltar hon i gruppens bankrån.

Italienska högerterrorister bombar en demonstration mot terrorism i Brescia, åtta dödade och 90 skadade. Högerextremister ligger även bakom bomb på tåg mellan Florens och Bologna, 13 döda och 48 skadade.

1975 – Aktivister från Baader-Meinhofligan barrikaderar sig i den västtyska ambassaden i Stockholm och tar gisslan, det slutar med en sprängning och 3 döda.

Den man som går under namnen Carlos, eller Schakalen, genomför sina första mer uppmärksammade terrordåd: polismord i Pars och stormning av OPEC-möte i Wien, tre döda och 40 personer tas som gisslan.

1976 – IRA och dess sidoorganisationer mördar den brittiska ambassadören Lord Mountbatten på Irland.

PFLP deltar i en flygplanskapning på ett Air France-plan på väg till Uganda. Israeliska kommandosoldater dödar de sju kaparna och räddar de 105 passagerarna.

1977 – RAF kidnappar Hanns-Martin Schleyer, chef för den västtyska arbetsgivarföreningen med krav på att tio namngivna fångar skall friges. Schleyer hittas skjuten i en bil i Paris den 9 oktober samma. Fler RAF-attentat under året: Siegfrid Buback och två medpassagare mördas i ett attentat mot en bil i Karlsruhe. Kidnappning av en kristdemokratisk borgmästarkandidat i Berlin.

I oktober kapar en grupp irakier ett Boeing 737-plan med krav på frigivningen av de ledande i RAF. Kapningen slutar i ett blodbad på flygplatsen i Mogadishu i Somalia. Tre av kaparna dödas.

I november skjuts Carlo Casalegno, vice VD på dagstidningen La Stampa, ihjäl av Röda brigaderna.

1979 – Den tidigare italienska premiärministern kristdemokraten Aldo Moro kidnappas av Röda brigaderna. Moro mördas när regeringen vägrar att förhandla.

Dessutom mördas kommunisten Guido Rossa i Genua samma år på grund av samröre med kommunistpartiets ledare Enrico Berlinguer som var en uttalad motståndare till Röda brigaderna.

Källor

Aust, Stefan: ”Baader-Meinhof – Sju år som förändrade Förbundsrepubliken”, Symposion Bokförlag, 1985

Baumann, Bommi: ”Hur det hela började”, Författarförlaget, 1976

Bergman, Anders: ”Det röda och svarta spåret – den politiska extremismens Italien”, Sekel bokförlag, 2009

Bergman, Anders: ”Politiskt våld i Europa 1969-1989 – den politiska extremismens verkningar”, Sekel bokförlag, 2010

Bergmark, Birgitta och Torsten: ”Det svarta spåret – En bok om nyfascismen i Italien”, Arbetarkultur, 1975

Björgo, Tore och Heradsveit, Daniel: “Politisk terrorisme”, Tano, 1993

Hansén, Dan och Nordqvist, Jens: ”Kommando Holger Meins – dramat på den västtyska ambassaden och Operation Leo”, Ordfront förlag, 2005

Horowitz, David m fl red.: “Counterculture & Revolution”, Random house, 1972

Jacobs, Ron: ”The Way The Wind Blew: A History of the Weather Underground”, Verso, 1997

Jezer, Marty: “Abbie Hoffman − American rebel”, Rutger University Press, 1997

Kumm, Björn: ”Terrorismens historia”, Historiska Media, 1997

Larsson, Janerik: Ustasja, Bokförlaget Aldus/Bonnier, 1972

Leijon, Anna-Greta: ”Alla rosor ska inte tuktas”, Tiden, 1991

Lodenius, Anna-Lena och Larsson, Stieg: ”Extremhögern”, 1994

Lodenius, Anna-Lena: ”Gatans parlament – om politiska våldsverkare i Sverige”, Ordfront, 2006

Rapoport, David C: “Generations and Waves: The Keys to Understanding Rebel Terror Movements”, rapporten skrevs till ett möte vid Ronald W. Burkle.

Övig Knudsen, Peter: ”Blekingegadebanden”, Karneval, 2009

En kommentar till Dokument: Terrorism på 1970-talet

  1. Ping: Kartläggning av terrorismen på 70-talet | Anna-Lena Lodenius

Kommentarsfältet är stängt.